Senaste kommentarerna i forumet

@bella70 Bostaden vi bor i är mitt namn och min "bostadsrätt" och han borde flytta ut, vilket kan bli svårt...

Du ordnar ett boende och säger att du vill separera.

Backa vid ev konflikt så att ni inte bråkar inför kidsen.

Tack för era svar! Det känns som om jag står inför en avgörande punkt i mitt liv. Samtidigt vet jag att jag stått här så många gånger förr och misslyckats med att lämna. Jag har tänkt att jag inte orkar just nu, jag har sett hans fina sidor igen. Vi har gått i flera parterapier där vi mött varandra på djupet och fått förståelse. Men jag kommer alltid tillbaka till samma fråga. Han har skuldbelagt mig för att alltid hota med skilsmässa och han har rätt i att det inte rätt mot honom eller mot mig. Men tanken finns alltid med mig, när vi planerar vår framtid, tänker på sparkonton eller på att flytta. Jag känner mig så tudelar då jag själv hoppar från att vilja skiljas till att skaffa egnahemshus. Just nu känner han att jag vill bort, och han är arg för vårt senaste gräl (som först handlade om att jag inte ville att han skulle ta en kompis till oss när barnen sov för att dricka och göra musik). Han tyckte att jag var helt galen. Sen sa vi båda fula saker och jag sa att det räcker nu på skarpen då han skrek hotfullt åt vår son då sonen kastade en boll på honom. Nu behandlar han mig med tystnad och låter det gå ut över barnen. Han ska bort flera dagar nu vilken ger mig avstånd och tid att samla mod. Så jag behöver all pepp av er för att våga göra det här. Hur gör man upp en skilsmässoplan t.ex. så att allt inte bara slutar i att vi skriker åt varandra inför barnen?

Hej! Jag har en 60-årig mamma som är alkoholist. Jag visste inte hur illa det var förens ca 6 månader sedan då jag hittade henne på golvet hemma och fick ringa ambulans. Sedan dess har det kommit fram hur illa det är och hon började gå hos AA och fick antabus. Inget av det har direkt hjälpt då hon är tillbaka i gamla spår igen.

Både under påsken och på valborg skulle vi ses, men hon blev full innan vi skulle ses båda gångerna. Vi försöker att vara hårda och inte träffas när hon har druckit, men på valborg sa hon inget utan vi dök upp där alla syskon och märkte direkt att hon var full. Sen blir det långa samtal där hon tycker att allt är hemskt och hon har ingen och ingenting (känns extra "kul" att höra när man sitter där och stöttar). Sedan dess har jag fått henne att ringa SOC för att få hjälp igen, eftersom hon berättat att hon kan dricka på antabus också.

Jag undrar egentligen bara om det finns fler här med liknande erfarenheter så det kan kännas mindre ensamt. Jag har pratat med en psykolog i ett halvår som jag pratat mycket med om att inte ta på sig ansvaret, utan man måste dra en gräns i hur mycket hjälp man kan ge. T.ex. skicka telefonnummer eller länkar. Allt för att man själv inte ska gå sönder i detta.

Finns det fler där ute med en förälder i liknande situation? Utbyter gärna stöd och tankar.

Ville bara säga att jag har en mamma i väldigt lik situation och man kan hjälpa men det finns också gränser man själv måste ha. Jag har pratat med en psykolog i ett halvår nu som hjälpt mig att fokusera på att inte ta på sig ansvaret för dem själv. Du kan t.ex. skicka telefonnummer till beroendemottagning eller hemsidor där hon kan söka hjälp, men hon måste själv vilja ändra sig. Det är så himla lätt att säga såklart, men försök verkligen att sätta en medveten gräns i hur mycket ansvar du ska ta. Orosanmälan kanske är det sista steget du kan göra till exempel.

Om det hjälper att veta så lyckades jag övertala min mamma att själv ringa soc här om dagen. Det kanske kan vara något!

@amajan vad fint att du stöttar din bror i det här.
Du skriver att han har ropat på hjälp. Har han han uttryckt något kring vilken slags hjälp han skulle vilja ha?
Det kan såklart vara svårt att veta hur man ska stötta och man möts inte sällan av motstånd, men det kan också finnas stunder när ens närstående är mer motiverad. Hur är det för din bror? Kan han själv se några fördelar med att förändra drickandet?

Jättebra att du tipsade om Alkoholhjälpen. Han kan också ringa oss, om det skulle vara hjälpsamt att få prata med en rådgivare. Det är helt anonymt och kan vara en bra start för många.

Ta hand om dig!

Jenny, rådgivare på Alkoholhjälpen

@majsan du ska inte vara rädd för att lämna. Du ska vara rädd för att stanna, och slösa bort ditt liv på någon som långsamt super ihjäl sig och förstör sitt, ditt och era barns liv. Jag är ledsen om det låter hårt, men inget gott har någonsin kommit ur en relation där alkoholism är inblandad och den sätter tyvärr djupa spår hos alla. Tänk på era minderåriga barn och rädda dem från detta liv, det är ditt ansvar som frisk förälder. Jag som just fått veta att jag har en neurologisk sjukdom har nu ännu mindre till övers för alkoholisterna än vad jag hade tidigare. Fokusera på DIG och barnen. Han är vuxen och får ta hand om sig själv. Massor av kramar ❤️

Vänd på det? Hur vågar du inte lämna?🤗

Stor risk att barnen växer upp med en mamma och pappa som inte mår bra.

Jag lever med en alkoholist och på många sätt hat vår situation förändrats till det bättre. Hand har fått ett jobb och dricker därför "endast" en gång i veckan (då kan han inte sluta utan slocknar på småtimmarna).
Jag har försökt acceptera hans mönster, eftersom jag vet att jag inte kan påverka det och att det äter upp mig inifrån om jag låter mitt medberoende ta över. Men jag kan ändå inte se en framtid med oss samtidigt som vi funderar på att bostadsspara och flytta till en mindre stad.

Jag pendlar hela tiden (varje vecka) mellan att tänka på separation och tänka på en framtid med honom. När vi grälar hotar jag med skilsmässa ganska ofta, vilket inte gagnar någon. Men jag är helt enkelt rädd för att fatta ett sånt beslut. Det jag är rädd för är 1. att han igen ska övertala mig om att han ska bli nykter (försökt och misslyckats och vill inte gå dit en gång till) 2. Att han kommer bli rasande och skuldbelägga mig för att riva upp familjen (vi har två små barn) 3. Att jag kommer att ångra mig (tänker ibland, vilket förhållande är ens perfekt, och jag har sett mina singelkompisar med barn som lider) 4. Att han dricker när han har barnen, eller att jag blir heltids singelmamma och de träffar pappan varannan helg.

vi har ett aktivt fungerande sexliv och attraktion och kärlek till varandra, vilket såklart gör allt svårare. Men även om han inte dricker mer än en gång i veckan påverkar det hans humör, hans tålamod med barnen och jag vet inte senast när vi nyktra skulle ha gjort någonting trevligt tillsammans utan barn, eller skulle ha haft en ordentlig djup diskussion.

Nån som känner igen sig? Någon som skilt sig?
tack

Jag har skrivit här i omgångar många år

Jag har en bror som ropat på hjälp med alkoholen efter att vi under många år funderat över hans relation till mängden alkohol han får i sig och reaktionerna när han blir påverkad.

Han bor långt ifrån familjen och ensam. Den största anledningen till att han börjar dricka är just ensamheten. Ensamheten har blivit värre med åren då också vänner slutat höra av sig till honom efter flertaliga snefyllor.
Han jobbar udda tider och sköter sitt jobb men så fort han kommit hem så börjar han dricka. Han har pga jobbet svårt att få en balans i sin vardag och kan inte hitta aktiviteter som passar honom och blir därför sittande hemma eller så går han till en krog för att få se folk, men alltid med alkohol med i bilden.

Jag tipsade honom om den här sidan och ringer honom när jag vet att han är hemma men finns det något mer jag kan göra för honom?

@Sårad... ❤️

@L3dsen
Du är verkligen inte ensam, vi är en skara här som förstår. Människor som varit i detta kan inte förstå, åtminstone inte på djupet upplever jag. Och Vi anhöriga vrider oss ut och in men det funkar ju inte. Man kan inte hjälpa någon att sluta dricka, men man kan förhindra möjligheterna och tänka på vad man vill och om konsekvenser. Att inte låna ut pengar, att inte prata i telefon med en onykter, att försöka lita på sig själv för man själv är den friska t ex.

Mitt ex och jag är vänner idag, men vägen dit har varit skakig, att ha en sund kärleksrelation funkade inte. På något sätt har jag släppt taget och insett saker. Precis som "sinnesrobönen", ... att acceptera det man inte kan förändra. Den kunskap jag har idag om beroende önskar jag att jag skaffat långt tidigare.

Min dröm är en relation som bygger på vänskap, ärlighet och känslomässig närhet. Det är vad jag gav och förväntade mej tillbaka. Att bli lurad av en man med en sjukdom som gör att dom inte kan känna sina känslor, älskar sin drog och stå för vad dom gör mot sin partner gör som vi vet sjukt ont. Lägg inte det på dej själv att du skapat ett luftslott, kanske delvis rätt då man kämpar på för länge, ville inte se att han inte kände som jag längre men är helt övertygad att det kom smygande med att han blev sjukare (drack mer och oftare). Är ju också det som gör det så svårt, att bryta med ”skalet som bara gör mej illa”, att släppa hoppet om att den mannen som man blev tillsammans med kommer tillbaka. Levande döda är dom som inte tar hjälp. Var rädd om dej ❤️

@Kärringen tack! Är skönt att tagit steget hit och inse att det inte är en själv de är fel på och veta att man inte är ensam ❤️

@L3dsen förstår o vi är i liknande situation! Skriv här det lättar lite❤️

@Kärringen förstår det helt och hållet. Han har inte haft någon mer än mig innan och senaste året fått dessa nya vänner. Varit ytliga bekantskaper tidigare och hans ”riktiga” bekantskaper bor på annan ord. Så jag har varit extremt ensam i det hela 😔

@Tröttiz exakt så jag känner och har nu sträckt ut en handen för hjälp och får en käftsmäll istället. Det hemska är att dessa så kallade vänner hjälper till att möjliggöra missbruket.

Är bara glad för min egna skull att jag insätt att dessa personer inte är något att ha och tagit avstånd ett tag och nu faktiskt fått svart på vitt att det var rätt beslut.

Är bara att ta en dag i taget och försöka hålla mig stark i det hela!

@Tröttiz man är inte mer än människa heller ❤️

@Tröttiz
Suck, skrev fel. Att försöka undvika att skammen förvärras. Inte lätt och jag har ju inte följt det alla gånger. Jag har varit där och kläckt ur mig saker som inte gynnat vare sig honom eller mig. 🥹
Men - då man är inne i något sveps man med.

@Tröttiz ❤️ sanna ord

@Kärringen
Det är just det med alkoholism, man gör tills allt är "uttömt". Den bistra sanningen är ju att detta inte hjälper utan de måste ju göra jobbet själva.
Det vi kan göra är bemötande i deras missbruk som jag ser det, t ex att inte vara någon "möjliggörare" och försöka undvika spela på deras skam.
🌺

@Sårad... om du är som jag ligger problemet just i att vi inte kan älska oss själva, då dras dessa män till oss som flugor.
Pratar från mig själv med luftslott men är det så vi gör, så är ju ingen relation på riktigt bara en dröm vi har 😢

Ofta känns det som vi anhöriga lider mera än alkoholisten. Jag är förvånad över att jag kan älska så djupt men kan inte älska mej själv? Försöker förstå hur gör jag det? Eller tappar man det som medberoende då alkoholisten slukar kärlek för båda och man själv blir helt dränerad. Trött, ledsen och hopplös. Vill inte heller gå tillbaka eller ha en destruktiv relation igen. Hoppas vi hittar verktyg och stenblock att bygga upp oss själva. Det är svårt och tar tid men tror vi är envisa nog att klara det. ❤️

Tack @Kärringen🙏🏼❤️

@L3dsen kan det vara som för mig?

Jag känner att dom anhöriga precis som jag vill att någon ska ta tag i problemet, dom anhöriga i mitt fall har också varit arga o ledsna.... klart man inte vill att någon super ihjäl sig men vad kan man göra när precis allt är uttömt