Senaste kommentarerna i forumet

Hinner inte skriva så mycket nu men själva separationen, det var inte svårt alls eftersom han flyttade ut. Jag fick hjälp av socialen med samtal och mammastöd-grupp. Rekommenderar att gå dit och vara ärlig med hur det ser ut.
Sedan är man ledsen och arg, men det går över och då kan man bli vänner igen
-och ur den vänskapen kom kärleken tillbaka för oss när han blev nykter, och den är starkare än någonsin.
Skulle din gubbe inte sluta dricka så tänk så här: det kan inte bli värre än vad det är nu!
Tänk att slippa tassa på tå varje dag och kunna känna sig trygg emotionellt.
En helg då ingen kommer häva ur sig elakheter eller skrämma/såra barnen. Tänk på friheten!
Det är värt alla tårar att barnen är trygga.

<3

Hej! Spontant känns det som att han bör tacka nej till jobbfesterna o vara hemma med familjen istället. Det är inget tvång att vara på de festerna och det kan hända trista saker med alkohol i kroppen. Vad är egentligen syftet med dem? Känns som det tillhör ungdomstiden.
Ja du får väl se hur han är när han kommer hem och som du säger utgå från det. Jag tycker att du pratade m honom bra. Sen är det det där att verkligen ta steget om det skulle behövas. Konkret alltså. DET tycker jag är svårt.
Hoppas det går bra, kanske du också behöver åka bort ett tag o göra något kul bara för dig själv. Om det skulle funka m barn o allt. Kram

Det är en fråga som jag oxå tänker på, eftersom jag känner väldigt mycket skuld i att min man dricker mycket just nu. Jag klarar det inte själv så jag tog kontakt med beroende enheten i grannkommunen, där fick jag prata med en beroende teapeut, jag har även pratat med en diakon.

Jag har haft otroligt stor nytta av att gå i KBT! Jag har gått i terapi tidigare men då mest gått dit och pratat och trott att det i sig ska hjälpa! Nu har jag gått i KBT i ca ett år och fått hemläxor att göra emellan! Har jobbat mycket med mig själv utifrån de verktyg jag fått av min terapeut! Kan varmt rekommendera denna terapiform! Var inställd på att jobba hårt, hjälper inte att bara gå och prata av sig tror jag! Var väldigt ärlig mot dig själv, se sanningen i vitögat mm! Det går att komma tillrätta med sig själv men det tar tid och kraft och man måste ha stort fokus på det! Har liksom du haft män som drönerar en på energi! Tre förhållanden från det att jag var 20 till 50 år och gemensamt för dessa tre män är: extrema fullblodsegoister, väldigt manipulativa, i början placerade de mig på piedestal för att sen övergå till att vara verbalt elaka och kränkande! Tidigare trodde jag att dom drogs till mig och att jag hade ”otur” som träffade såna män! Har insett att jag även har dragits till dom, jag har valt den typen av män! Vänd fokus till dig själv, jobba med dig själv och var din egen allra bästa vän! Kram

Hej, tack för alla som skrivit, skulle behöva mer info om det här och hur jag bryter mönstret. Jag har i hela mitt vuxna liv fr ca 22-42 endast haft narcissistiska pojkvänner och jag blir helt utpumpad av allt jag byggt upp emellan. Vill ju ”hjälpa” de här männen just nu mannen. Finns det någon chans med terapi ???
Snälla hjälp någon ??

Oron över att lämna huset känns som typiskt medberoende. Vi vet vad som händer när vi är med och har svårt att släppa kontrollen, bra gjort av dej !
Blir avundsjuk, sitter med en man som är rejält onykter, tror jag går o lägger mej. Då gör han också det, somnar och sen kan jag gå upp o kolla film ?
Trevlig helg ?

Är nu i stugan.
Åkte hit sent igår kväll efter vi ätit middag tillsammans.
Det känns både och över att vara här, ganska skönt att vara själv men det var lite tufft att åka igår. Det tog emot speciellt för att barnen tyckte det var jobbigt tror jag, speciellt sonen som tydligt visade sitt dåliga humör. Tror dom är rädd att vi ska skiljas.
Själv har jag idag varit ute och promenerat, städat undan en del ute m.m och haft ett fantastiskt väder med sol.
Det känns både skönt samtidigt som jag har ont i magen och känner en oro över vad som händer. Hoppas nu att även hon tänker till och funderar på en förbättring. Det känns bra att ta det beslutet att åka iväg, hon var väldigt förstående när jag for och vi får se när jag kommer hem vad som händer. Men det känns som att hon kommer dra ner på alkoholen men osäker om det kommer hålla i sig när det gått ett tag.
Hon har tyckt att jag varit oärlig som talat med vår gemensamma vän om detta och är arg på både henne och mig och sa att hon inte har någon tillit till oss båda för det och att vänskapen är bränd till henne.
Jag sa att du ska inte vara arg på henne för att jag pratat utan va arg på mig istället.
Sa också att det är bra att jag åker så får även du tänka igenom hur du vill ha ditt liv och hur du vill leva framåt, hur tror du jag mått genom åren med hur du varit mot mig varje helg när jag har bett dig att drick mindre ikväll, men hur har det alltid slutat? Du ska veta att jag känner det som ett stort svek gentemot mig och jag har också tappat tilliten för dig.
Så vi får se vad som händer när jag åker hem imorgon, jag har funderat fram och tillbaka och jag älskar henne innerst inne och vill på något sätt att det ska bli bra, samtidigt som jag känner att börjar hon dricka lika mycket igen så är det betydligt lättare för mig nu att ta ett beslut och det beslutet blir då att lämna för jag klarar inte denna resa en gång till.
Tack för alla fina svar och ha en trevlig lördagkväll,själv ska jag sätta mig och titta på tv.

Åh ja. Jo det lugnade ner sig något eftersom han skulle till jobbet i fredags. Men jag skjutsade nog en gång och nästa dag sa jag nej så då tog han taxi (säkert u 2dagar). Vi köpte också en dräger som kollar alkoholhalten. Den var uppe på över 2,5 promille ett tag i mitten på veckan men den hjälper både honom och mig att få ett konkret mätvärde. Vi har pratat nu när han varit nykter o båda vill ju att det ska gå bra, spec han som säkert fick ett bottennapp med anledning av loben. Jag har ju tusen förslag till honom vad han ska göra och vad mycket oro veckan gav med sig, känner brist på tillit, i vissa fall verbalt kränkt och nästan utmattad av det som hände när han var full.
Men jag vill inte pressa honom utan han själv ska komma på vad han ska göra. Jag hjälper till naturligtvis, en sak i taget. Han har jättemycket ångest. Hela tiden. Ja, där är vi nu. Jag har förstått att jag inte ska tro 100% på allt han säger. Tex när han blåste 2.2 så sa han att ”de här dräger kan visa lite fel...” då blåste jag 0.0.... Så jag känner att jag kan vara mer tydlig, tuff nu. Hoppas att det ordnar sig, vi får se, tiden får utvisa OCH han ska ha hjälp naturligtvis. Han ska ordna det men behöver nog påminnas för att få det gjort.

Är att du i din situation ursäktar din man för sitt beteende,sitt drickande och sitt humör.
Förklarar varför du måste göra i stort sett allt själv utan hjälp från honom trots att ni har småbarn,ett hem att sköta osv.

Jag har varit där du är och jag vet hur svårt det är att se riktigt klart ända in i hjärtat.
Man vill så gärna att situationen ska vara annorlunda än vad den är.
Men när man som du nu gör vågar skriva och beskriva så brukar sanningarna sätta sig på plats allteftersom.

I början är det som en utanförkänsla.
Är det verkligen sant,är det såhär svårt vi har det?
Och sen så kommer insikterna.
Såhär vill jag inte ha det,så här vill jag inte lecva.
Detta kan inte vara ok osv.

Du känner din kärlek till din man trots allt detta.

Men det kommer troligen inte att bli bättre.
Han kommer troligen att pinka många liter till innan du eller han kommer till förändring.
Din ide om eget boende för att kanske ha kontroll på både barn och fortsatt koll på din man låter ju bättre än att ni ska bo under samma tak.
Men vad sägs om att kliva in på socialkontoret och helt enkelt lägga fram sanningen?

Där kanske de kan hjälpa er till ett eget boende och hjälp till din man att nyktra till om den viljan finns hos honom.
Troligen (men jag vet förstås inte med någon säkerhet) så kommer han att öka på sitt drickande om han bor själv.

I den miljön vill du inte lämna dina barn.
Flytta,ställ ultimatum att ska vi leva under samma tak igen så får du söka hjälp och bli nykter.
Vill han inte det så vet du.
Då kan du sakta bygga upp dig själv och din egen familj igen och låta din man göra sina egna val.

Så enkelt och så svårt är det.

I mitt fall så (sambo i 20 år) eskalerade min sambos drickande de sista åren varför jag ställde ultimatum.
Han smygdrack i några år varför vi till sist bröt upp.

Hans drickande spårade ur fullständigt och mot sin egen vilja (han var helt fast) så drack han som en svamp i tre år.
Till sist så hjälpte jag och betalade för ett behandlingshem trots att jag själv gått in i en ny relation.

Nu är han nykter sen 1.5 år.
Men kampen för att själv ta mig loss ur mitt medberoende,min besatthet av att tro att det var jag som skulle hjälpa honom,förmå honom att se har varit väldigt svårt att ta mig ur.
Jag har haft mycket hjälp av medberoendeterapi och Al-anon.

Det är inte ok att leva som ett av barnen när man är gift och har barn tillsammans.
Och dessutom dricka utanpå det.
Men har man levt länge med någon som dricker eller mår dåligt så förminskar man alltmer den personens vuxenhet och till slut ställer man nästan inga krav alls då man själv försöker greppa över alltihop så att saker ska fungera.

Idag lever jag ett friskare liv där jag sätter mig själv i fokus och frågar om jag vill eller ska utsätta mig för situationer som inte känns bra.

Jag märkte att min man blev mer irriterad, aggressiv och arg över småsaker. Han kunde bli arg och ifrågasätta varför jag inte tagit fram en ny kompostpåse, efter att jag slängt den fulla i soptunnan. Den "monologen" pågick ca 30 minuter.
Plötsligt så var det värsta han visste att laga mat tillsammans, det blev så "trångt" vid spisen... Han gick oftare och oftare och la sig i sängen och somnade. Jag trodde han var utbränd igen (han var det för 15 år sedan). Mycket att göra på jobbet, inte överens med Vd:n, jag hade blivit mycket sämre i min sjukdom, barn2 bodde fortfarande hemma och "var lat". Barn2 mådde väldigt dåligt p.g.a. pappans alkoholproblem och min sjukdom (skyddade mig) har jag erfarit nu i efterhand ? Hen berättade inte något för någon utan höll allt inom sig. MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE NU ?
Jag konfronterade min man om alkoholproblem men han blånekade. Det eskalerade för snart ett år sedan och blev ohållbart i somras. Tyvärr är det väldigt infekterat mellan oss nu. Jag har haft ork fram till nu, men i veckan har jag satt stopp för att träffas och telefonsamtal. Sms/mailkontakt är ok. Jag orkar inte mer just nu. Har levt i kappsäck sedan början av augusti hos mina syskon. Får lägenheten 1:a november ?? Längtar ?
Hoppas du har något stöd runt dig och även professionella stödpersoner - socialen och/eller medberoende-träffar ?
Kram ?
GrönKatt ??

Tack för ditt svar, det ger både styrka och hopp om en god framtid.

Det glädjer mig att läsa att du lyckades ta dig ur och att din man faktiskt förändrade sig så att ni idag kan leva tillsammans. Men jag förstår att oron alltid finns där. Jag hoppas att det kommer gå bra för er!

Det är mitt önskemål för oss också.

Jag har en massa frågor, du behöver inte svara om du inte vill. Men det skulle verkligen hjälpa mig om du eller någon annan ville dela med sig lite av hur det kan se ut vid en separation från en missbrukare.

Hur gick det till med boende? Hur påverkade ekonomin möjligheterna till boendet? Ni har barn har jag förstått av din tråd, hur gamla är de? Hur reagerade din man på separationen?

Jag undersöker lite möjligheter kring boende och det ser inte jätteljust ut. Det är svårt att hitta hyreslägenhet och det verkar bli svårt för mig att ta bolån. Fast enligt min egen uppfattning skulle jag klara av ett bolån, jag är ganska ekonomisk av mig när jag får styra själv. När mannen fungerar är även han ekonomisk, men detta är ju något jag måste klara själv ändå. Funderar på om man kan gå till banken och förklara situationen och presentera en budgetkalkyl.

Jag har en del sparade pengar och nu tänkte jag lägga krutet på sparande. Vi har idag gemensam ekonomi men jag skall ordna så att vi har mer separat ekonomi. Om inte annat för att minska irritationen på att han betalar multum för att kissa flera liter per dag. Då kan han se på hur min buffert växer i samma takt som han super bort sina pengar. Lite som tjejerna Spara och Slösa, nån som minns?

Hej på er! Stort tack för att ni vill dela med er av era tankar.
Ja Ullabulla, jag håller med dig. Det är ett ovärderligt forum!

Något chattforum har vi inte i sikte i nuläget, men det glädjer mig att kunna berätta att redan nu finns en telefonlinje att ringa till, även för anhöriga.

Det är Alkohollinjen, tel nr 020- 84 44 48. Öppettider Måndag - torsdag, klockan 11.00 - 19.00 och fredag, klockan 11.00 - 16.00
Vi har jag tipsat om dem många gånger tidigare, men nu blir de våra kollegor på riktigt. Vi sitter i samma lokaler och jobbar tillsammans. Så ni är såååå välkomna att ringa!

Önskar er en fin helg!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

eller vill du åka till stugan? Gör det du helst vill och lägg tankarna på vad du ”bör” åt sidan. Det måste kännas skönt att iaf börjat prata med varandra och vem vet, det gör det kanske enklare att fortsätta prata.
Att inte trivas på sitt jobb är tungt , då kanske hon ska börja tänka på att byta jobb eller inriktning? Innehållslösa helger vet jag allt om, man vågar inte planera något pga att man vet inte i vilket skick den andre är/ kommer att bli.... Jag har börjat med att när jag märker det är lugnt så föreslår jag något spontant, t.ex bio, ut o cykla o ta med fika, spela kort etc. funkar rätt bra ??

Tack för att ni tänker på mig i denna situation. Jag känner också för alla er som är i samma sits.

Ja det gick väl sådär kan jag tycka, jag sa nästa allt som jag berättade om igår samtidigt som jag i slutet ställde frågan, vad vill du att jag ska bättra mig på? För jag gör också fel, men jag dricker inte för mycket.
Fick inte så mycket svar på den frågan men jag sa att jag kanske behöver åka bort någon dag för att tänka, då sa hon jag åker bort i helgen så får du vara hemma.
I morse sa hon att hon inte kan åka men att jag kunde åka, så nu vet jag varken ut eller in igen. Ska jag åka hem till henne från jobbet eller ska jag åka till stugan över natten?
Hon säger att hon dricker för att kunna koppla av eftersom hon tycker inte riktigt om sitt jobb, sedan tror jag hon tycker vi har ganska innehållslöst liv tillsammans, men jag känner att jag inte riktigt vågat säga ja till många av hennes förslag med oron för alkholen.
Hur skulle ni andra gjort?

Förstår att du är orolig för din mamma och du vill hennes bästa. Din syster och pappa vill ställa ultimatum, men du känner dig osäker. Jag skulle säga att ställa ultimatum kanske har funkat ibland men oftast får det inte den effekt man önskar. I stället brukar det sluta med att de anhöriga bryter sina ultimatum och ändå har kontakt med personen som dricker. Men OM ni kommer fram till att ni vill ställa ultimatum så är mitt tips att ställa bara ultimatum ni med 100% säkerhet kan hålla. Hellre ett litet ultimatum som man håller än ett stort som man bryter. Och om ultimatumet är att söka hjälp för att ha kontakt - visa på olika hjälpvägar som finns. Och viktigast av allt, förmedla mycket kärlek, omtanke och hopp om förändring om ni ställer ultimatum. Annars blir det kanske skuld- och skambeläggande som inte blir till hjälp för förändring.

En annan väg att gå är att kontakta socialtjänsten och be om råd och stöd i er situation. Ni som anhöriga kan också få hjälp, flera kommuner erbjuder exempelvis Alanon-inspirerade program eller programmet CRAFT för anhöriga. CRAFT syftar till att stärka den anhöriges välmående men också att försöka locka den närstående med beroendeproblem till att söka hjälp. Kanske detta kan vara något för er?

Hoppas du hittar en väg framåt som känns rätt för dig!
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej hej Abk18!
Jag läste ditt inlägg i början av veckan och du fick många kloka svar från de andra forummedlemmarna. Men jag är nyfiken och skulle vilja veta hur det har gått för dig och er?
Hur valde du att göra och hur känns det för dig?

Jag vill betona att det är absolut inte ditt ansvar gällande hans alkoholkonsumtion, nedtrappning m.m. Det absolut bästa är om han själv söker professionell hjälp.

Med hopp om en fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja jag sa de nu till han!
De får vara nog nu. Han måste växa själv, o jag kan inte hjälpa han.

Vi ska vara vänner som vi va innan allt så då blir de bättre för iallafall mig

Du är inte taskig men jag märker att du inte vet allt :)
O att tycka det är krävande att tycka ens kille ska se efter om ja kommit hem.sent en mörk kväll i den här våldsamma stan de är fullt normalt att tycka.
Han har sitt eget liv nu och vi stannar och fortsätter som vänner framöver.
Orkar inte lägga mig i hans spelmissbruk och drickandet

Nu är det en gammal tråd men måste säga att brevet var väldigt bra skrivet.
Jag har en nykter alkis hemma och det är fantastiskt att vi har kommit dit nu, men jag har aldrig känt att han har bett om ursäkt, de gånger jag försökt har det blivit bråk och sen ett lite nonchalant ord bara ”förlåt” som inte verkar vara ärligt alls. Ett framtvingat förlåt är ingen uppriktig ursäkt!
Fortfarande kommer det över mig ibland, alla elakheter och allt hemskt han gjort, alla år som jag fick uppfostra barn ensam.
Att ta upp ämnet ”vad elak han var” leder än idag till att han drar iväg ut och då blir jag ju orolig att han hittar på något dumt så jag undviker det ämnet helt nu och försöker glömma.
Jag skulle ändå må mycket bättre i min självkänsla och känna mig tryggare om han hade insikt i hur han faktiskt behandlat mig och hur det påverkat mig, om han kunde säga att han är ledsen över det.

Tyvärr verkar alkisens hjärna inte fungera som min, minnesbilderna är selektiva och det värsta minns han inte alls påstår han.

Enligt honom höll han inte på att bränna ner huset när jag och spädbarnet låg och sov.
Det var en olycka med elden och att jag vaknade i det pyrande trähuset för att senare hitta honom halvnaken ute i snön rejält påverkad av bensodiazepiner var för att han blev så ledsen över olyckan med elden att han försökte ta sitt liv.
Jag är elak om jag pratar om händelsen som fick honom att må så dåligt.

I hans värld var han en bra närvarande pappa de år han var helt eller nästan helt frånvarande pga alkoholen/drogerna tex.

Inte heller erkänner han drogerna trots att jag hittat dessa i hans kläder och hört från andra bekanta om dem. Alla ljuger och allt är missuppfattningar. Det är jag som gett honom tabletterna men han har aldrig använt dessa. Enligt honom alltså.

Åren då han hade ungänge med hjälp av sin mamma ett par dagar ungefär en gång i månaden, då hade han enligt sig själv varannan helg (och inte med hjälp av sin mamma utan själv).

Det negativa han minns från vår tid tillsammans innan vi separerade var enbart att jag var mycket arg och skällde ut honom varje dag, helt utan anledning. Väckte honom mitt i natten och skällde (?).
Han minns inte att det var för att gick direkt till sängen och däckade när han behagade komma hem och att jag gick efter och ville prata med honom om att han tog tabletter och drack. (Det fanns inga andra tillfällen att prata och jag var så ledsen och frustrerad, borde inte ha försökt prata när han var påverkad).

Enligt honom jobbade han då han var borta hemifrån mellan 07 & 02 på natten. På mataffären. Jobbade. Jag var dum i huvudet som inte förstod att vissa människor måste jobba, så han kom hem på natten och däckade direkt i sängen med kläderna på och försvann igen nästa morgon. För att han behövde ju jobba och sova, han var inte påverkad enligt honom.

Jag bad honom sluta dricka/droga/vara ute/jobba dynet runt (eller vad han nu höll på med) och vara hemma mer som en normal familjefar eller flytta och då valde han att flytta ut.
Han valde att gå.
Hans minne är att jag var väldigt elak och kastade ut honom.

Jag vet att jag inte kommer få någon uppriktig ursäkt utan att jag bara kan förändra mig själv och acceptera det jag inte kan förändra.
Ibland är det bittert ändå.

Även min man har som nykter hittat olika specialintressen som tar över lite, ganska gränslöst.
Jag tror att det hade varit enklare om han gått hos AA, men han slutade själv och då fick inte heller jag stöd.

Min bästa vän kämpar med antabus pga period-missbruk av alkohol, och han får stöd från sjukvården.
-där ser man en markant skillnad i insikt.
Han vet att han beter sig konstigt och är syrlig och lättkränkt när han har en period och ber alltid om ursäkt efter att en period är över.

Hoppas det gått bra för TS! Kram

PS Adde har rätt

Jag har ju varit medlem i över 4 år och det har varit ovärderligt.
Ibland har jag skrivit för mycket.
Grottat ned mig och snurrat in mig.
Men det är den enda nackdelen.

Och det kanske behövdes eftersom jag hade ett hästjobb att gå igenom.
Men nu till frågorna:

* Vilken sorts hjälp/stöd känner du att du behöver?
I dagsläget,kanske ett chattforum. Känner ofta att direkt få respons och kunna ge respons är guld.

*Vad upplever du som det svåraste för dig i din livssituation som anhörig?
Att se en annan människa ta ihjäl sig själv och veta att man inte ska göra just någonting,utan låta personen få falla nedåt för egen maskin.
Att skilja på mig och beroendepersonen.
Man växer ihop efter så många år tillsammans och det är svårt att hitta jaget.

* Vad skulle du önska att Anhörigstödet.se skulle kunna göra mer av/annorlunda för att hjälpa dig som anhörig?
Kanske erbjuda korta stunder av samtal eller stöd i chatt eller telefonform.
Jag har haft förmånen att ha råd med medberoendeterapi men många är ju inte i den sitsen.
Det har gett ytterligare perspektiv och hjälpt mig framåt när jag stått och trampat på samma fläck,

* Eller något annat du vill framföra?
Tack för att ni finns!

Är att när man börjar jobba med sig själv på djupet så händer det saker och man ser saker i ett annat perspektiv.
Inte bara,han var alkis han förstörde vår relation.

Man kan se annat i sig själv som gjort att relationen blev sämre och sämre oavsett alkoholen.
I mitt fall så började jag se de mönster vi haft och som var skeva och som jag var orsak till.

Det är ofta så de jobbar inom missbruksvården,titta inåt.
Jobba med dig själv.
Vad behöver du göra för att må bättre osv.

Men att han har hunnit så jättelångt på bara några veckor vet jag inte om det är möjligt,kanske.

I vilket fall,du har gått från klarhet till klarhet och jag tycker du marscherat framåt på ett jättebra sätt.
Grattis till dig :-)

Dubbelpost

Det är svårt att få dem att förstå och be om förlåtelse gör de ju inte eftersom de bara minns en trevlig kväll, någonstans där elakheter och sådant tar vid slutar de minnas. Väldigt frustrerande och jag har haft svårt att bearbeta de hemskheter som hänt eftersom alkisen inte alls känns vid vad den gjort :/ och jag har trott att de ljuger när de inte minns.

Brottas med mina tankar om att ha så liten kontakt som möjligt med mannen. Han ringer och skickar sms för att han vill dela det han "lärt sig" på behandlingen med mig. Jag känner mig så "klar" med vår relation och vill gå vidare med mitt nya liv ? Skilsmässan bör vara klar snart, eftersom vi båda har meddelat tingsrätten att vi inte vill ha någon betänketid (barnen är vuxna).
Bodelningen kommer att bli jobbig, men jag har ansökt om att tingsrätten ska tillsätta en bodelningsman, som kan den juridiska biten och som är opartisk. Har kollat med försäkringsbolaget och det ingår rättsskydd i hemförsäkringen ?? Upp till 200.000. 1.500 i självrisk eller 20% av beloppet om det överstiger självrisken.
Hur ska jag tänka när han vill ha kontakt med mig ? Får höra att jag är oempatisk, egoist, inte stöttande och liknande... Jag vill helst inte kontra med att hans lögner har påverkat mig så mycket nu när jag har upptäckt allt jag tidigare "gått på". Behöver tiden till mig och barn2 för att planera vår flytt och att få hen att få tillbaka ett normalt liv, med skola/arbete och självkänsla igen ? Har inte fått veta än hur dåligt hen har mått tidigare och hållit allt inom sig ? Förstår dock att det varit väldigt illa eftersom jag och andra runt om märker en sån stor förändring till det bättre ???
Min man har påpekat hela veckan att han har kommit så mycket längre än mig ? Begriper inte tanken över huvud taget ? Vi har varsin resa framför oss. Hur kan han veta hur långt jag kommit på MIN resa och att han kommit så mycket längre än mig på sin resa ??? Är det någon som förstår och kan förklara för mig???
Har ägnat mig åt pyssel ikväll ? men är hög tid att försöka sova nu ?
Kram och godnatt ?
GrönKatt ??