Senaste kommentarerna i forumet

Sömnforskaren Matthew Walker skriver om ett test som gjordes på en grupp studenter om sambandet mellan inlärning och alkohol. Det visade sig att a störde sömnen så kraftigt att inlärning och minne saboterades närmast fullständigt, och hans råd blev därför: "måste du dricka, så drick då på morgonen så det hinner gå ur kroppen innan natten!"
Ännu ett argument för mig att avhålla mig från (begränsa) mitt alkoholintag! Jg vill dessutom inte ha a som frukost!

Dessa eviga löften! Under åren har löftena förändrats i karaktär, i början för ett antal år sedan skulle det vara totalstopp innan barnen skulle känna igen dessa burkar och flaskor. Men som alla vet, så funkade ju inte detta. Idag försöker han utforma löftena så det finns ett visst utrymme för alkohol. Men återigen, vi vet att det inte kommer fungera i längden.

Jag har tyvärr inga råd eftersom jag själv brottas med hur jag ska nå fram.

Men jag tror som en del också har sagt, att till slut får man nog på riktigt. Man känner det i kroppen. Det kan nog ta många år, men då kanske det klarnar för en hur man skall gå vidare. Det är vad jag hoppas iallafall. Jag känner att jag kommer närmare min yttersta gräns mer och mer.

Jag hoppas det löser sig för dig och din familj!

Det ska komma ihåg, ang kontakten med socialtjänsten.

Precis det upplever jag nu, att han känner att jag fått nog. Eller kanske mer att han insett själv hur illa det är. Han har uttryckt skamkänslor inför sitt beteende. Nu skulle det vara slut, på riktigt.

Det gjorde mig väldigt lättad, för en stund. Det kändes ärligt från hans sida. Men det fanns hela tiden en känsla att det inte kommer funka.

Och visst var det så, han KAN bara inte låta bli de där ölen som får honom att slappna av så han kan sova. Visst har det varit lugnare, men det inte helg ännu...

Nu känner jag mer än någonsin hur viktigt det är att jag skriver här. Så jag kan se tillbaka på hur många gånger han har lovat, hur många gånger han brutit sitt löfte.

En förhoppningsvis positiv sak som jag gjorde, det var att jag berättade om mina planer för skilda boenden. Inget ultimatum, utan bara ett konstaterande. Jag orkar bara inte hur länge som helst helt enkelt. Så nu kan jag med gott samvete titta på alternativ, utan att smyga med det.

För nu har jag lovat mig själv, jag skriver det här nu för att jag ska komma ihåg det. Nästa gång jag känner att det går för långt, då ska jag ta tag i det. På riktigt. Jag känner att jag låter som min alkis. Jag lovar, men sen händer det inget.

Men iallafall, det är min avsikt nu. Jag kan inte ha det så mer. Som sagt, det har varit lite lugnt senaste veckan. Men minsta lilla hoppas jag ska ge mig sparken jag behöver.

Helt sjukt, jag inser hur illa det är. Jag är så medberoende så det stinker om det.

Hoppas ni har det bra därute, kämpa på mina vänner! Jag läser mycket, men orkar kanske inte svara så mycket. Sänder styrkekramar till alla iallafall ???

i mångt och mycket! Har nog inte haft det lika turbulent som du har men känner igen känslorna du har! Min mamma drack inte utan var och är psykiskt sjuk och hotar också med självmord! När jag var lite blev jag livrädd. När jag hade flyttat hemifrån växte ilskan över min barndom och då hade jag många år då jag tänkte ”gör det då kärringj-vel så jag slipper dig”! Nu har jag gått i terapi och känner mer att jag respekterar hennes val på något sätt! Har också distanserat mig och har bättre förmåga att lägga över ansvaret för henne till henne! Tycker du skall försöka träna på att fokusera på dig och din egen lilla familj! Vet att det är supersvårt! Mina barn är vuxna idag och de är friska och harmoniska och vi har en jättenära relation! Men jag ångrar ändå att allt drama runt min mamma och pappa har stulit mycket tid och energi! När det gäller din bror så visa honom att du finns där om och när han vill välja ett drogfritt liv men du kan inte ta honom ur det! Kram

...Det låter extremt jobbigt.
Han har ett eget ansvar i sitt liv. Att ta tag i saker som kan gynna honom, som språket, körkort, jobb etc. Han har faktiskt val och du skriver om vad som verkar viktigt för honom. Att dricka, vara offer m.m.
Du har inget som helst ansvar eller skyldigheter gentemot honom. Han är en vuxen som dessutom har problem med alkoholen. Han bör söka hjälp.
Man kan alltid säga att man älskar en person och att man finns där den dagen personen väljer att ta tag i sitt liv. Det kan hända imorgon eller om 20 år. Du kan inte stanna kvar Om det dessutom påverkar ditt barn och gör dig tung om axlarna.

Hej nordäng. Nja med mig går det upp och ner. Har min dumma strut träffat honom ibland. Vilket drar ner mig. Känslan att han går bakom ryggen på mig blir allt tydligare. Det är som vanligt gör jag inte som han vill så jävlas han. Tror han är psykopat . Eller vet. När jsg jobbar helger festar han till det och ringer inte på hela helgen. Vuxna karln. Han tar inte mig på allvar när jag försöker prata om hans missbruk. Då super han ännu mer. Han har varit extremt elak det sista emot mig så jag börjar bli rädd. Han är t.o.m full när han kommer ifrån jobbet ? Detta måste jag ta mig ur en gång för alla. Bra jobbat av dig att stå emot hans inviter. Vi ska kämpa ?

Finns. Och där är det tystnadsplikt som gäller.

Skriver av mig

Jag känner mig så utmattad och låg emellanåt, tror nog inte jag förstått eller förstår hur mycket energi det här har tagit av mig. Är helt slut, vill bara mest vila, sova, träna, gråta, och skriva här

Verkar som jag måste ge mig tid att få ihop mig igen, och det blir nog inte lättare om jag umgås med honom hela tiden. Tror jag vart så rädd för att göra saker utan honon för då har han drukit. Jag har vart där och sett till att det inte sker, vilket jag måste sluta med. Det är INTE mitt problem om han gör eller ej.

...av igenkänningen.
Vad bra att du har hittat hit. Går det att du har ngn kontakt med din lillebror om du vill? Du kanske har det.
Min egen mamma kan dricka och sedan ringa elr skicka sms, mitt i natten. Där hon klagar på mig elr hotar med att ta sitt liv. Jag har själv gått på anhörigstöd några gånger via kommunen, vilket har hjälpt mig i sättet jag kan hantera vissa grejer på. Som med denna oro, med att få sådana sms elr liknande. Jag kan skriva att jag är orolig för henne och måste ringa polisen. Mer kan jag inte göra. Än att säga att jag älskar henne och att jag finns där den dagen hon bestämmer sig för att ta hjälp.
Under min barndom försvarade min mamma min lillebror, han var ofta på stan och kom hem full. Det hände upprepade gånger. Hon såg bara till honom, inte till oss andra barn som bara fick överleva. Ja säga att jag min barndom bestod i att bara försöka överleva och jag var blind för all den dysfunktionalitet som jag levde i. Tex min bror slog min syster och sätt gränsle över henne och jag försökte hjälpa min syrra men var rädd för mitt eget liv. Sprang ut i trapphuset och ringde polisen . Polisen frågade om jag ville göra en anmälan. Vilket jag ville. Men min mamma övertalade mig att inte göra en anmälan för jag skulle då förstöra hans liv. Jag ångrar detta idag. Men jag ältar det inte. Såhär snurrade det på tills jag var 23-24 år. Jag slutade träffa kompisar, slutade försöka få kompisar. Min självkänsla var i botten. Jag träffade fel människor. Såg min bror på stan tillsammans med stans missbrukare. Och jag var så arg och ledsen. Vändpunkten blev att jag gick på anhörigstöd. Jag hamnade där för att jag först gjorde NPF utredning då jag mådde dåligt. Det resulterade i diagnos som jag inte tror på idag, för med dysfunktionella familjeförhållanden så kan man uppvisa samma symptom som om man skulle ha autism, Asperger, ADHD m.m. och jag sökte mig vidare och hamnade som sagt hos anhörigstöd.
Vändpunkten har gått sakta och pågår fortfarande. Jag är 28 år idag , har köpt lägenhet och har en bebis och sambo. Trodde aldrig jag skulle vara här idag.
Jag har mina hjärnspöken från förr men kämpar på. För jag mår så jäkla bra jämfört med förut.
Jag har också pratat med närstående som du skriver. Jag kan uppleva att dom inte riktigt förstår vissa saker, tex så kan det verka att jag gå hård mot min lilla mamma. Om du har möjlighet så sök dig till Anhörigskolan i sthlm. Googla på det och hör av dig till dom och säg berätta allt detta och att du vill gå på anhörigskolan. Tror att du skulle behöva det.
Kram

Jag har haft alkoholproblem. Slutade dricka för snart 3 år sedan. Både jag och min dåvarande man drack ungefär som dina föräldrar gör. Skillnaden för mig var att jag blev ledsen och skamsen, när dom vuxna barnen tog upp problemet. Jag blev beroende för ca 8 år sedan. Det började på helgerna, men ökade med tiden. Hade ju min partner och vi drack tillsammans. Det är svårt att säga, men när alkoholen ger konsekvenser, och man trots det inte slutar dricka, så är man beroende tror jag.Alkoholberoendet har tagit över. Jag har en tråd på förändra sitt drickande om du vill läsa om hur vi hade det och hur jag lyckades sluta mitt destruktiva liv. Det är problematiskt när bägge föräldrarna dricker, men blir allt vanligare. Det finns olika saker man kan göra. Sätta gränser, för att du själv ska må bra i det hela är viktigt. Läs och skriv på forumet. Att läsa hur andra gör för att klara av problematiken kring missbruk är stärkande för oss..

Hej,
Ja, jag missade timanställningarna. Fort men fel. Hur som helst kan jag förstå att situationen är jobbig för dig. Men du låter bestämd och har planen klar. Jagvtror att du kommer att få det bra när du fått lite distans till det hela. Hoppas han kan styra upp sitt liv om han får en bättre situation i London. Lycka till!

med! Man oroade sig till döds och tänkte att den här gången har det hänt en olycka eller något! Men det var aldrig någon hemsk olycka utan fylla varje gång!

När min man var ute och tog kokain och drack svarade han aldrig i telefon. Jag ringde kvällarna och nätterna igenom. Sen sa han att han glömt mobilen i jackan, inte hörde pga musiken, inte minns att jag ringt osv osv. När han till slut blev nykter erkände han att han ville komma bort från allt o inte svarade pga skämdes

Bara när han söp som värst. Vet inte om han skämdes eller bara inte orkade med mitt tjat, men då när han drack hårt så kunde det gå dagar utan svar eller livstecken. Skitjobbigt var det...

Svårt när människor som står en nära lever ett destruktivt liv! Eftersom du inte bor hemma tycker jag att du ska försöka släppa ansvaret för dina föräldrar till dom själva! Fundera mer över din egen situation! Händer det saker som är relaterat till deras drickande som du mår dåligt av? Försök ta bort det och sätt gränser runt dig själv! Konkret exempel: de brukar blir berusade på ditt kalas hemma hos dig och du mår dåligt! Sätt gränser genom att förklara när du bjuder in att de är välkomna om de låter bli att dricka annars får de stanna hemma! Och var då konsekvent och låt dom inte komma in om de har druckit! Jobbigt för dig, lider med dig! Kram

Det tog emot att skriva, formulera mig och gå igenom allt som hänt. Men vad skulle jag göra. Mådde skit av situationen.
Den känslomässiga knut jag fick av allt som hänt har äntligen löst upp sig litegrann. Mycket tack vare den positiva feedbacken, igenkänningen och tankarna kring allt detta. Är lite starkare nu.
<3

vara den text min sambo kmr skriva när han kanske, förhoppningsvis kmr till den insikt du har kommit till. Stort av dig att se det ur den synvinkeln. Jag vill tro att han ser på det ur den synvinkeln du hade.
Min sambo förklarade att under hans uppväxt har dom haft fester hemma där folk kunnat berusa sig inom det 'normala'.
Men nu när det får sådana här konsekvenser, så tycker jag att det gått för långt och det visar att hans mor nog inte kan 'hantera' alkohol, finns nog andra underliggande orsaker också. Vem vet, hon kanske har utvecklat ett beroende. Hursom så ser hon MIG som ett hot, helklart. Och jag är ganska liten så det känns säkert mindre farligt att hoppa på mig än ngn annan i släkten.
Grejen är att jag har sagt till min sambo o han har hållit med, att man frågar alltid elr bestämmer i förväg om det är okej att en av oss dricker alkohol så den andre kan köra. I ren respekt och samförstånd att man Alltid frågar. Då jag tycker det har stor betydelse nu när vi har ett spädbarn att ta hand om och vi båda har lika stort ansvar.
Och visst frågade han mig om det var okej. Men jag vart så less, då jag, innan han hann fråga, hörde att hon propsade på honom att ta det där glaset, för inte behöver du fråga henne..
När folk blir överberusade så är det jobbigt att vara i samma sällskap. Men jag har inget emot att vara nykter i ett fullt sällskap. Jag kan ha roligt utan liksom.
Grejen med alkohol är att folk blir mer oförsiktigt, (även med lite alkohol i kroppen) med bebisar när dom druckit, på så vis kan jag inte njuta om det är ngn annan som har bebisen för en stund.
Jag kan säga att det du skriver har varit till stor hjälp. Kanske att jag även visar min sambo det så småningom.
Jättebra att du delar med dig.
Och jag önskar dig all lycka till med din kamp. Allt gott!! :D

Ja en sida av mig är där och hoppas så jag håller med dig om att jag tolkas så, och tyvärr är det den sidan som mår dåligt av mig men som jag måste jobba på. Den finns där och jag måste våga mig på och få den på den sunda sidan.
Och du har rätt! Jag kommer bli besviken om jag är där och stannar i hoppet.

Jag försöker för varje dag som går säga till mig själv lyssna inte, utan som som du också skrev ..... se vad han gör
För jag förstår mer och mer att ett förtroende blir förstört pga att han säger saker och inte håller det.

Kan ta ett ex från igår...
Nu har han haft tre nyktra dagar på raken vilket är ovanligt när det gäller honom. Så den hoppfulla sidan va igång inom mig.. se nu kommer han vara bättre, se nu har han vart duktig osv, glatt gav ja honom komplimanger inom mig o höjde honom till skyarna. Som att nu kommer han vara en ny människa.

Sedan sa jag till mig själv. Lägg ner, det här är bara tre dagar, vad händer de andra dagarna osv, det här är bara just nu. Visst!!!jätte bra att han vart nykter i tre dagar men sen då?? Det här kan också vara att få dig att lugna dig.Låt han välja sina fulla och nyktra dagar och låt dig själv inte lyssna på vad han säger sedan.
Du har fått erfarenhet av att han lovar saker och inte håller dem, så lägg inte skulden på dig att du inte litar på honom. Det har han sett till att du inte kan

Jag vet att min sambo har svårt att säga till, spelar ingen roll om det är hans mamma utan folk överlag. Men jag försökt 'peppa' honom i det. För i vissa situationer som denna så påverkar det mig att han inte vågar sätta ner foten.

Tack IronWill! Det är sant att jag har burit det mesta. Men du missade nog ovan att han har TVÅ timanställningar. Så han är inte helt arbetslös. Inte för att det spelar någon roll. Allt kulminerade igår och nu ska vi separera. Jag orkar inte. Han tror inte att han kan lyckas i Sverige och ska åka till London och jobba som byggnadsarbetare på samma ställe som en barndomskompis. Har ingen aning hur det kommer gå för honom, om han kommer supa bort det jobbet, om han kommer skicka några pengar till barnet men jag orkar inte mer. Han lånade pengar- som JAG skulle betala tillbaka och köpte öl på systemet. Var påverkad när han kom hem. Sedan gick han till ICA på kvällen och kan svära på att han köpte en sexpack folköl och drack upp den på toaletten för han var mer berusad då han kom hem. Vi pratade ombeslutet att separera och jag sa att han får sova på soffan. Då tog han sovsäcken och la sig på golvet på toaletten. Inte klokt. Var dessutom rejält elak men jag stod på mig att jag varken är galen eller en dålig människa. Då ville jag bara att han skulle försvinna men kastar jsg ut honom blir han hemlös... Han är för stolt att prata med någon av sina vänner om sovplats för att han tror inte att nån bryr sig. Nu väntar han bara på lönen så ska han köpa biljett till London och då får han fanimej klara sig skälv. Vi ska till soc och ordna med enskild vårdnad till mig på måndag. Kanske jag kan få lite lugn och ro!!! Blir tufft att vara ensam med våran tjej som är 10 månader och är så himla ledsen att hon inte kommer få träffa sin pappa som hon älskar så mycket regelbundet. Jag hoppas att han tar tag i sitt liv och inte super ihjäl sig eller hamnar i fängelse men jag kan verkligen inte göra något mer för honom. Ska tänka på mig själv och barnet nu. Gjorde upp en plan för vad jag skulle göra om han inte slutar dricka tidigare i höst så jag vet exakt vad jag behöver göra. Skönt att slippa vela vad jag ska göra.

Låter som du i princip bär upp allt?
Han har inte jobb och dåliga utsikter för att få något samt att han till råga på allt har alkoholproblem.
Jag tycker att du ska tänka helt och hållet utan undantag på dig och barnet. Finns det någon framtid med honom? För att få ett jobb krävs en helomvändning. Han måste vara nykter nog att utbilda sig och eller ha körkort för att hitta ett fast jobb som hans rygg klarar. Men det verkar ju inte ens som han vill något av det?
Om du vill välja kärleken framför allt så måste du nog ställa in dig på ett antal tuffa år utan garantier på att det blir som tänkt.

Ta hand om dig och tänk på dig och barnet främst.

Hej Gladis.
Jag kan sätta mig in i din situation väldigt mycket trots det roliga att det är jag som är din sambo i detta fallet. Jag är uppväxt med en släkt på min mammas sida som är minnen med otrolig värme, glädje och kärlek. Släktkalas hos min mormor och morfar var det bästa som kunde hända och vi var där jätte ofta. Inte förrän jag blev vuxen och fick egen familj insåg jag att denna fina släkt som jag hållit så varm var alkoholiserad och mamman till mina barn reagerade tidigt på detta.
Det tog tid för mig att smälta detta och att hon inte såg samma fina i min släkt som jag såg i min uppväxt. Hon såg bara alkoholen och det är inte alls konstigt för hennes egen mamma var alkoholist som tillslut blev nykter genom behandlingshem.
Antagligen vill din svärmor bara att det skall vara som det alltid ha varit när hennes son kommer hem. Att de ska kunna dricka och ha kul ihop som det alltid har gjort, för det är förmodligen det som glädjen bygger på, att dricka tillsammans, det är därför hon så gärna vill få i din sambo de där glasen så allt är som vanligt.
Nu kommer du och hindrar detta och blir ett hot för din svärmor.
Jag kan erkänna att jag såg min sambo som ett hot först när hon kritiserade min släkt och tyckte att hon förstörde nått som var så glädjande för mig. Men bakom ytan vet jag bättre nu. Ja.. jag behöver väl inte säga mer än att jag hamnat här på detta forumet och det är INTE här under "Forum för anhöriga".. Det är ganska självklart för mig nu att min uppväxt med en sån glädjesyn på alkoholen har lett hit. Bland annat såklart. Jag har problem med mig själv och mitt psyke som också gjort att jag har hittat alkoholen som medicin, det är en annan del av problemet.
Tyvärr tror jag inte att du kommer hitta någon bra mötpunkt med din svärmor om hon inte ser något problem med mycket alkohol själv. Du måste stå upp för dig och få din sambo att inse att det inte är självklart att han skall dricka varje gång ni är där. Det är inte ok att ta för givet att du är chaufför och barnpassare när ni är där. Du skall ha samma chans att få ta något att dricka om du vill det någon gång.
Nu vet jag såklart inte hur illa det är med alkoholen hos din svärmor och när ni är hemma hos dem. Att man tycker det är jobbigt med andra som dricker säger sig ju ganska självklart eftersom man inte är allas på samma nivå. Men det behöver ju inte automatiskt innebära att de som dricker har problem, det vet ju bara du hur detta är ett problem för dig. Tror faktiskt även om det kan låta lite provocerande att er bebis inte tar någon skada än på många år av att vistas bland människor som dricker förutsatt att de inte leder till andra problem genom att de dricker för mycket. Bara du som kan avgöra..

Vet inte om mina erfarenheter och tankar var till någon hjälp men jag önskar dig lycka till och att det löser sig! Kram

att det var bra att du satte ner foten! Du undrar hur din svärmor hade stake att hoppa på dig! Ångest heter nog förklaringen! Ångest är en stark kraft som kan få människor att göra de mest konstiga och irrationella saker! Heja dig!

att du drog därifrån ! Kort och gott !! Finns ingen som helst anledning att gå dit och bli trakasserad. Du är värd bättre än så !

Jag ska försöka vara så enkel och kortfattad jag kan. Lite återkoppling på det hela.
Tyvärr var min son o sambo hemma hos svärmordern igår då jag var på jobbet och hade möte med chefen. Sambon skulle fixa en sak åt svärmorns sambo..
När jag kmr dit har svärmorn precis slutat jobbet, ser nedstämd ut i soffan. Jag märker hur hon inte svarar när jag frågar saker lite allmänt sådär.
Jag säger att jag hörde att hon vart ledsen i lördags och undrar hur det står till med henne. Varpå hon får världens utbrott, skriker att jag förstörde hela den kvällen. Att hon verkligen hade sett fram emot att träffa alla och ha det trevligt, speciellt med sin son. Men jag förstörde sååå mkt med min negativa energi (som hon kallade det).
Jag står där helt paff. Sedan försätter hon:
Vi är inga alkolister, alla är inte som din mamma. Och jag ba: vem har sagt att jag har sagt att ni är alkoholister? Tankarna börjar snurra. Varför blir jag lätt den som folk tycker ha sig rätt till att behandla hursomhelst?
Rent spontant undrar jag hur man har stake nog att hoppa på ngn sådär. Ingen fråga kring hur jag kanske mår? om jag var så nere och negativ. Bara direkta påhopp om varför hon trodde att jag var som jag var. Svärmorn tog upp saker som jag pratat med henne o hennes sambo i förtroende och tillit. Hon slängde ur sig grejer rakt i ansiktet på en chockad jag. Jag sa till henne att det är saker som jag talar om i förtroende o tillit och tyvärr känner jag mig besviken över att få det kastat på mig för att hon tyckte att jag inte var tillräckligt glad i lördags? (Jättemärkligt). Sen började jag gråta, fortfarande sansat. Jag förstår inte att jag kunde sitta kvar i deras soffa och försöka reda ut detta agg emot mig.
Tänker att här bråkar hon med mig för hon tyckte inte hon fick dricka med sin son i lördags? Varför bjöd hon då in mig från början om det var det viktigaste under middagen? :o vuxen människa, ska tilläggas 60 år är hon.
Vill jag bli behandlad såhär så kan jag bara ta luren och ringa min mamma liksom. Tänker att om inte alkohol var så viktigt för svärmodern så hade hon nog inte reagerat som hon gjorde.
Jag har tagit bort hennes nr från mobilen samt blockerat det. Då jag hörde av mig till en av dom andra gästerna när jag kommit hem och sa att detta har hänt, nu vill jag att du berättar vad som hände i lördags efter att vi gick. Varpå hon berättar att svärmorn är orolig för sin son, att hon inte tycker man borde amma en åtta månaders bebis med mera.....
Hon hade en massa åsikter som också denna gäst tycker att det var om saker som inte angår henne.
På kvällen så satt jag o sambon ner och pratade. Jag sa att han får gärna umgås med sin släkt o familj men jag vill inte följa med i fortsättningen för att vår relation kmr bli förstörd annars.
Grejen är att jag och svärmorn, hennes sambo har kännt varandra i ca 5 år nu. Det är därför jag blev chockad för jag har bara haft positiva och konstruktiva samtal med dom, tills nu.
Ett förtroende tar verkligen år att bygga upp, en sekund att rasera och jag tror inte jag kmr kunna känna samma tillit igen för henne.
Jag poängterade för min sambo att han måste sätta sina gränser inför sin mor och mig. Börja tänka på hur han vill ha det . För han kan inte sitta och försöka göra mig och sin mamma nöjd. Det är inte det livet går ut på. Han har känt på sig att hans mamma hade ngt att säga därför han lät mig komma hem till dom. Han är väldigt diplomatisk kring saker och ting och vill att man ska reda ut. Men rena påhopp går inte att reda ut då den som attackerar har tolkningsföreträde? Elr har jag fel.....
Efter kanske 20 min hemma hos svärmorn tar jag kraft till mig att gå, för jag känner att annars kommer jag slå sönder henne. Tar mitt pick o pack. Tänker att hon förtjänar inte mitt förtroende, elr att vara med sitt barnbarn. ....

Har knappt kunnat sova . Kanske 3 h.