Senaste kommentarerna i forumet

Man känner så till och från. Att det är partnerns fel. Att man vet att så inte är fallet spelar ingen roll. Det är en känsla. Precis som att man blir sur på en p-lisa fast man eg har sig själv att skylla, eller på polisen som ger en fortkörningsböter. Man vill hitta någon som är ansvarig för att man lider. Ta inte åt dig av det. Det är en försvarsmekanism.Tyvärr är det skönt att skjuta budbäraren ibland. Givetvis inte shysst men han vet hur det ligger till och vem som eg bär skulden. Det vet vi alla.

En kombination av lokalt stöd, typ AA's anhörigträffar jag går på en gång i veckan ?? och det här forumet där jag kan skriva av mig och få svar/stöd från andra anhöriga och/eller tidigare beroende ? Ibland räcker det bara att få skriva ner det som jag upplevt eller funderar på.
För tillfället är det svåraste att veta hur mycket kontakt jag och (snart f.d.) man ska ha. Bodelningen är inte klar. Jag vill ha så lite kontakt som möjligt men han ringer och skickar sms ofta. Svarar ibland. Väntar på att få en bodelningsman utsedd av tingsrätten ?
Vet inte om Anhörigstödet.se kan göra mer än det positiva jag hittills upptäckt ??
Kram GrönKatt ??

Tänker på dig ikväll ? och Hoppas att samtalet med din fru har gått bra ...kan tänka mig att i din frus situation är det lätt att sätta sig på tvären och inte vilja prata .. och bli ännu surare .. inte roligt att prata om saker man inte vill prata om ...

Vad kan jag göra? Du kan hand om dig själv, måna om dig själv, tänka på dig själv! Att växa upp med föräldrar som inte är föräldrar fullt ut sätter sina spår! Fokus hamnar på dom! Man blir som förälder till sina föräldrar! Jag går i terapi nu och stärker mig själv istället för att försöka ta ansvar för andra! Kram

Det är säkert så att de inte minns vad de sagt och gjort under fylla! Du undrar hur de skall kunna ta ansvar om de inte minns! Svar: genom att ta ansvar för sitt drickande! Och det är bara dom själva som kan låta bli att dricka!

Bryt helt en månad, säg att du måste få vila och vara ifred och sen efter det att du bara vill träffas när han är helt nykter.
Och håll det.
Ta makten över ditt eget liv.

Slutar han dricka kan han få en ny chans, om du inte hittat någon annan under tiden.
Du kommer må bättre än vad du gör nu. Styrkekramar!

I alla år har min mamma varit neurotisk och fått utbrott på mig då hon skriker, smäller i dörrar, kastar saker och springer iväg och gråter tills jag kommer och säger förlåt (spelar ingen roll om jag gjort något fel, jag måste ändå trösta henne även om det var hon som var elak).
Hur länge har hon druckit och är det därför? Det har blivit normalt för mig att bli behandlad som **it. Men nu är jag vuxen och nej, jag tar inte det längre.
Nu börjar jag tro att hennes tabletter och alkohol kanske betyder att hon talar sanning när hon säger att hon inte minns vad hon gjort.
Min man påstod sig inte heller minnas alla elakheter han sa.
Kan det vara så att de inte minns efteråt? Hur ska de kunna ta ansvar om de inte vet vad de gjort?

En märklig sak är att alla alkoholister i min närhet gjort mig till nykterist. Jag är alltid rädd att trigga igång drickandet och har därför inte alkohol hemma, kan inte ens ta ett glas vin till maten på restaurang eftersom alkisen då tycker att han/hon också måste få dricka lite :(
det är stor skillnad på att ta ett glas vin till maten (typ två gånger om året) och att supa varje kväll. Men det förstår inte alkisen. Deras hjärnor funkar inte som förväntat utan allt kan förvrängas och vridas på. Bättre då att beställa in mineralvatten för att slippa oron.

Så bad min fd man/nyktre alkoholist mig att göra om han skulle dricka igen: säg att du aldrig vill se personen i din eller dina barns närvaro om den är onykter.

Så har jag gjort och det fungerade med barnets pappa (inte samma som fd mannen),
Han försvann i ett år och sedan sågs vi när han var nykter, han fick ha ensamt umgänge efter ett par år och nu tio år senare så lever vi normalt liv ihop.

Jag sa till mamma att jag aldrig ville se detta igen och hon har hållit sig borta sedan dess :( (3 månader nu) men jag kan inte låta mina barn vara med om hennes beteendeförändring igen. Det var väldigt skrämmande för dem, för mig är det normalt att hon får utbrott och kastar saker mm men barnen har aldrig sett det förut.

Tack snälla du. Jag har gått med i internetprogrammet för anhöriga här på alkoholhjälpen. Har precis gått igenom första avsnittet :) hoppas det kan stärka mig. Jag lever ihop med en alkoholist dessutom, han dricker inte mycket nu utan en öl då och då, men oron är ju där. Är alltid rädd att det ska dra igång igen.
Programmet känns bra att ha som stöd.
Kram

Steg ett för dig är att söuta räkna flaskor och kontrollera på andra sätt. Antingen vill du leva så, eller inte. Ta upp hur du känner och hur du vill att ditt liv ska vara. Passar han inte in i den bilden får du lämna helt enkelt. Ställ inga ultimatum som du inte kan leva upp till och utgå inte från vad som är rätt eller fel för honom. Du kan inte kontrollera hans drickande. Och om han smyger eller inte spelar ingen roll. Du hade inte tyckt det andra var bättre. Det är bara din känsla nu. Allt är djupare än så!

Jag vill inte vara taskig nu men du fokuserar mycket på din egen bekräftelse, och inget fel med det. Så vi människor enkelt gör. Men du ställer massa krav på honom från din verklighetsbild. Vänd på det och tänk vilka krav han inte tycker du lever upp till just nu. Släpp det bara och fokusera på dig utan självömkan eller att blanda in någon annan i det. Sen vad som sker i framtiden får du/ni reda ut sen.

Bara två saker som jag hade sagt annorlunda: Du tycker jag tjatar om alkoholen men....
Där hade jag sagt( för att hon inte ska gå i försvar) När jag tjatar om alkoholen så är det för att jag är orolig.
Samt: Jag älskar dej och vill leva med dej ,men jag vill inte leva med alkoholen.
Där hade jag stoppat för rimlig nivå för henne är kanske inte samma som för dej och då har du låst in dej. Samma med alternativt sluta helt, det beslutet måste komma från henne annars går ni kvar i samma spår.
Vet du förresten varför hon dricker varje helg, alltså grundorsaken innan hon blev ”beroende”?
Hoppas det går bra ikväll och att ni når fram till varandra!!

Hej Grönkatt!
Efter 34 års tid.. beklagar.. verkligen. ?

hur märkte/märker du när han smygdricker ?

Jag har läst många inlägg här, och på ett sätt är det skönt att läsa, man är inte ensam i sina tankar och funderingar! Känner igen mig i så många...!

Jag har båda mina föräldrar som gått den vägen och är nu i slutet av sina liv. Jag har ägnat 10 år till att hjälpa dem. Till slut gick det inte längre, jag orkade inte mer. Jag har idag nästan ingen kontakt med mina föräldrar. Jag måste skydda mig själv för att orka leva ett bra liv, ett nyktert liv.

Mitt råd är att du söker hjälp som Carina på forumet rekomenderar. Jag gick på beroendemottagningens anhörigprogram i enskilda samtal och i grupp. Det gav mig mycket att få höra andra berätta. Säg nej till din mamma när hon dricker. Utsätt inte dina barn för en full mormor. Min dotter sa till sin pappa när hon fått barn -Du är välkommen nykter men inte full.

Nordäng67 har rätt. Klokt skrivet.

Var inte rädd för att söka hjälp!
Kram

Det märks hur mycket du bryr dig om din kära mor och att du är orolig för hennes hälsa. Och hon verkar inte heller anse att hon mår så bra med ångest och smärta. En tanke jag får är om de i din kommun erbjuder anhörigprogrammet CRAFT? Det kan vara till stöd för att sortera ut på vilket sätt du kan försöka stödja din mamma och kanske vad du också kan släppa, som du inte kan påverka. Vad tror du om att undersöka det?

Hoppas att du hittar en väg framåt som passar dig!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Nu har jag tänkt och kommit fram till att ikväll måste jag prata med henne för vi kan inte ha det så här längre att vi inte pratar med varandra. Hon vet att jag pratat med en vän om detta och det är hon sur över och pikar mig för det, ska du inte ut och gå så att du kan prata i telefon.
Känner att jag har behövt ventilera mig för någon och få stöttning, nu har det gått så långt att hon nonchalerar även vår gemensamma vän.
Vill bara få ur mig hur jag tänkt lägga upp det, ni får tycka att det är konstigt att jag skriver det här men jag måste bara få ur mig det innan jag tar upp det med henne och kanske få stöttning för jag känner mig svag just nu och vet varken ut eller in.
"Jag känner att varken du eller jag mår bra som det är nu och det känns som att vi kommit till ett vägskäl där vi står och trampar utan att komma vidare.
Du tycker att jag tjatar om ditt drickande men jag är orolig.
Nu har det varit betydlligt lugnare de två sista helgerna men jag får känslan att du är irriterad över det och att du dricker mindre för min skull men jag vill inte att du gör det för mig utan att det är för din egen skull.
Jag älskar dig och vill leva med dig men jag vill inte leva med alkoholen, du måste kunna hålla det på en rimlig nivå, alternativt sluta helt.
Hur vill du att vår framtid tilsammans ska se ut"
Sedan får jag se hur reaktionen blir och vad vi kommer fram till i slutändan men nu måste jag bara göra det här, allra mest för mig själv eftersom allt känns bara tomt nu.
Som jag skrivit förut så är jag inte beredd att lämna än, utan jag vill se om hon kan bättra sig och om vi kan få ett bra liv tillsammans igen, det är väl det jag vill innerst inne att allt ska bli bra igen.
Det här forumet gör att man känner sig starkare då jag läser även hur ni andra har det i samma situation att jag är inte ensamen om detta.

Försök distansera dig och låta din mamma äga sitt problem! Aggressivitet kommer gärna när man börjar ifrågasätta och försöka hjälpa! Då blir det obekvämt! Förstår din sorg och frustration men det är svårt att hjälpa den som inte har insett att den behöver hjälp! Kram

Känner så väl igen mig ? Jag håller på att skilja mig efter 34 år tillsammans. Min man har också druckit i smyg. Hur länge vet jag inte, har haft misstankar och frågat under ca två års tid. Har säkert pågått MÅNGA fler år.
Vi har två vuxna barn som pushade mig till att ta steget med skilsmässa. Även min syster har sagt samma sak.
Skriver mer senare, är på väg till tandläkaren ?
Varma kramar ?
GrönKatt ??

Låt det komma ut, tillåt dig själv att sörja det som inte blev som du hade önskat. Du kommer må bättre, men låt det komma ut.

Jag tror att du redan vet vad du måste göra och det är att sätta barnen först.

Flytta till något eget eller ännu hellre be din man flytta ut ett tag.
Sätt ultimatum, ingen alkohol och inga droger i närheten av mig eller barnen. Punkt.

Så gjorde jag, och efter ett antal år kunde vi flytta ihop igen och lever nu ett alkoholfritt liv.
Det var jobbigt, jag grät nästan konstant den första tiden och bar på en stark sorg länge men jag ångrar mig inte en sekund.
Hade jag inte satt stopp där och då vet jag inte hur det hade slutat, jag vill inte ens tänka på det.

Kom igen tjejen! Du kan.

Känns det lite bättre. Det är väl just så Adde, man orkar inte bära allt inom sig hela tiden.

Fast jag inte är ”en stor, stark man” kan även jag ibland skämmas över mina tårar, vilket såklart är helt tokigt. Jag tänker ofta då ”ta dig samman, det är inte så farligt! Det finns dem som har det betydligt sämre”. Istället för att jaga bort känslorna kanske jag istället behöver ta dem till mig och fundera över dem.

Jag hoppas att jag är på rätt väg. Det är dock en rätt krokig och guppig väg och ibland känns det som att jag tappar kartan. Det som är mest jobbigt här hemma nu är nog att jag bara drar mig undan, undviker min man så gott det går. Vi pratar nästan ingenting, förutom det som rör barnen.

Jag vet inte hur jag ska sätta gränser heller, han lovade att inte dricka, började om och jag säger ingenting. Jag är arg, men får inte ut någonting, blir istället bara tyst. Jag vill så gärna säga ”hörru, det gick inte så bra det där! Nu tar vi nya tag” men jag vet inte hur/om jag ska orka och jag inser efter månader här att det inte heller är min börda att bära, fast man så gärna vill. Han kan snacka, det kommer sluta med nya tvivel för mig. Jag skulle vilja säga nu är det slut på alkohol i detta hus, vill du fortsätta dricka får du göra det utan oss. Barn har rätt till nyktra föräldrar. Nu kommer tårarna igen och jag ska låta dom komma ut.
Kram till dig Adde som så vänligt delar med dig!

kommer förr eller senare till en punkt när tårarna rinner över. Kroppens egen övertrycksventil.
Att vara "stark" är en illusion, ingen människa klarar hur mycket som helst. Känslorna finns med hela tiden och det går att trycka undan dem ett tag men sen måste de ut.

Jag kommer inte ihåg om det var under min första eller andra vecka på behandlingen när min känslor brast helt mitt i morgonduschen. Jag grät som jag aldrig gjort förr och skämdes dessutom för det ! En stor, stark man ska ju inte gråta, eller ??
Men efteråt kändes det så skönt att ha få lättat på locket till mina känslor och idag har jag väldigt lätt för att gråta.

Ta din gråtstund som ett friskhetstecken och som en fingervisning på att du är på rätt väg mot ett beslut som är bra för dig.

Kram !!

"Man får supa bort sig själv och sina barn" - eh...va?
Nej, det får man inte. Ett barn är inte en ägodel man gör som man vill med.
Ett barn är en separat människa som man har ansvar för. Klarar man inte att ta det ansvaret så får man be någon annan komma och TVINGA i en antabus (Eller prova Sinclair-metoden - då kan man dricka ändå, om man är en av de 78% det funkar för) så att man kan bli och vara nykter varesig man vill eller inte.

Jag tror du blandar ihop barn med partners; en partner är en vuxen människa med ett eget val. Det är inte ett barn.

Skriver av mig

Hur kan han ens säga så???
Du är min flickvän ( som han skrev )
O inte ens höra av sig?
Det är nå fruktansvärt sjukt beteende anser jag!

En vän sa igår....
Han vill du ska må dåligt. Han spelar

Jag börjar tro det

Visst det är slut just nu osv men den här kallheten kan jag aldrig förstå mig på? Har aldrig gjort heller....

Alla de jag pratat med under de här två.dagar har reagerat på samma sätt
Han ska höra av sig! han borde kommit igår! Hur jobbigt de än är!

Han hade varken lust eller ork!!!!!
Är de så man gör????
Jag hade aldrig haft hjärta att göra så.

Jag är förvånad att han gick så långt som nu... att inte ens angagera sig!!!!

Det gjorde att jag faktiskt ifrågasatte om han i huvudtaget älskar mig??!!!
Nu tror ni kanske jag tar tillbaka honom men nej, de är inte de jag menar...
Jag blir bara förvånad över de här beteende som jag aldrig skulle ha själv!!!

De är som jag inte känner igen honom längre! Eller så är de kanske så att jag velat sett nå annat i han men,nu sken det igenom. Han har alltid egentligen visat en kall sida lite då o då, och nu trädde den fram, mer än vanligt :(

Att älska det gör man trots de hänt nåt, bråk, tjaffs osv.
Hade ja vart han hade ja inte ens från början lett mig gått hem själv utan att sett till, om ja kom hem säkert! Och jag hade dessutom sett till att träffats dagen efter huuuuur jobbigt de än känts....

Men detta fick jag....

Har inte någon lust eller ork!!!!
Så mycket va jag värd, så.mycket betydde vår relation??!!!!