Senaste kommentarerna i forumet

Ja, det här är knepiga saker,men väl värda att fundera över.
Jag minns att när jag träffade min nuvarande man så sa jag åt honom: "du sparkar nedåt och fjäskar uppåt", och han höll med!! (Ändå blev vi ihop...) Jag har sett foton från hans barndom och ungdom. Han ser ut som om han ägde skeppet , eller – berget han står på. Hans grandiosa självuppfattning (som är en del av narcissismen) tycks alltid ha funnits. När saker går emot honom, när han anar att han inte är "Kungen" så tar han till spriten och går in i sin drömvärld... Allt för att täcka över den dåliga självkänslan, den kärleksbrist han upplevt. Visst kan man känna medlidande och empati?! Men det pris man betalar kan bli väl högt...!

Har funderar så himla mycket på varför mitt ex blev så elak mot mig när han var full! Fast han påstod att han älskade mig! Kändes inte så i dom stunderna! Man har ju hört att från barn och fulla får man höra sanningen! Igår kväll kom min 20-årige son hem och var lite ”glad i hatten”! Var liksom bara snäll, go och glad och talade om att jag är vääöörldens bästa mamma! Han ör ju dock inte alkoholist men ändå undrar man varför människor påverkas så olika av alkohol! Har en kompis som inte heller är alkoholist men blir dryg och spydig om hon dricker! Konstigt! Kanske är som du säger att det plockar fram drag som redan finns!

Jag tror... utan att veta att alkoholen minsann kan locka fram de mest otäcka drag hos os alla. Samtidigt finns det människor som är predisponerade för både och. Man får ta höjd för det.

att alkoholism och narcissism/psykopati egentligen har någon direkt koppling. Men att bli utsatt för ”dåligt spritsinne” kan kännas som rena rama psykopatin. När mitt ex drack tänkte jag ofta men hjälp förutom alkoholist är han tusan psykopat. När han var nykter längre perioder var han bara en helt vanlig och go människa fri från elakheter! Ofta läst här om att spriten kidnappar hjärnan och personlighetsförändrar och det stämmer nog!

läsning.
Vad jag vet så har jag ingen sån uttalad diagnos, jag är "bara" en alkoholist och följaktligen så köper jag din mening rakt av här : "...de läser andra människor så pass att de vet hur de ska manipulera, charma och nå sina syften." Som aktiv var jag ju mästare på det men numera tar jag bara fram den kunskapen om jag behöver eller vill jävlas med nån :-))

att få feedback och pepp, tack ❤️
Dionysa: så är det nog när der gäller oss mammor! Tror faktiskt vi har ”lättare” att hamna i träsket av medberoende!
Renée: och jag blir så stärkt och har lärt mig så mycket av er alla här!
Kram till er!

Jag går på möte och varit på 1 enskild och 1 möte tillsammans med min sambo! Ska tillbaka på möte igen om 2 veckor!
Min sambo gå också varje vecka och han har varit nykter i ca 2 veckor nu!
Han har haft några återfall efter att behandlingen börjat men sista gången sa han att det va ren ångest att dricka!

Han är fortfarande på 1 stadiet och inser inte hur stort problemet är, men han är på god väg ?
Vi har mycket att arbeta med!

Kämpa på allihopa ?

...ditt senaste inlägg igen.
Jisses du har kommit en så lång väg bara på ett par dagar, bravo.
(I alla fall låter det nu helt annorlunda än i dina första trevande försök här)

Nej, det är nog ingen som letar efter att anklaga er, oavsett om det varit helgvin eller ej.
Som du skriver själv, ta inte annans skuld, den som dricker/missbrukar har själv tagit beslutet att så göra.
ALLA, som har ett missbruk har någon gång känt att "detta är inte bra, detta kan gå åt skogen".
Ändå fortsätter man.

Däremot är det med största sannolikhet så att orsakerna till den självförnekelse som ligger till grund för ett missbruk kommer från barn/ungdomsåren.
Det kan vara - som jag tror det är för mig - en far som saknats och som kanske inte hade körkort för att bli pappa.
Det kan vara dålig självkänsla från tonårstiden, då tjejer, rökning, snus och inte minst alkohol gör sitt intrång i en ung mans liv, (läs pojke som vill vara man).

En svår barndom kan vara så mycket mer än det man ser som förälder.
Att växa upp med mat på bordet, hela rena och moderna kläder på kroppen och i det trygga villakvarteret är inte riktigt allt.
Självklart är det väl ändå det man tänker som förälder? Jag gör nog det, min grabb har väl haft det bra, eller?
Tjaaa skilsmässobarn även han precis som pappa men ändå, jo nog har han väl haft det bra *Orolig*.
Min lilla pojk börjar närma sig 30, han är skötsam med jobb, flickvän och eget hus, tack och lov.
Jag vet ju inte exakt hur gammal din grabb är men jag skulle gissa några år yngre, det är oviktigt.

Det som är viktigt och som skrämmer mig något otroligt är den miljö våra barn växer upp i.
Det räcker att slå på TV´n en kväll för att se rutan fyllas av unga vackra framgångsrika kroppar, ofta dåligt skylda dessutom.
Nu kommer jag låta otroligt gammal men var finns utrymmet för den vanliga grabben/tjejen, den som inte vill supa i TV och klä av sig för att om möjligt få 15 minuter till i rampljuset. Tittar man på de "Kändisar" som barnen ser upp till i dag så är många av dem komna från någon slags förnedrings TV-serie.
Allt går så fort, det gäller att hänga med på Face Book, Instagram och gud vet vad för att "vara någon".
Man måste dessutom ha speciella skor, jackor och andra attribut, fasen varenda 8-åring springer omkring med mobiltelefon i det högre prisklasserna.
Vad händer med våra barn som inte orkar hänga med, eller med dem som har föräldrar som inte orkar ekonomiskt.

"MEEEEEN GUUUUUD kolla på Kalle, han fått ärva sin syrras gamla I-Phone fyra, gud vilken tönt Kalle är".
Är det verkligen Kalle som är töntig för att hans ensamstående deltidsarbetande mamma inte har råd att köpa senaste sena, men som ändå vill kunna nå sin son om något händer. Japp, Kidsen tycker det. Barnen runt våra barn sätter märken för livet. Nu kanske det låter som att jag pratat om våra barn och andra ungar men det är inte så jag menar. Jag menar bara att livet är så mycket tuffare i dag än det var för en annan som kunde komma till skolan i jeans från Domus, i alla fall i lågstadiet, sen blev det värre.

Jag tror inte min son eller er varit guds bästa barn alla gånger, jag må vara naiv men inte helt blind :-)

Ditt senast inlägg och då i synnerhet det näst sista stycket skänker mig en inre frid.
Jag är övertygad att du/ni kommer att jobba er fram till en fantastisk jul, fylld med kärlek, omtanke och förståelse.

Tänk också på att det är först när man står naken och skör som man kan börja bygga upp sitt nya starkare jag.
Glöm inte det också gäller grabben, du har under en period klätt av dig lite, ge honom den chansen också, ge honom tid att komma dit där du är, du har ett försprång. Lite som i en skilsmässa, den som vill skiljas har ju funderat på den en stund innan man kastar fram det till den andra.
Det är ju inte riktigt så att man en tisdag vid middagsbordet säger:
"Jag kom å tänka på att vi kanske ska skilja oss, nu när jag tuggar i mig köttbullarna".
Nej den tanken har mognat, en ganska bra stund innan den delges, lite så får du också tänka.

Stay Strong

Jag förstår vad du menar, men jag flyttadde 30mil för att komma ifråm mitt eget missbruk och flyttade till min mammas, mil efter mil mellan mig och sangte per?
Jag flydde från allt, till ingenting...
Mamma hamnade på tvång efter 3 försöket med 2promille-körning, låg inne i 2månader med antabus.
Jag vill inte se mamma dö, jag vill inte döda min mamma.. det känns nästan som om jag avsluta mitt eget för att slippa hennes.

Min namma tycker att "jon är 53år och dricker hur mycket hon vill", sist jag tog upp min oro så svarade hon med att hon vart nykter i två dagar...
Jag vill att hon lägger sig på avgiftning men hon anser sig göra det själv "om hon beöver"...

Ja, psykopater har ju en viss empatisk förmåga; de läser andra människor så pass att de vet hur de ska manipulera, charma och nå sina syften. Ett friskt empatiskt förhållningssätt tar i de flesta fall hänsyn till den andres behov och känslor, invaderar inte, utnyttjar inte det den ser.

Stor och varm första adventskram till Dig Nordäng67!

Så bra du beskriver ditt år som gått!
Förstår att det varit tufft och samtidigt lärorikt.

Jag blir inspirerad att kämpa på så som du gjort och gör.

Allt Gott till dig inför din nya fas i livet!
❤️

det du skriver! Läste om skillnaden mellan empati (förmåga att sätta sig in i en annan människas känslor mm) och sympati. Gick ut på teorin att de flesta människor har ”verktyget” empati även psykopater och narcissister. Vi som inte är psykopater och narcissister känner då sympati med andra människor och tar hänsyn till det vår empatiska förmåga talar om för oss. En psykopat/ narcissist använder/missbrukar den istället. Skrämmande läsning!

Är det inte så att vi kvinnor har för lätt för att engagera oss, ta hand om män(niskor) med svårigheter? Sympatiskt, men ofta med sorgliga konsekvenser...

att lära sig om sig själv! Det viktigaste och mest avgörande är att vara helt ärlig mot sig själv och våga släppa fram sitt innersta! Har varit (är) det svåraste för mig! Har kört på och hellre engagerar mig i överkant i andras bekymmer och problem! Tack för pepp❤️

Det här forumet är bra på många sätt. Bl.a. därför att jag kan skriva ned vad jag känner och ser just nu, och de som vill läser och delar, andra inte. Bra, och ärligt blir det från ömse håll!
Tänkte på det här med "narcissistisk störning"... att det är viktigt att inte moralisera över det tillståndet, precis som det är viktigt att inte moralisera över alkoholberoendet. En narcissistisk störning grundar sig alltid på dålig självkänsla och den har i sin tur uppstått i en dålig relation med föräldern / vårdnadshavaren. Att arbeta sig ur den är ett långt och svårt arbete om man ens kommer till insikten om att det finns en störning. "Alkoholismen" är heller inget "bad behaviour" i grunden heller.

Vad härlig läsning! Du har kämpat och slitit, analyserat och funderat och kommit ut starkare och tydligare i dina gränser på andra sidan året! Det tar tid att lära sig om sig själv, att lära sig vara snäll med sig själv och se till man lever som man önskar. Hoppas du får en riktigt fin första advent, med lugn och ljus!

30 maj skrev jag "autist?" Sedan dess har jag insett att flera tillstånd kan existera parallellt. Man kan vara Asperger, gränsa till psykopat och även vara narcissistiskt störd. Allt på en gång! (Att alkoholen sedan kommer in i bilden kanske inte förvånar.) För mig är det här relativt nya diagnoser, ett nytt sätt att betrakta problemen.
Jag har kämpat i många år med en partner där jag sett våra problem som något som går att samtala sig ur, och jag har varit starkt koncentrerad även på min del i det hela. Nu har jag tvingats tänka om. Läste en intressant artikel nyligen där man resonerade om hur man bäst lever i en relation med en narcissist:

"Om du blockerar en narcissist så kommer hen att gå igång på det. Det får hen att känna sig mäktig. Hen känner sig som centrum av universum.
Därför: blocka inte, ge inga vibbar, någon energi, – ingenting. Gå genom livet som om hen inte existerade.
Det här kommer inte över en natt, det kräver beslutsamhet för att läka från en narc och för att förstå hens störning och hur inkonsekvent hen är.
Du har att göra med ett omoget barn, någon som aldrig vuxit upp känslomässigt på grund av sitt trauma i barndomen. Hen saknar empati, hen kan inte relatera till andra människor, inte heller älska dem därför att de har ingen aning om vad kärlek är, därför måste du övertyga dig själv om att du är den mogna personen och att du måste lämna hen, du behöver inte fixa någon, inte hjälpa någon i syfte att de skall kunna älska dig, det är inte din uppgift, du behöver heller inte destruktiva människor i ditt liv, du behöver någon stabil som är stabil i sina känslor och som accepterar dig som du är, du behöver heller inte straffa dem, därför de är redan bestraffade av livet, det är omoget att hämnas på ett barn."

Jag har ”gett upp” när det gäller min mamma! Hon är psykiskt sjuk, ska ta sprutor med medicin för det, struntar ibland i att göra det, tar dom som hon ska ibland, dricker alkohol fast hon absolut inte bör, är självmordsbenägen enmellanåt! Förstår PRECIS hur du känner det❤️ För ca ett år sen gav jag upp att försöka få henne att förstå sitt eget bästa! Skrämmande i början men sååå skönt! Hujedamig så mycket tid och energi jag lagt på den kvinnan! Och inget resultat gav det! En dödfödd kamp! Och än lever hon och konstigt nog (eller inte) så tar hon mer ansvar för sig själv nu! Börja lägg energi på dig själv, ta hand om dig själv! Du behöver det! Svårt att släppa, jag vet! Men du kommer köra slut på dig själv! Kram

Idag är det ett år sedan jag lämnade mannen jag älskade mycket men inte klarade av att leva med på grund av hans A-beroende! Idag har jag levt ett helt år utan honom, det har varit jul, nyår, påsk, midsommar, vinter, vår, sommar och höst en gång utan honom! Sorgen har gått från hjärtslitande till dov och stillsam! Han kommer alltid finnas i en vrå av mitt hjärta! Jag har lärt mig massor under året, framför allt om mig själv. Insåg att det inte bara handlade om hans problem utan även om mina! Ägnat tid åt att erkänna och jobba med mitt medberoende. Det arbetet fortsätter men lite känns det som en ny fas i livet börjar idag, lite pånyttfödd på något sätt! Känns spännande och just idag är en bra dag. Och då har jag lärt mig att passa på att bekymmersfritt njuta! Känner mig själv bättre nu än för ett år sen, älskar mig själv mer och månar också mer om mitt eget mående. Känner en tydlig gröns mellan mig själv och andra! Ett riktigt tufft år har det varit men ändå sammanfattar jag det som ett av de bästa åren i mitt liv! Och det här forumet har varit och är så viktigt för mig! En stor och varm första adventskram till er alla som kämpar! ❤️

Tack för era kommentarer, det värmer!

Idag är det lillajul och jag är sur redan från morgon. Hatar allt julbestyr och idag förväntar sig mannen julbelysning ska upp, liksom julgardiner och lite annat fix inför jul. Jag brukade gilla julen. Nu är den bara förknippad med stress och oro. Funderade på varför det blivit så och kom till insikt. Jag är orolig och stressad för jul är alltid förknippat med fylla. Före, under eller efter. Så fridens helg är i mitt sinne förknippat med motsatsen redan veckor innan. Försök att hålla barnen juleglada och gömma undan mannens fyllesnarkande, hans sura vinglande och kritiserande. I värsta fall med rädsla för mer än verbala påhopp. Ont i magen. Det är mina julförberedelser. Blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det för jag lovade mig själv redan förra julen att jag inte skulle utstå fler såna jular. Men det blir nog denhär till, då min lögenhet inte ännu är helt beboelig. Nåja, en madrass på golvet i lugn och ro är antagligen bättre än bråk så vi får se hurdan jul vi firar i år.

Förlåt det deppiga inlägget, glad lillajul till er andra - hoppas ni tar emot dagen med större glädje!

Oj kära du som du har det! Vanmakt, trötthet och frustration. Jag vet hur det känns, domdär andetagen när man leder ut sitt barn ut ur en lägenhet där den andra slocknat. Skräcken över vad som kunde hänt...När soc och polis och alla möjliga blir inblandade. Du är inte ensam! Sänder dig massor med styrka och en stor kram i din kamp!

Tack, ditt svar värmer enormt :-)

Faktum är att jag också tror att min rastlösa själ har (minst) en bok att klämma fram.
Har hittills inte riktigt kunna "hitta ämnet" men du har kanske en poäng där.
Jag kanske ska skriva om den "normala" mannen med riskbeteendet som var på väg åt skogen.

Än en gång tack för den återkopplingen , jag återkommer med mer återkoppling till dig/er.
Jag vill bara redan nu säga att du har kommit en bra bit på väg som jag upplever det ur ditt skrivande :-D

Stor decemberkram till dig och alla i din familj

Stay Strong

Tack igen Ulla Bulla,
Jag håller med om att skuldbeläggande inte leder någon vart. Det är det minst framåtriktade man kan ägna sig åt och jag tror att det kan vara roten till varför vår son behöver döva sina känslor. Tror att han känner någon form av otillräcklighet, trots att han är världens finaste pojke. Men det är ju inte alltid så lätt att få ens egna barn att förstå hur unika och värdefulla de är. Och det gör ont att se hur han sätter så lite värde på sig själv. Och misshandlar sin kropp på det här sättet.

Och visst är det en underlig norm vi har vad gäller alkohol. Att de flesta sociala sammanhang också innefattar alkohol, om än i liten mängd. Det gör det inte lätt för de som har svårt att begränsa sig. Men samtidigt är det också skönt att se att det faktiskt växer fram en liten falang av nykterister (inte nyktra alkoholister), som lever utan alkohol för att de mår bättre och anser att det är bättre för deras hälsa. Vi har många vänner som inte dricker över huvud taget, och själva dricker vi väldigt måttligt och mer och mer sällan ju äldre vi blir. Trist nog är det lättare för den här gruppen människor att öppet avstå utan att skämmas, än vad det är för någon som verkligen måste avstå pga ett beroendebeteende.

Jo det kommer bli många frågor på det här forumet. Och jag tar tacksamt emot era erfarna tankar!
Tack än en gång!

Tack "En annan Micke",
Du behöver verkligen inte ursäkta dig för ditt långa inlägg. Tvärtom. Du skriver på ett sätt som gör det lättare för mig att ta till mig läget för min son. Det är skönt att läsa om "gråzonerna", även om just de kan leda till en mer svart/vit bild om man inte passar sig. Det är imponerande och insiktsfullt att du tagit tag i din situation trots att du uppenbarligen verkar fungera bra i vardagen. Och det är ju precis där vår son är nu. Han fungerar i vardagen och det är bara vi (och om vi har lite tur även han) som ser riskerna i hans beteende.

Och visst är det så att det är de underliggande psykologiska problemen vi måste ta tag i. Det finns ju en anledning till att han vill döva sina känslor och alkohol är dessvärre behagligt avtrubbande. Han går redan till en psykiatriker för sin medicinering och han/hon (avskyr också "hen") är även KBT psykoterapeut. Där kan han få hjälp. Om han vill öppna upp sig. Och vi kommer givetvis gå till botten med varför han dricker och hur han egentligen mår när vi tar upp frågan med honom, och sedan löpande under julen. Det blir förhoppningsvis många kvällar i soffan med en tekopp.

Och det blir defintivt ett besökt på AA för mig och min man, och om vi har tur även för vår son, under julen. Låter precis som du skriver som om vi faktiskt kan få mer hjälp där än på Al-Anon. Skulle vara så bra för honom att höra om alla andras lögner och undanflykter och kanske indentifiera sig själv i deras historier. Jag tror dock att vi kommer vara öppna med varför vi går dit och inte låta honom tro att det är för vår skull. Även om det är en intressant tanke. Men vi kommer ha hunnit prata med honom innan vi kan gå på något möte, så han kommer veta vid det laget.

Förstår nu varför vissa inlägg kan låta ilskna och anklagande. Lite svårt att läsa dock när man känner sig så naket sköra som vi gör just nu. Och faktiskt så är det sista jag vill att lägga skulden på oss själva och på så sätt lätta på vår sons ansvar. Man har alltid ett val och det är just det vi vill få honom att inse. Han har definitivt inte haft någon svår barndom, och det säger jag inte för att klappa mig själv på axeln och framstå som någon ängel. För visst har både jag och min man till och från varit ilskna och irriterade på båda barnen under deras uppväxt. Men vi har öst kärlek över dem och varandra och det har varit en trygg miljö hemma. Trots det kan det säkerligen vara någonting i hans barndom som ligger till grund för den uppenbara känslan av otillräcklighet. Vi är ju alla olika och reagerar olika på allt.

Sist men inte minst så måste jag säga att du skriver fantastiskt bra och fängslande! Skriv en bok om ditt eget beroendebeteende! Det skulle hjälpa många. Du är insiktsfull och jag tror att din historia är lätt att identifiera sig med för många. Du har uppenbarligen analyserat, vänt och vridit på ditt eget beteende och kommit underfund med hur det hela hänger ihop. Utifrån sett låter ju inte ditt liv så extremt annorlunda än hur väldigt många andra människor lever sina liv, utan att fundera över det. Tex skriver du om matmissbruk, som troligen är den vanligaste typen av missbruk nuförtiden (och en av de farligaste på sikt med tanke på hur många som dör av livsstilssjukdomar pga övervikt). Det underliggande beteendet går att applicera på så mycket. Skriv på och samla dina texter!

Tack än en gång!
Kram