Senaste kommentarerna i forumet

Jag trodde det var jag som har skrivit detta ,så väl känner jag mej din situation . Jag är i det stadiet att jag måste få stöd och hjälp för mej och våra barn ,då han inte vill ta till sig att han har problem. Han pratar om andra som har problem med alkohol , men han vill inte se sina egna problem. känner mej igen i nästan allt du skriver och kämpar med samma problem och funderingar .

Bara att jag började läsa några rader in i ditt första inlägg gav mig andnöd!
Du har redan tänk på detta med att lämna, för många gånger. Samt försökt hjälpa, för många gånger! Och vad har du fått av honom efter alla gånger?
-besvikelse!
Skit i honom.
Lämna fanskapet. Se sedan till att han inte träffar elr umgås med barnen i onykter tillstånd. Han ska inte ha delad vårdnad så som han är just nu.

...och reflekterat.
Tänkt på alla möjliga scenarion som skulle kunna hända. Vad som är önskvärt, mindre önskvärt m.m.
Utöver det har jag mest bara koncentrerat mig på mitt liv och min bebis.
Min sambo har varit över hos sin mamma en gång med vår bebis sen situationen med henne. Jag hade min egentid då.
Jag har tagit känslomässig avstånd från henne samt hennes sambo som" några jag kan vara nära". Berätta saker i förtroende m.m.
Skulle vi ses ,vilket är mkt troligt, så skulle vi inte kindpussas som tidigare utan jag skulle nog vara artig men bestämd, hit men inte längre. Det känns sorgligt för jag trodde vi hade ett nära band liksom, som var ömsesidigt och respektfullt. Men mitt barn är viktigare och tänket jag har med mina föräldrar samt svärföräldrar är att det är dom som går miste. Inte jag.
Skulle vi ses på stan, skulle jag le och fortsätta gå. Inte som innan, stanna och prata. Vill inte besöka dom längre.
Och det svåra är hur tar man upp saker som händer när det blir såhär, när det verkar sopas under mattan. Jag känner mig förorättad av det som hände.
Mitt djuriska jag skulle vilja skrika rakt i hennes ansikte allt negativt jag tycker om henne, bara spy galla över henne nästa gång vi ses. Sluta vara så ansvarsfull och mogen.
Hur kan jag gå konstruktivt fram? För hennes utspel sitter kvar i mig.
Jag fikade ofta hos dom innan samt träffades ute på fika.
Det känns så schizofrent hela grejen.

i din historia. Min pappa blev dock alkoholist när min föräldrar skildes och då var jag 13 år. Jag blev snabbt medberoende. Som äldsta barn tog jag stort ansvar. Mest tid och kraft la jag på att förneka, dölja och kompensera. Att konfrontera orkade jag bara ett fåtal gånger, och det hjälpte aldrig. Ett drygt år efter att jag fick egna barn, då var jag 32 år, nådde min pappa en slags botten. Han var sjukskriven för depression, söp och i kombination med mediciner blev han helt förvirrad och när vi skulle träffas med släkten dök han inte upp och gick inte att få tag på. Vi trodde han var död, och när han till slut dök upp berusad fattade han inte varför vi var arga. Då fick jag nog och valde att bryta kontakten med honom. Samtidigt hade jag läst Carina Bångs- släpp kontrollen, vinn friheten. Efter ett tag hittade jag detta forum. I början var det fruktansvärt svårt, han skrev brev och försökte ta kontakt på alla möjliga vis. Men han erkände aldrig sitt missbruk, skyllde bara ifrån sig.. Under samma period började också jag och mina syskon att prata med varann och till slut förklarade en av mina systrar att han fick sluta kontakta mig. Nu när det gått några år utan kontakt mår jag bättre än nånsin. Gradvis har skuldkänslorna och den ständiga oron försvunnit. Jag vågar numera oftast vara ärlig om min pappa, även inför nya människor. Det är en sorg att han inte klarat erkänna sitt missbruk och söka hjälp för det, men jag känner mig inte längre ansvarig för det. Att läsa här på anhörigforumet har fått mig att inte känna mig ensam, att inse att också jag är sjuk och att jag tyvärr bara kan ha en oerhört begränsad kontakt med min pappa, annars sätter all ångest, oro, skam och skuld igång igen. Att läsa på beroendedelen av forumet har fått mig att förstå hur oerhört starkt alkoholberoende är, och också att det är nödvändigt att beroendepersonen själv erkänner och vill ta sig ur sitt missbruk för att någon hjälp ska vara möjlig att ge. Jag har faktiskt inte kommit iväg till Al-anon, men tror det är jättebra. Oj, va långt detta blev, vet inte om det är till nån hjälp. Tack för din historia och jag hoppas du hittar vägar att må bättre och känner dig hjälpt av forumet.

Det var mycket till hjälp. Bara att få erkännande att man inte är ensam med sina funderingar, sorg, frustration och vilsenhet är bättre än "goda råd". Och du har helt rätt i att det viktiga är att fokusera på mig själv. Men det är svårt. Men du gav verkligen en bra riktning i hur jag kan börja. Att ta sig ur ett medberoende som kanske pågått stora delar av ens liv är ett långsiktigt arbete. Man får ta ett steg i taget och försöka hålla fast i tron på att det går, samtidigt som det är viktigt att fokusera på de saker som ger positiv energi, det är så rätt. Att få ta del av din och även andras historier här på forumet är så bra och stärkande. Det ger något att hålla fast i och ta stöd av när det känns svårt i relationen till den anhörige och svårt i föränädringen mot att ta sig ur medberoende.

X försöker hålla sig nykter. Jag vet att han kämpar, han nonchalerar oss som bryr sig om honom. Mig behandlar han som typ luft. Han har blockerat mitt nummer, det har varit så sedan i början av oktober.
Han har dragit sig undan sina arbetskamrater på jobbet. Han umgås inte med någon. Täckt för fönstren så ingen ska se att han är hemma. Det går inte att nå fram till honom. Börjar bli lite orolig. Behöver bara skriva av mig min oro.

dessutom: att inte använda alkohol på julen kräver väl ingen förklaring eller ursäkt! Är väl typ normalt att inte dricka den helgen.

vuxen människa som själv gör sina val och också förtjänar att bli respekterad! Varför skall han ”erkänna” inför sin syster? Vad har hon med saken att göra? Och vad har hans problem med alkohol att göra med att han bor i er lägenhet? Det blir ju som någon slags utpressning om man använder hans (ert) boende som typ maktutövande! Inget som hjälper honom! Kanske har du, helt förståeligt, panik över situationen! Hemskt när barn far illa även om de är vuxna! Tycker ni skall förklara på ett snällt och öppet sätt att ni är oroliga för honom. Fråga hur han mår och hur han har det i sitt liv! Och visa att ni finns för honom. Jobbigt för er men säkert även för honom.

... är aldrig bra, det hjälper ingen, bara stjälper.

Prata med honom om er oro, se det inte som att konfrontera, det låter så anklagande och här gäller det att gå varligt fram.
Oro, omtanke och kärlek behöver bedyras för att inte hans skyddsmekanismer ska slå till.

Om han är 18 år fyllda så kan ni inte kräva någon underkastelse till behandling eller dylikt.
Var kommer systern in i bilden? Varför kräva ett erkännande inför henne?
Varför ska hon ens veta? Finns det redan något "att veta" i nuläget, inget vin i jul?
Ni tror han druckit mycket under en period, hur länge?
Är det så pass att ni anser att ni måste "torrlägga" julen för hans skull, ja då bedömer ni ju onekligen situationen som allvarlig.
Å då vore det väl själva XXX om inte syrran skulle kunna ställa upp på en torr jul.
Julen låter då dessutom som ett bra tillfälle att prata, visa stöttning och kärlek.

Det är få förunnat att få bukt med sitt missbruk, är han "bara" i riskbruk nu så har ni alla chanser att göra detta rätt och bra.
Kanske ett besök på AA kan ge er vägledning, jag kan rekommendera av egna erfarenheter. De som ni träffar där har sett ALLT, hört alla förnekelser, kan alla eventuella lögner. Ni som anhöriga skulle kunna börja med ett eget besök för att känna av och rådfråga.

Omtanke är helande

Stay Strong

Vi har precis upptäckt att vår unge vuxne son dricker. Troligen minst 2 helflaskor vodka/vecka. Han jobbar och sköter sitt jobb, men är rätt ensam. Han känner inte många där han bor. Han bor en bra bit från jobbet och troligen åker han hem efter jobber och dricker. Vi har hittat tomma vodkaflaskor i hans rum och i soporna och räknat ut att han verkar ha druckit upp en hel flaska på ca två dagar. Han tar även metylfenidat på dagarna och den kombinationen gör mig livrädd. Jag vet att det är lättare att fastna i beroende när man har ADD/ADHD, och tar man dessutom metylfenidat är risken ännu större att man snabbt blir beroende. Vi har inte konfronterat honom ännu, men tänkte göra det om ett par veckor när vi är och hälsar på honom. Hur gör vi det bäst? Vad gör vi om han själv vägrar inse att han har ett problem? Kan vi ställa krav på att han går i terapi? Han bor i vår lägenhet. Ska vi kräva att han själv berättar för sin syster om att han dricker? Hon kommer märka att vi andra inte kan dricka vin till maten när han är med i jul. Att berätta för henne kommer innebära en ordentlig törn för hans redan dåliga självkänsla. Känner ett desperat behov av råd från någon som varit i samma situation.

Jag tänker att många av oss som söker sig till en sån här plats, där man får öppna sig och skriva av sig är stora känslomänniskor. Många i alla fall. Jag har jätte svårt att hantera personliga konflikter med andra. Inga problem på jobbet då man kan få både de ena och det andra kastat på sig men det beror på praktiska saker som inte hänger ihop med vem jag är.
Jag har haft ett par ENORMA bråk med mina svärföräldrar.. På den nivån att min svärfar ställt sig upp och sagt att han ska slå mig på käften när jag sa att de inte har rätt att lägga sig i vår barnuppfostran. Det var en situation när flera andra var med i rummet och det var ganska solklart att det var svärföräldrarna som gjorde bort sig. Men ändå så kunde jag inte släppa det. Sånt gnager och ältar i mig om och om igen och jag frågar ändå mig själv vad jag gjort för fel och spelar upp scenen om och om igen i huvudet vad som hände och vad jag kunde gjort annorlunda. De slukar otroligt med energi och jag kan nästan stänga in mig i mig själv när jag fastnar i såna tankegångar.
Det jag vill komma till är att som känslomänniskor så spelar det nog inte så stor roll vem som bär ansvar för konflikten, du mår väldigt dåligt ändå och det tar massor av energi. Så frågan är vad man ska göra.
Antingen får man reda ut konflikten och i värsta fall framstå som den som ber om ursäkt fastän man inte borde behöva det, bara för att själv kunna slappna av. Eller får man försöka hitta de tankar och insikter som gör att man kan släppa det i sitt eget huvud och kanske känna att jag behöver ändå inte den relationen om de ska vara på detta viset, vill de fortsätta ha en relation med mig så får de komma till mig och förklara sig. Spelar ingen roll för mig.
Verkligen inte lätt men jag lyckades på något sätt komma dit vid vårt senaste bråk och tillslut efter låång tid så kom de faktiskt till mig för de ville inte att deras relation med våra barn, -deras barnbarn skulle bli dålig. Då tog jag chansen och sa vad jag tyckte och på vilka villkor vi kunde fortsätta umgås på i så fall. Sedan dess har det varit ganska ok, inte kanon men "OK"

Hoppas allt löser sig, kram

Det ÄR ett stort steg, grattis.

Jag hoppas han gör detta för SIN skull och inte bara "ja jaaa vi gör väl det för du vill ju det".
Han måste vilja annars blir det pannkaka.

Lura in honom här vet ja, att läsa andras upplevelser är en stark upplevelse.
MEN du, säg inte att du är här och försök inte att "leta rätt" på honom här, inte förrän den dagen han själv berättar...

Stay Strong

Hej har inte lyckats loggs in mig på mitt gamla namn men har hittat mina gamla inlägg här. Det ärvjag som är Missan. Hör har ni min story. Som jag kämpat för min man i alla år. För en månad sen var han tvungen att gå till tandläkare då han hade så ont att han knappt kunde äta. Det bekväm remiss o sen en allvarlig cancer. Muncancer . Inte så konstigt med all sprit han hällt i sig. Nu får han behandling varje dag strål/ cytostatika. Han fick sluta helt med alkohol. Jag ringde själv läkaren o berättade om hans alkoholberoende så läkaren pratade med honom. Han har fått antabus. Det konstiga är att han inte haft nån speciell abstinens.Det känns som en seger att han äntligen slutat men nu är han allvarligt sjuk istället.... Jag har börjat känna igen den man jag gifte mig med. Inga elaka kommentarer längre o det går att prata med honom nu. Han kan numera sitta uppe o kolla tv med mig på kvällarna. Men han har ännu inte hällt ut spriten den står kvar.....

att jag sagt det några gånger för mycket, även om jag blivit tydligare för var gång.
Men nu har jag en plan, vilket jag inte haft tidigare och jag tror att min man märker att jag nu menar allvar.
Jag har också pratat med två av mina närmaste vänner och berättat precis hur det är och det var också ett rejält kliv framåt för mig.
Det har varit nyttigt för mig att läsa här och inse hur allvarligt det verkligen är, jag har tidigare förminskat makens alkoholproblem eftersom det är så pass sällan.
Vi ska gå och prata med en parterapeut, vilket jag har velat länge men då inte maken. Men nu tycker han att det är OK och är engagerade i frågan. Det känns som ett stort steg framåt.

Tack för dina råd!

...hur många gånger har du sagt att du ska gå om det inte blir bättre.
Har det blivit bättre?
Har du gått?

Varför hotar du honom med något du inte kan stå upp för?
Varför ljuger du för dig själv?
Varför ska han sluta om det bara är tomma hot?

Nej, du måste antingen börja vara ärlig mot dig själv och VÄRDESÄTTA dig själv, eller så får du vackert ge upp och fortsätta ditt medberoende in i hans och ert förhållandes död. Han kommer aldrig sluta kröka om du jamsar rundor med honom.
Älskar du honom (och dig själv) så sätter du stopp NU!!
Ställer inte han upp på det och du inte står upp för dig själv så drar han ner dig i dyn och dränker dig.
Hårt men så är det...

Jag tycker att du så snart du kan ska besöka ett AA-möte, du är välkommen dit som bekymrad anhörig.
Tala om för dem det du skrivit här, du kommer få stöttning och råd, stärkt av detta går du hem till maken.
DÄR SLÅR DU NÄVEN I BORDET och talar om för honom att nästa gång följer han med dig dit om han vill ge ert förhållande och sitt liv en chans, till.

Följer han inte med så har han gift om sig och tagit alkoholen till sin hustru, då är hon inte längre den älskarinnan du vill tro att han bara prasslar med då och då.

Stay Strong

Han vet hur man får fram budskapet kort och koncist, jag tog upp en halv skärmsida för att säga samma sak :-o

Stay Strong

fast ändå likadant på nåt sätt: min mamma är psykiskt sjuk och måste ta mediciner för att hålla näsan ovanför vattenytan! Trots att hon vet att hon blir sjuk om hon inte tar medicinen så har hon slutat med den vid upprepade tillfällen. Fram till för ett år sedan försökte jag hålla stenkoll på att hon tog medicinen. Det senaste året har jag lämnat över ansvaret för henne till henne själv. OCH det är precis som hon tar mer ansvar för sig själv. Känner väl sig lite utlämnad till sig själv. Vad jag menar är att om du tar ett par steg åt sidan och inte stångar pannan blodig! Vad tror du skulle hända då? Ditt barn har ju inte slutat dricka trots ditt slit! Om du provar att sluta slita, du finns där men är mindre aktiv! För din egen skull också! Man blir helt utmattad av att försöka få någon annan att inse sitt eget bästa!

Min pappa, 70 år, har både problem med bukspottskörtel och har skrumplever efter många års alkoholism. Han har en hel del andra problem också och allt är en följd av hans leverne under i alla fall de senaste 30 åren. När han fick sina diagnoser, till följd av ett fall i hemmet så var han tvungen att sluta dricka direkt då hans lever förmodligen inte hade orkat med många droppar alkohol till. Han får ta mediciner varje dag för att hjälpa kroppen att hantera de gifter som annars levern tar hand om. Det är väldigt bräckligt och han är dålig till och från. Tyvärr går det ju liksom inte att göra särskilt mycket åt det när det väl har gått så långt som skrumplever. Hur känner du inför det här beskedet?

Jag känner igen mig mycket i din berättelse, framför allt i ditt känsloliv och hur man kastas mellan hopplöshet och känslan av att man bara vill släppa taget för att i nästa sekund ändå vara där och oroa sig.

Min pappa är 70 år och har också varit alkoholiserad sen jag kanske var i 12-årsåldern. Jag hade nästan ingen kontakt med honom under flera år då jag tyckte att det var alldeles för jobbigt att se honom bli sämre och sämre. Jag distanserade mig av den anledningen. Min mamma var fortfarande medberoende och hade också problem som hon själv inte ville erkänna. Jag flyttade till andra städer, jag skaffade nya vänner, jag blev mer och mer öppen med min situation. Allt för att distansera mig. Och det funkar delvis. Men det lever alltid kvar.
En dag brakade det loss. Pappa ramlade hemma och hamnade på sjukan. Han hade kanske inte levt idag om det inte var för fallet den kvällen hemma i lägenheten. Han tvingades mer eller mindre till avgiftning då läkarna sa att om han tog en drink till så skulle det vara slutet. Han lider av alkoholdemens och bor idag på ett demensboende. Han är nykter sen några år tillbaka, men han har aldrig erkänt att han haft problem. Det gör att det nästan känns som att jag är kvar i samma situation som jag var när han fortfarande drack. Han har aldrig accepterat någon form av samtalsterapi eller liknande.

Skam är det sista du ska känna! Du har en anhörig som är sjuk. Det ligger ingen skam i det. Det han gör får stå för honom och det du gör får stå för dig. Jag förstår skamkänslan, men om du kan försöka förlika dig med situationen och inse att det är han som är sjuk, bortkopplat från dig, då kanske du kan ta ett första steg till att minska ångesten. Oron och skuldkänslan över att inte hjälpa till försvinner nog aldrig helt. Det har den i alla fall inte gjort för mig. Men det hjälper väldigt mycket att prata med andra som är i liknande situationer. Det finns ju så enormt många där ute som har berättelser som din.

Fokusera på saker som är positiva i ditt liv. Vad ger dig positiv energi? Gör de sakerna och umgås med de människorna som ger dig något positivt och prioritera alltid det! Var lite självisk! Jag vet att det låter klyschigt men att applicera den tanken och låta det styra mina val har nog räddat livet på mig.

om du lagt ner detta forum men oavsett så vill jag bara skicka en stor kram till dej ?

Hej
Skulle kunna skriva ett lååååångt inlägg, men väljer att förkorta det till: Spar din tid, du är värdefull, du är värd att ha det bra!
Kram Sigge

Satt på bussen hem från sjukhuset, han klev på bussen och satt brevid på andra sidan. Han totalt nonchalerade mig .

Tack. Ja det är ett rent helvete o pågått länge nu. In o ut på sjukhus o in behandlingshem o ut därifrån inom en månad. Jag har brutit ihop så många ggr o jag har vänt på varje sten men nu känner jag mig färdig. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Alla tips mottages tacksamt även från fd missbrukare (alkohol) som säkert förstår situationen jättebra.

Bra jobbat att fixa en egen lägenhet och våga ta itu med problemen.
Lycka till, jag tror att du fixar det här.

att fortsätta hoppas när det ändå är bra för det mesta. På sitt sätt blir det svårare när jag som är en optimistisk natur (eller naiv?) efter en bra helg känner att NU ÄR DET LÖST och att så sen kastas tillbaka i den där hopplösa känslan när jag vaknar på natten, går upp på toaletten och han är jättefull.
Jag har sagt att jag går nästa gång det händer om han inte söker riktig hjälp, men han har sagt och verkar helt övertygad själv om det, att han ska ändra sitt beteende.
Jag känner mig tyvärr inte lika säker på det.
Ja visst är det skönt att hitta andra som förstår, även om det är sorgligt att det finns fler.