Senaste kommentarerna i forumet

Vi bråkar och har gjort sedan det startade. Jag försöker stötta han, men allt jag sägee/gör blir bara fel!

Han drack igår EFTER gruppmöte och skylde på att vi hade bråkat hela dagen och att han mådde puss pga det.
Men jag då? Jag hade lika pissig dag!

Vi bråkade ändå till läggdags och jag grät och berättade att jag inte vill bråka med han då sa han bara-men gör inte det, sedan gick han och la sig.
Utan att trösta mig,utan att visa att han bry sig om mig.

Han menar på att behandlingen först och främst berör honom. Men jag menar på att det är båda två som går behandlingen då jag också ska gå på möte pga medberoende. Men enligt honom så är det han som mår sämst av alla.
Han vägra se andras problem och skyller alla hans problem på alla andra.

Han tycker jag och chefen sätter en stämpel på honom och han var sur på jobbet för någon dag sedan, förstår det och då hade chefen sagt att det är pga beroendet som skriker då han trappar ner på sömntabletter samt alkohol. Men det höll han inte med om för chefen var en idiot som sa så. Och jag är en idiot som säger att det är beroendet som talar och inte hans riktiga jag. För det håller han inte med om.

Han menar på att jag inte stöttar honom, för att jag bråkar eller säger sanningen som han inte vill höra.
Men det är jag som frågar hur det går,hur det känns, och pratar om vad som inte känns bra osv..

Han har fått behandlingen via jobbet och dom betalt sanslöst med pengar för det. Så jag ringde chefen igår och frågade om anhörighälp också ingår i priset. Och det trodde hon så hon bad mig ringa och boka tid.
Då menar min sambo på att jag gjorde fel och borde ha ringt honom innan och berättar att jag skulle boka tid. Men jag berättade ju efter. Och han hatar att jag bokat tid med samma kvinna som han ska prata med. Det var detta bråket startade igår.
Jag kände lättnad över att jag äntligen sökt hjälp men min sambo blev arg.
Gjorde jag fel? Borde jag pratat med min sambo innan?

Han menade på att jag gick bakom ryggen, det tycker ju inte jag för jag måste också hjälpa mig själv för att klara av detta. Men okey, kanske borde ha förvanat honom MEN jag har pratat med han om att jag ska söka själv flera gånger sedan han fick behandlingen. Så han har vetat om det. Men det blev hus i helvete När jag gjorde det.

Jag står och trampa på samma ställe känns det som.

Jag vet inte alls vad jag ska ta vägen ??

Vilken bra idé Nordäng att spela upp olika scenarior och fundera på hur de känns.

De här frågorna har varit till hjälp för mig ibland:

* vad är det bästa som kan hända (och hur kan jag förhålla mig till det?)
* vad är det värsta som kan hända (och hur kan jag förhålla mig till det?)
* vad är det mest realistiska som kan hända? (och hur kan jag förhålla mig till det?)

Hoppas du hittar ett förhållningssätt som känns rätt för dig Gladis!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

dig olika scenarier på hur du kan agera och typ spela upp dom för dig själv! Men tänk då bara på din egen roll i det hela för du har ju ingen aning om hur svärmor reagerar! Och fundera på vilken variant som känns bäst! T.ex Du tar initiativet till kontakt med svärmor. Hur känns det (oavsett hur hon reagerar)? Känns det bra att vara den som tar ansvar för och initiativ till att reda ut det hela? En annan variant: du avvaktar och ser vad som händer, låter svärmor ta ansvar för sitt beteende. Hur känns det?
Känner igen det där med att man bara låtsas som inget har hänt, sopa under mattan och gå vidare! Hemskt känns det! Kanske är din sambo uppvuxen med detta och har ”lärt sig” att det är så man gör?

...nu har det gått ett tag sen allt det jag skrev hände.
Jag blockerade min svärmors nr och har inte pratat elr kontaktat henne sedan dess.
Så vad kan jag göra för att hålla en någorlunda normal kontakt utan att känna att jag kör över mig själv?
Något i mig hoppas på att hon kan acceptera att jag och hennes son, emellan oss, har ett sätt att sköta saker och ting.
Kan nämnas att jag har verkligen ingen som helst lust att åka hem till henne och fika. Brukade göra det ganska ofta innan allt det där hände. Tänk om jag blir trakasserad/påhoppad sådär igen utan förvarning. Det knäppa är att hon, hennes sambo och min kille verkar ha inställning att sånt här glömmer man bara och går vidare, låtsas som att inget hänt.
Men jag känner ett behov av att prata. Men ska jag ens bemöda mig att ta upp detta och hur gör jag det på bästa sätt.
Vill inte stånga mig blodig liksom.
Någon som kan hjälpa mig?

Hej, ... har varit med min man i lite över ett år och han dricker öl 3 dagar/vecka. Ibland på baren i stan, ibland på pizzerian hemma. Även dagen innan han jobbar och ska upp kl 6. Börjar direkt efter jobbet. Är han ledig kan han komma hem typ 03.
Han dricker ibland för att han ”har tråkigt”. Det är väl att ha problem? Det har inte gått EN vecka utan alkohol :(

låt honom ta tag i det! Han äger problemet. Fundera över hur du vill ha det! Passar han in? Och utgå från hur han är nu och hur ni har det nu! Lätt att utgå från hur det kan bli om han slutar dricka. Men det är inget du kan kontrollera!

Ja vi nog många som lever i skam,skuld och tystnad!

Fightas med med mina inre demoner och tankar, Känner skuldkänslor måste it ur detta medberoende

Hemskt att vi är så många som lider i tysthet . Men tänker att jag måste fatta mod att bli transparent första steget är väl här !

Skriver av mig

Det har nu gått ca en vecka sedan detta sagts om att vi ska boka samtal.
Inget har kommit från han, mesta av tiden jag som tagit upp, inte när vi ska men att vi ska... han säger ja det ska vi men inget kommer från han, att han frågar om När? Frågar Hur ska vi börja?

Jag funderar på att strunta i det, låta han ta tag i det, jag orkar inte

Du har så rätt!
Men det känns mer rätt att älska en sjukdoms person ön en beroende person om du förstår?
Det känns så oerhört svårt att erkänna för sig själv att man lever med och älskar en alkolist!
Min sambo är nog en så kallad beroende person, byter beroende.
Tidigare var det narkotika/alkohol, sedan när vi träffades var det mycket sex och när sexet försvann pga graviditet så började alkoholen eskalera och samlivet finns knappt.
Och för några veckor sedan tog hen benzo i några dagar innan jag och cheferna kom på hen. Därav fick vi hjälpen.

Jag har så mycket jag vill prata om men det kommer liksom inte ut. Det kommer väl med tiden och det är så skönt att prata med någon som vet.

Det var så skönt att ringa personen idag som har med beroende enheten att göra, för första gången fick jag prata med någon irl som äntligen förstod vad jag pratade om.
Jag började nästan gråta när jag pratade med henne och sa nu när jag ringde och bad om hjälp så föll en sten ifrån min kropp! En tung sten släppte men stor del av stenen är kvar ❤

Jag älskar min sambo så innerligt, men inte hens beroende.

Vi satt och prata idag och jag kom på där och då att jag aldrig levt med den nyktra utan alltid lever med beroende människan och beroende känslorna han har.
5 år tillsammans, 2 barn samt jag har en till sedan innan, hus , förlovade och allt. Men allt har sket under han beroende. Nu ska jag äntligen få lära känna hens riktiga sidor, hens oberoende känslor

Min sambo är på sitt första grupp möte idag, hen har haft enskilt samt trappar ner på sina sömntabletter hen missbrukat i flera år. Jag trodde hen åt don för sömnen; men tydligen så åt han dom för lugnande samt sömn. Så hen är även läkemedels missbrukare ?

Hen kommer klara detta och det är så skönt att då hjälp:)

idag ringde jag till samma behandlare som hen har och ska träffa denna fantastiska kvinna som själv är nykter alkolist nästa vecka! Jag ska f0 hjälp med mitt medberoende, angörig, sambo, fästmö. Jag ska få hjälp med hur jag ska bemöta min sambo som nu har det tufft. Jag ska också få hjälp för alla känslor jag byggt upp!

Hen är med lätt retlig; mycket irritation, men kan tänka mig att det är beroende människan dom skriker. Hen är också mer känslig ön vanlig!
Det är så jobbigt att stå brevid men ändå så skönt att få hjälp ❤

Jag har kommit till den biten att jag sökt hjälp och det är så jävla skönt! Alla känslor jag stängt inne i alla år ska äntligen få komma ut ❤

0h vad jag känner igen mig ?
Känslorna är det värsta!

Tack <3

som tänker utifrån hur DU vill leva och vad DU vill göra! Han får göra sina val och prioriteringar. Kram

Tack för ditt inlägg som beskriver den besvikelse och frustration som kommer med brutna löften. Du hade ställt ett ultimatum och det låter som att du är redo att fullfölja. Svårt att lämna något man investerat så mycket kraft och känslor i. Det är dags att välja dig nu, det är inte svart eller vitt utan både ock och ändå står du vid ett vägskäl och behöver fatta ett beslut. Du väjer dig själv. Med omsorg, sorg och med erfarenhet som stöd.

Jag hoppas att du finner andras inägg hjälpsamma och kanske kan andras berättelser inge hopp.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill bara att han ska vilja vara nykter
Kan ju inte förändra nån som inte vill
Medberoende är lika giftigt som giftet som missbrukas

Jag oroar mig jag har ont i magen jag hör ölburken öppnas han tror att jag inte hör
Jag låsas han låsas Jag försöker vara glad älskvärd ! Inuti klump i magen gråten i halsen hopplösheten . Ibland kan jag inte dölja min besvikelse min ledsamhet då blir det. ansträngt och vi glider i sär

Skriver av mig

Fasiken jag trodde han ville flytta idag....
Har sagt ett datum till sista januari och jag har inte hjärta att se till att han flyttar nu. Det får i så fall bli om han vill det innan den sista januari.

Om jag får välja vill jag det redan nu.
Och sedan det här med att vara ihop???
Vill jag det? Nej egentligen inte
Vill jag vara vän? Absolut...

Jag vill helst vara själv, för jag känner honom, han vill vara ute efter jobbet, han vill va ute när han är ledig... känner bara mer o mer låt han va det då, och det sa jag till han, va de, va inte med mig här hemma i tvång, eller att du är rädd att förlora mig....

Bättre att han bor hos sina föräldrar och sedan se om vi vill ses och umgås.

Och sedan har han åter igen va jag minns tredje månaden i rad spelat bort det han ska leva på varje månad. Och jag då som var sambo och ville spara till resa sa det då han flyttade in att nu kommer du ha mer pengar över, lägg undan då... jadå det kommer jag göra.... han la undan flera tusen och sedan tömnde han dem på spel, de pengar som skulle va till resa.

Har nu sagt till han.att vill jag resa gör jag det utan att vänta på honom, om jag nu åker själv eller med någon vän

att man själv kan vara den där som tar energi! Nu när jag har gått på KBT så pratar jag mycket mer med mig själv, ältar mindre med andra! En kompis frågade för ett tag sedan om jag var arg på henne! Nä sa jag, då hade jag väl sagt till! Jo men du är så distanserad och förtegen nu för tiden sa hon! Oj tänkte jag, jag måste ha babblat MYCKET om supande särbo, sjuk mamma mm mm om det märks så tydligt när man inte pratar längre! Tänkte tanken att hon saknade mitt ältande, kändes lite så! Man får sina platser och roller och det påverkar även omgivningen när man vill förändra! Vissa vill gärna fösa tillbaka en till den där rollen man haft. Då känns det som om man har fått på sig en för trång klänning! Ibland föser man tillbaka sig själv eller snarare halkar dit på ett bananskal!

Min huvudpoäng var att vem som än sätter substansen (även om den i sig är gratis) i piller/sprutor tjänar pengar oavsett märke. Och det är ju det man tar i slutändan?

Eller det blev min huvudpoäng, det var ursprungligen att kolla om du finns på riktigt :) och du försvarar det starkt så jag backar. Vill inte landa här (borttagen länk admi) (menar inte att jag har rätt, utan att det där blir oss båda :)

Men du har en del bra poänger och en del resonemang jag inte alls håller med om, men jag orkar i ärlighetens namn inte djupdyka i det mer, jag fick svar och är nöjd med det. Man kan ju fråga sig dock när något man sett själv fungerar? Dvs hur många månader/år gills?

Jag tycker dock inte att det var ett ”påhopp”? Man måste väl kunna ta att någon ifrågasätter ens agerande då och då? Dessutom när man är anonym på Internet. Då om någonsin måste vi ju kunna vara lite kritiska mot vissa typer av information. Men jag ska inte ta upp det igen, du har gett mig svar på tal och det tackar jag dig för!
Hoppas som sagt oavsett att det fungerar för din kille!
(Mitt nästa inlägg kommer bara att vara hejja!)

Japp, L-tangenten glappar på det här tangentbordet. Jag TROR att jag tagit bort de flesta felen, sorry.

Vad less jag blir på teknologin ibland...

Skrivit ett lååångt och BRA (tyckte jag) svar, och så publiceras det inte...

Vi får ta en kort-variant iställlet...

1.) AA tjänar pengar på precis samma sätt som C3; genom donationer. Det sitter ingen "chef" och drar in de pengarna - men det har jag heller aldrig påstått. Bara att de tjänar pengar. Och det gör de.

2. Det faktum att de dessutom är så etablerade som den "korrekta" lösningen att de tillochmed anvisas som del av "straffet" vid fyllkörning (iaf i USA) visar ju rätt tydligt att de är den utsedda "rätta" lösningen.

3.) AA har naturligtvis hjälpt skitmycket folk - även om min enda personliga erfarenhet är negativ (personen i fråga fastnade på "jag är maktlös, jag kommer aldrig bli bra - jag kan lika gärna "ge upp" och supa ihjäl mig") men det var bara en person - jag har inga problem med AA, jag bara stör mig på att det är så totalt accepterat som den enda "rätta lösningen"

4.) Vivitrol används inte i Sinclair-metoden. Den går ut på att ta Naltrexon ENBART när man ska dricka. Resten av tiden ska man INTE ta det. Detta för att opioid-receptorerna blir "överkänsliga" ungefär ett dygn efter att medicinen gått ur kroppen, och detta kan utnyttjas till att avsiktigt och målmedvetet lära in NYA, helst positiva, vanor. Vivitrol är time-released och aktivt hela tiden - raka motsatsen till målet här.

5.) ReVia säljs inte i Sverige längre. Och Naltrexon är fortfarande inte proprietärt - det finns inga pengar att tjäna för bolagen att investera i forskning kring det, eftersom ALLA som kan tillverka det kan sälja det med SAMMA chans att tjäna pengar på det.
BRA EXEMPEL:
Hur många företag säljer mediciner med ibuprofen som aktiv ingrediens?
Det enda de kan sikta på är att marknadsföra SIN medicin, dvs göra reklam för (till exempel) IPREN eller ALINDRIN. Vilken köper folk oftast?
Troligen Ipren - men de gör inte reklam för "ibuprofen" - de gör rekam för SIN tablett. De ÄGER inte ibuprofen, så tillverkaren av Ipren tjänar inte en spänn när någon köper Alindrin. Och vice versa.
Och som kan ha noteras så är det inte ReVia jag föreslår; det är Naltrexone. Dvs den aktiva ingrediensen - dvs den som Ingen tjänar pengar på i sigsjälvt, utan enbart sitt eget märke med den ingrediensen.
OM jag sa "prova ReVia" DÅ kunde man möjligen börja dra öronen åt sig - men det är inte det jag säger.

6.) Naltrexone VAR proprietärt en gång i tiden - DÅ tjänade någon på alla piller, oavsett märke, som såldes. Så är det inte längre.

7.) Sinclair-metoden var OCKSÅ prorietärt en gång i tiden; David Sinclair klantade sig och tog ett patent, vilket ledde til motsatsen av vad han hade hoppats - dvs INGEN använde metoden, och INGEN läkare föreskrev den.
Det patentet har gått ut. Och Sinclair är död. Han tjänar heller inte en spänn.

8.) Long-term studier på Sinclair-metoden...
Det beror väl på vad man menar med det - den har (totalt sett) inte existerat vidare länge. Drygt 40 år, vad jag fattar (men jag kan ha fel, det kan vara 30) De studier Sinclair gjorde sträckte sig - har jag för mig - över 3-5 år, och det var där de påstådda 78% success rate uppstod. I Kalifornien, där det använts under kortare tid, hävdar de 81% - vilket antyder att det funkar bättre initialt än i längden. Oklart om det beror på att folk slutar ta dem, eller att hjärnan bygger NYA receptorer för endorfin. Hjärnan ÄR plastisk, så jag lämnar den frågan öppen. Det får någon annan forska i.

9.) Jo, Antabus fungerar, Campral fungerar, AA fungerar, Selincro fungerar, Nalmefene fungerar, avhållsamhet fungerar, KBT fungerar - att aldrig ens börja dricka fungerar. För olika människor.

10.) I de trådar du sett mig REKOMMENDERA naltrexone så har det rört sig om människor som redan provat annat (oftast Antabus) och inte klarat det. Nu senast en kvinna som drack TROTS Antabus - viket är dokumenterat livsfarligt. Då skulle det mycket väl kunna vara så att hennes driv att dricka är starkare än hon kan hantera. Istället för att riskera att ta livet av sig med Antabus och alkohol, så SKULLE hon kunna prova en medicin där man SKA dricka. Där själva boten ligger i att Fortsätta dricka. Hon dricker ju likförbannat; varför inte göra det med en CHANS iaf?
Där har natrexonet en KLAR fördel jämfört med andra mediciner; det krävs inte att man sutar dricka och går igenom abstinens och annat eände; det händer av sigsjälvt.

11. Jag tror att vikten av "mentala probem" är klart överdriven bland alkoholister. Jo, naturligtvis finns det de som dränker sina sorger - det har jag också gjort, flera gånger, under mitt liv. En redig fylla är typ katharsis. MEN - jag har aldrig bivit beroende. Varför blir vissa det och andra inte?
Jag vet inte - jag är inte ens i närheten av intelligent nog för att spekulera i det.
MEN - andra har gjort det, och gör det än idag, så jag överlåter det åt dem.

12.) Däremot är det ett konstaterat faktum att
a. varje gång man dricker skickar hjärnan endorfiner, vilket får en att må bra. Ju mer endorfiner man får, ju mer blir man "beroende" av saken som utlöste dem. Oavsett om det är VATTEN, sex, träning, mat, spel, heroin, eller alkohol.
b. varje gång man dricker reglerar hjärnan NER produktionen av dopamin och serotonin, just för att dessa överstimueras av alkohol. Dvs efter att man druckit producerar man MINDRE glädjehormon, och enda sättet att uppnå "normala" nivåer igen är att dricka. Detta upprepas varje gång man dricker.
c. dvs; hönan eller ägget? Blev man alkis första gången man drack, eller var det ett inlärt beteende som baserade sig i - antingen redan existerande BRIST på dopamin/serotonin/endorfiner (dvs t.ex klinisk depression, dvs "dricka bort sina sorger") där hjärnan sa "herregud, jag har aldrig mått såhär bra förr - gör MER av det här" eller var det en gradvis nedgradering av prouktionen av nyss nämnda ämnen, där alkoholen tillslut blev det enda som fick hjärnan att må (tillfälligt) bra?

Vad kom faktiskt först? Alldeles oavsett så är det ett faktum att alkohol ORSAKAR depressioner.

13.) De biverkningar du nämner är - vad jag läst mig till - Väldigt ovanliga. Jag skulle inte ha vågat ta pillren annars, men det har jag gjort. Jag har aldrig varit alkoholist, men jag kan säga att tillochmed för mig var det en noterbar skillnad i hur det kändes att dricka; jag fick aldrig den här rushen av avslappning och uppåt-känsla som tillochmed jag associerar med alkohol. Jag har provat det i samband med mat/efterrätt också, med samma effekt - det är fortfarande gott, jag blir fortfarande mätt, men "kicken" uteblir. Och det ROLIGA är att trots att JAG VET, intellektuellt, att om jag trycker i mig en öl/tårta UTAN pillret så kommer jag gilla det igen, så är jag inte intresserad. Hjärnan glömmer gradvis hur det känns.

14.) Naltrexone skrivs ut som "sugdämpande" i Sverige - men det är fel; det dämpar inte ett skvatt - det är Placebo-effekt vi pratar om då. Naltrexone GÖR nämligen ingenting förutom blockerar receptorerna för endorfiner. Så de måste försöka aktivera sig innan skillnaden märks.

15. Om hjärnan inte FÅR de här signalsubstanserna när man dricker, då SLUTAR den med den onda cirkeln att nedregulera produktionen - dvs tillslut har man "normal" produktion igen. Dvs själva handlingen ATT sluta dricka kan leda til att en depression man inte ens hade, utan som utvecklades under TID, när man drack och gradvis slutade tilverka dopamin, kan försvinna av sigsjälvt helt enket för att hjärnan fungerar som den ska igen.

16.) Jag tror att människor är rädda. Och jag förstår dem - jag vile inget hellre än att han skulle SLUTA DRICKA. Att säga åt honom ATT dricka verkade helt vansinnigt, och FAN vad jag har fått slåss med migsjälv - det får jag FORTFARANDE - för jag HATAR när han dricker. Hatar det. Men jag måste lita på 2 saker:
a. han skulle dricka oavsett
b. det fungerar
Hittills har jag inte blivit besviken.

Sammanfattningsvis; vetenskapen bakom det här är så solid, och förlitar sig inte på känslor, utan på att behandla kroppen som den "biologiska maskin" den faktiskt är. Alla depressioner och mentala problem uppstår inte ur motgångar; ofta - verkar det som - tar man till alkohol för att döva en Tillfällig känsla, och GÖR den därmed Permanent.

Ytterligare sammanfattning; nej, jag lobbyar inte för någon. Nej, INGEN tjänar pengar på Naltrexon i sigsjälvt, utan Enbart på sina egna märken (vilket jag aldrig rekommenderat) Nej, Vivitrol används inte i Sinclair-metoden. Nej, jag rekommenderar inte Naltrexon willy-nilly till alla jag ser. Nej, jag tycker inte att jag ska behöva bli ifrågasatt för att jag försöker tipsa om något jag sett med mina enga ögon att det kan fungera. Nej, jag tycker inte att AA och terapi nödvändigtvis är lösningen på ett kemiskt probem - men jag TROR definitivt att det KAN hjälpa, och tillochmed vara nödvändigt för många - och jo, jag tror att man är mycket mer trolig att söka den hjälpen när man väl ÄR nykter, om man fortfarande behöver den.

Nu blev det ganska långt ändå, men mycket kortare än original-texten - och tyvärr även lite "elakare" i tonen, men det tänker jag inte orka gå igenom och skriva om IGEN.

Tjipp!

Att jag ibland är den självupptagna väninnan.
Som maler på om mig och mitt,mina problem och liksom levererar dynga till höger och vänster för andra att få ta till sig.
För att jag på något sätt märker att de behöver det.
Hur märkligt det än låter.

Så sitter jag där och rapar upp likt en hundmamma spyor åt mina barn.
Fast jag kanske egentligen vill sprida väldoft så blir det avgaser.

Så jag tror att det kan lätt bli så att man fastnar i stereotyper.
Att man själv till slut i relation till en sån väninna har cementerat fast sig.
Hon gnäller,jag lyssnar

Eller vice verca.

Istället för det givande samtalet där båda får plats på scenen.

Jag kan ibland ringa upp någon som jag vet kommer att prata på i timmar om sig och sitt och jag behöver egentligen bara lyssna och förfasa mig.

Så mönster som upprepar sig och inte är tillfredsställande är nog bra om man kan identifiera.
Och kanske tom förändra utan att behöva byta vänner?
Om det nu går.

Jag tror att man ska bryta sig ur den där skam-känslan för ALLAS skull. Och nu menar jag bokstavligen talat ALLA, i hela världen.

Samhället ser ut lite så; upprätthåll en perfekt yta, erkänn inga brister - så ALLA mår dåligt och håller inne med sina känslor. För att vända det så måste fler våga säga att "Det är inte perfekt. Det finns problem" - sånt kan sprida sig.

Och för att avstigmatisera beroendesjukdomar - en STOR majoritet söker aldrig hjälp. För att de skäms, för att deras sjukdom så ofta ses som "svag personlighet och dålig självkontroll"

Om vi kan släppa på de här sakerna så har fler en chans att bli hörda och sedda, våga be om hjälp, och ha en chans att må bättre.

Ja, och så för din egen skull också då.

Jag skulle inte skämmas över att vara tillsammans med en diabetiker. Inte någon med borderline heller. Och jag vägrar skämmas för att jag älskar en alkoholist. Och det betyder också att när jag haft det så jobbigt att jag inte orkat fungera, så har jag alltid haft någon att prata med, som vet, och det har enbart varit positivt.