Senaste kommentarerna i forumet

Vad klokt du tänker och uttrycker dej ” Jag har släppt mitt må bra. Jag har gett honom ansvar för mitt mående” Du har helt rätt! Och här springer en annan och tror att man gör något för honom medan det egentligen handlar om en själv , ens egen brist på att ta tag i sitt liv . Dina reflektioner, allt är ju sant. Det enda jag lägger in veto emot är att om han går in i ett förhållande då måste han också kunna vara där , inte som åskådare vid sidan av utan som delaktig. Han har ju också ett ansvar att förhållandet fungerar .
Medberoende -sjukan är svår !!
Lite tips som jag har börjat med: Jag bestämmer o planerar inför helger. Är min man nykter och vill så får han följa med annars slipper han.. Jag har ställt ultimatum till mej själv vilket gör att jag ibland kan strunta i hur mycket han druckit för om ett år är det inte mitt bekymmer om han fortsätter, då går jag.
Jag frågar om han vill ha mat, tjatar o trugar inte som jag gjort innan.
Blir han odräglig då slutar jag svara honom, jag stänger ute honom totalt vilket var svårt i början men nu vet han att det går inte att provocera fram något bråk( Att jag sen tuggar fradga när han inte ser är en annan historia)
Du kommer nog på dina egna tips o trix
Kram

Tack för dina reflektioner Vigselring. Det är faktiskt inte normalt att han brytt sej om... För 10 år sedan packade jag och gick för att hans egosida blev övermäktig. Han jobbade ofta borta, var full eller upptagen med sina hobbies de gånger han var hemma och sov alltsom oftast i soffan.
Vi har haft ett av och på förhållande i flera år där hans drickande har styrt. Barnen har han inte brytt sej särskilt mycket om och de gånger jag visat mej svag har han hållt sej långt borta.
Det stöd han har kunnat/velat ge har varit rent praktiskt.
Men emellanåt har det skymtat fram en omtänksam person, en jag känner igen sen förr och sakta men säkert har den personen visat sej allt oftare och under längre stunder.
Idag kan han vara ett känslomässigt stöd ibland och det händer att han ber om hjälp för egen del.
Jag tror du har rätt i att det duttas lite för mycket ibland. Har man klarat sej själv i över 50 år så lär man nog klara sej nåt år till på egen hand, men jag har jäkligt svårt att inte truga på middag på nån som knappt ätit under dan.
Har du några tips på hur man kan tänka för att inte dutta ?
//M

är han nog inte. Han är en vuxen man och i relationer hjälper man varann. Så att han har brytt sig om dig - det är ju normalt! Och klart du är jobbig om du har det jobbigt. Se honom som den vuxne man han är. Så blir det lättare att se honom och hans val i vitögat utan att dutta och hjälpa och stoppa om.

Det är bara att inse att fokuset blivit fel.

Tack Rosette för ditt svar. Både du och många andra här på forumet delar med sej av så många kloka tankar från så många olika synvinklar som börjar vidga tunnelseendet. Alla röster på forumet med alla erfarenheter är en guldgruva för en vilsen som inte pratar med så många om livssituationen.
Det blir mest fokus på "varför lämnar du inte", "hur orkar du ". Det är liksom inte riktigt så enkelt.

Jag är ju också jobbig.

Jag har släppt mitt må bra. Jag gett honom ansvaret för mitt mående. Jättemoget, genomtänkt.
Tänk på den lille stackarn att först bära sina egna ryggsäckar och sen ska han bära på mitt mående också.
Jag får väl försvara min svaghet med att jag inte är sådär jättepålitlig i alla lägen, det kan ju faktiskt bli lite hur som helst när jag är i farten.
Eftertänksamhet kommer ju precis som det låter....efter...

Klarsynt fakta 1: Om jag inte orkar med honom så är det väl inte HAN som ska ändra sej, det är väl varsågod för mej att ta mitt pick och pack gå. För bådas skull
Klarsynt fakta 2: Om han VILL att jag orkar med och jag VILL försöka orka så är det väl bägges ansvar att hitta en väg framåt som funkar för bägge.
Klarsynt fakta 3: Det är inte bara HAN som har problem att ta itu med, JAG måste jobba på mina egna om det ska bli bra.

Nånstans har jag lust att ge honom en medalj för att han inte dricker mer än vad han gör, men det tänker jag inte tala om. Inte riktigt än

Hjärnan har snurrat på högvarv de senaste dagarna och sambon har fått ett nytt utrymme under tiden: gör precis vad DU vill, vad DU behöver helt utan konsekvenser i två veckor.
Pang på, allt eller inget. Nu.

Fast det egentligen är mitt behov att han gör det. JAG behöver lära mej att jag har ansvar för mitt och han har ansvar för sitt. JAG behöver lära mej att släppa taget. Att sluta vakta,att inte vara svartsjuk på ölburkarna. De har inte med mej att göra.

Min stackars sambo har försökt förklara det för mej i många år: "mitt drickande har inte med dej att göra. Det spelar ingen roll vad du gör".
Fast lite spela roll har det ju. Om jag älskar fast han uppför sej som en egotrippad skit. Om jag inte skriker när jag är arg så vågar han stanna kvar och nyktra till. Vågar visa skammen. Vågar tala om den.

Ta hand om mej själv...vad mår jag bra av ? Trygghet, ärlighet och Villfarelser ?

Jag behöver skratta mer, göra roliga saker och sluta tänka på att gardera mot eventuella svek och fler burkar att leta.
Vill min lille Ove stanna hemma med sina måsten så KAN man faktiskt lämna honom själv, det är ok.

I helgen har jag anmält mej på en kurs. Intresseanmälan, inte bindande. Vid över 40 VET man att impulsivitet leder till tandagnissel emellanåt.
Fast jag tror jag ska gå den där kursen oavsett, om inte annat för att träna på att släppa taget.

//M

och välkommen! Bra att du hittat hit och bra att du orkat skriva ner så mycket av vad livet tillsammans med din sambo fört med sig. Också jättebra att du inser att du behöver bra och sakkunnig hjälp! Jag instämmer med de andra som rekommenderat att du kontaktar en kvinnojour, de vet vad du behöver. De har säkert också tips på jurister som är insatta i ärenden som ditt. Du är långt ifrån den första och enda i våldsamma förhållanden som hittat hit. Viktigt att du förstår att du måste vara rädd om dig! Vilket stöd har du i din omgivning? Var skulle du kunna bo tillfälligt i en nödsituation?
Du kan börja med att ringa kvinnofridslinjen 020-50 50 50, dit kan du ringa dygnet runt oavsett var du bor. Jag sätter länk http://kvinnofridslinjen.se/sv/
Fortsätt skriva, för din egen skull och för att berätta hur det går. Du får säkert svar och kloka råd av någon av dem som jobbar här också.
Kraft och kärlek❤️ / mt

Vill han krascha, låt han krascha. Han måste ta sig upp själv. Först då blir han den man du kan respektera. Inte ett barn du måste hålla efter.

är alltid alkoholist, oavsett hur han kontrollerar sig för tillfället. Det dyker upp förr eller senare därför att alkoholister bär på en känslomässig obalans och en smärta och ett beroende. Han håller förmodligen på med tabletterna för att DU vill. Men blir han inte av med alkoholismen, så kommer du alltid få vakta på tabletterna och agera polis. För varför dricker en alkoholist? För att uppnå ruset och känslan. Att då frivilligt ta tabletter för att INTE känna det han vill känna går ju emot hela grejen. Då kan han lika gärna sluta dricka eller hur?
Tänk inte på vad som är bäst för honom. Du är viktigast!

på fond:http://www.boktugg.se/2018/02/05/forfattare-12-miljoner-kronor-att-soka…

Du låter uppgiven.... Ekonomiskt oberoende låter fantastiskt , ingen ovanlig dröm tror jag ?
Har du kollat upp alla möjliga och omöjliga fonder som finns, där man kan ansöka om pengar , tidigare kunde man vända sej till biblioteket och få hjälp att leta upp passande fonder. Vem vet, kanske du kan få stipendium så du kan sitta och skriva ?!
Och när du skrivit bestsellern så är du både ek oberoende och husägare ?
Om , jag vet hur svårt detta är som jag skriver nu, du låter bli att ta ansvar för hans medicinering, om du talar om att du vill ha en annan balans i förhållandet där hans mående ligger på hans ansvar, vad händer då ?

Din situation berör men tyvärr är det nog alltför många som genomlider det som du gör och har gjort. Jag tycker att Du skall vara stolt över Dig själv som lyckats bryta med det destruktiva livet som din sambo drog in Dig och ert barn i.
Sedan är det nog så att du skall begära enskild vårdnad med hänvisning till de risker som ert barn löper i umgänget med sin pappa. De sociala myndigheterna kan beskriva för Dig hur Du skall gå tillväga för att få detta. En fråga du inte berör är om du uppbär underhåll för er son från fadern. Om inte, skall du begära detta också.
Det är klokt att anlita en jurist för att få hjälp men detta är förknippat med kostnader. Om Du har en hemförsäkring kan Du kontrollera med dem om de kan ta hela eller en del av kostnaden. Diskutera även detta med socialtjänsten.
Lycka till och ta framför allt all hjälp Du kan få. Och återigen, tacka Dig själv för att Du inte längre sitter fast i alkoholismens följdverkningar.
Själv är jag nykter alkoholist och känner tyvärr igen mig i delar av Din berättelse. Vi alkoholister är sjuka men vi har själva ansvaret för tillfrisknandet.
Med sympati
Ikaros

Grejen är att han är såpass mycket bättre nu att om han skaffade en ny tjej, och fortsatte med Naltrexonet, och höll sig till varannan helg som han gör nu, så skulle denna nya tjej aldrig märka att något var fel - det skulle inte förpesta deras förhållande på det sättet som det gör vårt. Då skulle han få en ny chans att välja ett bättre liv.

Själv vill jag egentligen inte mycket - jag vill vara ekonomiskt oberoende och sitta och skriva hela dagarna, samt bo i hus, och resa mycket. Det verkar vara helt omöjliga drömmar - om jag inte gifter mig rikt, vilket jag inte har varesig intresse av, eller förutsättningar för.

Så vad JAG vill är förlorat och kommer inte komma - och påverkas inte av honom.

Det enda i vårt förhållande som egentligen behöver förändras är att jag vill att han ska ta mer initiativ och ansvar för sin medicinering, och mer sex.

I övrigt är jag ju liksom nöjd. Det är det som suger litegrann; han kan ju inte bevisa att jag kan lita på honom utan att VISA att han gör det han ska. Och då är vi tillbaka på rutan där jag blir "övervakare" och det är just därför jag ibland känner att det vore bättre för honom med en annan tjej.

Jag tänkte samma som Anxiete. Skriv ut detta inlägg, det är otroligt beskrivande vad du gått igenom. Ta med precis allt du har och kan hitta mot honom. Jag har inte så stor erfarenhet av soc men om du inte får hjälp så anmäl. Ta kontakt med press och media. Hur kan ens frågan komma på tal att få träffa ditt barn? Han är ju en extremt farlig människa. Uppdatera gärna hur det går för er.

Det kommer både en och två tårar när jag läser ditt fina inlägg och jag önskar jag hade något konkret tips att komma med ! Jag tänker på kvinnojouren , de brukar ha vetskap om vettiga advokater. Inför mötet imorgon så ha med dej alla sms och kan du så skriv ut ditt inlägg här också och visa . Du och dina barn ska inte behöva leva i en sådan otrygghet , det kan inte vara meningen !! Ibland önskar jag att forumet inte var anonymt så man verkligen kunde hjälpa till !!

Jag kommer inte ta skulden längre, jag anser att jag gör rätt på ett sätt men ja, jag är rädd att det blir en jobbig situation då dagen är här.

Tack ?

"Nu är det dags att krypa ner hos lilla trollungen. Denna text tog mig hela dagen att skriva!"
"Jag hoppas ni orkar läsa allt för att ge mig råd och stöd, tips och annat jag kan behöva inför mötet med soc".
- det borde rassla in svar och hjälp på detta långa otroligt fint skrivna inlägg. 2 svar är skrivna. Sorry men det duger Inte.
Detta gör ont i mitt hjärta när jag läser det, vad du har gått och går igenom.

Försöker lägga upp någon slags strategi för hur jag ska samtala med min man. Han är bra på att prata och jag är rädd att han pratar omkull mig när jag ska dra upp drickandet igen. Vad är smart och inte? Jag har försökt tidigare att utgå från mig själv, hur detta beteende får mig att må. Att jag är orolig för honom. Finns det någon väg som kan fungera för att ”ta sig fram”? Känns som att jag vill vara beredd på allt. Kan jag kräva att han inte ska dricka här hemma, han lovade ju att inte göra det i våras. Jag kan väl förstå att jag inte kan tvinga honom till någonting, men jag tycker ändå att jag kan kräva att hemma där vi bor tillsammans med våra barn - där ska man vara nykter. Om någon har tips eller idéer på hur jag ska lägga upp detta och gå tillväga så är jag väldigt tacksam. Han är ingen dumskalle och kan ofta argumentera väl. Jag är dessutom konflikträdd, men situationen tär så oerhört så nu måste jag göra någonting

Juristbyrå? - Admin har kanske koll och kan hjälpa dig. Li-lo och Carina har ju stenkoll. Dom kanske vet vilken väg du går bäst.
Du borde också få mer respons på ditt inlägg. Här finns många kloka människor. Ser ofta att inlägg som skrivs mitt i natten "scrollas" bort på morgonkvisten när andra vaknar och det rasslar till med inläggen. Jag brukar inte orka läsa långa (svårigheter) texter men vilken historia du bär på. Du måste ju få hjälp med detta. All styrka STYRKA i världen till dig och sonen.

Om han får 3 månader, då kommer han släpa benen efter sig i 2 mån och 3 v och tugga sönder ditt huvud med skuldbeläggning tills du tar upp det igen, vilket kommer leda till ett vredesutbrott. Be hans föräldrar att hämta honom i morgon, han får klara upp sitt liv själv!

att släppa honom då vi har 3 barn varav ett spädbarn. Så de måste ju tas om hand och även hitta på roliga saker på helgen. Han är ofta negativ och bara "inget är kul" och vill inte heller göra fint hemma då han "ändå inte vill bo här." Så jag känner att jag måste hålla uppe alla och det är ganska jobbigt. Om jag går ut själv vilket har hänt några gånger då ligger han hemna och gråter på soffan alt. hotar med att själv gå ut och dricka. Så den vägen är stängd. Jag har försökt tala om detta med honom men han tycker inte jag gör något annat än att anklaga honom, och han försöker ju genom att vara nykter! Jag är otroligt glad att han lyckas och är imponerad av honom - men livet just nu är olidligt. Han är borta ofta med jobbet också så då får jag rodda hela familjen, även hans barn sen innan. När jag är borta har han sin mamma till hjälp, men jag har tyvärr ingen.

hjälpen för honom, att han får konsekvenser av sitt agerande. Vilka fina föräldrar han har som förstår allvaret och stödjer dej ! Be dem vara med när han hämtar sina saker så att allt går lugnt till ! Stor varm kram till dej, du gör helt rätt ?

Hej
Har haft kontakt med hans föräldrar för en stund sedan och de anser detsamma som dig, att det är bättre att han flyttar nu.

Nej jag har ingen skyllighet, det är nog att jag inte vill vara elak och känna som jag slänger ut honom :( men samtidigt mitt i allt så försöker jag tänka utifrån, att jag inte är elak utan det är han som bara går o drar tiden efter sig.
Sedan är det inte ok att vara rädd i sitt egna hem.

att han ska vara kvar i tre månader?!? Det känns inte bra att du är rädd i ditt eget hem samt att du faktiskt titulerar honom som ditt ex ... vilka skyldigheter har du egentligen? Det hade nog varit lugnast för er båda om han flyttade till sina föräldrar direkt !

Nu har jag satt datum....
Nu är det på gång
Han gör inget för o flytta och det har snart gått tre månader. Nu har jag kontaktat hans föräldrar om att de får ha han hemma hos dem om han inte hittar eget boende om tre månader.

Hans ursäkter va ja men ja har inte prioriterat det!!!!! Då sa jag att då är de dags att sätta igång då

Då vart han arg o började ge mig skulden... du har inte hjälpt till ( det har jag o ändå är det inte mitt ansvar, han har dissat både kontakter som jag har i stan och objekt) han ger miiiig skit för att han sitter i den här sitsen, o inget gör han

Men nu är det sagt. Han har tre månader på sig sen får han bo vart han vill.

Ser mer o mer hur ansvarslös han är, nästan som en tonåring!!!!!

Det börjar tära mycket på att han är här. Det vart nästan bråk igår igen o han fick mig att känna kalla kårar, ja trodde för ett tag att nu slår han mig, han stog o osade ilska mot mig i bara rena dåliga energier utan att säga nåt....

Det va väldigt obehagliga vibbar och ja gömde mig i sovrummet ett tag. Efter en stund beteede han sig som en robbot, jätte konstig

mig känns din mans beteende som att han är spritfri men inte nykter ! Låter konstigt men han går på sk vita knogar innebärande att han inte accepterat att han är en beroende som måste ändra sitt liv. Den acceptansen kan sitta väldigt långt inne för många.

Jag var oändligt trött i början av min nykterhet, jag sov massor, men samtidigt var jag nyfiken på det nya livet som dag för dag bjöd på nya insikter och erfarenheter. Jag gjorde nog inte många knop arbetsmässigt sett och jag följde rådet från behandlingen och AA att sätta mig själv i första rummet det första året, egoist javisst.....MEN på ett sånt sätt så jag inte utsatte mig själv för grejer som jag inte kunde hantera. Fungerade inte jag i nykterheten så fungerade inget annat runt mig.

Ingen, inte nån, av behandlingsvänner eller bekanta på AA som varit oförmögna att acceptera och förändra sitt liv i grunden är idag nyktra. Eller för den delen ens i livet.

Släpp honom och gör bra saker för din egen skull ! Du är värd ett bra liv !