Senaste kommentarerna i forumet

Tack för din omtanke! Dina ord värmer ❤

Det gör ont nu. Så ont. Jag vill inget annat än att klippa alla band. Jag vet att livet skulle bli så mycket bättre om du inte är en del av det. All oro. All besvikelse över det som inte blir. All förtvivlan. Det skulle vara så mycket lättare. Helt utan dig.

Sonen var hos dig. En natt. Efter veckor då jag sagt nej till umgänge. En natt. Efter att du först kommit hem till oss någon dag innan och jag känt att läget var ok. En natt.

Så ringer de från skolan och meddelar att sonen inte har kommit på morgonen. Hjärtat slutar slå och jag tar mig hem till dig. Lämnar allt och springer. Men när jag kommer fram öppnar du inte dörren. Balkongdörren och fönstren där uppe är öppna. Men du hör inte mina rop. Inte heller hur jag bankar, slår och skriker i trapphuset. En väktare öppnar sedan dörren och där ligger du avslagen. Jag tar vår son och åker. Tröstar och hjärtat slår igen. Jag gör en orosanmälan. På både min son och på dig.

Efter några dagar blir jag uppringd av soc. Psykiatrin har också gjort en anmälan. Du har haft en psykos och i ditt blod fanns amfetamin, metamfetamin, benzodiazipiner och cannabis. Och vår son var där. Psykosen hade börjat när sonen var där och sedan vuxit och vanföreställningarna hade blivit värre. Du hade själv ringt polisen.

I går var vi på möte på soc. Jag och sonen. Jag är så trött. På att vara den som ska se till att umgänget fungerar. På att se till att barnen är trygga. På att jag måste vara den som har fullständig kontroll.

Du har nu lovat att lämna regelbundna drogtester. Men jag har inget förtroende. Oavsett om du är aktiv i ditt missbruk eller inte. Du är oförmögen att vara förälder. Och det är jag som får ta emot all ilska, frustration och sorg som barnen känner.

Och om jag begär ensam vårdnad finns en stor risk att jag kommer förlora fick jag höra i går och att umgänget kommer bestämmas av någon annan. Och att jag då tappar ännu mer kontroll.

Jag vill klippa alla band. Men det har jag inte rätt att göra.

Offerkofta Sessi.
Du kanske har hört talas om den.
Den är rätt skön att krypa in i och den gör en själv till ett offer.
Men man väljer själv om man tar på sig eller av den.

Han har valt sitt missbruk och du blev utan vettigt sällskap.
Åtminstone för tillfället.

Om du lyfter blicken och försöker se så långt du kan utan hans sällskap så känns det kanske lättare?
Han är säkert en fin man när han inte drogar.
Men i nuläget så ser det ju ut som att han valt den vägen.

Kanske om du tänker att alla de gånger han går in i sitt drogande så ska och kan du välja dig själv?
Du behöver ju inte bokstavligen lämna för det.
Men just då så kan du ta tillfällena som just tillfällen att försöka skapa dig ett eget liv.

Om han då sen väljer nykterhet i morgon eller nästa vecka så kan du ju vara hans sällskap eller flickvän om du önskar det.
Men kom ihåg att det är du som väljer hur du vill utforma ditt liv.
Inte han.

Och tro mig,jag vet hur det skär i kropp och själ när man vet att drickandet förstör.
Man försöker förstå hur det är möjligt att de väljer en så korkad väg,när både en själv och partnern vet hur det slutar.
Jag var fullkomligt upäten inifrån ibland i vetskapen om hur han satt där och fyllde sig.
Och kvar var jag,en liten blöt fläck och tog mig inte ur situationen.

För jag älskade honom så innerligt och tog mig inte en millimeter.
Jag önskade och hoppades bara att han skulle se vad jag såg.

Ett nyktert och bra liv tillsammans med mig.
Men det klarade han inte.
Han valde alkoholen och först tre år efter vi bröt klarade han att göra slut med alkoholen.
Nu mår han bra och är nykter sen 1.5 år,men innan dess så nådde han sin botten och mådde väldigt väldigt dåligt.

Bor du i sthlm län så ansök till Anhörigskolan STAD. Googla
Hitta al-anon elr liknande grupper.

Det lyser i hans lägenhet hela natten. Klockan är 02.49 när jag skriver dessa rader, han väljer missbruket framför min födelsedag.

Vi redan skuldbelägger oss själva så rejält trots att det inte är vi som häller i oss drycken.
Men vi kanske har möjliggjort,eller accepterat eller föreslagit.
Sen tänker vi när skadan redan är skedd att vi inte borde ha gjort det.

Om man medvetet bjuder sin 15-16 åring på vin till maten så har man forskat och sett att de ungdomarna lättare trillar dit i missbruk.
Men många hel eller nästan helnyktra föräldrar får ändå barn med missbruk.
Så det här forumet är mest till för att ventilera och ställa frågor.
Hjälpa och stötta varann.

I mitt fall så skyllde jag min exsambos alkoholmissbruk på mig trots att våra 20 år var hyfsat nyktra och han hade grava problem redan när vi träffades.
Så skuld tror jag inte hjälper någon.

Vare sig den som missbrukar eller oss anhöriga.
Sen kan alkoholnormen i sig och den kultur vi har att den smyger sig in i alltfler situationer vara hur trist som helst att se.

Att förstå att var tionde människa i sverige har problem med att begränsa sig.
alltifrån riskbruk till rent missbruk.

Var går gränsen?

Återigen,det kan vi bara avgöra för oss själva och ta konsekvenserna av det.
Ingen annan kan tvinga någon annan till att avstå om önskan och viljan inte finns där.

Att prata,lyfta upp frågan och diskutera den med den som dricker tror jag däremot är viktigt.
Inte gömma,smussla och låtsas som att det regnar.

Men sen är det ju ändå personen som häller i sig som måste ta avgörandet och dessutom ta emot hjälpen eller avstå.
Förlåt att jag lånade din tråd mamma som är orolig.

Det finns många människor härinne och vi har alla olika syn på hur saker ska lösas.
Ni är precis i början av en upptäckt och säkert väldigt oroliga och osäkra i hur ni ska hantera det.

Jag hoppas att ni finner stöd härinne och fortsätter fråga på.
Ni får säkert de mest skiftande svar.

Nej, du överreagerar inte. Däremot måste du kanske förklara för barnen vad som händer, så att de inte bara vet hälften och måste hitta på resten för eget huvud. Det brukar aldrig bli bra.

Och - viktigast i världen - om du har sagt att du flyttar om han inte söker hjälp så måste du göra det. Ett ultimatum är INGENTING om man inte håller fast vid det, utan då bara fortsätter skiten.

Som redan sagts är vi varken ilskna eller elaka, men merparten av oss är fruktansvärt trötta på skitsnack och lögner, varesig det handlar om att ljuga för andra eller sigsjälv. Därför blir tonen gärna mindre "klappa på huvudet" än vad som kanske vore önskvärt.

I mitt fall lever jag med en (numer hyfsat nykter) alkoholist som började precis så; mamma och pappa tog ett glas vin till maten på fredag, och på lördag. Och det var normalt, så det gjorde han också. Och gillade känslan.
När han sedan studerade vidare så var det fortfarande normalt med vin till maten, plus supandet med kamraterna från skolan. Men ett glas vin till maten blev två, och kanske inte bara på fredag och lördag, utan kanske på lill-lördag, och...söndag är ju fortfarande "helg" och så vidare.

Det går oftast inte att peka ut vilket glas som gjorde någon beroende. Det går inte att säga "Det var mitt fel" - alltså går det heller inte att säga "INGET vi gjort Har bidragit till detta"

Alkohol ÄR en beroende-framkallande drog, som dessutom är toleransökande.
Hur många känner du som tar en spruta heroin till maten?
Den här överhuvudtaget inget som är lämpligt att normalisera, och vi lever i ett samhälle där alkohol är mer måste än valfritt om man inte vill se ut som ett jävla UFO. (Min lillebror är nykterist - han blir inte ens bjuden på firmafester längre, för hans risk-brukande arbetskamrater tycker att det är "obehagligt")

Alkohol är beroendeframkallande. Vissa har lättare att bli beroende än andra. Du möter garanterat minst en alkoholist om dagen, utan att ha en aning om det. Undviker du den här drogen och allt samröre med den i övrigt?

Tänker du på de du går förbi på gatan med din system-kasse på samma sätt, eller är det för att det är någon DU bryr dig om som drabbats den här gången?

Det finns lite olika syn på det här med missbruk och beroende - min partner har inte bytt ut sitt alkoholmissbruk mot något annat, däremot har han tagit tag i saker han försummat - och drygt 6 månader efter att han började medicinera så har han en provanställning för ett fast jobb, så möjligen Hinner han inte missbruka något annat...struntsamma egentligen; att bli beroende av alkohol (eller spel, eller sex, eller mat) behöver inte betyda att man har en "beroende-personlighet" utan det kan faktiskt vara så att man började peta i sig en beroende-framkallande drog - och blev beroende.

Som sagt; där är det individuellt. Men oavsett om man är en "beroende-personlighet" eller ej så är och förblir alkohol beroendeframkallande. Så bara är det.

... att leka Blodhund? (Mumlan75)
Han struntar i det och dig och du blir inte lyckligare av kunskapen om att sniffa upp hans drickande.

Klart att det är ditt fel, det är klassiskt alkoholistbeteende, inte fan e det fel på den som dricker, det är ju omgivningen, det vet varenda alkis som inte hunnit fatta att den ÄR alkoholist och sjuk. Men du, det är inte ditt fel, för om det skulle ha varit så att du är så hemsk att leva med så hade han löst det med att lämna dig inte dricka.

Du frågar när ska jag bara acceptera, du ska INTE acceptera, du är här och skriver, du mår dåligt, det finns ingen som ska behöva må dåligt på grund av att "den andre" inte respekterar en.

Låter som att dina ungar distanserar sig, barn är flockdjur och även om datorer och TV spel är stor del i barnens liv såå......

Ber om ursäkt för att jag kapade tråden lite och svarade på fel inlägg.

Hoppas du har en mysig fredag, det har jag.

Stay Strong

Välkommen hit till forumet och ledsen att vi inte observerat att du kommit hit och hälsat dig välkommen förrän nu! Det finns risk för det när man skriver i en redan existerande tråd att vi inte ser att det har kommit en ny medmänniska till oss.

Det är en svår situation du befinner dig i, med kärlek och kyla, med omtanke och aggressivitet. Ingen som inte har varit i en liknande relation vet egentligen hur det är. Det är lätt att ta en position när man står på distans och tittar på någon annans liv. Det kommer från oro och omtanke men kan landa lite hårt.

Hur som helst, jag skulle vilja tipsa dig om att ringa Kvinnofridslinjen på tel nr 020-50 50 50. Även om din partner inte har utövat fysiskt våld så har det påverkad alla andra familjemedlemmar så ni drar er undan, blir oroliga och osäkra. På Kvinnofridslinjen är de mycket kompetenta och vana prata om sådana problem som du och din familj möter.

Jag undrar också vilka stödjande personer du har runt omkring dig? Det är tyvärr vanligt att personer i din situation börjar isolera sig från annan familj och vänner. Vilket kan göra det svårare att lämna en destruktiv relation. Vilka människor har du som du kan kontakta och kan stödja dig vid en eventuell separation?

Så du vet, jag kan verkligen förstå att han är en fantastisk person och pappa när han är nykter. Det finns ju en anledning till att du fastnade för honom från början, eller hur? Men sedan har alkoholen påverkat honom på ett sådant sätt att han i perioder inte alls blir den person han en gång var. Och tyvärr får vi inte välja bara en sida av personen. Barnen, du och hunden påverkas även av den andra sidan.

Hoppas du kommer trivas här på forumet och vill skriva mera om hur det går för er!

Med hopp om att ni får det bättre och tryggare!
Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Ps.
Vissa personer törs inte lämna en destruktiv relation om husdjuret riskerar att vara kvar hos den hotfulla personen, då den kan fara illa. Jag vet inte hur det är för er, men om det är något du känner igen så kan jag tipsa om www.voov.nu som kan ge tillfällig hjälp.

...lämna, han vill inte sluta dricka, wow.
Vad vill barnen tror du? Tror du de vill ha en fyllefarsa och en medberoende morsa?
En mamma som sänder dem signaler att: nej mina barn, man ska inte stå upp för sig själv och sina rättigheter, man ska förneka sina känslor och bära den skam man tvingas till av den som man en gång älskade.

DU spelar ett högt spel med dina barn som insats, tänk på det.
Å du, omplacera eller avliva hunden, om du mår dåligt av husses drickans så är det bara förnamnet av vad hunden känner.
Du väljer att stanna kvar, din hund kan inte. I värsta fall kan hunden bli så skadad att han/hon blir ångestbitare, hur förklarar du det för sina barn om det är dem som blir bitna?

Vakna upp nu och

Stay Strong

Edit: sorry ser nu att jag inte svarat trådskaparen utan Tvådöttrar-80....var inte meningen att kapa tråden.

Barnen tar skada, du tar skada och han blir inte bättre, så länge han känner att dina hot är tomma.

Titta på Al-Anon´s första sida, "Om du tror att om han verkligen älskar dig så kan han sluta dricka".
Något i den stilen står det.... Eftertanke.
Han har en älskarinna som betyder mer än du och barnen, kanske är det redan hans nya fru, jag vet inte.
Förmodligen vet inte du det heller som det låter men varför stanna kvar och fundera.
Gå, den dagen han fattar vad han ställt till med så kommer han krypande tillbaka, DÅ kan du ställa krav på behandling etc.

Innan dess är du tyvärr nog den stora förloraren och du spelar med barnen som insats.

Stay Strong

Välkommen tillbaka till forumet! Det du berättar visar verkligen hur livet är föränderligt och att vi aldrig kan veta säkert vad som väntar. Vi kan bara göra så gott vi kan här och nu och hoppas på att det leder till gott sedan.
Vad fint att ni trots svårigheterna faktiskt kanske börjar hitta tillbaka till varandra. Till en bättre kommunikation och relation.
Hoppas du hittar stöd och "umgänge" här på forumet igen!

Med värme!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du ska nog inte tolka raka direkta svar som ilska, det är inte någons mening att uppröra eller irritera.
De flesta här inne i detta forum är dock väldigt direkta i sin kommunikation, i alla fall den delen som kommer från eget missbruk.
En missbrukare ljuger oupphörligt för sig själv och sin omgivning, det är först när man slutat att ljuga som man kan bli bättre.
Om du kikar runt lite här, i synnerhet på nya trådar under rubriken "Dricker jag för mycket" så kommer du upptäcka en hel del självförnekelse, medveten eller omedveten. Många är de som tror att det inte "syns" och vill att ingen ska få veta att de dricker för mycket.
Bland det svåraste som finns är att få en missbrukare att erkänna för sig själv att man missbrukar och att man behöver hjälp, först när det steget är avklarat klarar man att ta hjälp och att erkänna för andra.

Den eller de som ger dig direkta "oinlindade" svar har kommit dit och är själv så hjärtinnerligt trott på sina och andras lögner.

För även som anhörig har man ofta en tendens att lura sig själv och en "vilja" att bli lurad av den man bryr sig om.

Jag ska försöka besvara dina nya frågor så gott jag kan och ur mitt perspektiv.

Vad händer om han inte vill ha, kan ta hjälp.
Tjaaaaa, då blir det bara värre och värre, till den dagen då han också inser att han behöver hjälp.

Lägenheten, ja det förklarar ju varför den dök upp först, nu fattar jag den funderingen.
Nej, han ska självklart inte bo gratis där, då blir han ju aldrig vuxen.
Tvärtom så tycker jag att ni kan ta en rejäl hyra, förutom de direkta kostnaderna kan ni gott ta två tusen extra och tvångsspara till honom.
Att låta honom bo gratis betyder ju dessutom att han har många tusenlappar per månad att slarva bort på sprit och annat onödigt.Galet

När det gäller syster och Jul så är det med syster precis som med lägenheten, nu fattar jag bättre vad du menade än vad jag gjorde i ditt första inlägg.
Att visa att man bryr sig är aldrig fel och systern kan då vara med att stötta.
Julen, självklart kan ni ha en alkoholfri jul, men om ni inte brukar ha det så skulle jag nog anse att ni bör ta snacket med sonen innan jullunchen.
Kan bli en konstig reaktion om han sitter till bords med sillen och undrar var snapsen är, ska ni då, vid det tillfället säga: nej det blir ingen för pappa och jag tror du har problem med spriten. Ja då har ni nog en julafton fylld av intensiva och kanske otrevliga diskussioner i stället för värme och kärlek.

Er sons alkoholvanor behöver absolut inte komma från familjen men hans missbrukartendenser gör det med största sannolikhet, jag ska förklara...
Jag själv hade som ung vare sig självkänsla eller självförtroende, skilsmässobarn som aldrig känt att jag dugt någonting till i min fars ögon.
Med den osäkerheten och den dåliga självkänslan söker man bekräftelse och belöning, belöningen kan vara i princip vad som helst bara det går ganska snabbt.
En spelmissbrukare tex, han missbrukar inte spel en gång i veckan på en Lottokupong inlämnad på ICA, nej det går för sakta.
Han eller hon, jag hatar uttrycket hen, sorry, hänger på spelklubbar, travbanor och inte minst nu, på nätet.
Att dessa !%¤%&/ nätcasinon ens är tillåtna är för mig en gåta men men...
Mitt första (och fortfarande pågående) missbruk blev mat, mamma dukade upp fredagsmyset, belöning för veckan som gott.
Farmor tyckte jag duktig som åt som en hel karl, enkelt, äta och man får bekräftelse, äta än mer och få mer bekräftelse.
Var man ledsen för att man ramlat ur en klätterställning och gjort sig illa så var trösten plåster och kanske lite glass.

För att gör en lång historia lite kortare så, ja, i dag tittar jag i kylskåpet när jag är glad, när jag är ledsen, när jag är uttråkad, när jag är stressad och iobland är jag där också för att jag är hungrig.

Jag höll även på att fastna i spelmissbruk, sprang på travet och spelade. Det slutade jag med, jag var på väg hem till mamma med 1000 kr jag fått låna, men jag tänkte jag hinner inom Solvalla på vägen. Spelade snabbt bort mina "egna" 400 kr och var på väg därifrån när nästa lopp påades.
Bara sju hästar startande: "där måste man ju lätt kunna hitta en placerad häst" lurade missbrukarhjärnan mig att tänka.
Trots att detta är ca 35 år sedan så kommer jag ihåg det glasklart. Häst nummer 7, såg riktigt stark ut.
Jag "lånar" mammas tusenlapp och satsar plats (1,2 eller 3:a) på nr 7 tänker missbrukarn igen, det är idiotsäkert. När jag stövlar fram emot luckan knackar det sunda förnuftet mig på axeln och frågar: "Vad gör du om du förlorar den?", mamma var i stort behov av pengen och jag var inte i stånd att skaka fram en ny i fall denna skulle gå förlorad, jag avstod att satsa men stannade ändå kvar och tittade på loppet, 7:an vann, jag hade fått 2700 kr tillbaka. Där och då i den stunden insåg jag att "här kan jag inte vara, detta är ingen bra plats för mig", sedan dess har jag aldrig spelat vare sig på Lotto, Hästar eller dylikt. Någon enstaka trisslott och nån Bingolotto har dock passerat genom åren.

Detta tenderar till att bli långt men jag hoppas du har överseende med det, det är lite terapeutiskt för mig att skriva.

Hur eller hur så sägs det att "Summan av laster är konstant men att föremålen växlar".
Så spelriskbruket kom så småningom att ersättas av ett riskbruk av alkohol, inte bums men sakta och säkert.

Avsett graden av bruk, om det är bruk, riskbruk eller missbruk så har det alltid startat med ett leende.
Alkohol gör livet kul att leva, det är fest....ända till den dagen då det inte är så festligt ändå.
När du druckit alkohol och tvingats ändra din planer så har du druckit för mycket och då är du på väg in i en destruktiv relation till alkoholen.
Jag menar, bakis, hemma från jobbet, ingen träning, ingen söndagsstädning för att plåtslagaren jobbar övertid med att hamra tinningar, då vet man att det är fel.

På universitet festade han säkert i glada vänners lag, men sen, ja då är det andra triggers som får honom att dricka, i synnerhet som han verkar "supa" själv.
Ytterst få krökar till för att man tycket att man själv blir roligare att umgås med.
Försök att hitta det som bekymrar den "lille killen", med det menar jag att; gå tillbaka, leta i hans yngre dagar efter något som är "ofärdigt" för honom.
Jag tror att det kan vara en väg att gå (varligt) fram.

Jag ska försöka runda av här nu för snart har du väl somnat din stackare :-)

"Bara" riskbruk, tjaaaa det var där jag var - tyckte jag själv - när jag bestämde mig för att ta tre vita månader. När jag gick på mitt första AA möte för två veckpr sedan presenterade jag mig: "Hej, jag heter Micke och jag är inte alkholist", gissa om de flinades åt mig. Vad då? JAG hade ju kommit dit frivilligt för att jag hade tänkt till, jag har jobb, hus och framförallt körkortet kvar, inte fasen är jag ALKIS, tänkte jag buttert för mig själv.

En kvinna sitter där och tittar på mig och säger: Micke, bara en alkoholist bestämmer sig för att ta vita månader. Jag blev så paff, hade hon rätt?
Veckan efter snurrade tankarna och jag kom fram till att: visst fasen är jag alkoholist. Alkoholismen är en sjukdom som jag är smittad av men sjukdomen har kanske kanske inte brutit ut helt och fullt riktigt än. kanske finns det ett vaccin för mig.
Jag har inte riktigt landat i mina tankar om det ska vara total avhållsamhet eller i ett förhoppningsvis måttligt bruk.
En tanke var just, men ska jag aldrig få dricka mer nu, jag som har så många goda viner och god whisky i källaren, ja jösses så dumt.

Nej jag har inga barn som dricker, tack och lov är mitt klokare än jag.
Jag hade dock en pappa som gjorde.

All självförnekelse är för att döva sin ångest eller smärta, det kan vi nog vara tämligen säkra på, att dricka för stora mängder är självförnekelse.
Om man känner att man behöver ljuga om sina alkoholvanor eller inte sällan om sin vikt och till och med om ålder, ja då är man lite på fel stig.

AA, jaaaaa :-)
Ni kan som anhöriga gå dit på ett öppet möte, jag skulle nog tycka att ni ska göra det själva första gången, sedan kan ni följa med sonen som anhöriga.
Jag säger som "ordförande" i "min" AA grupp: "Folk frågar mig hur det funkar, inte fan vet jag hur det funkar men att det funkar det vet jag", lite så måste jag nog svara dig. För det funkar nog lite olika för oss alla, för en del kanske det inte fungerar alls, för andra gör det.

Jag tror att en förutsättning för att det ska fungera så måste man vara vid grinden som leder ut ur trädgården med obegränsat drickande, är man inte där så kommer det inte att fungera, då kan man inte vara ärlig nog. Kanske ska du eller far be sonen följa med er för att stötta er i ett påstått riskbruk, om du förstår hur jag menar. Lite så här; min son, jag har insett att jag dricker lite mycket och fick ett tips om AA, skulle du kunna följa med mig för att stötta, jag vet inte om det kan vara något det var bara en ide som dök upp i skallen nu. Ni kan alla gånger få fler och bättre tips från klokare själar än jag på AA, där kan man alla krumbukter och lögner redan.

Har du läst ända hit så vill jag tacka dig för detta inser jag är skrivet lika mycket för min skull som för er.
Kram

Stay Strong

Ps, nej ingen egen erfarenhet av Al-Anon, men det har du nog listat ut redan :-o

Ps igen/ Googlade Al-Anon och det känns som att det är samma program som AA, samma 12 steg och traditioner.
Fast här är det då - som det verkar - bara vara öppet för anhöriga. Jag tror och detta är min tro att du/ni kommer ha större nytta av att höra dem som varit där er son är just nu.

Vet inte var jag ska börja. I somras började min partner dricka mycket och ofta. Åkte på fester och kom hem mellan 5-6 vid flera tillfällen. Räknade iskallt med mig dagen efter. Vi har två fantastiska barn (6 och 10) som jag får ta det största ansvaret för. Jag så ifrån att jag inte tänker leva det livet, då får han göra det själv. Vi pratade om ev separation. Han tog en nykter månad för att bevisa att han kan, typ? Efter det har drickandet varit bättre men ändå varje fre och lör. Vill jag att vi ska ha en nykter helg så får jag börja fråga om det under veckan men det händer typ aldrig.

Sista veckorna har han varit sur och druckit vid fler tillfällen. Bastu några kvällar = öl. Fredag och lördag helg = öl och ev vin. Har sagt att jag kan ta ett glas till maten ibland men han slutar aldrig där. Har bett honom.prata med någon om sina vanor och mående men han förstå inte vad som är problemet.

Jag ser aldrig fram emot helgerna längre och barnen måste såklart märka. Droppen har varit sista veckan. När jag åkte och handlade i veckan bad han mig åka på bolaget. Jag "hann" inte innan barnen hade träning. Slutade med att han åkte på Ica och köpte öl. Får man inte dricka mellanöl nu heller? Vaknade under natten av att han fortfarande var vaken. Klev upp och märkte att han druckit mer än mellanöl. Whiskeyn var tom i skåpet och han erkände att han druckit. Var är ditt glas? "Jag diskade det." Mycket märkligt eftersom han aldrig diskar. Ett av våra barn hörde vår diskussion och vet nu om en del av hemligheten. Barnet tycker att pappa betett sig konstigt och är rädd att vi ska separera.

Dagen efter var det hockeymatch med middag = öl. Han kom hem ca 00 i natt och skulle upp och jobba. Med tanke på lukten var han inte körklar.

Ikväll är det helg och jag bävar inför när han kommer hem. Kommer han ha med ett flak öl i vanlig ordning? Har sagt att han måste prata med någon nu annars flyttar jag. Tror inte han tar mig på allvar. Har packat en väska till mig och barnen ifall det blir öl ikväll. Tänker att vi kan sova hos min kompis. Men problemet kvarstår ju imorgon. Vet inte vad jag ska ta mig till? Kanske jag överreagerar? Rädd för att jag blir knäpp av all oro snart.

Hej Lugn och ro!
Vad bra att du hittat hit till forumet och att du söker stöd i din svåra situation. Jag kan tänka mig att det är tungt och sorgligt att se sin mamma förstöra sig själv med alkoholen. Du har säkert gjort allt som en anhörig kan göra. Och förmodligen ännu mer till och med. Men som för många andra så fastnar du i det att det är din mamma som måste "göra". Gör hon ingen förändring så blir det inget.

Vad säger hon när du pratar med henne om din oro kopplat till alkoholen?

Hoppas du hittar stöd här på forumet och andra anhöriga som finns här.

Önskar dig också en helg med Lugn och ro!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Välkommen hit LauraCarolina! Vilket fint nick-namn.
Du påverkas av din brors alkoholkonsumtion. Hoppas du vill skriva och läsa mera här på forumet!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Min mamma försöker bokstavligen supa sig till döds, och jag vet inte hur jag ska hantera detta...
Om hon vill "supa tills hon dör är det hennes val och det är hennes val om hon vill ta livet av sig".
Det känns som jag har gjort allt och jag ger snart upp..

Tack UllaBulla för bra input.

Vara på väg in i ett missbruk är mycket svårt när man står nära varann.
Antingen känslomässigt eller rent fysiskt.
Ni är ju i en både och situation för att han bor hemma.
Jag kan ändå se att ni faktiskt har en fördel där.

Ni kommer i en knepigare sits men har också lättare att själv ställa fast var ni står.
Är det ok att han dricker hemma?

Är det ok att han inte betalar för sig?
Är det ok osv.

Så det viktiga är nog att ni två som föräldrar pratar igenom var ni står.
Att ge och visa kärlek omtanke och stöd till en som dricker för mkt och uppenbarligen mår dåligt är viktigt,om man orkar.
Men om det kommer till krav och ultimatum i ett läge då personen inte har något annat val än att hålla fast vid sin flaska och dra sig undan är kanske inget alternativ?

Kanske inte heller att ha en låtgå attityd till att missbruket fortsätter under ert gemensamma tak.

Så frågan ni kan ställa er själva är hur långt er välvilja och omsorg sträcker sig?
Vad kan ni tänka er att ställa upp på och hur länge kan ni stå på sidan och se er son dricka destruktivt utan att själv fara illa?

Var ska ni lägga ribban och vad är rimligt att ställa för krav på honom i nuläget.
Om han syster får vetskap eller inte är nog irrelevant.
Han är sjuk och att hålla sjukdom hemligt för den närmaste familjen brukar vara svårt,om inte omöjligt.

Alanon är en hjälporganisation för anhöriga som inte vet på vilket ben de ska stå och hur de ska agera för att inte själv fortsätta fara illa av en anhörigs missbruk.
Det brukar mest handla om självhjälp,dvs vad ni kan göra för er själva i detta att stå vid sidan av en som missbrukar.

Inte så mycket i hur ni kan göra för att få honom att sluta dricka.
Det är som ni kanske hunnit läsa er till hans ställningstagande,beslut och problem.
Ert problem och era frågor är hur ni vill och ska förhålla er till det.

Tack för ditt svar. Vi kommer självklart inte "konfrontera" honom på ett anklagande eller argt sätt. Det var fel ordval av mig. Vi ska visa honom att vi kommer finnas bredvid honom som ett stöd, med all vår kärlek, genom hela processen. Eftersom han är över 18 kommer beslutet vara helt upp till honom. Frågan är bara hur vi får honom att förstå att han behöver hjälp? Vad händer om han vägrar och förnekar? Har läst på tidigare forum att man absolut inte ska hjälpa till på något sätt och framför allt inte ekonomiskt. Även om det värker i magen bara att tänka på att han skulle få leta efter ett annat boende. Men faktum är att han bor gratis i vår lägenhet nu och det om något är ju att betrakta som "ekonomisk hjälp". Därav frågan om lägenheten.
Lillasyster står honom nära och vi tror att det skulle vara bra för honom att veta att hon också finns där som stöd. Så det handlar inte om att han ska "erkänna" något för henne för att på något sätt förnedra och tvinga honom, utan bara om att få med henne i processen. Och eftersom de är nära varandra går det inte att hålla henne utanför. Hon kommer garanterat förstå att något är fel.
Ja, vi vet att han de senaste fyra månaderna druckit alldeles för mycket. Troligen dricker han ordentligt ett par gånger i veckan. Men han funkar på jobbet och vi märker ingenting på honom i övrigt. Nu bor vi på annan ort så vi träffas ju inte dagligen vilket gör det ännu svårare för oss att hålla koll.
Vad gäller vinglaset till maten på jul så vill vi hellre låta bli helt och hållet än att låta honom sitta bredvid och se oss dricka. Jag vet inte om det är rätt eller inte och därför tog jag upp det. Det lät på ett av de hyfsat ilskna svaren från någon annan i tråden som om hela familjen sitter och "super" på julafton. Det kan jag säga att vi inte gör och aldrig har gjort. Inte någon annan gång under året heller. Men vi tar ett glas vin till maten på fredagar och lördagar och på högtider, vilket knappast kan falla under kategorin supa eller "visa att det inte går att vara utan alkohol". Vår sons alkoholvanor kommer inte från uppväxten utan från universitetstiden där det dracks kopiöst.
Jag tror och hoppas att han "bara" är i riskbruk än så länge, men jag vet inte säkert. Men med tanke på att han tar medicin mot sin ADHD är risken att han fastnar i ett beroende snabbt betydligt större. Har du erfarenhet av hur man agerar om det nu visar sig "bara" vara riskbruk? Innebär det livslång avhållsamhet från alkohol eller bara att han behöver minska på mängd och frekvens och återgår till ett normalt vinglas till maten då och då?
Vi har redan varit i kontakt med Beroendecentrum och förberett dem på att vi troligen kommer dit med honom under julen för att han ska få träffa en läkare och psykolog och prata. Även om det skulle gå att få bukt med hans alkoholvanor återstår det ju att förstå varför han dricker. Vad han har för underliggande psykologiska problem. Är det för att döva ångest? Är han deprimerad? Han verkar inte deprimerad eller ångestladdad när vi träffar honom eller pratar med honom, men det kan han kanske dölja väl för oss. Han har ju uppenbarligen varit bra på att ljuga om sina alkoholvanor. Vi har alltid haft en tät och nära kontakt med varandra och därför kommer det här som en sådan chock för oss.
Du skriver att vi ska gå till AA och det låter som en bra idé. Är man då med på ett öppet möte och ställer frågor eller hur funkar det? Kan man som anhörig komma dit och vara med på gruppmöten? Har du varit på Al-Anon också? Har du egen erfarenhet av barn som dricker?
Tacksam för dina råd!

Min mamma tipsade mig om att gå in här och läsa just den här artikeln.. det blev som en smäll i magen! Känner igen mig så oerhört. Visst är det svårt att vara anhörig...så jävla tärande och energikrävande. Sen det där pendlandet mellan att känna ansvar,empati och nästa dag bara önska att ngt händer honom så han slutar dricka..sjukt jobbigt. Vill bara att du ska veta att du är långt ifrån ensam. Jag är också äldst och fått tagit mycke ansvar och varit den som alla syskon anförtror sig åt och ber om råd osv. Men det blir ju som en stor hög med 'erkännanden' 'jobbiga situationer' som staplas inom en och det tar tid att skrapa ner högen...Samtidigt som jag ska klara av alla situationer jag själv har inom min familj,arbete och min alko pappa... blir så tungt!!! Hoppas du och jag hittar ngt sätt att ta oss ur och samtidigt känna att vi inte bara övergett vår pappa. Vi har kommit en bra bit på vägen iaf ❤ Kram

Tyvärr är det ju inte det - jag har vuxit upp i den naiva tron att jul liksom ÄR nyktert, men nu har jag sett att det finns familjer som verkligen inte klarar en hel dag tillsammans utan att supa.

Och det är ju synd, för det skickar ju samtidigt signalen till de yngre generationerna att "alkohol är ett måste" och så blir det tidig alkohol-debut, vilket leder till större risk för missbruk...

Misstänker att han har börjat med droger i form av hasch i kombo med alkohol. Alla säger att jag inbillar mig. Tänk om min magkänsla har rätt. Han höll på förra hösten.

Min bror är 24år och ljuger om alkohol.
Han blir helt personlighet förändrad när han dricker. Från att gå från att vår sen trevlig grabb till en helt annan person.
Mina familjemedlemmar är "trötta" på hans beteende och säger saker som " han har förstört vårt semester" "han får alla att må dåligt".

Min pappa och har också haft svårt med alkoholen i flera år. Min bror och han har drukigt mycket tillsammans och pappa "försvarar honom" om någon säger att han måste sluta dricka. Dom har fått en väldigt stark relation som man tydligt ser är ohälsosam. Och dom kan ha riktigt stora bråk när dom har drukigt..

Mamma är arg på pappa för att hon tycker att han har bidragit till min brors alkohol hantering..

Jag är arg på min mamma och pappa för att dom har låtit det gå så hör långt.
Min bror har varit ensam hemma och blivit riktigt full. Och ljugit om det. Han har druckit med kompisar och ljuger om hur mycket han har drukigt. Han har inte berättat för mamma att han har gjort det.
Hans kompisar är oroliga över hans drickande.
Han har även använt tyngre droger men har inte ämne det på ett tag.. vet inte hur sant det är dock..

Han säger att han halysinerar när han sover och ser en man stå vid hans säng.. det är inte första gången han har sagt så..
Han tar även ångestdämpande medicin som han har fått utskrivet.. Han berättar själv att han dricker alkohol för att dämpa ångesten.
Självmordstankar och hot om att ta sitt liv har han gjort flera gånger, han har dock aldrig försökt vad jag vet...

Listan är lång...

Hjälp vad ska jag göra... Jag är hans storasyster och jag känner att nu att jag bedhöver sätta ner mim got och hjälpa honom.

skönt att läsa din kommentar om känslan i kroppen när den där ölen kommer fram och allt vad det innebär ,huff huff