Senaste kommentarerna i forumet

Skriver av mig

Det har vart lugnt i nån vecka, tror han hållt sig pga att visa att han klarar det osv, lite för o få mig att lugna mig.

Så lätt att tänka att nu... nu kanske han vaknat till och ändrar sitt drickande.

I förrgår vart de lite fest, både för han och mig och de vart en bra kväll, då hade vi även en dag igår som skulle vara lugn efter kvällen innan. Då va han tvungen och köpa ett sexpack folkisar 3'5.

Tyckte de va äckligt att se han dricka 5 st. Han va bakis o ändå sugen på öl. Det gav mig en återtanke till hans behov....

Ja sa inget, men kände mig oatraherad av det. Ändå tänkte jag.. vi är inte ihop så skit i det

Dricka på Antabus är bokstavligt talat livsfarligt, eftersom levern får ta så OERHÖRT mycket stryk. Har inte läkare talat om det för henne?

Om hon likförbannat ska dricka kanske ni skulle prova Naltrexon, eller möjligen tillochmed Campral, istället?

I "mitt" fall (min pojkvän) så har vi haft bra resultat med Naltrexonet, men det krävs ju antingen att man verkligen vill - eller att man har någon som bevakar att man faktiskt tar dem, för det blir Rejält tråkigt att dricka av dem...Men det funkar, så länge man tar sina piller.

Antabus kan dock vara dödligt om man fortsätter dricka på det, så ni borde nog tala med läkare...

Hej, min sambo smögdrick och förnekade att hon drack, nu går hon en antabuskur, men dricker ändå, tyvärr. Vi kom överens om att hon ska tala om när hon har druckit, det syns tydligt ändå, pga. Antabus. Hon vill inte inse att hon är alkoholist. Och jag mår inte bättre av att hon talar om att hon dricker. Vi har 2 barn och jag vill inget hellre än att det ska bli bra.

Det låter som att du verkligen ansträngt dig och vänt ut och in på dig själv för att vara hjälpsam för dina barns pappa. Samtidigt finns alltid en gräns. Du står där nu.

Du skriver att du känner dig dum som försökte och hoppades, jag vill gärna nyansera och säga att det är just de fina egenskaperna som nu kommer hjälper dig. Du är omtänksam och vill se med hoppfulla ögon på människor. Du vänder blicken mot dem som behöver dig mest. Emot dig och dina barn.

Du är mitt i en svår process med blandade känslor, här finns många med liknande erfarenhet, jag hoppas att forumet kan bli ett stöd för dig. Och tack för ditt uppriktiga inlägg.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

vad ens barns mående påverkar en även när de är vuxna! Skönt för din son att ha dig som mor? kram

att kunna se en så klar förbättring på ett år ! Och du , bättre en regering som bestämmer än ingen alls ?.... Kanske vi ska skicka dej till talmannen för sonderingsuppdrag ??

Här går det två steg fram .... och två bak.... Har varit mycket på alla håll och kanter, inte bara alkohol utan mycket runt omkring också. Mörkret lägger sej som en blöt filt över mej, avskyr november ! Äldsta sonen mår inte så bra just nu, även om han är vuxen så gör det ont och lite till att grubbla på.....
Jag går in och läser men skriver inte så mycket, känner att jag inte har orken just nu, men jag tänker på alla härinne varje dag. Ni är min guldkant allihop ?

Vare sig det blir tillsammans eller separat. Fast varför lämna sin familj när han mår då dåligt av det att han inte kan äta eller sova på nätterna? Självhat/ bestraffning? Önskar vi kunde prata öppet om allt. Jag fattar ju. Som fd shoppingmissbrukare, träningsmissbrukare och arbetsnarkoman vet jag ju precis vad det handlar om. Att med alla medel fly sin egen ångest och depression och självhatet. Att tycka att man är en dålig människa som förtjänar dåliga saker lede ju inte till ett sunt liv.

När jag var 21 insåg jag att jag var relationsberoende/medberoende. Min tonårskärlek spårade ur helt för min del efter att ha varit på och av i flera år. Att vi då inte hade ett fysiskt förhållande utan nån slags avståndskärleksidioti gjorde att den enda terapeut jag verkligen försökt be om hjälp för medberoende inte trodde på mig och skrev i min journal att hon trodde jag var psykotisk. Det var jag inte, bara trött, slut och i desperat behov av stöd och hjälp. Jag kämpade stenhårt med mig själv och mina mönster i flera år. Var mestadels singel, några korta förhållanden med personer som inte riktigt klarade närhet men var snälla och respektfulla. Träffade sambo1 och förklarade mina problem. Han verkade så normal. Förlorade jobbet pga dålig ekonomi på arbetsplatsen, spelade dataspel hela dagarna, fick adhd och Aspergers diagnos. Var snäll, respektfull, bråkade aldrig, men tog alldrig tag i nånting och jag fick styra upp allt. Spelade ibland 8 timmar om dagen och orkade då inte med städning och matlagning. Hade mycket personlig frihet då han aldrig ville följa med. Valde att göra saker själv, umgås med vänner men blev mer och mer missnöjd att inte få nåt tillbaka. Var rädd att han skulle ta livet av sig om jag lämnade honom. Var väldigt bra vänner så därför stod jag ut. Träffade under sista året ihop av 7 sambo2. Blev jättebra vänner. Han var intresserad av mig, att umgås, att prata, ville nästan alltid träffas så när han sa att han var kär i mig lämnade jag sambo1. Som mådde pyton ett tag men sedan tog tag i livet. Visste att sambo 2 hade en del problem, ingen fast bostad just då, tillfälligt jobb, kunde lite svenska osv. Hade ingen aning att han hade alkoholproblem då jag bara viste om 3 tillfällen som han hade druckit det år jag känt honom. Trodde att allt skulle orda upp sig bara han fick lite trygghet. Han drack inte jättemycket eller jätteofta första året tillsammans men när jag märkte att det hände att han drack sprit direkt på morgonen tog jag naivt upp det och hade skrivit ut en hjälpsam lapp med hjälp av Google translate på hans eget språk med fakta om alkohol och vilken konsumtion som är farlig. Han blev skitarg, skulle lämna mig, jag blev förtvivlad och fattade ingenting. Märkte snart att han drack när han mådde dåligt och det hände jobbiga saker men blev rädd att ta upp det igen efter första reaktionen. Det är ju det gradvisa som gör att man fastnar i att något onormalt blir normalt. Träffar man någon som är katastrofalt alkoholiserad och visar det direkt så skulle nog inte så många ha stannat kvar. Jag hade absolut dragit direkt. Men hamnade sakta djupare ner i eländet med en man som drack mer och mer
och här sitter jag nu efter 2,5 år med en just nu nykter alkoholist som flyttar utomlands om en vecka, från idag enskild vårdnad om barnet och en för stor bostadsrätt jag egentligen inte har råd med. Vi är båda ledsna och arga. Jag misstänker starkt att London inte är lösningen för honom och är ledsen för att förlora min bästa vän och stora kärlek. Alkoholisten däremot får jättegärna flytta. Är så less på honom. Synd bara att det är samma person. Alla andra personer hade jag direkt sagt att det är bra att separera. Att det inte funkar. Att han behöver ta eget ansvar. Beroendeterapeuten på soc frågade om ingen av de terapeuter jag gått hos någonsin pratat om medberoende med mig. Det har de inte. Gått i olika former sv samtal i 16 år till och från. Första gången frågan kommer upp är nu. Varför jag inte tagit upp det själv? Kanske för att jag är rädd att inte bli trodd igen. Men nu har jag ju en alkoholist att visa upp. Inte en rädd tonårskille eller en dataspelsmissbrukare. Så mycket tankar. Gråtit båda två idag. Skönt när han visar andra känslor och inte bara är arg på allt.

Vilken tuff situation du befinner dig i och så omtänksam du är.

Ser att du inte fått något svar än samtidigt gissar jag att du kanske tittat runt lite i andra trådar och förhoppningsvis fått något indirekt tips. Det kan ta lte tid innan en tråd får fart. Berätta gärna mer om hur du tänker och vad du eventuellt väljer att göra. För personen och för dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

känner igen det där med att party går före att finnas för en och bry sig om! Helt säker på att det finns män därute som vill hämta dig efter jobbet en kall och regnig kväll! Kanske har han till och med middagen klar? Tills han dyker upp, lägg tiden på dig själv istället för på någon som är sjuk utan insikt och inte har förmågan att se klart! Han kan inte hjälpa det men han kan ta ansvar för det som någon klok människa här på forumet skrev! ☀️

det är jättebra att du skriver här! Jag pratar helst här med människor som förstår! Pratar nästan aldrig med mina vänner längre om mitt ex, mitt medberoende mm! De förstår ändå inte riktigt! Fortsätt du att skriva och prata här! Han förtjänar inte dig den där mannen! Du förtjänar att bli behandlad med vänlighet och respekt! Jag har själv varit inne i denna karusell men lyckats ta mig ur (nästan)! Försök göra det du med! Du kommer vinna tid, energi, din självkänsla kommer att stiga. Lägg tid och omsorg på dig själv istället för på honom! Gör något du tycker om att göra idag och njut av att tänka på det ikväll! Stor kram till dig?

läsa om ditt liv Mulletant, tack för att du delar med dig! Även jag har hittat skrivandet som en slags ventil. Appen anteckningar i mobilen är full med små skrifter om situationer, tankar och händelser! Och så skriver man här! Så underbart för er att ni har kunnat fortsätta ert förhållande och kunna göra livets resa tillsammans! Jag kan fortfarande drömma om att mitt ex skall komma till den där punkten när han är färdig med alkohol och vill börja en ny fas i livet. Än har det inte hänt och det är inget jag väntar på längre. Jag ägnar mig åt min egen resa istället. Den senaste tiden har jag haft en så skön känsla av att jag är glad att jag är jag inklusive ALLT, både bra och ”dåliga” saker. En skön söndag till dig också Mulletant❤️

God morgon sessi .. Hmm .. inte kul att inte få ett Hej tillbaka och bli behandlad som om man inte fanns .. :(( .. Här kan du ”tjata” hur mycket du vill ... såå tråkigt att inte ha någon att prata med .. tror det gäller fler här ... och ibland kanske saker man inte vill prata med sina anhöriga om .. så har det varit för mig iaf .. Fortsött o häng här .. skriv o tjata på så mycket du vill .. Stor Kram till dig ..?

medan jag dricker morgonkaffe. En tråd fylld med värdefulla erfarenheter för den som står mitt i kampen ’att stanna eller gå’ . En tråd om att leva i skuggan av en kär persons missbruk. För min egen del är det åtta år sen jag vara där. Jag lämnade, kom tillbaka och vi vi fick ett nytt, nyktert liv. Men det var inte färdigt med det. En bra början däremot. Vi började båda gå på tolvstegsmöten och där förstod jag småningom många mönster, alla sammanväxta rotttrådar, jag hade med mig från min barndom med en alkoholiserad far och djupt medberoende mor.
Jag har bearbetat mycket genom att skriva, en uttrycksform som passar mig. Nu har jag skaffat mig en sponsor i Alanon och det är alldeles underbart! En människa som känner igen mina erfarenheter - eller inte, men oavsett ser mig, lyssnar till mig och tar mig på allvar. För hon vet. Hon har gått, inte mina, inte samma, men så liknande vägar. På samma sätt som vi kan känna igen varandra här på forum men i levande livet.
Att skaffa en sponsor, att fråga och få ett ’ja’, att berätta det för mannnen - nu när vi lever ett bra liv i gemenskap.... det var ännu ett steg i att ta makten i mitt eget liv. Att välja mig själv och mina behov utanför vår gemenskap. Det kräver också en tillit från hans sida, det förstår och insåg jag. Och det har gått så bra.
Fick inspiration att skriva här om det efter att ha läst och delat er kamp och era tankar. Tack för det - det gav mig en input till att ’titta in i mig själv’ och göra en ’lägesposition’. Så tillfreds och så tacksam att jag fortfarande är i rörelse, i växande. Inåt mot mig själv.
Allt det bästa idag till dig medsyster! Jag önskar dig en skön söndag där du gör det bästa av den för ditt eget liv❤️? / mt

Sprang på honom igår, jag sa hej, men jag fick inget hej tillbaka, det känndes som att jag helt plötsligt inte finns. Känns som att jag tjatar sönder detta forum, men jag har ingen att prata med.

Jag gissar på att många som har en alkoholist eller annan missbrukare i sin närhet känner igen det här med att hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan. Att allt är oförutsägbart och en enda berg och dalbana och man aldrig riktigt kan vara säker på vad som ska hända. NU äter han plötsligt medicinen igen. Inte för familjens skull dock utan för att inte förstöra jobbet i London (han åker 5:e nov). Klart han ska vara nykter främst för sin egen skull men han älskar ju sin dotter enormt mycket men ska ändå lämna henne. För att hannar arg på SVERIGE. Som du skriver Gladis är det viktigt för honom att vara ett offer. Och nu är det då synd om honom att han måste lämna sin familj. Måste? Han har ju bestämt det skälv!!! ? Han tjänade mer på 7dagars jobb, a-kassa och barnledighet för september än han kommer tjäna på en månads hårt jobb i London. Men här måste han betala mat och hyra och det har han gratis i London så han kan spara alla pengar till körkort och ett hus i sitt hemland han inte ens tycker om. För mig är släkt och familj viktigast. Vad ska han ha för nöje av hus och körkort utan familj? Utan att träffa sin dotter? Han som får självmordstankar efter mer än 4 dagar utan henne. Jag fattar inte. Kommer aldrig förstå hur man kan välja bort din familj och absolut inte sitt barn. För sitt barn kämpar man in i döden. Om man också måste skura toaletter resten av livet för att barnet ska ha det bra. Då GÖR man det. Har frågasatt honom rätt mycket sista dagarna. Struntat i om han blir sur och arg. Är inte feg gör husfridens skull hela tiden. Det kan inte bara vara hanns åsikter som gäller. När han skulle börja äta medicin nu då var det att han bara skulle iväg och jobba, skicka hem pengar. Nu är det Tatjana aldrig ska komma tillbaka tillhrmdka Sverige dom varit så taskigt mot honom att han fått bostad, praktik, gå SFI, rätt till vård, flera jobb, först aktivitetsersättning och sedan a-kassa, bankkonto och betalkort. Så jävla hemskt för honom. Som inte *kunnat* (klarat av) spara några pengar. Mera viktigt med alkohol, kläder, tapeter, onödigt dyr mat, verktyg osv. Och det är Sveriges fel. Ja och mitt då också eftersom jag är galen i att vara sparsam!? Hänger ni med? Jag fattar att han mår dåligt. Det är ju DET som är problemet. Inte alla hittepå problem. Jag blir så arg. Förstår dessutom hur svårt med är med klarsyn och förnekelse när man har ett missbruk. Har själv köpt, tränar och jobbat för mycket. Plus beroende av att vara medberoende. Och vet hur svårt det är att inse att man SJÄLV har problem. Inte att det är skolan/pappa/samhället/lärarna/vännerna/partnern som är problemet. Nu är det bara medberoendet kvar. Kontrollbehovet. Att om man ändrar det inte så kommer det yttre också förändras. Och att man KAN ändra det inre. Att det inte är omöjligt. Oj, blev långt. Hoppas nån orkar läsa. Skriva är det viktigaste. Sortera. Känner mig starkare i alla fall. Idag.

Nu var det tyst från dig - jag hoppas verkligen att det betyder att allt går bra.

"Bäst att hålla regeringen nöjd?"
"Ja" säger mannen jag lever med, och skrattar.

Det är jag som är "regeringen" i vännernas munnar, den där sura, jobbiga, kontrollerande fittan som förstör deras party.

Igår var det kaos på Systemet i hålan vi bor i. En kabel hade grävts av, så bara en kassa fungerade, och den kunde bara ta kontanter.

Det var två timmar kö, flera varv runt butiken. De hade öppet två timmar längre än vanligt, ty om folket inte får sin sprit så blir det fan upplopp.

Vi var också där. Köade lydigt för att köpa en flaska vin åt "svärmor" som satt med döende mormor, och inte kunde gå själv. Men HEMSKT viktigt med det där vinet var det.

Ändå kunde jag inte låta bli att le när vi äntligen kom ut; för EXAKT ett år sedan skulle han ha stått där och köat själv, bakis, skakis, och skamsen, för att köpa en dunk vin och en stor Marinella för att klara helgen.

Igår köpte vi en flaska vin åt hans mamma. Sedan gick vi på buffé, där vi drack exakt en öl var.

...enda smolket var ett att efter allt det köandet så var "svärmor" inte alls med mormor; hon stod i entrén till buffén, hade grundat med en whisky, och fick mig att känna mig utnyttjad. Sköt du ditt missbruk SJÄLV, och ge FAN i att fortsätta normalisera dagligt drickande inför din son.

För han TROR ju på det - och om man påpekar att hon faktiskt dricker varje dag så blir han ARG, för man får inte förolämpa hans mamma - men det är ju ingen förolämpning, det är ju sant; varje gång vi kommer dit så står det ett nytt vinglas, hon luktar vin, hon pratar alltid om att "när jag kommer hem ska jag ta ett glas vin" - hon döljer inte ens att hon dricker varje dag. Och eftersom hon behandlar det som fullständigt normalt så tror han att det ÄR det - och om man föreslår att hon kanske faktiskt har ett beroende själv, då blir han arg - trots att hon själv sagt att hon borde ta en "vit vecka" men inte KAN, för hon måste ju dricka på semestern, och festen, och träffen, och tv-kvällen.

Det finns ett ORD för att inte KUNNA låta bli att dricka...

Tack snälla nordäng. Och carina. Ja jag är värd bättre . Jag tänkte på vägen till jobbet nu i kväll . När blåst och regn piskade i ansiktet på mig. Hade han varit en riktig man så hade han kört mig hit. I stället är det fullt ös på krogen . Jävla loser. Bort bort med han. Vi ska kämpa och vi är värda det bästa . Kramar

Glöm inte att du förtjänar en extremt snäll och stabil man! Du är inte någon dum strut! Vet inte varför det är så svårt att släppa något som är destruktivt! Har ju varit eller är likadant för mig! Man vet med hjärnan hur man borde göra men agerar inte därefter! Ta inte mer skit nu Linda! Du förtjänar respekt, kärlek, omtanke och mycket mer! Säg ett rungande nej nästa gång han vill träffas! Kram

när man är mitt i något sådant så blir hjärnan helt ”geggig”! Man kan inte tänka klart, man vet inte vad som är rätt och fel. Man tvivlar på sig själv och undrar om allt är ens eget fel! Försök vända fokus till dig själv, i stort och i smått! Imorgon är det lördag, kanske är du ledig! Vad vill du göra med den dagen? Om du tänker att det snart är lördag kväll och dagen går ju inte i repris! Vad vill du ha att tänka tillbaka på för att känna dig nöjd och tillfreds? Var rädd om dig!

...Jag har haft samma problem med min mamma. Man kan säga: jag älskar dig, men jag kan inte ha kontakt med dig så länge detta pågår. Du behöver hjälp och jag finns där för dig när du väljer att ta emot den hjälp du behöver.
Du kan söka TILL anhörigskolan i sthlm om du bor i sthlmslän.
För du behöver tänka på dig. Ditt liv rullar på och du behöver välja saker som du mår bra av och kan växa av. Du kan ta ansvar för dig och ditt liv.
Du är värd trygghet, kärlek.

Det verkar som att du har kommit till en klar och tydlig insikt om att hans beteende, att vara elak, inte ta dig på allvar m.m. inte gör något gott med dig och ditt mående. Jag blir varm i hjärtat när jag läser att du tänker ta ansvar för ditt liv och att du är beredd att kämpa för dig!

Som ett steg på vägen - hur väljer du att spendera den här helgen så du får må så bra som möjligt?

Varma hälsningar
Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Att hitta motivationsfaktorer och fördelar med att avstå??