Senaste kommentarerna i forumet

När jag bodde hemma så slog min bror min syster . Han hotade att döda henne. Satt gränsle över henne och tog strypgrepp. Jag var ca 20 år dom var 18. Jag försökte hjälpa min syrra och gå emellan, men blec rädd för mitt eget liv på sättet han betedde sig. Jag gick ut ur lägenheten och ringde polisen . I samma veva låste min bror ut mig och har kvar syrran i lägenheten. Poliserna som sedan kom frågade om jag ville göra anmälan och min mamma så att det kan du absolut inte göra, det är ju din bror. Jag ångrar djupt idag att jag inte gjorde en anmälan då min bror fortsatte med sina våldshandlingar ute på stan och i sin umgängeskrets. Nu sitter han inne på rättpsyk för mord .
Om dina barn skulle vilja göra anmälan mot pappan så låt dom få göra det. Lägg dig inte i.
Ett livsviktigt tips

Känner du hjärtan, skicka hjärtan. Känner du inte hjärtan så skicka inga. Du är inte ansvarig för mottagarens känslor.

Får ni dåligt samvete när killen er eller kvinnan har vart o druckit och sänder hjärtan? Att få dåligt samvete att inte skicka tillbaka?

Jag ville inte skriva jag älskar dig tex nu när han mitt framtida ex skrev så... det tog emot, samtidigt är ja rädd för det sårar honom. Jag vill inte utsätta någon annan för nåt som gör en ledsen, eller undrande

Om missbruket går ut över arbetet så täck absolut inte upp för honom. Det kommer att dra ner dig i ett eventuellt fall.
Annars håller jag med övriga i det att inte ta upp det med chefen annat än om det påverkar arbetet negativt och du skulle agerat lika dant i form av enbart kollega.

Skriver av mig

Vet att ja inte ska lägga mig i hans val men ändå gör det ont, ja va ännu.en gång rätt stark igår.

Han hade skrivit att han skulle ta 1,2 öl.efter jobbet då kl va 22...och tyvärr hoppades jag på att de skulle bli det.

Kl 03 skriver han att han kommit till sina föräldrar ( han sover där när ja jobbar borta ) jag skrev oj så sent?

Han verkare full på texten :( jag hatar att så fort jag jobbar borta och kommer hem.efter ca två dagar så ska han lix dricka sig full....han skrev jag älskar dig.

Jag kunde inte skriva det igår, ja vart besviken igen.... känner att hoppas jag kommer så.långt med mina känslor att det inte bekommer mig nåt längre att han går ut

... så vet jag att det räknas som positivt att ha kontakt med dem! Jag hade länge kontakt med en och samma person om min och mina barns situation. Jag ringde alltid samma person och uppgav alltid mitt förnamn. Personen gjorde anteckningar på papper och hjälpte dels mig att höra mig själv prata om den galna situation jag befann mig i, dels var det positivt när vi separerade och det kom in orosanmälningar - då hade hen alla anteckningar som stärkte min version av händelserna/förloppet.

Och en annan sak: jag tror att våra alkisar känner på sig när man ”fått nog”. Då ”skärper de ihop sig och sköter sig” ett tag, lagom för att man ska börja hoppas igen. Men det håller sällan eller aldrig i längden, inte utan hjälp utifrån.

Jag vet inte vem som sa det till mig, men ”man är aldrig så kär som när man lämnar” stämde väldigt väl för mig (i kärlek, flytt, vänner osv). Just när man ska lämna så ser man i princip bara det positiva man har, för det är som att man vet vad man har men inte vad man får...

Kram!

Det är så mycket blandade känslor så jag blir nästan galen!

Du har alldeles rätt GammalHatt, i allt du säger. Visst är det hårda ord att läsa, men jag vet innerst inne att det är sanningen.

Det är just dessa bra och dåliga perioder som ställer till det för mig känner jag. Han har nästan spårat ur totalt vissa dagar och jag har bestämt mig för att kämpa för nytt boende för antingen mig och barnen eller honom. Helst för honom.

Men så har det varit lite bättre nu den sista tiden. Han har engagerat sig mycket i hem och barn (alltså även det som innebär jobb). Han är alltid intresserad av barnen och tycker om att vara med dem.

Han har också uttryckt att han känner ångest av olika anledningar och att han verkligen vill förändras, på riktigt nu. Visst känner jag att han menar allvar, men samtidigt har jag hört det så många gånger förut. Hur vet man att det är på riktigt? Det är väl tiden som får utvisa antar jag.

Vad gör man så länge då? Ska man stanna för att ge honom en chans eller ska man försöka gå vidare med eget boende? Min tanke är egentligen inte att lämna honom för gott utan att ge oss båda lite andrum, tror vi båda behöver det. Samtidigt är jag rädd att han blir deprimerad utan barnen och därmed sämre i sin situation. Samtidigt får han ju en chans att fokusera utan "störningsmoment" på det han behöver göra för att förbättra situation.

När det gäller kontakt med socialen, så tänker jag också att det är en fördel att ha kontakt med de innan någon skulle göra en ev orosanmälan. Men tänk om jag inte kan förmå mig själv att lämna? Det känns som att jag måste göra verklighet av planerna så gott det går, annars kanske de ser mig som just ansvarslös. Tänk om jag då skulle få problem med vårdnaden av barnen?

Jag vet, jag vet. Alla dessa tankar bör få mig att göra det som krävs. Men det är så svårt!

Nu var det inte jag som skrev det, men jag TROR att det refererar till "elefanten i rummet" (att någon missbrukar, i det här fallet) och idén att medberoende tenderar att hjälpa till att upprätthålla någon sorts fasad.

Skulle också tycka det vore intressant att veta vad som faktiskt avsågs :)

Tänker också på den ”röda tråden”. Det att man brukar se mönster, av att lämna en beroende och sedan träffa ny partner som också är beroende..Varför det blir så, och hur man kan undvika att det sker igen? Det är ju otroligt jobbigt att vara beroende, men även att. vara närstående ..

Hej alla "elefantskötare"?
Är detta ett myntat uttryck för en medberoende till en missbrukande människa?

Undrar

MM

När andra människors missbruk får definiera ens eget mående.
Men frågan är ju varför man låter det ske?

Som anhörig så växlade jag mellan att förminska och förstora problemet.

Allt för att försöka omfamna sanningen eller förneka den.
I syfte att försöka förstå och acceptera vidden av sjukdomen.

Tänk om du kunde komma till att det egentligen inte är intressant.
Att ditt liv kan löpa på i en parallell linje oavsett om han dricker eller inte.
Så att säga frikoppla dig från ansvaret och kontrollen.

Just startskottet, när den där första klunken tas som liksom rullar igång hela pjäsen på repeat.

Om du regisserar en annan pjäs istället,där du har huvudrollen och äger scenen när han dricker.
Vad händer i den och vad är din roll?

Jag har själv gått på Riddar 1. Forskare, läkarna och terapeuterna är ju välutbildade och kompetenta. Blir nog svårt att försöka manipulera eller lura någon där. Dom är vana dom ser ju detta varje dag. Han är ju dock inte under tvångsvård utan som du beskriver det så är han där för att du kräver det. Och det är nog ett värre problem. Ni verkar inte heller överens om vilken nivå beroendet befinner sig på. Du skriver alkoholism. Han säger riskbruk. Och det är ju inte riktigt samma sak. Men han kommer inte bli nykter under en annan människas krav, det funkar inte.

I hans värld utan något tungt bagage med sig kanske han uppfattar det som ett riskbruk. Men inte mer. Medans du som har sett och har dåliga erfarenheter kring det ser vad som komma skall. I värsta fall. Du ser det kanske med andra ögon än vad han gör.

Men det vet du ju säkert redan....

Hoppas det går bra iaf.
Läkare är kompetenta. Lita på dom.

MM

har ju också stenkoll såklart :D

Hoppas att alla bra tips leder fram till dig Hjärterdam.
Skriv mer så kommer ännu fler toppentips.

Kram
MM

laddat ord och kan upplevas som kränkande. Hos läkare säger man passivt eller aktivt beroende/missbruk.
Läkare använder inte ordet alkoholism längre.

Jag säger alltid beroendeperson om andra människor. Eller en människa med beroendeproblem/missbruk.
I sällskap där jag inte känner personerna väl säger jag passiv beroendeperson om mig själv.
Alkoholist säger jag bara om mig själv (ibland) och bara här inne på forumet.
ALDRIG till någon annan.

Och det är inte vår identitet. Inte att förglömma. Vi är också människor.

MM

kan också vara ett sätt att benämna och få ord på ett problem, och komma till insikt om att hjälp behövs = inte alltid dåligt

Läskigt hur lika erfarenheter vi har och hur lika vi tänker! Jag gjorde ju helt slut i juni men hela historien går på repeat i huvudet, särskilt när jag sprungit på honom. Vi var tvungna att hålla kvar kontakten eftersom vi fick en massa krångel med lägenheten som vi skulle ha hyrt. Hyresvärden drog ut på allt så vi åkte på två dubbelhyror och det blev en seg historia. Jag var helt igång på ilska som fick pysa ut över hyresvärden men egentligen var det smärta över förhållandet som läckte ut.

Jag känner mig också väldigt dubbel i mina känslor. Jag vill honom inget illa, jag är inte arg men det känns så snopet allting att man blev ratad för alkoholens skull?! Och det utan att mannen ifråga ens kunde ta på sig det ansvaret?! "Hade du inte haft det här att klaga på så hade det väl varit något annat!" sa han vid ett tillfälle. Samtidigt kan jag ju se i efterhand hur han gång på gång lyckades vända min oro till att det skulle vara jag som mådde dåligt. Vid ett tillfälle då vi träffats i några månader började jag gråta för det började gå upp för mig hur trasig han var. "Jag är orolig för dig och för hur mycket du dricker" fick jag ur mig varpå han drar igång ett långt resonemang om hur dåligt självförtroende JAG skulle ha... borde ha lyssnat på varningsklockorna där och då...

På det hela taget mår jag ok, jag har börjat inse hur mycket energi som jag läckt under det här året. Det går väldigt bra på jobbet (kan ju bero på att jag inte är uppe på kvällarna och pimplar vin längre...), jag har storstädat min lägenhet och slängt/skänkt/sålt en himla massa gamla prylar som var energitjuvar och det bästa av allt är att jag och dottern har fått en otroligt bra relation. Den var inte dålig innan men jag tror att hon känner att jag "valde" henne framför en man som inte var bra för någon utav oss. Jag tänker även att jag fått en otroligt värdefull erfarenhet men att den var väldigt dyrköpt. Jag kommer definitivt att ha känselspröten ute och reagera tidigare om jag skulle träffa en ny man där det finns någon form av missbruksproblem. Känner ett stort medlidande när jag ser mitt ex på stan då han kommer från Systemet med en sprängfull kasse. Men samtidigt är det en lättnad att veta att jag inte behöver lägga ner mer energi på att grubbla och oroa mig. Kanske är det egoistiskt tänkt, kanske hade jag agerat annorlunda om jag inte haft min dotter, kanske hade det löst sig på sikt, vem vet? Men det var nödvändigt med ett snabbt beslut och det här var det enda jag kunde leva med om jag skulle kunna se min dotter (och mig själv!) i ögonen i framtiden.

Stor kram tillbaka! /K

Hej! Tack för omtanken, fint!

Jag håller väl försöka på att landa på fötterna, för att sammanfatta det.
Efter bråket för en dryg månad sen har vi setts och pratat igenom allt, och även lyckats prata om alkoholen på ett hyfsat vettigt sätt.

Men, han återkommer till att han är rädd och att han inte vet vad han vill. Och det kan jag både förstå och relatera till.
Men, det råder liksom inga tvivel om hur mycket vi älskar varandra. Därför så kan jag, trots att jag vill lita på hans ord om han inte är missbrukare men samtidigt förstår min oro och själv vill förändra sitt drickande, inte kan släppa att hans tvivel och rädslor mest handlar om att släppa in mig helt. För då kan han inte längre dölja sina ”demoner”. Varav jag tyvärr tror att alkoholen är en, och att den är en stark demon..
Att han, trots vår historia och oerhört starka förälskelse och kärlek, i ett bråk om alkohol kan säga att det är slut om jag inte kan acceptera honom, det är varken logiskt eller rimligt. Jag har börjat inse att det är egentligen inte mig han säger dessa ord till, utan till sig själv, i sin förnekelse. Han kan inte acceptera sig själv som någon som har problem med sprit. Högkonsument går bra, problem går inte. För då finns det ju risk att problemen förvärras, men - det finns också en chans, en chans att förändra, ta tag i sin skit, göra rent hus... men han orkar/kan inte det, som det verkar. Och jag kan inte göra jobbet åt honom.
Just nu är vi i ett läge där vi inte gjort slut, men heller inte hörs eller ses för tillfället. Plågsamt. Men jag fokuserar på mig själv och mitt eget mående, jobbar på att släppa kontrollen, kontrollen över att liksom ”fixa” allt. Fixa utrymme till att prata, till att ses, ge allt en chans till, sen en chans till, konstant kratta manegen, så att säga.

Men är så dubbla känslor, vill ha ”rätt” i min oro för det förklarar så mycket som annars är helt oförklarligt. Men vill såklart samtidigt inte att han ska ha denna djävulska demon/sjukdom, oavsett om vi inte kommer dela livet så önskar jag honom allt gott. Har aldrig funnits något hat eller ens bestående ilska mot honom, har bara kärlek i hjärtat för denna man. Så, dag för dag, ibland känns smärtan outhärdlig men på något sätt så går det ju. Men måste ta tillbaka kontrollen över mitt eget liv, och kan inte fortsätta pendla mellan hopp och förtvivlan, utomjordisk glädje och bottenlös sorg.

Men som vi båda skrivit tidigare, allt känns så...snöpligt.

Hur går det för dig?
Stor kram /E

Tack för att du vill berätta en del av din historia. Alkoholen har verkligen tagit tid, energi och känslor av dig i anspråk på olika sätt under ditt liv. Inte konstigt att du får en orolig klump i magen när du ser att den du lever med och älskar också har ett alkoholproblem. Fint dock att ni båda söker hjälp! Förändring är möjlig och det verkar som att ni har tagit den chansen. Naturligtvis innebär det både bakslag och framsteg men ni är i alla fall på väg, tillsammans och var för sig.

Jag hoppas att det är ok för dig att jag kommer med mitt perspektiv gällande en sak du skriver. Det är huruvida ni kallar det "alkoholism" eller "riskkonsumtion". Min erfarenhet är att ingen vill ha en stämpel på sig, och att kalla någon för alkoholist eller att hen har alkoholism kan upplevas stämplande och leder till en definitionsdiskussion som kan vara onödig. Det som brukar vara till hjälp är att erkänna att det finns ett problem och sedan fokusera på förändringen. Och det verkar ni båda vara eniga om; att det finns ett problem och ni båda vill ha en förändring.

Håller tummarna för er! Hoppas du vill skriva mera om din process.
Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Hej, du frågade i ditt inlägg om juristbyrå. Utöver det tips som definitivt är tryggaste vägen att gå som Carina nämner här ovan finns även en telefonlinje. Den skulle kanske kunna vara ett första steg om du inte har kontakt via soc eller em kvinnojour:
https://www.juristjouren.se, 0771 - 333 444

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad starkt av dig att bestämma dig för att ta upp problemen du uppmärksammar igen! Det krävs mod och omtanke för det.

Det låter som att du försökt nå fram tidigare med hjälp av "Jag-uttalanden" och beskriva hur alkoholkonsumtionen påverkar dig. Jag tror att du kan fortsätta på den linjen och samtidigt se om du kan vädja till att han kommer med förslag på lösningar till situationen. Jag tänker att ni båda säkert vill att familjen ska må bra och att barnen får växa upp i en trygg miljö. Vad tänker han om det? Hur kan ni jobba för detta tillsammans?
På det sättet hoppas jag att man kan undvika skuldbeläggande och samtidigt öppna upp för nya tankar om förändring.

Gällande att kräva att han inte ska dricka hemma, det kan vara ett krav du kan ställa men vad gör du om han inte håller det? Ett tips är att du i sådana fall gör en plan för dig själv hur du ska hantera det och att du håller dig till den planen med 100% säkerhet. Risken är annars att du ställer krav som du själv inte orkar följa. Det blir innehållslösa ord.

Förutom det, du skriver att situationen tär på dig. Vad kan du mer göra för att ta hand om dig själv?

Hoppas du vill fortsätta skriva här och berätta!

/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Välkommen till forumet! Du beskriver en lång och smärtsam tid där du fått kämpa för din barns rätt till en trygg uppväxt. Jag kan egentligen inte tillägga mer än vad tidigare skribenter redan har skrivit.
1. Ta kontakt med Kvinnofridslinjen. 2. Be dem om tips om jurist. Jag kan tänka mig att de har förslag på kunniga jurister inom just detta område.

Ett annat tips är att be att socialtjänsten skriver ut alla tidigare journalanteckningar gällande dig och sonen och att du får ta del av dem. Då kan du förhoppningsvis se hur mycket av historien gällande våld och aggressivitet de har uppfattat. Detta påverkar ju den nya handläggarens förhållningssätt. Om du ser att information saknas så kan det vara bra om de får kännedom om detta så det har med det när de ska ta beslut.

Håller tummarna för att det blir ett konstruktivt möte idag!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hoppas soc sköter sig idag. Hur kan dom prata om umgänge när det handlar om att han borde ha besöksförbud? Om du bor nära ditt X kanske ett fysiskt skydd är nödvändigt. Är det "bara" alkohol? Liksom Vem hämtar ett skjutvapen för att bilen blivit påkörd? Ha en "nödutgång" klar om skit händer. Har du föräldrar i närheten?
Hoppas så att du skriver igen efter soc mötet idag. Sånt här oroar mig men jag skickar massa styrka och jag är tacksam att du lämnat honom. Nu måste du få leva i trygghet.

Barn blir inte omhändertagna om det finns någonstans de kan få skydd. Det ska mycket till för ett LVU.

också anhöriggrupper via kommunen.

Vad klokt du tänker och uttrycker dej ” Jag har släppt mitt må bra. Jag har gett honom ansvar för mitt mående” Du har helt rätt! Och här springer en annan och tror att man gör något för honom medan det egentligen handlar om en själv , ens egen brist på att ta tag i sitt liv . Dina reflektioner, allt är ju sant. Det enda jag lägger in veto emot är att om han går in i ett förhållande då måste han också kunna vara där , inte som åskådare vid sidan av utan som delaktig. Han har ju också ett ansvar att förhållandet fungerar .
Medberoende -sjukan är svår !!
Lite tips som jag har börjat med: Jag bestämmer o planerar inför helger. Är min man nykter och vill så får han följa med annars slipper han.. Jag har ställt ultimatum till mej själv vilket gör att jag ibland kan strunta i hur mycket han druckit för om ett år är det inte mitt bekymmer om han fortsätter, då går jag.
Jag frågar om han vill ha mat, tjatar o trugar inte som jag gjort innan.
Blir han odräglig då slutar jag svara honom, jag stänger ute honom totalt vilket var svårt i början men nu vet han att det går inte att provocera fram något bråk( Att jag sen tuggar fradga när han inte ser är en annan historia)
Du kommer nog på dina egna tips o trix
Kram