Senaste kommentarerna i forumet

Skriver av mig

Hur är det nu....
Det lugna läget....och det lugna läget ser ut så här.

Han jobbar, skriver när han slutat kommer hem inge alkohol, han är fin och jag är fin...
Han jobbar,tar en öl efter jobbet kommer hem, fina bägge två. Sen kan det komma någon dag mitt i veckan vi båda går ut, äter, tar nåt glas vin eller två, går hem, han tar nån folköl,är fina mot varandra. Det är det lugna läget, och just nu har det vart så....det är skillnaden med han sedan förr då det skulle drickas ca fem starköl varje dag. Så visst han kan nu vara nykter 2~3,dagar på raken sedan nån dag så är han rätt påverkad...och det kan jag också vara, nån dag i veckan och det har jag aldrig sagt nåt om. Jag vill inte att vi ska leva nyktra, bara att hamna i balanse.....och i lugna läget är det balanse nu....dock vet jag inte hur länge det är. Jag försöker ta dag efter dag och känna hur det är och inte vara på honom om drickandet, utan se hur han tänker själv.

Det som också är viktigt är att jag inte accepterar om han är otrevlig, för det sårar mig. Det har vart alldeles för mycket sånt... just nu vill jag bara hålla i det lugna läget... vill inte att det ska försvinna..

Måste bara dock inte glömma mig i det här. Att inte ge mig på han om han dricker mer än vad han sagt, eller spelar upp sin lön, vi är dock inte helt ett par som innan,

Jag håller med Mumlan. Jag försöker också kopiera din text i en ny tråd men får inte till det. Antingen kan du fortsätta här eller skapa en ny tråd men då skriva ny text.

Med hopp om en fin dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nä det går inte att prata med människor som inte har erfarenhet av missbruk. Hade en kompis som sa till mig en gång i tiden när jag gick på soc, häll alkohol på dig , så du luktar fylla så får du allting som du önskar, dom orden sitter i mitt bakhuvud 12 år senare. Jag frågade vad hon menade? Jo dom betalar lyx behandlingshem där dom sitter och äter sig feta. Jag ruskade bara på huvudet åt det då, och tänkte där har du fel, så det finns mycket fördomar.

Fick sms för tio dagar sedan , sådana griniga abstinens sms, sedan har jag inte hört någonting.

Kram och godnatt

Jag har pendlat så otroligt i mitt mående, vissa perioder så flyter vardagen på pch ibland tänker jag knappt på annat, stunvis upprörd och stundvis låg,jag har gått på honom både i smått och i stora blowouts men vi hamnar alltid tillbaka i våran vardagsförnekelse... jag ställer krav inget hånder och jag går tillbaka till att bita ihop käkarna och lägga min tid på barnen 11 & 18 år gamla killar, jag kan inte se problematiken hos dem så som jag upplevde mina föräldrars alkoholmmissbruk, jag har alltid i 18 års alltid varit hemma med barnen, jag dricker aldrig hemma och min uppfostran har handlat ombdet jag själv önskade av mina föräldrar... nyktra,engagerade & närvarande,rutiner och mkt kärlek
Jag har inte givit en tum på min nolltollerans kring alkoholen när vår älsta son testade på alkohol vid 14 års ålder, min man backade då det var min lag istället så backade han upp mig, för även han vill inte att dom ska dricka...
Jag började prata med vår älsta son ungefär vid den tiden om min uppväxt och min rädsla kring missbruk han är idag än trygg,lugn och stark kille som tränar och vill vara hälsosam han går ut ibland men han har inget direkt intresse av dricka.. vi står varandra väldigt nära, min yngsta har nog ingen direkt insikt mer än när vi tjaffsar,när mannen är spydig och försöker få medhåll då brukar killarna bli arga o be oss sluta, inte ofta men det händer, det går aldrig till storbråk men det räcker, yngsta blir stressad o låg men då det händer mer sällan än ofta så känns det som att han inte riktigt har koll på vad det gäller men jag ska inte lura mig själv barn vet mer än man anar, har inte haft sådant samtal med 11 åringen men tanken är att vi ska ha det.

Jag vet o minns exakt mina känslor när det var fest o fylla när man växte upp,mina föräldrar var helg alkosar,båda jobbade och hade inga skulder,jag hade det mesta man behöver,fina o rena kläder, fint rum och god mat men så fort dom drack så försvann allt,ständig klump i magen,stressad och svårt att komma till ro.
Jag har jobbat till tusan på att pojkarna alltid ska somnat i lugn o ro,jag tillät inga fester....
nu efteråt kan jag känna att jag säkert tog bort även andra roliga träffar pga att jag inte ville att min man skulle dricka,fan så jäkla många år jag gömt mig i mitt hem,
Känns som jag skulle kunna skriva en roman på 800 sidor om allt....
Min första gång jag skriver på ett forum...

Trevlig kväll

Gick inte att kopiera mitt långa meddelande i ny tråd, får kanske skriva ner allt igen...

Tack!! Ska jag kopiera mitt inlägg och starta det fast i ny tråd??

Tar till mig din mening ”sitta lugnt i båten tills det går över”! Något jag behöver träna på och så bra uttryckt! Håller med, ensamheten är jobbig emellanåt! Lätt att ta till någon nödlösning för att slippa ifrån den!

Och målmedveten.
Mycket bra jobbat.
Ensamheten är som du säger förödande i början.
Just för att man på många sätt gått in med så mkt energi och kraft.
Lycka till med den långsamma promenaden åt rätt håll.

sen han flyttade ut. Jag kämpade mig igenom vintern och sen hamnade jag här med min fråga: Hur börja ett nytt liv utan alkoholisten?
Idag skulle jag svara mig själv; Med vääääldigt små steg. Det tog mycket längre tid än jag trodde då, i våras. Då ville jag bara snabbt släppa allt det gamla och skapa mig ett nytt, lyckligt liv. Utan min man. Men det gick inte så fort. Det tog lång tid att hitta en lägenhet, det tog evigheter att flytta, det har tagit tid att känna sig hemma i nya bostaden och nya vänner kan man inte direkt skaffa på IKEA. MEN det går i alla fall frammåt! Om än med pyttesmå steg. I början kom det bakslag, jag mådde sämre och "tog återfall" på mitt medberoende, att engagera mig i alkoholisten. Numera, när det kommer en dålig dag, försöker jag bara sitta still i b¨åten och vänta ut det, så jag inte halkar bakåt.
Rent praktiskt har jag gjort ungefär såhär: Städat ut alla hans saker (utom tre grejjor som betyder nåt för MIG) flyttat, glesat ut kontakten med mannen, rensat sociala medier på alla bilder på honom/oss och tagit bort alla vänner som var hans, helt enkelt rensat livet på allt som påminner om honom. För några veckor sen slutade jag bära vigselringen också.
Jag har jobbat mera och tjänar mer pengar. Jag har varit helt öppen på min arbetsplats med att min man är alkoholist och varit öppen med att vi separerat och att det är jobbigt, utan att älta för mycket på kafferasten. (Mer typ: - Haft en bra helg? - Nej, tyvärr min man var full tre dagar. Hur var din helg?) Jag har också försökt vara öppen med att det blivit en omställning att gå från familjeliv till att leva helt ensam, då har någon kollega bjudit in till aktivitet. Överhuvudtaget tror jag att det är viktigt att vi som anhöriga vågar vara öppna (utan offekofta) med att alkoholisten är sjuk. -Min man drabbades av alkoholism, kan jag ange som förklaring till separationen.
Jag går i en kyrka regelbundet, och dricker kyrkkaffe, det ger rutin i livet och lite ytliga sociala kontakter som kanske leder vidare.
Jag försöker röra på mig, men de där riktigt usla dagarna kräver jag inte mer av mig själv än att gå ett varv runt kvarteret. Ibland blir det längre när jag väl kommit ut, bara för att jag inte måste, ibland får 20 minuter på crosstrainern duga. Eller fem yogapositionerLite är bättre än inget. Målet är att köpa gymkort och ta mig iväg tre dagar i veckan, men jag har inte bråttom dit.
Jag har inte druckit en droppe alkohol sen separationen, så jag har undvikit den konstgjorda trösten. Jag har lyckats sluta helt med cigaretter efter tre års nedtrappning (som naturligtvis blivit en upptrappning när det varit som eländigast) och mer än varannan snusprilla är nikotinfri nu. Så att jag äter mer glass, grädde och smör än jag borde, det bryr jag mig inte så mycket om just nu, jag fokuserar på det som jag uppnått istället. Jag är mycket tröttare än jag vill vara men jag tillåter mig att sova så mycket jag har lust med, sover middag på helgerna och tar mig en sovmorgon om jag har komptid att ta ut. Över huvud taget försöker jag vara snäll mot mig själv och inte tvinga mig till saker. Ensamheten är förödande, men jag har två människor nu som jag kan kontakta och bara säga: Nu känner jag mig ensam. Det kan räcka med att prata telefon en stund.
Igår tänkte jag att det kanske är jättebra med min ensamhet, för den tvingar mig att bara bry mig om mig själv. Och det tror jag många här inne kan behöva.
Så det finns hopp! Livet utan alkoholisten blir bättre. Men det tar tid och det gäller att både ha en plan och att vara snäll mot sig själv.

Välkommen till forumet! Det är svårt att stå nära när någon man bryr sig om skadar sig själv. Med alkohol eller något annat. Du är mån om dina föräldrar och önskar att de ville göra något åt sin situation. Du har försökt men de verkade inte förstå allvaret då. Ofta är det de negativa konsekvenserna och bekymren som uppstår pga alkoholkonsumtionen som gör att en person kommer fram till att de har ett problem som de behöver ta hand om.

Det finns ett program som kallas CRAFT (Community Reinforcement Approach and Family Training) som jag skulle tänka mig kan vara väldigt hjälpsamt för dig. Den syftar dels att förbättra den anhöriges välmående men också hur man kan förhålla sig och kommunicera med personen med beroendeproblem, och i bästa fall lyckas locka dem att söka hjälp. Om du är intresserad av det så kan ringa din kommun och fråga om de erbjuder CRAFT. Flera kommuner erbjuder CRAFT-samtal gratis för anhöriga, enskilt eller i grupp.

Några korta tips gällande att ta upp problemen är att undvika att vara skuld- och skambeläggande (det leder bara till försvar). Utgå ifrån dig själv och dina känslor, ex "Jag blir orolig..." "Jag skulle önska att..." Välj bara att ha samtal om detta när de är nyktra. Annars är inte hjärnan lika mottaglig för budskapet.

Du skriver att du måste få dem att sluta. Tyvärr så kan du inte få dem att sluta. De behöver de i sådana fall komma fram till själva då det är bara de som kan bestämma vad de ska ha i glaset som de dricker. Men det är fint och omtänksamt att ta upp hur du känner med dem. Förhoppningsvis så leder det till att de börjar fundera, och kanske agera, för en förändring.

Varma hälsningar
Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Vad bra att du hittat hit! Det är modigt av dig att våga titta på din relation och ditt liv i sådant skarpt dagsljus. När man gör det, och inser att alkoholen har tagit sig för stor plats i familjen, så är det många som börjar fundera på förändring.

Du beskriver din man väldigt tydligt. Kan du beskriva mera hur du själv mår? Hur du påverkas av alkoholkonsumtionen? Hur gammal är sonen och hur tror du han påverkas av pappans förändrade beteende när han dricker? Är det något ni har pratat om?

Om du vill att andra ska följa din tråd och ge dig respons, då brukar det vara bättre att skapa en egen tråd. Gör gärna det om du vill. Då klickar du på länken högst upp till vänster där det står "Starta ny forumtråd"

Med hopp om en fin kväll!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Välkommen hit till forumet! Hoppas du kommer trivas här och hitta stöd hos alla andra som upplever liknande situation där alkoholen har tagit en stor plats. Du oroar dig gällande din mans alkoholkonsumtion och undrar om han har problem. Det kan man tyvärr inte bedöma så här på internet-distans. Men du kan gå in på vår faktasida, där står det lite mer om vad som räknas som riskkonsumtion mm: https://alkoholhjalpen.se/fakta
Om du läser informationen där - hur tänker du då gällande hans konsumtion?

Oavsett vad det står där, så verkar det ju ändå vara så att DU upplever det här som ett problem. Hur mår du? Hur påverkar hans alkoholkonsumtion dig och ditt liv?

Ett tips är också att om du vill kan du skapa en egen tråd, då blir det lättare för andra medlemmar att hitta och följa dig. Om du vill göra det så klickar du på länken högst upp till vänster där det står "Starta ny forumtråd"

Önskar dig en fin kväll!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jo det tänkte jag göra, det är alltid jag som ska agera, ta tag i saker så nu släpper jag det.

Jag vill ha det så att vi bor i sär och att se hur han prioritetar sina dagar.
Jag vet att vi har dagar som passar oss men vi har också de dagar som är väldigt mycket bråk i...och jag vet inte om de kommer stanna så eller lösas...

Vet bara att jag vill träffa han ibland och att se om kärleken finns kvar ..

Om jag dock känner att inget tas upp om samtal och allt bara är... då får det vara så att vi bara ses ibland

Precis.igår var det "bara' 2 öl. Det bruka vara typ 4-5.
Bättre än förr men blev sååå besviken ?

Nu är han bortrest antar att den resan ej är alkoholfri !! När jag kommer hem ska jag ta tag i drckandet ! Funkar ej i längden sa han innan han åkte. Vill tro vill hoppas vill stödja vill vill vill att det ska funka. Men inrest inne vet jag att det inte kommer bli så enkelt.
Vi kämpat på olika sätt och hanterar på olika sätt .

Det är tufft att leva nära någon som har alkoholproblem. Nu har det visat sig att din man har flera skador i sin kropp som beror på alkoholen. Inget du kan påverka samtidigt som du såklart påverkas av det.

Du har tagit steget att sträcka ut en hand hit till forumet, bra gjort! Det ger oss här chansen att ge dig stöd. Ibland tar det lite tid innan man får svar och det kan hjälpa att skriva flera gånger så att ens meddelande hamnar längst upp igen.

Fortsätt gärna skriv och läs!

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Att som barn sitta och oroa sig över sin förälders missbruk är fruktansvärt,och ansvaret man lägger på sina axlar är omöjlig få bort,rädslan att mamma väljer att sluta kämpa om jag säger ifrån eller ställer krav... fan vad tungt?
Men vi gör dessa människor en björntjänst när vi väljer att dua istället för att ställa ultimatum...

Du är så modig!! Fortsätt att vara det och ta hjälp ingen ska ansvara för detta själv!! Det är inte ditt ansvar att rädda henne,hon måste vilja själv...

Snälla sök hjälp ditt liv är viktigt ♥️

Känner igen mig bara det att min man inte har problem, det är jag som har problem med att han dricker någon jävla öl på helgen, vaffan är problemet lixom.....
Att man växt upp med 2 föräldrar som missbrukade alkohol gör saken inte bättre,medmissbrukare hela livet
Kämpa på???

Här har man 1 ggr i veckan obligatorisk sex för att slippa alla pikar,frustrationer som haglar sig igenom vardagen,sex skämt om hur ofta och hur oengagerad jag är,du å dina serier/fb/eller andra förströelser...
Jävla surfitta lixom.....
Känner med dig ?

Läser era kommentarer och kan bara bock av väldigt många av dom??
Jag vet att min man är alkohlist!!! men jag är medberoende och har varit sedan vi träffades 99
Jag känner skam över att jag inte genomför mina hot när det kommer till behandling/minskad konsumtion... Jag har haft ett mentalt tak då mitt tålamod skulle tryta och jag skulle lämna relationen,det skulle vara om han börjar konsumera även på vardagar/fm dagar och det har vi passerat,har sett honom en gång stå och klunka öl från bakluckan,knackade på fönstret och påpekade men han vänder på det och vi kommer ingen vart, han urskuldar sig och förnekar att han dricker på vardagar och att han just den dagen hade en jobbig dag...
min man dricker för sina nerver och för att lugna ner sig,han jobbar mkt,kör eget inom El
han är alkolist tjock endast (magen) och hans hälsa är sämre än någonsin...astma
Han är ständigt trött och han äter stora mängder mat,allt han förtar sig blir mansikt idag,mobilen är som fastklistrad i hans hand,alltid jätteviktiga grejer och ofrågasätter man så får man höra att det är han som drar in pengarna,och allt vi får är pga att han jobbar hårt så vad har vi för rätt att ifrågasätta honom!! när han tar ett samtal mitt under sonens 18 års middag... så jävla viktigt....

Det jag märker mest nu är hans lynnighet,hur han hela tiden beskyller mig för att alltid vara nervig,sur och kall person.
Han involverar barnen i hur sur jag är...
Han glömmer saker oftare och det går ut över oss i största grad, han är alltid på överdrivet hejig när han pratar med sonen o dess vänner,alltid en antydan till sex skämt och massor med konstiga ljud som killarna stundvis tycker är roligt men sonen upplever det nog jävligt pinsamt.
Han är en forna skugga av den mannen han var han är mer osäker, har åsikter om allt å alla.han år även svartsjuk och vill gärna ha åsikter om dom jag umgås med,om det vara några killar etc etc
Jag slutade festa/dricka alkohol med honom för flera år sedan. Bara det är ju skit märkligt och borde få honom att vakna,
Han umgås mycket med vår yngsta son 11 år) han är aktiv i sonens fotboll & bandy där är han nykter ( tror jag??) så om han inte jobbar så är han på träning eller matcher. Vilket är den bästa livslinan han har..
jag dyker in i mina serier/böcker/promenader och mkt av min energi ligger på just hans beteenden och hans lynnighet hans totala förnekelse stundvis, jag är jävligt rädd för att lämna honom främst att jag misstänker att drickandet kommer bli värre...

Jag borde gå, jag borde rädda mig själv men fan jag har ju bara han och barnen...
Vill verkligen inte hamna i lägenhet i något skit område,eller sitta å vrida på vart enda öre,
Jag väger dessa emot varandra pch någonstans i mitt medmissbruk tycker jag att båda alternativen låter lika dåliga...
läser om folk som separerar och dom säger att det är tungt men sen blir det så bra, men dom har oftast sina externa familjer mamma,pappa,syskon,kusiner etc det har inte jag.... jag blir jäkligt ensam med min alkoliserade pappa.... yay
Sedan vill jag även säga att min man är min bästa vän, han är snäll omtänksam generös och en jättefin pappa.♥️

Tack för ordet!! känns lite lättare... för stunden!!

Visst är det så!
Igår sa jag ifrån att det inte är okey att fortsätta dricka när man går på behandling. Han förstod inte innebörden,men jag hoppas han gör det snart.

Tack ❤
Jag är glad att jag ta emot hjälp.jag ska prata med en nykter alkoholist. Känns så bra att prata med någon som vet vad man går igenom.
Skulle jag berätta för en vän skulle dom bara dömma mig då dom själva inte har upplevt det själva.

Transparens och ärlighet är viktigt men svårt

Varma kramar till dig du har inte gjort nått fel du tar tag i det . Fortsätt att kämpa