Senaste kommentarerna i forumet

Vad finns det för verktyg till en vän som dricker för mycket .

Jag känner med dig så mycket. Det är så himla ensamt och det är svårt att anförtro sig till någon närstående...Jag sitter i en liknande situation. Den enda skillnaden är väl egentligen att jag förmått honom att sluta dricka starksprit, men vad hjälper det i längden? Så trött på att höra mitt egna tjat om hans alkohol, varenda helg. Vecka efter vecka, år efter år. Så jävla trött på att ha all potential för ett fantastiskt förhållande, men ständigt sänkas av detta mörker. Jag vet att jag kommer bli tvungen att lämna detta förhållande, splittra familjen (barn på 1 år och 4 år) om det inte blir ordning på det här. Varför ska jag bära denna tyngd på mina axlar? Varför måste jag vara den som tar beslutet, när det är han som är orsaken?

Jag får inget gehör när jag pratar med honom. Jag ser liksom i hans kroppsspråk hur han stänger av. Och jag känner mig så himla bruten. Vad gör man nu? När allt är så bra, men man har ett gift som är ständigt närvarande i ens liv? Och när han för allt i världen inte kan se det. Han menar på att han är trevlig och inte våldsam eller elak när han dricker. Som att det är den enda negativa effekt alkohol kan ha på en. Han förstår inte hur det gör ont att se hans omdömesförmåga påverkas t ex. Hur han är en fantastisk förälder och hur han älskar att vara med barnen och trots detta kan han inte njuta av en helg med barnen utan att dricka. Numera brukar han dricka omkring 10 öl under en dag och sen en flaska vin fördelat på dag och kväll. Men jag kan se hur det eskalerar i perioder och jag vet egentligen aldrig säkert hur mycket han dricker för han smyger ju med det förstås. Det handlar väl inte om mängden han dricker utan snarare att det är helg efter helg efter helg.

Jag frågade honom vem han anser ha mest hälsosamt förhållande till alkohol, han eller jag? (Dricker mycket sällan och då endast ett par glas vin. Ju mer han dricker desto mindre dricker jag, som ett slags motgift antar jag). Han höll förstås med om att det var jag. Trots det så menar han på att han inte har tagit något negativt med sig från hans pappas användande av alkohol (som jag förstått varit identiskt med hans egna). Han minns det endast som roliga helger etc. Jag menar på att själva minnena eller upplevelserna inte behöver vara negativa för att det ska ha en negativ effekt på en. Han har ju uppenbarligen tagit med sig samma förhållande till alkohol som hans far hade.

Vad ska man göra när förhållandet har alla förutsättningar att vara fantastiskt och man verkligen älskar varandra men ändå inte lyckas få honom att förstå att han måste förändra sitt beteende? Gör man barnen en tjänst genom att lämna honom? Och mig själv? Vad gör man? Det är så fruktansvärt svårt.. Barnen är så små ännu och eftersom han inte beter sig illa mot oss så märker dem väl inte av det ännu..men så småningom lär det bli uppenbart även för dem..

Han minns inte vad han säger och beter sig när han är full och har en skev verklighetsbild.

Nu är han snart i januari i tingsrätten för att bli avhyst från sin bostadsrätt för att grannarna är rädda och känner sig störda men dricker gör han nu bara ännu mer och skyller på sin svåra situation.
Den 5e var pengarna slut och hans förtidspension kommer den 19e
Han klarar inte sköta sin ekonomi.
11 LOB på ett halvår.

Jag och mamma är enda anhöriga och mår hemskt dåligt av hans beteende.

Hej mamma till tre!
Det var ett tag sedan jag var här inne men minns att jag ”pratade” med dig för ca ett år sedan och nu var jag nyfiken på att se hur det hade gått för dig. Ser att du är kvar här och att du tampas med exakt samma frågor som mig. Jag har sedan sist börjat i terapi och det är oerhört bra. Jag ser när jag läser om var jag varför ett år sedan att jag har kommit en bit på vägen även om inte jag heller har lämnat.
Min terapeut frågade mig vad det är för något som gör att jag inte lämnar. Mitt svar var något i stil med att vi har det bra när han är nykter varpå hon frågade om jag har tänkt på att jag väntar på de där dagarna när vi har det bra i väldigt många fler dagar när vi har det dåligt pga alkoholen. Som att längtan efter 1% får mig att stå ut med 99% dåliga dagar. Det perspektivet satte sig djupt i huvudet på mig...
Jag säger också att jag inte kan lämna för att vetskapen om att barnen ska vara med sin fulla pappa utan mig som filter....som kan gå emellan när det går över styr. Då frågade terapeuten mig om jag trodde att barnen verkligen skulle vilja vara med honom om han är full.
Har aldrig tänkt så....att barnen ju kan välja själva. Det kan de ju inte nu, när jag stannar.
Nu vet jag inte hur gamla dina barn är....men mina är 11, 14.
Mycket har hänt under mitt år som verkligen borde ha fått mig att lämna....men det har jag inte gjort. Min man är nykter just nu sedan en tid tillbaka, men det är som att det är för sent. Jag har liksom blivit till is inuti.... och ingen i familjen litar på att det kommer att vara.
Huuu blev deppigt detta, men tänkte ändå att du kanske kunde hitta något i min och min terapeuts samtal.
Kram ❤️

Är precis som du och håller på och velar fram och tillbaka. Har väl gjort det i snart tio år...
hur som helst, har själv börjat gå i terapi för att få bukt med mitt medberoende och min terapeut sa: Du stannar kvar för att få ta del av de nyktra perioderna som kanske är 1% av er tid för att resten av tiden, 99%, må dåligt och gå och vänta på 1%. De orden fastnade i mig. Kanske kan du också få perspektiv om du tänker lite på hur mycket ”bra tid” respektive ”dålig” ni har.

Ja det är frågan: hur mycket skit kan man ta? Och varför tar man ens emot nåt av det? För husfridens skull?? Du har så rätt i att man blir geggig i huvudet av psykisk misshandel, man vet liksom inte mer vad som är normalt, om man överreagerar, om han egentligen har rätt, om det är nåt fel på mig, och varför jag inte protesterar mer högljutt än jag gör när han drar igång. För min del är nog svaret till viss del att jag är rädd. Rädd för vad han kan göra när han blir tillräckligt arg. Hjärtbruten över att barnen måste höra honom och hans hårda ord och kränkningar.

Blir inget trevligt veckoslut hos oss, mannen har låst in sig i garaget och jag antar han dricker och så länge han hålls därute är det väl lugnt men vete katten vilket yrväder det blir i huset om han får för sig han ska in och skälla lite till på mig. I väntan packar jag saker från diverse skåp i lådor, eftersom jag antar att min flytt tagit sig ett steg närmare denna helg...

Vilken jobbig sits! Jag har också barn med drag av asperger och kan känna igen orkeslösheten att stå emot deras tjat. Det som dock hjälpt mig mycket är kunskap om hur en asperger persons hjärna funkar. Den handbok jag tyckt varit till störts hjälp heter Den kompletta guiden till aspergers syndrom av Tony Attwood. Genom att förstå hur de tänker och resonerar kan man själv bli bättre på att kommunicera så att de börjar göra det man vill istället för att alltid ty sig till den enkla vägen och ta hjälp. Det handlar långt om att hitta knepen för få dem att göra saker som de efteråt mår bra av och kan vara stolta över, små ändringar i rutiner som skiftar fokus från att du ska göra allt till att han själv känner han kan göra det istället. Inte lätt jag vet, och medan man övar får man stå ut med anfall, ilska och surande och gnäll. Men bara man orkar stå på sig så kan det gå vägen.

Det är säkert lätt för andra att säga du bara ska sluta serva honom men det är nog inte så enkelt, som du konstaterat själv men samtidigt inser du att du inte orkar mer. Kanske det finns någon handikappcentral eller förening för autister som du kunde få lite råd och stöd av? Din son skulle för sin egen skull, för sin egen framtid och sitt eget mående behöva bli mer självständig och jag misstänker han utnyttjar dig helt medvetet. Mycket kan man säga om en person med asperger men dumma är dom inte! Kan dom komma undan med att få någon annan att göra saker för dem så är det ofta enklast för dom, att anstränga hjärnan kan vara för jobbigt om de inte absolut måste. Men när man väl lyckas övertala, och nästintill manipulera eller genom omvänd psykologi få dem att göra nåt själv som man sedan uppmärksammar och berömmer så blir självkänslan stor och stark och ger glädje och nöjdhet och då vill de göra det igen. Så man får lirka till domdär små små stegen i taget, så det inte blir för mycket på en gång för dem för då slår det bakut.

Han är säkert smart din son, kanske ni tillsammans eller med någon utomstående kunde fundera tex på hans ekonomiska situation och försöka räkna fram hur han kunde klara sig själv? Det är ju inte hållbart du knappt kan äta för att han ska ha allt du tjänar. Om han inte själv kan söka bidrag och stöd han har rätt till, finns det säkert hjälp hos social eller andra instanser att få för att ta reda på vad som är möjligt.

Att förse honom med alkohol skulle åtminstone inte jag göra, speciellt med tanke på hans medicinska historia. Där skulle du behöva bli stark och säga nej. Tydligt säga att mat ja kan du hjälpa med men alkohol vägrar du köpa för att det skadar honom. Om än så bara öl men ändå. Låter som han inte borde dricka alls och det tror jag nog han själv också egentligen förstår. Men som för alla alkoholister är det bara en drog som ska intas oavsett konsekvenser men du behöver ju inte vara den som förser honom med det. Låt honom gnälla och tjata, gör din ståndpunkt klar och vägra sen prata om det mer och säg tydligt ifrån tjat inte kommer bita.

Hoppas du ska hitta andras hostorier också här på forumet, så många livsöden och vinklingar som här finns så ska du säkert hitta nåt som känns bra för dig att ta del av för egen del också!

Jag känner så igen mig då jag själv har en autistisk och förståndshandikappad dotter på 32.
Sen hon föddes då jag var 22 har det mesta av min tid energi och fokus gått ut på att hålla hennes liv på en bra nivå och jag själv och mitt eget mående har fått stå åt sidan.
Funkar hon så funkar jag.

Sen har jag då alkoholiserade föräldrar i botten och ett ex som hade alkoholproblem som också ibland sviktade rejält.

Så att räcka till och ta ut sig själv långt utanför rimliga gränser blir ett normaltillstånd.

Fördelen för mig är att jag sen tidiga år med henne varit tvungen att anlita samhällets hjälp och även en frånskild pappa till min dotter som tagit halva vårdnaden om henne.

Men nog om mig,jag ville bara poängtera att jag förstår dig fullt ut.

Din son är kanske också rätt medveten om vilka knappar han ska trycka på fr att du så att säga ska spotta ut kollekten i hans knä.
Även om han har aspberger så är ju hans behov av dig och din hjälp av största vikt.
Att själv ta ansvar och bli så vuxen som han är kapabel till kanske inte är så intressant så länge du finns där och babckar upp allt du orkar och förmår.

Det är det som i alla fall jag kallar medberoende.
Min dotter kan sitta och säga (med sprucken stämma...) Tööööörstig.
Och vem studsar upp och fyller henne ett glas vatten om inte mammsen.
Hon är klart kapabel att själv fylla sig ett glas med vatten.

Det jag försöker säga,även om du just nu känner att du är nere på botten både själsligt psykiskt och ekonomiskt.
Det finns en väg ut.

Inte att vända din son ryggen,för det antar jag att du inte klarar.

Men att ta små steg till gränssättning och tydliggörande i var du står,vad du klarar och vad du vill vara behjälplig med.
Sätt dig kanske ned och lista upp de mest orimliga situationerna,eller de som ger dig mest plåga i dagsläget.

Titta på var och en av dom och se om det är något du kan förändra i de mönsterna.

Din son är sjuk,både i alkoholism och en psykiatrisk diagnos,han kommer inte att ändra på ett skvatt om han inte tvingas till det.

Sen kanske du kan ringa upp någon på kommunen eller socialtjänsten och förklara din situation med fullständig ärlighet.
Att du är mycket nära gränsen till vad du klarar.

Att du behöver hjälp att sortera ut vad som ska kvarstå som ditt föräldranasvar.
Vad samhället kan hjälpa till med
Och slutligen,vad din son själv bör och ska ta ansvar över.

Då kanske du kan se att det som tidigare låg på ditt bord,dvs allt sakta kan börja läggas upp i andra spalter och andra mottagare över ansvaret.

Jag tycker du har en mycket klar bild både över dig själv och över din son.
Och att du har egentligen nått din gräns redan,men hittar inte vägar ut.

Välkommen hit,här finns massor med berättelser och insikter att ta till sig av. :-)

du är i! Lider med dig och kan förstå ditt dilemma, mammahjärtat styr över förnuft ibland! Bor sonen hemma eller har han eget boende? Tycker du skall ta din tålmodige sambo och åka bort över julen! Ett avbrott kanske kan vara början på en ny väg. Allt låter som en helt orimlig börda för dig att bära! Dags att han kastar loss från dig även om han har en diagnos! Och dessutom borde samhället på något sätt träda in både ekonomiskt och på andra sätt! Tycker du ska vända dig till Vårdcentralen för egen del och be om stödsamtal! Du har säkert mycket du behöver få ur dig! Önskar dig massor av styrka! Kram

Hej! Jag har en son på 42 år som varit alkoholberoende i många år. Han fick diagnosen levercirros, tydligen på gränsen till enligt läkaren, för två år sedan. Han var nykter i nästan ett år och gick på kontrollerna. Sedan började han dricka någon gång ibland och när han mår psykiskt dåligt dricker han och det är ofta. Han håller sig mest till öl 3,5% men det är ändå alkohol. I höstas blev han akut inlagd för blödande magsår, det var allvarligt och han blev opererad med gastroskop och medicinerad i två månader. Då höll han sig ifrån alkoholen men nu dricker han öl igen och ibland starkare saker. Han har nyss blivit diagnostiserad med Aspberger och det förklarar hans beteende mycket. Problemet är att jag hela tiden servat med mat, skjutsa, betala allting och bära upp mat och öl varenda dag. Jag är 65 och känner att jag inte orkar längre. Hans Aspberger gör att han inte kan ta emot ett nej utan tjatar utan ände tills jag bara gör vad han vill. Han plågar mig psykiskt och kan hålla på i timmar om jag försöker säga nej. Samtidigt är jag så rädd för hans hälsa och känner mig usel när jag är så svag att jag hela tiden bara underhåller hans missbruk. Min inkomst försvinner till 90% på hans utgifter och jag kan aldrig köpa något jag själv behöver vilket gör mig enormt frustrerad och nedstämd. Alltihop känns helt omöjligt att lösa, han kan ju inte rå för hur han fungerar med den diagnos han har. Han styr mig fullständigt och mina tankar är ständigt upptagna med hans problem. Det är närmast ett mirakel att min sambo stått ut och står för alla våra utgifter. Jag vågar inte längre gå och hälsa på någon, känner att jag hela tiden måste vara tillgänglig om han vill något. Jag är hemtjänst, bank, sköterska, terapeut, chaufför m m och jag orkar mindre och mindre. Jag mår dåligt och allt känns fel och jag kommer inte ur det. Börjar ge upp, jag skulle kunna ha det så bra men hans tillstånd tillåter det inte. Nu är det snart jul och jag funderar på att hoppa över den, är helt meningslöst. När han mår psykiskt bra så gör jag också det, då fungerar jag någorlunda men jag är hela tiden spänd och väntar på vad som ska ske härnäst. Pengarna tar slut innan jag får nästa lön, aktivitetsstöd, och han bara säger att "det måste ordna sig". Så jag lånar av bekanta och min sambo. Och då skäms jag men jag gör allt för att slippa hans upprördhet och jag vet att han själv mår dåligt när det blir så. Vad ska jag göra, gått på samtal både här och där men inget förändras. Alkoholen har tagit ifrån honom så mycket och ändå skyller han på allt möjligt annat för sådant som gått snett. När jag säger att han behöver bli mer självständig så kan han hålla med men det blir aldrig så, bara fortsätter på samma vis. Att jag inte orkar verkar inte vara ett hållbart argument för honom, han anser att det inte finns något annat val än att jag gör allting. Och när jag dör så ska han ta livet av sig har han sagt. Tillvaron börjar kännas meningslös, mitt liv är bara ett evigt servande och oro. Usch, vad självömkande det här blev men måste få vräka ur mig. Brukar undra om det finns fler som har det som jag, och som är så undfallande och uppgivna så de gör som jag och bara underlättar för den anhörige med problem. Hoppas någon kan svara och ge mig lite styrka.

Dra till skogs för du kan dra till din egna lägenhet <3 Ställ ditt mål i fokus, fatta ett definitivt beslut så tror jag det känns lättare! Man blir helt geggig i huvudet av att vara utsatt för psykisk press! Nu i efterhand undrar jag för egen del: hur i hel-ete kunde jag ta så mycket skit? Sluta kämpa med honom och lägg energin på ditt eget liv och din egen framtid tillsammans med dina barn! Du är stark! Kram

Verbalt påhoppad av mannen som druckit idag. Jag är en psykstörd stackare med personlighetsstörning och noll koll på nåt enligt honom. Jag klarar inte av nåt och är allmänt en idiot och ett spån som inte begriper ens enkla saker. För att jag bad honom tagga ner med kritiken på min son som ibland glömmer saker mannen bett honom att göra. Triviala saker.

Inget nytt i mannens beteende men första gången på länge blev jag faktiskt ledsen. Har inte gråtit på långt över ett år, men idag är gråten närvarande. Är färdig att ge upp. Ge upp allt. Denhär kampen om min överlevnad håller på att ta knäcken på mig. Min egen man hatar mig. Den som borde värna mitt bästa, hjälpa och stöda. Att få mer skit på sig när man redan är bristningsfärdig av jobb och krav kring barnen, blev idag bara för mycket. Har lust att bara dra till skogs och strunta i allt och alla. Orkar inte kämpa mer. Men ge upp kan jag ju inte, vad händer då med barnen? Vilket pissliv mna lyckats snurra in sig i...

Skriver av mig

Det var ett tag sedan....
Allt är som vanligt, han dricker runt 20~25 enheter i veckan. Jag dricker inom normen.

Jag har inte kollen på samma som förut, inte nåt bråk heller. Jag säger inget.åt han, jag känner mig gladare att inte lägga mig i. Jag gjorde det förr, och många av oss anhöriga gör ju det, vi förstår inte varför de måste dricka så.mycket, o vi kämpar. Jag hoppas att du som läser kommer komma fram till att släppa kontrollen, kämpandet, låt den andra ta ansvar, vill den inte så kan du inte göra nåt, det är inte vi som ska kämpa, då måste båda göra det.

Nu har han druckit 3 kvällar i rad.. och i morgon ska han på enskilt samtal! ?

Har varit i en liknande situation. Levt ihop i 17 år och har två barn på 15 och 3. Han är alkoholist med allt vad det innebär, ja ni vet ju. Vi har prövat terapi men så länge han inte har något problem enligt honom själv så är det lönlöst.
Jag lämnade honom nu i höst och bor i egen lägenhet sedan en månad tillbaka.
Jag tackar mig själv varje dag att jag orkade ta detta beslut. Vilken lättnad.
Min alkoholist klarar jobb, träning osv men han smygsuper ibland på vardagarna och kan vara full på helgerna, ”sjuk” på måndagar.
Barnen är hos honom varannan vecka och visst är jag orolig men jag och barnen har bra stöd runt oss och om hans drickande skulle eskalera så får barnen bo hos mig hela tiden. Det finns en lösning på det hela! Tänk på det. Prata gärna med alla du känner förtroende för. Det är viktigt.
Gå inte och hoppas att det ska bli bra för länge.... lämna honom innan du förlorar dig själv.
Ge dig själv chansen att få må bra! Sen hur han vill må..... det är upp till honom!
Kram

Det där är en grej jag faktiskt lärt mig; alla gånger jag suttit och väntat på honom istället för att gå ut och leva - då har jag OCKSÅ valt missbruket över mig. Så kan man ju inte hålla på!

Nä, väljer han att knarka/supa så väljer du andra vänner, andra nöjen, och digsjälv.

...också en hård läxa för mig; att upptäcka att jag knappt hade några kompisar kvar. De hade jag försummat till förmån för hans missbruk.
Lyckligtvis var de villiga att glömma, förlåta, och ta tillbaka mig...

Tack, vad skönt att höra att du tycker jag kommit till insikt om en del av problemet. Jag tror att det blir en bra diskussion. Jag känner mig lite tryggare nu efter att ha fått input här på forumet. Kärleksfullt men bestämt agerande är det som kommer gälla.

Ja visst är det en tuff miljö att växa upp i när alla runt hela världen så enkelt kan dela med sig av sin "perfektion" via sociala medier. Det skapar givetvis en enorm press. Och idealbilden är en stereotyp som är bra på allt och dessutom vältränad och snygg. Och utåtriktad. Det som inte pratas om är att det ju måste finnas någon som vill och orkar lyssna på de som pratar och syns hela tiden, dvs de som kanske inte är så utåtriktade utan lite tystare och mer eftertänksamma. Alla har sin plats och sin funktion, men det är bara de extroverta som premieras.

Återigen; skriv på. Det hjälper oss andra!

Ha en riktigt härlig (vit:)) jul!

Du kan inget göra egentligen. Du kan snacka med honom om hur han mår etc. Du kan fråga om han tycker han dricker för mycket. Du kan säga hur du känner och sånt. Sen är det hans beslut.

Både du och din mor mår väldigt dåligt.
Du har tagit många steg för att ta ansvar över din hälsa och till och med flyttade många mil. Du har nu tagit på dig din mors hälsa och mående och vet inte hur du ska lyckas få varken henne eller dig att må bättre.

Det finns hjälp för henne att få om hon vill ha den. Det hörs att du försökt påverka och hon vet säkert att du finns där, samtidigt måste hon vilja själv.

Man ska inte behöva må såhär som du gör just nu och det finns stöd och hjälp att få.

En ide är Nationella hjälplinjen

https://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True

Eller Alkohollinjen
http://alkohollinjen.se

Vet inte alls om något av detta känns aktuellt för dig? Kanske är något helt annat rätt just nu.

Vi vill såklart också gärna att du fortsätter skriva och läsa här på forumet.

Ta hand om dig,

Varma hälsningar

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Blir ju väldigt fel att svara dig här i en annans tråd men jag vet inte hur jag kan göra på annat sätt.

Tack för omtanken, jag ursäktar mig ingalunda för något, om du uppfattar det så har jag nog uttryckt mig otydligt.
Jag är väl medveten om min möjlighet och på gränsen till skyldighet att skapa en egen tråd, det kommer.
Jag söker inte bekräftelse i andras trådar, jag försöker ge mina upplevelser och min syn på saker och ting.
Ibland går det kanske inte så bra som avsikten varit då jag många gånger är för rak i mitt tyckande, det går inte hem överallt.

Men tack ändå.

//Micke

Han var nykter i 16 dagar, och igår drack han 2 öl! Vi hade bråkat på fm och när han väl drack på kvällen så brast det för oss båda.
Vi bråkade i flera timmar, stog och skrek fula & sårande ord! Hemsk,men vet ni det hemskaste? Det var så våra bråk var tidigare, flera gånger i veckan!

Men nu har det inte hänt på flera månader, innan sommaren tror jag.
Men kunde knappt sova i natt, vaknade flera gånger och ångesten idag är katastrof! ?

Han är super duktig som är nykter så länge (det längsta på typ 2 år)

Men varför faller han tillbaka en kväll? Vad är det som gör att han inte kan stå emot.. ?

Vill passa på att välkomna dig till forumet!

Du har varit här ett litet tag nu och delar med dig till många av tankar och tips. Här har du satt ord en del på hur det varit och är för dig, en tanke jag fick kring det var att du på något vis ville ursäkta dig för det. Så som du också får svar på här uppskattas det snarare än "tar plats".

En idé är om du skulle starta en egen tråd och kanske berätta lite mer där om dig själv och på så vis vara ett stöd för dig själv och andra, vad tror du om det?

Eftersom du är aktiv här och läser och skriver en del kanske det kan vara hjälpsamt både för dig och andra.

Igen, välkommen hit!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

av era liv❤️ Har också jobbig uppväxt och jobbigt vuxenliv med psykiskt sjuka föräldrar, äldst och enda kvinnan i en syskonskara på fyra! Har gått i KBT och distanserat mig mycket till mina föräldrar det senaste året! Vill inte att andra skall ha det som jag men att läsa era berättelser gör att känslan av ensamhet bli mindre! Kram

Det är så energikrävande att vara anhörig. Också medberoendet dränerar en. Pendlingen mellan ilska, sorg, hopp, omtanke, besvikelse och så de fula känslorna att man önskar att pappa bara ska försvinna. Att också vara den som tar det största ansvaret blir som en extra ryggsäck av känslor att bära. Ibland vet jag inte vem jag är mest arg på pappa (jag är ju mest arg på hans beroende, men också på honom för att han inte tar tag i sig själv och slutar!), eller mina bröder som jag känner lämna mig ensam med allt detta. Jag förstår ju att det är orättvist, men ibland orkar en inte längre bära allt. Men att börja skriva här och få så fina svar från er är så stärkande! Att dela är att komma vidare mot att inte vara så medberoende. Tack för att jag inte längre känner mig ensam Kram <3

Det låter starkt att du klarat att distansera dig. Jag tänker (och drömmer) om att jag ska göra det, för någonstans kan jag ana lättnaden i att inte behöva ha kontakt. Samtidigt så är jag liksom fast i medberoendet och vet inte hur det ska gå till. Någonstans vill jag ju ha någon form av relation till min pappa, men inser också att kommer han fortsätta att dricka så går det kanske inte. Det är en sorg att han inte kan erkänna att han är missbrukare, han säger ibland lite som i förbigående: "jag är ju alkoholist", men han gör ju inget åt det och ibland tror jag att han säger så för att på sätt och vis ursäkta att han fortsätter dricka. Men det är ju så beroendet fungerar har jag förstått. Tack även för tipset att gå in på forumet för beroende för att få en bättre förståelse för hur det är att vara alkoholberoende, hur missbruket fungerar. Just nu är jag ju i många fall väldigt hård och dömande mot min pappa, men det beror nog på att i det finns så mycket ilska mot hans beroende som jag bär på. Jag ska komma iväg till Al-Non för att få en bättre bild av hur medberoende fungerar, nu känner jag själv att jag har svårt att se vilka känslor och handlingar i mig som är kopplade till mitt medberoende. Kanske kommer även det hjälpa mig att få en bättre distans till min pappa. Stort tack för din historia, jag känner mig väldigt stärkt och mycket mindre ensam av att få ta del av den.