Senaste kommentarerna i forumet

Lyssna noga: han är vuxen.
Det betyder att han själv är ansvarig för sitt liv och hur han väljer att leva det.

Skulden känner jag igen så väl,
-jag trodde min kille/barnens far skulle dö om jag lämnade honom. Att han skulle ta självmord eller supa ihjäl sig.
Det gjorde han inte.
-Jag trodde han skulle strunta i barnen. Kände att det skulle vara mitt fel att de inte hade någon pappa.
Det gjorde han i början (struntade i dem) men sedan blev det bättre med åren. Barnen var ganska små och frågade inte ens efter honom när han flyttade.
Jag grät jämt i början men inte barnen, de var lugna. För att vi hade det lugnt hemma och det betydde mest.
Han var ju ändå inte närvarande när han bodde med oss.
-Alla andra skulle anklaga mig.
Trodde jag, men nej.. ingen gjorde det.

Angående socialen så är det till din fördel på många sätt att du kontaktar dem och bollar med dem om olika lösningar.
Jag är övertygad om att myndigheterna anser att det är ansvarsfullt av en mamma att tänka på barnen i första hand, att skapa ett tryggt hem för er.
Jag är lika övertygad om att det inte ses som ansvarsfullt att utsätta barnen för en förälder som beter sig olämpligt, är aggressiv, hotfull, onykter.
Alltså: be om hjälp och var ärlig
Om de får in en orosanmälan, och den nyktra föräldern bryr sig mer om alkisen än barnen är det illa.
Så ta tag i det. Ta kontrollen över era liv.

Skulden kommer släppa.
Det är inte din skuld, med tiden kommer du förstå och inse att du inte är skyldig till att han dricker/beter sig illa. Det kommer släppa.

Sorgen över att det inte alls blev som det skulle ha blivit med familjen, det kommer inte gå över fort, men det kommer kännas bättre och bättre.

Till slut (efter minst ett år utan att ha varit intim med honom) kan du ställa dig frågan om du vill tillbaka till mannen.
Oftast blir svaret NEJ aldrig i livet.
Men,
Är han nykter?
Då kan man fråga sig:
Kommer jag våga lita på honom igen?
Är han samma man eller har han förändrats?
Om man vill kan man då börja umgås som vänner (men då måste han alltså vara helt nykter).
Sedan kan man ta det därifrån och se vad som händer.

Just nu handlar det om att komma bort från den situationen ni befinner er i.
Kan inte mannen flytta ut ett tag, till en hyreslägenhet kanske? Till en släkting?
Så att ni kan börja ta tag i detta utan att ha varandra inpå.

Ett fint, uppriktigt och rörande inlägg. Du beskriver tydligt det som många med dig är med om. Hur alkohol sakta får allt mer utrymme hos en person, i en familj.

Du saknar mannen du en gång valde och har nu stannat upp och funderar på hur du vill leva framöver. Kanske både skrämmande och befriande? Oavsett vad du väljer att göra nu så är du mer än välkommen att dela dina tankar här. Jag hoppas att kan finna trådar som blir hjälpsamma för dig och att du får svar från andra. Det kan ibland ta lite tid.

Varma hälsningar och hopp om en fin helg
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Känner igen det där med festen som pågår fast alla andra har gått hem/gått och lagt sig.
Ibland startade festen utan att någon annan ens var bjuden.
Musik på högsta volym och jag går in och ber honom sänka eftersom grannarna sover och då förbyts den där charmiga musikern ut mot en fly förbannad arg typ som kallar mig Hitler och fy f*n vad jag är elak som sabbar festen/stämningen osv...
fattar inte att jag stod ut så länge som jag gjorde.
Jag vet inte vad du ska göra åt mannen som gör bort sig. Jag tänker att du måste sluta täcka upp för honom. Låt honom bete sig illa och skämmas för sig själv.
Tänk om man kunde filma dem när de är som de är, då skulle de kanske förstå? För sedan minns de ju inte alls att de varit pinsamma eller elaka.

vila från konflikten lite och ladda batterierna! Att slåss mot A är en orättvis kamp som suger musten ur en! Låter som du lagt över ansvaret där det skall vara och går din egen väg mer och mer! När man är mitt i stormen ser man nog inte alltid att man tar små steg åt något håll, många små steg blir ett stort framsteg?
Nu får vi njuta av årets sista värme! Satt ute på min farstukvist en stund igårkväll! Kändes nästan som en sommarkväll! Så härligt! Hoppas du får en riktigt skön helg och tar hand om dig själv! ☀️?

Jotack, berg-och dalbanan kör dygnet runt ..... Just nu råder ett mellanläge, eller vapenvila om man så vill, här hemma. Ingen av oss har ork att diskutera så vi sköter det vi ska och låter tiden rulla på . Låter hemskt men ibland måste jag låta saker vara och ladda batterierna. Maken försöker på sitt eget sätt att minska A men jag tror tyvärr inte den riktigt rätta viljan är där. Jag lägger min energi på mej, mina barn och vänner. Jag exkluderar maken ganska ofta .
Men ...... med en brittsommar på väg så får jag väl ruska av mej olusten och njuta ute i trädgården i helgen !
Har varit inne och läst men inte skrivit , tycker det verkar vara lågtryck på anhörigsidorna överlag. Läste på din sida, blir så glad att du känns starkare och starkare ?kram

Mellan hopp och sorg. Blir lika ”förvånad” varje gång, hur snabbt man glömmer. Tionde dagen av denna månad är här och fyra dagar har det varit alkohol. Och ja, för mig är det för mycket. Men samtidigt, är jag snabb på förlåt/förneka/glömma. Intalar mig att det är ok. Han är inte ”värst”, det är inte varje dag, ibland inte mycket alls. Han följer liksom inget mönster och ja, jag förstår att det inte behöver göra det, men ändå. Är inne i något slags tvivel. Har han problem, är det jag som förstorar? Vill typ örfila upp mig själv för att ens tänka så här, egentligen så vet jag ju! För ”dagbok” över dagar som jag vet (sett) att han dricker. Augusti var hemskt, hälften av månaden dracks det i olika mängder. September bara en bråkdel. Vet egentligen inte varför jag skriver detta? Igår när han drack halvsov jag i soffan till något tv-program, när han trodde att jag somnat gick han iväg och blandade i köket, kom tillbaka och då tittade jag upp på honom, han gömde glaset på sidan och gick tillbaka till köket där han drack upp allt snabbt och fyllde sedan glaset med vatten och kom tillbaka. Då gick jag och la mig, känns som att jag inte orkar bry mig längre och ändå är det allt som jag tänker på.
Tror att jag måste prata med honom igen, få honom att förstå att snart lämnar jag honom om han inte gör någonting åt detta. Det som också skrämmer mig är att jag heller inte vet om jag vill stanna, även om det ordnar upp sig..

Skulle bara titta in och höra hur du har det och hur det går för dig med allt! Kram?

att du hittat ett boende !! Hoppas du kan boa in dig och känna att du tar ett bra steg för din egen skull. Ta emot den hjälp som finns på ex.vis Alanon eller liknande självhjälpsgrupper, det är bra att få lyfta bekymren i närvaro av folk som vet vad du pratar om.

Ta hand om dig !

Har fått tag på ett boende. Tyvärr vet jag bara säkert i 8 mån.
Har bett honom söka professionell hjälp men han tycker inte att han har ett problem.
Vet inte riktigt vad som ska hända nu. Jag har hittat flera olika aktiviteter. Så jag har mer att göra.
Men vet inte alls vad som kommer hända med mitt äktenskap.

Känner panik idag och mår illa. Han har druckit och betett sig dåligt. HAN är arg på MIG för att jag är kall och oförstående. Jag, som ställt upp för honom alla dessa år. Bara för att jag inte längre vill "dela säng". För honom är det rn bekräftelse på att jag fortfarande älskar honom. Han brukar fråga om jag älskar honom och ibland om jag hatar honom. Vet inte ens vad jag ska svara. Har sagt att det inte är så enkelt.

Ursäkta....av någon anledning blev det dubbellt och jag får bort det ena inlägget....

...så BRYT! Det kommer INTE att bli bättre än så här och det verkar ju inte ha varit speciellt bra...eller hur? Jag var tillsammans med en kille i 20- årsåldern ( 4 år var vi ihop) som drack mer och mer. Jag fick nog och gjorde slut. Jag vet att han sedan visserligen utbildat sig och haft jobb men aldrig kommit ur sitt missbruk. Hörde att han irrade onkring med sitt lilla barn i vagnen och var aspackad mm mm. Nu 40 år senare dricker han fortfarande rejält så vitt jag vet. Själv blev jag ganska snart kär igen och med den mannen fick jag ett fint lv och två härliga barn. Vi är emellertd skilda som vänner. Anledningen till att jag är här nu är att min sambo sedan 15 år för ett par år sedan började dricka ( igen har jag nu fått geta av hans barn, en väl bevarad ” familjehemlighet”) och det har blivit värre och värre sista året och han är inne i ett massivt beroende. Jag är på väg att lämna honom men har en del praktiska saker som måste ordnas - typ sälja hus etc. . Men aldrig att jag stannar hos en alkoholist som vägrar låta sig få hjälp! Lyssna på en ” gammal tant” - gå vidare nu och släpp inte in den här killen i ditt liv! Och vänner och nya - nyktra- män kommer du att hitta , välj bort dem som stökar till ditt liv! Lycka till och låt dig själv ha det bra!

...så BRYT! Det kommer INTE att bli bättre än så här och det verkar ju inte ha varit speciellt bra...eller hur? Jag var tillsammans med en kille i 20- årsåldern ( 4 år var vi ihop) som drack mer och mer. Jag fick nog och gjorde slut. Jag vet att han sedan visserligen utbildat sig och haft jobb men aldrig kommit ur sitt missbruk. Hörde att han irrade onkring med sitt lilla barn i vagnen och var aspackad mm mm. Nu 40 år senare dricker han fortfarande rejält så vitt jag vet. Själv blev jag ganska snart kär igen och med den mannen fick jag ett fint lv och två härliga barn. Vi är emellertd skilda som vänner. Anledningen till att jag är här nu är att min sambo sedan 15 år för ett par år sedan började dricka ( igen har jag nu fått geta av hans barn, en väl bevarad ” familjehemlighet”) och det har blivit värre och värre sista året och han är inne i ett massivt beroende. Jag är på väg att lämna honom men har en del praktiska saker som måste ordnas - typ sälja hus etc. . Men aldrig att jag stannar hos en alkoholist som vägrar låta sig få hjälp! Lyssna på en ” gammal tant” - gå vidare nu och släpp inte in den här killen i ditt liv! Och vänner och nya - nyktra- män kommer du att hitta , välj bort dem som stökar till ditt liv! Lycka till och låt dig själv ha det bra!

Det är inte ditt ansvar att ” medicinera” ner honom med nedtrappning. Om han skulle få dilerium får du kalla på ambulans. Då är det bättre vårdens proffs får ta hand om honom. Då kanske någon får upp ögonen för att han har problem. Det är annars svårt att få professionell hjälp om man inte aktivt själv jobbar på det har jag förstått. Men - du måste ju göra som du känner passar bäst för DIG SJÄLV och som funkar i den situationen. Men känner du att du inte vill köpa alkohol till honom ska du absolut inte ha skuldkänslor! Han är trots allt en vuxen människa. Bara för att man är alkoholist är man inget barn.

Det är just det. Jag vill inte lägga mer engagemang på något som har så liten chans att lyckas. Tiden är inte på min sida, om man säger så.
Det låter som att du vet precis hur du vill ha det. Du har nått långt tror jag. Jag vet än så länge inte hur jag vill ha det, eller jag vet men tycker att det är så svårt att ta sig dit. Försöker hålla mig öppen för nya saker, så får vi se.

Du har hittat hit då du befinner dig i en tuff situation med en man som druckit för mycket alkohol sedan några år tillbaka. Även om det är mindre mängder känns det inte bra att han även dricker då han har barnen. Du vill ha kontroll och känner att du inte kan ha det. Det låter som ni gjort en del försök till att få det bättre, bla genom att gå i terapi. Än har du dock inte märkt skillnad när det gäller alkoholen och det gör att du hittat hit. Du vill hitta sätt att lösa det här eller hur som helst få det annorlunda då du fått nog av hur det varit en tid nu.

Det hörs att du gjort mycket för att försöka påverka hans val att dricka. Ibland kan det vara hjälpsamt att prata med andra och läsa hur andra gör i liknande situationer. Bra att du tagit detta steg att skriva öppet såhär på ett forum. Om du inte redan sett det kan man anmäla sig till en studie här, genom den finns möjligheten att få stöd.

Oavsett hur du gör, fortsätt gärna skriv och läs här! Ibland tar det lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

jag har helt gett upp hoppet faktiskt men det tog tid! Har insett att jag älskar en man som inte finns så länge han dricker! Och jag har också insett att jag inte vill leva med risken för återfall om han mot förmodan skulle sluta dricka! Man investerar så otroligt mycket känslor, energi och engagemang! Då vill man ha det tryggt! Skulle ta åratal för mig att börja lita på honom och än har han inte börjat ge mig ett enda dugg vad jag behöver! Vill inte leva så! Har jätteproblem med att se helheten i ett förhållande, jag har svårt att välja bort det som är bra fast det inte finns det mest grundläggande på plats (tillit, trygghet, respekt)! Van vid berg-och dalbana från barndomen! Jobbar med mig själv nu istället! Inte så jobbigt längre att få sms från honom faktiskt! Känner en ny styrka och trygghet i mig själv nu! Jag vet vad jag vill ha och vad jag behöver! Han kan inte ge mig det!

Varför jag frågar om område handlar om att jag inte vill rycka upp barnen från sin förskola. Det mer än tillräckligt för barnen att vara med om en separation tänker jag.

De boenden jag har tittat på skulle jag ha råd med och även kunna spara utöver det. Om jag inte hade barn så skulle jag få lånet, känns ju trist att banken ska avgöra om jag har råd eller inte. Förstår att de har sin riskbedömning mm att tänka på.

Jag ska försöka samla mod att kontakta soc, ville ringa idag faktiskt. Att faktiskt tala högt och berätta om situationen. Det kanske hjälpen en till större insikt.

Visst är det svåra känslor att bära på, det här med skulden. Blev det lättare med tiden?

Han har varit hos doktorn i ett annat sammanhang, då tog han faktiskt upp att han drack mycket eftersom det skulle kunna ha betydelse för behandling av det han sökte för. Han blev erbjuden hjälp men det stannade där, eftersom det var inte hans syfte att söka hjälp för alkoholen. Tyvärr.

Ja, det är så man får göra. Jag känner att jag blivit lite starkare, små steg i taget.

Man får ju hopp varje gång han är nykter eftersom han då faktiskt är en fin människa. Men jag vet innerst inne att det inte är långvarigt.

Det är inte så att alla alkoholister är så. Han har säkert underliggande problem som kommer fram när han är påverkad. Men ofta kanske de underliggande problemen driver oss till att dricka.

Just nu känns det inte som att jag vill träffa honom alls. Det kan aldrig bli som förr. Jag fick tag på en psykolog, men hon ville inte hjälpa mig. Sätter mitt hopp till nästa och då ev. långtidsterapi. Jag har faktiskt fått ganska bra hjälp av vårdcentralen, otippat. Har du helt släppt hoppet om din alkoholist? Det måste vara jobbigt att fortfarande få sms. Jag försökte också att svara lite då och då. Men jag orkar inte längre. Han tar antagligen mina svar som ett kvitto för att det kan bli vi och att jag ska få honom på fötter.
Har suttit inne hela dagen, måste nog röra på mig lite.

Jag har valt bort berg-och dalbana och är själv! Tycker det är skönt nu, det har varit ett tufft men lärorikt år! Snart ett år sedan jag lämnade! När det gäller anhörigmedverkan, bestäm dig redan nu om du vill själv! För det är inget du måste ställa upp på! Gör bara det om du tror att det ger dig själv något! Fattar du ett beslut innan frågan kommer så är det lättare att säga nej om det är det du vill göra! Va skönt att du släpper kontrollen mer och mer! Är ju så himla svårt! Starkt av dig! Har också fått jobba mycket med det! Mitt ex hör fortfarande av sig i perioder! Innan har jag verkligen fått stålsätta mig och ibland har jag kört i diket (hört av mig tillbaka)! Nu är han igång igen med långa kärleksförklaringar på sms! Men jag har stärkt mig själv nu och känner distans och att hans sms inte räcker för MIG! Ord är så lätta att uttala men att lägga handling till är desto svårare! Ta hand om dig själv! Kan du få (eller kanske redan har) samtalsterapi som komplement till medicin? Jag har gått i KBT nu i ett år och det har hjälpt mig massor! Stor kram till dig, du är stark!

Jag är inte särskilt aktiv här, men läser mycket. Det har nu gått tre månader sen jag levde med en alkoholist. Jag är fortfarande arbetslös och ensam. Men det viktigaste är att jag mer och mer släpper kontrollen och hoppet om en framtid med min f.d. sambo. Jag mår bra för det mesta (kanske tack vare antideppmedicin).
Mitt ex. kom hit häromdagen och jag valde att ringa polisen. Han hade bosatt sig här annars. Chock då, men sen har jag fungerat som vanligt. Känner mig onormal och känslokall ibland.
Visst finns det några här som också börjat om själva?
Jag både hoppas och är livrädd för en ev. anhörigmedverkan på behandlingshem. Allt detta är mycket eventuellt då han inte verkar intresserad av att sluta. Men socialen försöker hjälpa honom... Kanske ett bra sätt att göra självinventering??

Detaljerna,med var man vill bo och att få till en dyrare bostad än vad man har råd med kanske inte fungerar.
Soc kan troligen hjälpa dig med att bena ut vad de kan bistå med och vad du måste klara själv.

Vilken hjälp du kan få i tex samtalsstöd om du behöver det osv.
Den ekonomiska sidan kan de säkert också hjälpa dig att reda ut.
De brukar kunna hjälpa till vid akut kris,men sen ställa rätt höga krav på eget ansvar efter ett tag i processen.

Det är nog viktigare att man ser till hur det kommer att vara och vad som är rimligt och hanterbart.

Och skulden vet jag allt om.
Jag var övertygad om att jag skulle falla död ned om jag lämnade min sambo.
Det var straffet som skulle komma ifall jag skulle vara så egoistisk att jag lämnade honom.

Skulden får du nog dras med.
Det viktiga är ju att du kanske identifierar den och ser att den inte är din att bära.

Ja,han har en sjukdom.
Men går han till doktorn eller fortsätter han bara gnälla?

Jag försökte förenkla det till att så länge han inte självmant erkände eller sökte hjälp så var ansvaret helt och hållet hans.
Vilket det ju är hela vägen även om man som anhörig kan hjälpa till med stöttning.

I mitt fall så ville han till slut inte heller ha min hjälp,utan han började smyga.
Så fortsätt stärka dig själv.
Fortsätt vingla inne i huvud kropp och själ.
Det är en lång väg att klara att släppa taget.

Tack för att ni tar er tid att skriva. Det värmer mycket.

Det är så sant. Jag ursäktar hans beteende. Det påverkar också mitt umgänge med mina vänner. Jag håller undan sanningen och jag tar inte hem de till mig. Det känns verkligen inte rättvist att jag ska anpassa mig på det sättet.

Sen kommer ju nästa oro. Han är just nu utan jobb och kämpar för att få ett nytt jobb. Om jag nu lämnar honom och hans drickande spårar ur, då känner jag mig skyldig. Fast jag vet att det inte är mitt ansvar. Problemet är inte att han är arbetslös utan det är ju drickandet med allt som kommer på köpet.

Det är så lustigt hur känslorna kan variera under dagen. Jag läste ditt meddelande i morse och skulle svara, men fick inte möjligheten. Det skulle vara helt andra ord. Nu framåt kvällen när han återigen påminner mig hur han blir så stärks min vilja att bryta mig loss.

Bara för att han var nykter igår och var lite engagerad i hem och barn så förväntar han sig att jag skall stå där med öppna armar. När han inte får det gensvar han önskar så får man höra det vid nästa fylla...

Vad det låter härligt med friheten. Det är verkligen så att man tassar på tå, tänker på vad man säger för att inte trigga något. Det är ju inte rätt någonstans.

Vad kan socialen hjälpa till med? Jag hade ju föredragit att han kunde flytta ut, kan man begära det?
Om de skulle hjälpa mig med ett nytt boende, har jag då något att säga till om vilket område man vill bo i?
Kan socialen på något sätt hjälpa till att övertyga banken att ge ett större bolån än man normalt skulle kunna få?

Usch, det här är inte kul...

Jag önskar att det fanns någon att prata med. Har inga vänner som förstår, min kurator tycker jag är ett "för svårt fall" eftersom hon inte är bekant med medberoendeproblematiken, det finns inget stöd till anhöriga i kommunen eller grannkommuner. Närmaste större kommun för min del blir 10 mil bort. Al anon finns men det är ju mer monolog än dialog. Diakon skulle kanske kunna vara ett alternativ, så långt har jag inte tänkt. Ska undersöka vad kyrkan har att erbjuda.
Jag är så trött på att alkoholisten hela tiden är i centrum och daltas bort av myndigheter och frivilligorganisationer. Hur kan de tycka synd om honom och mena att han mår dåligt när vi har en 16 åring som inte längre vill gå till skolan för hon lever med kronisk oro i kroppen? Om vi är medberoende, vad är då alla hjälpinstanser? De förser missbrukarna med ännu större offerkoftor enligt min mening. Den min man har nu har storlek cirkustält... Det är svårt att vara stark och bara bry sig om sig själv då och inte smälla ner foten som sen ger en jättedåligt samvete. Vilken röra vi lever i mentalt.
Tack för ditt svar Zindi!