Senaste kommentarerna i forumet

att som förälder se sitt barn missbruka! Du har säkert gjort allt och lite till för att allt ska bli bra! Läs och skriv här. Finns så mycket klokhet att ta del av och skriv när du behöver lätta ditt hjärta. Har själv haft stor nytta av det! Dessvärre är det svårt att få någon annan att sluta dricka. De måste nog själva komma till en punkt när de förstår sitt eget bästa. Det bästa är nog att bara visa att man finns där och inte vänder ryggen. Då blir steget att sluta missbruka inte lika långt och svårt. Försök ta hand om dig själv också. Lätt att glömma bort sig själv när man har bekymmer med sina barn även om de är vuxna. Kram

Vad bra att du startat en egen tråd, lättare att hitta dej och lättare för dej att skriva ner tankar och känslor som ramlar över dej. Jag känner väl igen orkeslösheten av att se ” eländet” och hur lyckoruset far genom kroppen när man upplever något normalt , som renoveringen för dej t.ex.
Jag upplever hur glad jag blir när jag är bland människor där jag kan slappna av, där jag inte behöver ha koll på någon mer än mej själv, dvs ett normalt liv....
Det är klart att det är svårt när det finns barn med i bilden men det känns som du är tryggheten oavsett om ni separerar eller ej och ju äldre de är desto mer kan de bestämma själva var de vill tillbringa tiden
Kram ?

Mitt unga vuxna barn dricker hejdlöst. Varit på beroendeenhet o på behandlingshem ett litet tag men åkte hem efter ett återfall.
Försökt allt vad ska man göra? Partner till barnet som är toppen men som blir medberoende. Hur får jag hen att förstå?

Tack för din peppande kommentar Nordäng67! Ja trött är nog en underdrift att säga att jag är. Försöker som du säger lägga kraft på sånt som ger mer än det tar. Renoveringen har nog varit en sådan sak, att göra nåt varje dag om än så litet för att ta renoveringen framåt ger energi. Det är ju nåt jag gör för mig och för min framtid. Samtidigt kan jag fortfarande ändå bli helt matt av att se hans tomflaskor när jag inte ens letar. Känns som jag slutat bry mig på ett sätt att han dricker men det är svårt när det finns barn inblandade att helt strunta i vad som händer med honom den dag jag flyttar. Men ja det är hans ansvar och inte mitt, det inser jag.

Starkt av dig att ta steget att skaffa eget boende! Ett av de större problemen har du redan löst?Kanske kan du försöka hitta energitjuvar som går att undvika? Jag snokade efter alkohol hos mitt ex, hällde ut mm! Förstod i efterhand hur mycket energi det stal. Sånt man själv gör kan man ju kontrollera och sluta med. Du verkar trött vilket verkligen inte är konstigt utan helt naturligt! Så all energi du kan spara är en bonus och gör dig starkare. Heja dig, ni kommer få det lugnt och skönt i ert nya boende! Kram

I snart två år har jag läst, svarat och delat med mig här på forumet men aldrig haft en egen tråd. Har inte velat ta plats, inte störa, inte synas. Ungefär som mitt övriga liv, antar jag, som anhörig till en alkoholist.

Jag skaffade ett eget deltidsboende redan i somras, efter att jag slutligen tröttnat på fyllan som återkommer och mitt mående tagit sig en spiral neråt. Tänkte inte göra mig någon brådska att flytta, ifall mannen genom trollslag skulle sluta dricka för att han vet jag när som helst kan flytta och ta barnen med mig, så jag gav mig i kast med en omfattande renovering av den andra bostaden. Halvvägs in i renoveringen kan jag bara konstatera att mannen dricker lika mycket om inte mer, när han vet jag kan åka bort hemifrån när han dricker.

Tidvis har jag mått så dåligt så jag funderat på om jag alls orkar existera mera, för att någon dag senare känna en total lycka när jag river och målar i mitt eget boende, med vetskapen att jag när som helst kan åka dit om jag måste när mannens ögon svartnar på fyllan eller obehaget över fyllan bara annars blir övermäktigt. Idag har i alla fall de sista tvivlen falnat och jag vet jag kommer måsta flytta inom kort så fort renoveringen är färdig. Mannen har börjat dricka allt oftare också på vardagar och det står jag bara inte ut med. När jag klev in genom dörren hemma idag var han på ostadiga ben och suddig blick precis i färd med att tappa ut en kastrull med mat han kokat över hela spisen och golvet. Hans spillde rejält och stod bara och stirrade på det som ett fån. Sen blev han givetvis förbannad på mig som frågade varför han tar sig för att koka när han inte är nykter, då var jag en gnällkärring och han hade minsann inget druckit. Sen var det jag som fick städa upp köket medan han gick ut i garaget för att fortsätta med sitt drickande.

Sist jag var på arbetsresa hittade jag en tom vinflaska i hans jobbportfölj och han var märkbart påverkad. Orkade inte ens ta striden för i hans värld fanns säkert någon bra orsak till att man har en tom vinflaska i sin jobbväska. Nu är barnen inte så små längre men känns ändå obehagligt att lämna dem med honom ens en eftermiddag mitt i veckan när han lever i så stark förnekelse över sitt dryckesproblem att han inte kan medge att han druckit ens när han är totalt packad.

Att tänka sig han skulle söka hjälp finns inte på kartan. Jag måste försöka hjälpa mig själv istället. Försöker med denna tråd skapa mig lite klarsinne över vägen framåt för just nu känns det mörkt, svårframkomligt, ledsamt och nästan förtvivlat illa. Jag vet vart jag måste och vad jag borde göra men får be om styrka av högre makter och lite goda råd på vägen av alla underbara mänskor här på forumet, för att orka ta mig hela vägen.

Försök att se problemen och lösningarna utifrån. Vad skulle du säga till en vän som levde som du/ni? Kärleken brukar försvinna i alkoträsket, kvar blir bara en konstig relation som handlar om alkohol..Åk iväg någonstans med barnen.Gör saker utanför hemmet. Ofta blir man ledsen och arg på den som dricker, så livet hemma kan vara jobbigt.Sen mår man bättre om hen=partnern låter bli att dricka. Nästa gång hen dricker tillbaka i ilska eller vad man nu känner. Den som dricker agerar hela tiden som den vill eller som beroendehjärnan vill. Och partnern dansar efter..Glad, ledsen, hoppfull, ilsken, förbannad, kär, sur, osv..Det trista är att våra älskade ungar kan ta efter eftersom vi vuxna är deras vuxenmodeller. Även om ni skulle separera så finns alltid möjlighet till återförening. Hoppas du hittar styrka och ställer krav som gynnar dig och barnen..Varm kram..

Ja det är skönt att kunna skriva av sig direkt ur hjärtat! Ville bara säga att du inte är ensam som du säkert förstår när du läser här på Forumet! Känner igen mig i mycket av det du skriver. Fina och bra samtal som får en att hoppas men som inte leder någonstans! Vänd fokus till dig själv och försök hitta saker du kan göra för att du ska få det bättre utan inblandning av din man. Kram

Jag förstår precis hur du känner med skammen. Jag säger inte ens nåt till min bästa kompis. Vi bor i ett litet samhälle och det snackas säkert om min man, men inget som jag hört om. Jag önskar jag kunde prata men vet heller inte vart jag ens ska börja. Hur ska man börja förklara nåt som pågått i så många år och som river fasaden fullständigt!

Våren var skit. Där vi är på vårens helger var det två som var nyktra. Ingen annan var full en enda helg. Det tappas helt ansvar för ALLT annat än sitt eget ego och det är jobbigt för både mig och barnen. I nyktert tillstånd tog vi ett snack (som så många gånger förr) och i slutet av ett bra samtal frågade jag om jag kunde påminna om detta löftet och fina samtalet. Trodde kanske att poletten skulle trilla ner nästa gång vid en påminnelse. När nästa gång kom, påminde jag om vårt samtal och han säger att han bara ljög. Jag blev så sårad, även om det hänt tusen gånger förr. Han är aldrig våldsam på något sätt men tykig och otrevlig eftersom han tycker jag är tråkig och bitter när han är i det tillståndet. Sommaren fortsatte med samma sak och samma löften och samma sms om hur ledsen jag är och han förstår och lovar att sluta. Sen är det bortglömt och han bryr sig inget om att ljuga mig rakt upp i ansiktet, det bekommer honom inte. På vår dotters kalas drack han öl när han lagade mat. Jag påpekade att det var väldigt olämpligt men han slukade hela och ifrågasatte vad det spelade för roll. Det har fortsatt hela hösten med löften och svek. Jag har också uppmuntrat till skyarna när en helg gått bra. Men ingenting biter. Och hjälp har han fått för några år sedan. Det gick bra men helt plötsligt slutar han med antabus och öppnar en öl. Han hade ”kontroll” nu men det gick ju sådär. Hans dotter vägrar komma till oss om jag inte är hemma pga alkoholen. Inte för att han gjort nåt utan för att han blir så annorlunda. Men inte ens det biter på honom. Jag är körd i botten och känner att jag vänt ut och in på mig själv för att få honom att förstå men det bara rinner av.
Vi har bra jobb och inga i vår närhet har liknande problem. Jag skäms och klarar inte prata om detta, ens med min bästa vän. Skönt att kunna skriva anonymt här, det lättade mitt hjärta.

Jsg känner igen mig så i det du skriver. När jag blev medlem här trodde jag kanske att det bara var anhöriga till de som som däckar varje helg och aldrig kan sköta sitt jobb. Min man dricker inte ens varje helg men smyger med det och dricker särskilt när jag inte är hemma. Det har gått så långt att jag inte åker bort utan våra barn. Jag kan inte lita på att han tar mer ansvar för dem än sitt drickande. Och detta lovande att sluta gör mig helt knäckt. Kanske inte så mycket svar på ditt inlägg men ville visa att jag finns här och att vi är många i samma sits

Vi har gått ett par gånger på familjerådgivning. Jag har berättat att jag inte kan stanna om han forsätter att dricka, att jag måste se till barnens bästa. Han har lovat att söka hjälp men inte gjort det - och jag har inte lämnat honom. Vid nästa tillfälle vi går till familjerådgivningen funderar jag på att berätta att jag ser två vägar framåt, den ena att han söker hjälp - på riktigt (vad det nu är) och den andra att vi börjar dela på oss, t ex bo växelvis med barnen i huset. Han får välja eller komma med fler förslag. Om han väljer att söka hjälp behöver jag tips på vad som är bra. För ett par år sedan tvingade jag honom att kontakta företagshälsovården och prata om sina alkoholvanor. Han träffade personen 2 ggr och sa sedan att det inte var någon fara.

För barnen kan inte välja. Tack miss lyckad. Dessa ord kommer jag att hålla mig fast vid. Det är lättare att på kort sikt se hur uppslitande en separation kommer att vara för barnen. Betydligt svårare att se hur de (och jag) tar skada på lite längre sikt. Jag blir illamående bara jag tänker på att riva upp familjen och lämna den man jag delar allt med.

Det låter som att du vill vara hjälpsam för din vän och har funderingar på vad som skulle vara ett bra sätt. Du har kommit till rätt plats här finns många berättelser som kan ge dig ledtrådar på vad som skulle passa din vän och framför allt dig. Det kan ta lite tid innan en tråd får fart ibland är det lättare att få svar om inläggen är lite beskrivande. Vad är det som gör att du oroar dig, vad har du redan gjort för att uppmärksamma din vän på att du känner oro för dennes alkoholvanor och så vidare. Hur skulle det vara för dig, att skriva lite mer om situationen.

Oavsett vad du väljer nu hoppas jag att du redan funnit trådar som ger dig stöd.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

För barnen kan inte välja..Jag är nykterist numera, men har en f. d jag lämnade för alkoholen. Förstår att du är mellan hopp- och förtvivlan, vilket är jättejobbigt. Hos oss drack även jag, fast utåt såg allt okey ut. Vi jobbade, hade fina bilar och hus. Men i vårt hus fanns barn som inte mådde så bra. Framförallt i tonåren, när dom förstod missbruket och inte kunde ta hem kompisar på helgerna för dom skämdes. Dom minsta barnen har fått skam och skuldkänslor, nu som äldre. Dom mår stundtals dåligt och har haft oro och ångest, framför allt nattetid. Tidigare har jag inte förstått sambandet. Men nu förstår jag att en barndom som fungerar ok för det mesta, men att man har en/två föräldrar som dricker i sitt hem, gör tillvaron osäker. Livet är inte förutsägbart och oron för vad som kan hända gnager. En förälder som har ett beroende, är en ostabil förälder emellanåt. Bra om du besöker en al-anongrupp. Jag har vänner som själva har erfarenhet av föräldrar med beroende. Att prata med andra som känner till problemet är inspirerande och läkande. Då kan man få tips och råd, om hur man kan göra sitt och barnens liv bättre..Det går att förändra sitt liv, men inte andra vuxnas. Dom väljer själva om dom vill ha förändring.

Skriver av mig

Ligger och tänker på mitt beteende mot numera exet ( får kalla han det)
Just de här att man " jagar" eller jagat
Att man känner att självkänslan åker ner när man kontaktar o inte får gensvar, eller inte ens fått gensvar trots man var ett par.
Vi är mitt i en viss separation och jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på än.... kan ha med att vi fortfarande ses ibland...

Jag har gått tillbaka i mina inlägg och jag ser hur jag desperat har hört av mig trots att han ignorerat fast han inte borde ha gjort det när vi var tillsammans, o ändå har jag fortsatt.. . Jag tror det skadat min självkänsla oerhört!!! Det är som man gett honom en stor del av mig, som att allt berodde på hur han va mot mig. Mitt mående vacklade pga han....

Nu är inte det så konstigt för så fungerar en sån här relation där den ena dricker o den andra ( jag ) förtvivlat försöker få allt att funka.

Oj va svårt läge, just när ni har barn tillsammans
Jag anser att han behöver hjälp
Tror du att du skulle kunna sätta ultimatum? Att ni eller han går på samtal?
Även om han behöver hjälp med alkoholen så behöver du stöd o hjälp som anhörig

..ditt beslut. Hur vill du att ditt liv ser ut om 2 år? Om 5 år. Du nämnde barn, kanske kan tanken på dina framtida barn ge dig styrka att stå fast vid ditt beslut? Du är värd att leva ditt liv, så som du vill ha det.

Hejja dig Tess73, du klarar det här. DAg för dag, timme för timme. Det kommer bli lättare, det kommer ljusna.

Styrkekramar!

...att du kommit en bra bit på väg, på rätt väg.
Men, som vid alla andra resor mot främmande mål så stannar man ibland upp, tveksam om man verkligen är på rätt väg.
Där känns det som att jag hittar dig i just detta nu, du har påbörjat din resa och du har bestämt att genomföra den, men...

Att ta något steg tillbaka och "titta på kartan" (släppa in honom med sina öl) är i detta läge inget riktigt bra alternativ.
Det finns garanterat INGEN som är så bra på att ljuga som den som hela tiden ljuger för sig själv, en missbrukare ljuger alltid och mest för sig själv.
Att låtsas som inget har hänt bara för det gått några dagar eller vecka, är dels en manlig specialitet men en som missbrukaren har förfinat intill perfektion.

Att en missbrukare säger: "låt oss inte prata om det där, det var ju då, nu är nu och framtiden är ljus" är inte konstigt.
Missbrukare lever i konstant förnekelse ända tills den dagen då de inser att de är en missbrukare, först då går det att hjälpa och stötta, innan är man bara medberoende och ljuger i princip lika mycket som den som missbrukar.

Du vill ha ett ordnat liv, du vill må bra, ha trygghet och resa, varför förnekar du dig detta?
Varför tar du en del av skulden i någon annans missbruk? Varför är du en människa som måste tänka mer på andra än dig själv? Varför varför varför?
Förneka dig inte längre, räcker det inte med att han förnekar dig, att han väljer sina öl framför dig, att han kommer klagande och som jag tolkar det, till viss del överlägset och talar om för dig att du inte menar allvar med att ta dig loss. Han nedvärderar dig så till den milda grad att det är skamligt.
HAN älskar inte dig, han älskar sin alkohol, han tycker bara det är bekvämt att luta sig mot dig när han känner att HAN behöver det.

Att våga är att vinna, att vinna är en förutsättning för att kunna gå genom livet stolt och stark.
Det är din tur att vara stolt och stark nu, ta nästa steg på din resa, du kommer att finna ljus, tillit och allt vad du säker, det är bara runt hörnet där framme, bara runt hörnet.

Stay Strong
Kram

som idag är en nykter alkoholist, och nykter för min egen skull, har aldrig haft problem med att andra dricker. På den tiden jag levde i 2-samhet så hade vi vårt fredagsmys tillsammans på kvällen med god mat och för henne vin. Jag drack/dricker med nöje kolsyrat vatten !

Jag tror att jag som alkis måste vara medveten om, acceptera, att det är jag som har sjukdomen och inte de som är runt mig. Jag har varit med om att folk har sneglat på mig och valt bort vin fast de gärna skulle vilja ha och jag har frågat varför de gör så. Svaren har blivit lite blandade, ofta skamsna.......du dricker ju inte !! Jag förbjuder ingen att dricka, det är var och ens eget val. Ni bestämmer själva !!

Drack heller inte tillsammans med mitt ex men kunde också känna att det var lite tråkigt att inte kunna laga god mat och dricka lagom med vin. Jag drack om jag var ute med tjejkompisar men då hade jag dåligt samvete om han hade en nykter period. Ibland ljög jag till och med och sa att jag druckit isvatten hela kvällen. Var rädd att han skulle frestas och trilla dit igen. Härligt att nykterheten håller i sig, glad för din skull. Förstår att du är stolt över honom <3

Inte lätt att bryta kontakten när han vägrar. Ikväll kom han bara hem till mig med några öl som han drack upp. Helt hopplöst. Nykter var han inte. Jag är så trött på honom han är så omogen och barnslig snackade om tjejer.
Han borde fattat att jag inte uppskattade hans sällskap.
Jag vill ha vett och sans i mitt liv jag vill ha familj barn en trygg tillvaro motionera resa.
Inte med nån som bara sitter och dricker öl o snackar skit inte mitt liv.
Det är passé för mig.
Du är passé för mig.
Jag sa till honom att det jag önskar mest av allt är att bli av med dig för gott.
Han tog det som ett skämt. Trodde jag skämtade.
Bara skrattade åt det.

Lite så kände jag också i början, men nu har jag lärt mig att ha precis lika kul och vara precis lika uppsluppen och glad - utan att vara drogad; det var såklart svårt, men det går.

Svårare verkar det vara för pojkvännen, som fortfarande anser att han "behöver" dricka, helt enkelt för att uppnå en sinnesförändrande effekt. Å andra sidan så "får" ju han dricka, så länge han gör som han ska, så det är ju hans problem.

Jag saknar inte att dricka. Alls. Det jag saknar är en partner som inte känner ett behov av det för att "våga vara sig själv" :/

Hej! Jag sitter i samma sits som du! Lämnade i somras och han blev nykter, drack inte en droppe förens i oktober.
När jag då frågade hur han tänkte, fick jag svaret att jag kan hantera det nu....
problemet med min är att whiskeyn är som saft i strupen på honom. Han håller sig till 2-3 öl, men det kan lätt bli en halv flaska wiskey i stället...
barnen backar från han och blir plåster på mig, hunden backar från han och blir plåster på mig.

Har snart återigen pratat sönder mig med honom. Han lovade ta kontakt med någon att prata med om det, så sent som förra lördagen.

Har inte hört ett ord om det än...

Idag är han borta och jag vet att han kommer komma hem full...

Jag vet vad jag måste men det är så svårt, när han är nykter är han fantastisk men full inte lika. Aldrig slagit nig eller barnen men kan bli tokarg och irriterad.
Jag borde lämna igen och denna gång för alltid men jag vill inte det.....

Ja så känns det just nu när jag sitter här och sörjer att just min man skulle bli en beroendeperson.. Jag saknar ( hur galet och tokigt det än låter) att få dela en flaska vin. Bli sådär lite lagom berusade, spela bra musik, skratta, dansa, älska och prata.
Snart ska vi till Helsingborg och bo på hotell. Vi brukar tura över till Helsingör. Det lär vi säkert göra denna gången med och det lär bli supermysigt. Men.. Jag sörjer att vi inte denna gången kan glida in på ett hak och värma oss med en Irish Cofee.. Inte kan ta den där obligatoriska ölen. Jag lider med min man att han drabbats. Tycker det är orättvist! Kan ju tyckas egoistiskt och omoget att sörja avsaknaden av alkohol men det är faktiskt så jag känner just nu.
Trots allt elände den jävla alkoholen har ställt till med.. Så mycket ångest och så många tårar. Men också så många mysiga, roliga och galna stunder. Jag tycker det är svårt att förhålla mig till alkohol för egen del. Hemma dricker jag aldrig.. Skulle aldrig få för mig att öppna en flaska vin medans mannen sitter bredvid med en Ramlösa. Det känns helt enkelt inte rätt och jag skulle inte njuta av vinet. Men när vi träffar vänner dricker jag. Samtidigt som jag faktiskt får lite dåligt samvete och tycker synd om.. Mannen klagar inte. Men innerst inne vet jag att han också sörjer det goda glaset rödvin till maten. Att han saknar att vara en del i gemenskapen. Att han känner sig udda och malplacerad i vissa sammanhang
Men!!! Jag är förbaskat stolt över honom och såklart även tacksam över att han inte dricker.. Är jag ensam om att tänka/ känna såhär? Kram på er ⭐️