Senaste kommentarerna i forumet

Det är individuellt det med delerium och det kan ha med psyket att göra. Dock bättre att ta det säkra före att gambla då det kan vara livshotande tillstånd. Den mängden sprit är mycket oxh att trappa ner vore att föredra. Men svårt trappa ner på sprit eller vin då man gärna hamnar i ruset igen. Köp 3.5or och låt honom trappa ner på det istället vid sådana läge. Ge honom 12 första dygnet, sen 8 stycken andra, 6 stycken tredje och minska med två till noll. Så får han helt enkelt portionera ut det under dygnet.

Skriver av mig

Han ville inte o orkade inte just nu
De va hans svar

Jag sa vi är två i en relation o då.får man besluta någon tid samma dag
Jag frågade om en tid, om den passade... fick svar ... ja vet inte, vi får se
:( jag gav upp och de slutade med att jag sa okej men då struntar vi i det.
Han skrev du är min flickvän.
Jag skrev nej det bestämmer inte du!!
Jag skrev jag har försökt men du vill inte ses o prata så nu låter jag de va.
Vi pratar sen fick jag till svar..
Nej skrev jag sen.... jag vill inte längre

Vet inte vad som hände idag, eller egentligen på morgonen? Vaknade, gick upp, konstaterade att det druckits, gjorde mig klar för skolan, såg till att maken kom upp för att ta ansvar för att barnen kom iväg till skolan. Sen i bilen, där bröt jag ihop när jag körde. Grät grät och grät. Var längesen jag grät över detta, mest varit olycklig och om vartannat bitter. Var ju egentligen inget speciellt som hänt? Det var ju mest en vanlig morgon när min man gått på sin ledigvecka. Vill och vill inte pratat med honom om detta, allt jag kommer att få tillbaka är förmodligen ”du överdriver” ”har du hakat upp dig på detta igen?” ”Det är ingen fara!”..

Tack för kloka ord och råd och jag känner att jag är i samma läge, inte riktigt beredd att lämna utan känns som att jag msåte ge det en chans och se om det blir någon förbättrring, blir det inte det bättre trots det, då är det nog lättare att ta ett beslut.
Jag tror att jag behöver komma ifrån bara för några dar för att få chansen att tänka och det tror jag även att hon behöver göra, så länge jag är hemma så kanske hon känner att det är ju inte så allvarligt menat från min sida.
Jag tycker också det är sorgligt med husbygget och det skulle bli en nystart men just nu känner jag att varför gör vi det här nu? Mitt intresse för det har svalnat kraftig.
Jag älskar henne innerst inne och det har jag sagt åt henne det men jag måste säga precis som du skriver att jag vill ha henne kvar men inte alkholen.
Tack än en gång för kloka råd och känner att det här forumet är precis vad jag behöver just nu, att få skriva av sig och samtidigt få råd och stöttning från er alla.

alla stora tunga beslut på en gång. Ta din tid, den dagen det är nog så vet du inom dej. Så lever jag just nu. Jag är inte redo att lämna men jag har dragit ”mina gränser” för vad som är ok eller inte. Funkar sådär måste jag erkänna men jag känner att jag blir starkare. Kanske du behöver stugan som en frizon för dej själv ett tag innan ni fattar stora beslut, kanske du ska planera dina helger utan frun, vad vill du göra en härlig helg? Gör det! Är hon nykter kan hon hänga på annars väljer du att göra det du tänkt utan henne.
Jag tycker det är sorgligt att ni är mitt uppe i husbygge och nystart och så ska det raseras av den förbannade alkoholen ! Men det är bara din hustru som kan fatta beslutet om alkoholens vara eller inte vara. Att sluta för din skull kommer inte att fungera men det är kanske en liten hjälp för henne i början, kanske hon upptäcker att det är rätt skönt att inte vara packad varje helg!
Om du älskar henne så glöm inte berätta det för henne,” det är inte dej jag vill vara utan, det är alkoholen”
Lycka till ?

Tack för svar, det är precis så jag känner nu att under de lugnare stunderna så funkar det, men inte mer. Vi har alltid haft svårt de sista åren med kommunikationen oss emellan, om det inte gällt barnen eller så.
Jag försöker prata men det slutar oftast i bråk och jag har känt mig så stark sista tiden, men nu är det som att allt fallit tillbaka till att jag blivit feg och svag igen.
Lite tror jag har gått fram för hon har druckit betydligt mindre de 2 sista helgerna men jag känner att hon är irriterad över det och att hon dricker mindre för min skull. Jag vill att hon gör det för sin egen skull och det måste jag säga åt henne.
Jag ska samla kraft och mod för att ta en diskussion med henne om detta och era råd Anxiete och Mia.80 tackar jag för. Jag måste helt enkelt komma vidare för annars kommer vi alltid ha det så här känns det som.
Varför är det så svårt? Jag älskar henne och vill leva med henne men inte som vi har det idag. Skulle jag inte inför varje helg känna en smärta i magen samt en oro, hur blir det den här helgen då? Det är gruvsamt att gå ut på dans eller bjuda hem vänner på middag för jag vet inte vart kvällen slutar, våra vänner säger samma sak, dom skulle umgås mer med oss om hon kunde behärska sitt alkoholintag. Varför ska det behöva vara så?
Jag har tänkt att jag ska säga att jag behöver åka bort för mig själv några dar för att få tänka och då får även hon tänka igenom hur hon vill leva framåt.
Jag erkänner att jag gör också fel i vårat förhållande som jag behöver komma fram till hur jag ska bättra mig där.
Nu måste jag samla mod för att prata med henne och ställa de jobbiga frågorna, jag måste bestämma hur jag vill ha mitt liv samtidigt som det då känns som att jag sviker henne i precis allt.

Din man har sedan tonåren druckit för mycket alkohol. Ni har tillsammans druckit mycket trots att ni haft barn och ändå klarat av det som du skriver. Nu har det eskalerat på olika sätt och en händelse från helgen har gjort att du börjat funderat rejält på hur det är. Det låter som du fått nog av allt nu och att du är orolig för barnen och vad som kan hända.
Det hörs att du försöker skydda barnen från dins mans beteende när han är onykter. Du nämner att han kan försöka uppfostra sonen när han är onykter och det känns inte bra.
Nu senast hände något skrämmande och mannen blev berusad och våldsam. Han tog strypgrepp på dig framför sonen efter att han gått in till honom och stökat runt när han låg och sov.
Du är rädd att detta kan leda till en anmälan och allt vad det i sig kan innebära.

Det är verkligen bra att du vänt dig hit och sätter ord på hur det är. Du vill ha stöd i din och barnens situation och det kommer du få. Socialtjänsten är en hjälpande instans och de sista de vill är att ”ta barnen”. Mer sannolikt är att de erbjuder dig och barnen hjälp.

Oavsett vad som blir av det, hur ser ditt stöd ut? Vänner, familj, bekanta, professionellt?

Angående hot, aggression och våld kan man ringa till kvinnofridslinjen, Det är kostnadsfritt, anonymt och öppet dygnet runt. 020-505050.
Om du skulle vilja prata med någon om alkoholen (både kanske dina egna och din mans) kan du ringa Alkohollinjen. Även det är kostnadsfritt och du kan vara anonym 020-84 44 48. De har öppet mån-tors 11-19 och fre 11-16.

När du skriver i slutet att du undrar hur det kunnat gå såhär långt är det något nog många kan känna igen sig i. Så här var det ju inte från start. Och som du berättar har din man i omgångar bestämt sig för att ändra sina alkoholvanor. Såklart har han massa andra sidor och du har haft hopp om att han ska förändras och ta emot hjälp. Inte alls konstigt.

Jättebra verkligen att du skriver. Det krävs både mod och kraft att skriva och berätta såhär på ett forum. Det ger oss här chansen att ge dig stöd.

Fortsätt gärna skriv och berätta hur det går för dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skriver av mig

Igår vart de tjaffs ute på en restaurang som vi brukar gå till :(
Jag ifrågasatte vad hans lön mm hade gått till denna månad. Han hade en bra lön och nu verkade det redan på bara en vecka inte mycket kvar.
Han har inte mycket utgifter och denna månad va de lite extra men inte alls så pass att det skulle gått åt så mycket.

Han vart arg, jag lät tjatig och han vart arg o tvär.... misstänkte då att han spelat igen ( han kan spela upp flera tusen o sen skäms han o vill gärna inte berätta )
Det här slutade med att ja sa vi sover på varsitt håll inatt... de ville han inte men sa då att han fick respektera det och hintade då med att han minsan inte skriker o blir vansinnig som ja vart sist när han tyckte vi skulle sova isär. Jag sa de va onödigt sagt de där... du vet hur. Illa jag skäms över den kvällen.

Jag ville säga hejdå till han sedan, men drygt så såg han inte ens på mig och sa lite lågt hejdå...
Jag gick hem kl va över 22:00 och han kollade inte ens om ja kom hem säkert :(
Jag är ännu väldigt besviken på hur en man som påstår att han bryr sig, älskar inte ens kollar läget...

Skrev igår att tack!!!för du ens sett till att jag kom hem säkert!!!!

Det har han varken tittat på eller svarat.

Idag nyss skrev jag att han kan ta o komma hit sen för vi får ta nåt beslut om vår relation för detta funkar inte

Åter fått ny styrka att fortsätta på min väg till mitt nya liv ? Är verkligen glad för att jag får möjlighet att gå på medberoende-träffarna varje vecka.
Senaste veckan har varit jobbig. Min man har varit på sin behandling, om än inte varje dag. Han tycker det går bra. Påbörjade sin behandling några veckor efter de andra, men tycker ändå att han kommit längre än några av de andra ? Han behöver dock stöttning från mig säger han... Jag säger att det är bra att han påbörjat behandlingen men att det måste vara för hans egen skull. Igår var första gången som han sa det, utan tillägget att det även är för oss anhöriga.
Jag har svårt att tro att han är helt nykter på e.m. vissa dagar eftersom samtalen vi har blir aggressivare och mer anklagande ju längre dagen går. Även svärfar och en anhörig till mig som han pratar med har samma uppfattning.
Jag har blivit rådd att inte ha kontakt med honom "så mycket" eftersom han hela tiden skuldbelägger mig. Idag har han varit väldigt på att det "inte är hans fel". Det är vad han fått lära sig på behandlingen idag. Jag förstår inte hur han (eller läraren/ledaren för gruppen) tänker ??
Min man har druckit i smyg och gett mig ett antal lögner de senaste åren (2-5 eller 12 år ?) Han var utbränd 2003 och det kan ha hållit på sen dess. Jag vet inte, eller kanske inte har velat se/veta... Då kom jag iaf på honom med att dricka öl i smyg bakom huset. Barn2 har vetat om det så länge hen minns. Kan även ha hållit på innan utbrändheten då. Tyvärr inte sagt något till någon förrän för 1-1,5 år sedan. Nu är det barn2 som mår så mycket bättre bara på några månader ? även om det är en lång väg kvar till ett bra liv igen.
Önskar att få bodelningen klar och min del av huset sålt till mannen eller någon annan ? så snart som möjligt ?
Mannen har ekonomi för att klara sig själv och utgifter på huset den här månaden. Jag har lite till, men bor inte i huset och får en hyra på lägenheten från november. Ändå vill han förhala utköp/husförsäljning och bilen som är de stora utgifterna ?
Om jag kunde förstå hur en alkoholist tänker ?
Att vårt liv är som det är nu är inte hans "fel". Jag vill leva MITT LIV och ser fram emot det ?
Surrigt, snurrigt och säkert svamligt men jag känner mig inte empatilös så som min man tycker att jag är. Jag kan bara inte leva tillsammans med honom längre efter alla lögner och smygdrickande som har varit. Då ser jag bara bakåt och inte framåt som han gör. (Men det är ju inte hans fel, enl. vad han lärt sig idag ??)
Godnatt ??

Det gick två dagar av nykterhet (nästan rekord på senaste tiden, sorgligt), idag valde han att dricka. Det var rätt så lugnt ändå. Men jag blev ändå irriterad för jag känner mig lämnad i sticket när det gäller barn och hem.

Han brukar lyssna på musik med hörlurar, för att inte störa mig. Problemet är ju bara det att han inte hör när barnen försöker prata med honom eller ber om hjälp. Så oftast får jag ta allting om jag inte knackar på hans axel. Men då känns det som jag ber honom för att jäklas.

Han menar dock att jag inte behöver göra en massa saker hela tiden. Dammsugning och undanplockning är inte så viktigt för honom. Men jag mår dålig när det är stökigt (och nej, jag är inte pedant utan rätt så lat själv). Ja, men då får jag skylla mig själv. Han ser inte och störs inte av sånt.

När det gäller barnen så kan ju de städa själva t ex. Jovisst, men det tar både tid och energi att förmå de att göra det. Och när man har matlagning, undanplockning, blöjbyten, mm mm hela tiden så orkar man till slut inte bry sig när barnen drar fram en massa saker och stökar ner. Då blir det mycket för de att städa också. Jag vet att de kan och jag borde även sätta lite regler för undanplockning direkt efter användning mm. Men oftast är jag ju upptagen med annat och det går snabbt att stöka ner. Det har gått så långt att jag har tagit bort en massa leksaker för att minska stöket.

Oj, lite off topic kanske men jag vad jag ville säga om detta är bl a att han tycker att jag är mesig i min uppfostran, att jag daltar med barnen. Det irriterar honom mycket. Men tro mig, jag daltar inte med barnen. Men när orken tryter så får man välja sina strider. Men sånt fattar ju inte han.

Han tycker istället att man skall vara väldigt sträng (hård) i uppfostran. Han kunde minnsan göra både det ena och det andra i samma ålder. Ja, men han är också en väldigt arg människa idag, mycket på grund av sin uppväxt tror jag.

Sen blev han arg på mig för nåt annat också. Han har så mycket ilska och frustration inom sig och det går ut över oss.

Jag har läst lite i trådar om det här med vem den sanna personen är, den nyktre eller onyktre. Jag har alltid tänkt den nyktre, men jag har faktiskt börjat tvivla. Han håller så mycket inom sig. Dels för han vill inte kritisera någon, eftersom han inte vill bli kritiserad själv. Men också för att han vet själv hur arg han kan bli för saker som känns orättvist t ex och han vill undvika utbrott mm.

Men sånt kommer ju fram ändå till slut, oftast när han dricker. Och då vet ni att det inte är vackert.

Jag funderar mycket på hur jag vill fortsätta och försöker väga positivt och negativt. Ja, ena vågskålen väger mer och mer...

Åh. Fina du. Vad jag lider med dig. Är själv uppvuxen med en alkoholiserad mamma (jag hade turen att ha en mormor som tog mig därifrån, sedan flyttade jag hemifrån på gymnasiet). Har själv alkoholproblem (det är ju ärftligt) som jag brottas med nu. Min största fasa är att mina barn ska råka ut för det som du gör just nu. Det är så jävla hemskt att sjukdomen kidnappar en människa så totalt. En mamma älskar sina barn över allt annat. En mamma skulle kunna dö för sina barn utan att blinka. Men en mamma som är sjuk i missbruk är just sjuk. Hon väljer flaskan före barnen. Det beror inte på att hon inte älskar barnen utan på att sjukdomen gör så med henne. Först när hon blir frisk kan hon fungera normalt och välja barnen i första rummet.

Det hjälper inte dig kanske, men vad som än händer så tänk aldrig tanken att din mamma inte älskar dig eller att det är ditt fel att hon dricker. Hennes drickande har ingenting med dig att göra, men det går såklart ut över dig eftersom missbrukaren alltid väljer drogen först. Alltid.

Vad ska du göra? Om hon kör rattfull så riskerar hon framförallt att släcka någon annans liv. Det är vidrigt och oansvarigt och inte alls försvarbart att köra rattfull. Man får supa bort sig själv och sina barn, men man får fan inte släcka en annan persons liv genom att köra berusad. Jag skulle absolut ringa till polisen (112 vid pågående brott, som att köra rattfull) och anmäla henne när hon sätter sig i bilen full. Du kan anmäla anonymt.

När det gäller missbruk så är det alltid bra att "störa" den som missbrukar, som att hälla ut spritgömmor, göra polisanmälningar, kontakta arbetsgivare etc. Det ska inte vara lätt att missbruka- tvärtom. Genom att blunda och låta henne hållas så är du medberoende- och lite medskyldig till att hon kan släcka en annan persons liv genom att köra full.

Det där med att ta livet av sig är svårt. Jag har ibland funderat på självmord pga att jag sabbar för mina barn genom att dricka så mycket. Jag har också varit PANISKT rädd att mina barn ska ta livet av sig när de mått dåligt i perioder (som tonår). Det är skitläskigt med självmord. Förr skulle man vara tyst om sådant för att inte "väcka den björn som sover". Idag tänker experter och journalister annorlunda. Att prata om det kan vara preventivt. Jag tror på att prata med henne om du är rädd att hon tar livet av sig. Prata när hon är nykter. Säg som det är. Jag mår dåligt när du dricker, ditt drickande påverkar mig. Och jag är skiträdd att du ska ta livet av dig. Jag älskar dig (för det antar jag att du gör). OM din mamma börjar må så dåligt att du befarar självmord så kan hon tas in på tvångsvård, då behövs det ett vårdintyg av läkare. Man kan ta in personer med självmordsmisstankar på LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård eller på LVM, lagen om vård av missbrukare. Ring 1177 om du behöver hjälp och råd att få vårdintyg på din mamma.

Det blev ett långt svar. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Säg till om det finns något som vi här kan göra. Du är inte ensam <3

Jag vet snart inte vad jag ska göra. Vi ha 2 barn. En som knappt är ett år o en i skolåldern. Min man dricker varje dag. 4 , 5 öl o vin... sitter uppe längre på kvällen (vi lägger oss nästan aldrig samtidigt...) han spelar dator o sricker öl. Sköter jobbet men så fort han e ledig öppnar han ölskiten.. han är en underbar man utsn alkoholen o pappa tiöl barnen. Men för mig känns de som han far längre ifrån.. han blir upprörd nät jag blir sårad o arg på han för drickandet har gått för långt. Då hånföinar han bara o dricker framför mig.. så kallt.. blir så ledsen. Ha vart påväg härifrån flera ggr men vill ju hellet inte lämna! Älskar honom.. han började överkonsumera i somras.... sen dess ha de vart varje dag.. pratar om de som de e helt ok. Jag tycket om öl säger han bara. Inget mer med det... vaf ska jag göra!?

Min man har också bett mig att köpa och jag har gjort det otaliga gånger. Men med åren har jag försökt stålsätta mig mot detta och han accepterar det för det mesta. Han får snällt gå ut själv och köpa, han har hittat ett nattöppet ställe inte så långt hemifrån. Men hade vi inte haft det så hade det nog blivit hus i helvete. Får se nu hur det blir nu när vädret blir kallare.

Han har också haft mage att försöka lägga ansvaret på mig om han skulle köra rattfull och åka fast. Nu tror jag inte han gjorde det den gången, men jag är faktiskt lite osäker. Men oj, vad jag fick kämpa med mig själv den gången!

Men jag ska lägga alla utbrott han får när jag nekar i vågskålen så blir det kanske lättare att ta ett beslut.

Nu var det inte meningen att kapa tråden, ville bara säga att jag har liknande erfarenheter. Jag skickar styrkekramar och hoppas att du kan stå fast vid din inställning.

Men jag förstår att det inte är lätt, jag vacklade själv senast för ett par veckor sedan. Man känner sig så utnyttjad efteråt.

Som de andra säger, det är INTE ditt ansvar!

Kram på dig!

Jag antar att din fråga om tystnadsplikt gäller Alanon. Tystnadsplikten inom 12-stegsprogrammen är inte juridisk, som inom t.ex vården, det är en överenskommelse. Min erfarenhet är att respekten och tystnadsplikten inom 12-stegsprogrammen fungerar väldigt bra. Jag klistrar in en länk så kan du läsa själv http://www.al-anon.se/om-al-anon/fragor-svar/
/ mt

Jag har lärt mig genom den hårda vägen hur lätt det är för dom att lägga skulden på oss , som finns vid deras sida, och jag vet hur lätt det kan vara att köpa ut åt dem, pga att man inte orkar mer bråk.
Jag är ingen ängel och jag kan erkänna att jag köpt ut för att få det lugnt. Det gör mig till medberoende.

Har alla tystnadsplikt mot varandra?

hittar du massor av info : http://www.al-anon.se/

måste ta ansvar för sitt eget liv !!!! Det är så lågt att lägga ansvaret på dig och få dig att känna dig tvingad att "hjälpa (eg stjälpa) honom. Att langa sprit till en alkis är att påskynda sjukdomen.

Tänk på ditt eget liv och fundera på om du verkligen vill vara kvar i denna dysfunktionella relation. Du är värd ett bättre liv !

Heja bra att du kan stå emot.

När jag skrev mitt förra inlägg hade min man druckit i ungefär 1 1/2 dygn. Drack, däcka, vaknade, drack lite till, däcka osv osv...

Under natten och morgonen grubblade jag mycket över hur jag vill ha det. Vi är ganska trångbodda och skulle behöva ett större boende. Det skulle kunna innebära att man får en extra vrå att vara på för den som vill. Men samtidigt vet jag inte om jag vill flytta till ett nytt boende tillsammans när det är som det är.

Jag har tidigare funderat på en extra lägenhet och under gårdagens tidiga morgon när alla andra sov så kände jag att yes! Det skulle funka! Vi skulle inte skilja oss utan vara särbor, vi skulle kunna ses om dagarna och kvällar utan alkohol. Och när han känner sitt behov att dricka så kan sitta där för sig själv utan att dra ner mig och barnen. Det kändes verkligen som om en stor sten höll på att lossna. Nu skulle man bara hitta en lägenhet, det är ju dock ganska svårt men ändå, känslan var bra.

Sen vaknade vi, jag orkade inte ta upp gårdagen och kände inte heller samma behov då jag (nästan) bestämt mig för en lösning.

Men så går det några timmar, jag ser den fina människan i min man. Även om stämningen är lite dämpad, då jag samtidigt inte har lust att prata speciellt mycket med honom och han håller sig lite på avstånd.

Då börjar tankarna snurra igen. Kanske det inte är en så bra ide iallafall, dickandet kanske blir värre, han kanske blir arg och otrevlig, det kanske blir besvärligt, vad kommer barnen säga, vad säger jag till dem? Kommer jag våga lämna barnen själva hos honom?

Eller så är det precis vad vi båda behöver, lite andrum från varandra. Han skulle kunna fokusera på sitt mående och sin situation som inte bara rör alkoholen. Det finns ju en anledning till att han dricker...

Usch, detta velande...Jag önskar nästan att han fortsätter dricka konstant så det blir lättare att ta beslutet. Men jag vill ju vara kvar med min fina man och hålla ihop familjen!

Någon som har erfarenhet av att vara gifta särbor? Kanske även med barn? Hur har det funkat för er?

Hej Navara18,

Jag har det liknande hemma, vet hur jobbigt det är.

Håller med föregående, kommunikationen är jätteviktig och det låter som du försöker, det är bra. Lite verkar ha gått fram iallafall, man får hoppas det håller sig kvar hos henne.

Men jag vet hur det är, min man kan också känna sig väldigt ångerfull och vilja förändra sig. Men det håller några dagar så är man där igen.

Det är just dessa lugnare stunderna som gör det så svårt att ta ett större beslut, så är det för mig iallafall.

Jag tycker absolut att du kan ta några dagar för dig själv, inget konstigt med det. Ingen behöver veta några detaljer.

De flesta skulle nog tycka det var skönt att komma bort lite, utan att något skulle vara något fel för det.

Hade jag haft möjligheten så hade jag nog tagit chansen, bara för att få andas lite och byta miljö ett tag.

Gör det som känns bra för dig!

hon skulle reagera om du stängde tv:n och frågade om hon har lust att verkligen prata ? Om du försöker tala från hjärtat , att du är vilsen , att du inte vet vad som händer men att du upplever att ni inte mår bra.... hur vill hon att hennes liv ser ut om 1 eller 2 år , hur vill du att ditt ska se ut ?
Jag vet inte men jag tror ni får svårt att lösa något om ni inte öppnar er för varandra. Kanske du kan föreslå att du åker till stugan några dagar så får ni båda tänka efter , kanske hon också behöver ”andas” ?

Hej Issaiss, tycker du gjorde rätt, jag har växt upp i samma förhållande och du kommer aldrig påverka honom och att dina barn missar honom är väldigt sorligt men med alkohol kommer ju så mycket annat tråkigt med. Jag mådde aldrig bra i mitt förhållande till min pappa, ständig oro och stress, är han nykter, lever han...mm. sånt som dina barn säkert känner av hos dig i kontakt med honom. Tråkigt att du inte fick nån dialog. Du är stark och hoppas du fortsätter stå fast för din skull.

Charlie12

Allt känns jobbigt och jag blir arg på mig själv för jag är så vek och inte riktigt orkar ta tag i detta. Jag sa i helgen att jag vill leva med dig men inte så här och hon har börjat förstå att jag pratar med mina vänner om detta eftersom hon tog också upp det att jag kan ju gå till min vän och prata.
Jag är så otroligt velig i mina tankar och hur jag ska göra, sista 2 helgerna har varit betydligt lugnare och jag tror verkligen hon försöker så jag vet varken ut eller in längre, kan man lita på att det blir bättre eller vad har ni för upplevelser?
Hon märker på mig att något är inte rätt, för hon sa också att säg till när du bestämt dig så flyttar jag ut och det gör samtidigt ont i hjärtat att höra dessa ord från någon man älskat i så många år.
Som det är nu så pratar vi inte nästan alls på kvällarna utan vi kollar på tv tyst i var vårt hörn av soffan.
Jag känner samtidigt att jag skulle behöva komma ifrån, för bara några dagar för att få tänka ifred, men vet inte hur jag ska säga det.
Osäker om jag orkar flytta ut ett tag, jag vet inte hur det skulle uppfattas av alla runt omkring oss, skulle hon bättra sig så vill jag leva kvar men om det tar omtag så vet jag inte om jag orkar.
Tacksam för synpunkter och råd för jag är så vilsen i mig själv just nu.

I midsomras blockerade jag mitt ex överallt! För fem veckor sedan kände jag att det var dags att ta bort honom som kontakt och då släpptes samtidigt blockeringen. Gick tre veckor i stillhet. På morgonen förra lördagen fick jag ett långt sms från honom! Ett sms om saknad, kärlek OCH det närmaste förlåt han någonsin lär komma ”vet att jag prioriterade fel och är ångerfull”! Läste en gång och grät, snöt mig och läste en gång till och kände bara att.... allt är precis som vanligt! Där ligger han bakis under täcket och tycker synd om sig själv och vill ha bekräftelse! Party-sommaren är över, hösten är här och han känner sig ensam! Eller så har någon annan kvinna tröttnat och gett honom på båten! Svarade inte! Samma procedur denna lördagen! Nu beordrade han mig dessutom att svara! Näpp! Tror han på riktigt att han kan inta soffläge och sms:s mig tillbaka?! Jag tar inte vad jag får längre, jag tar emot det jag själv vill ha! Och detta är inte vad jag vill ha! Nu har jag fått mitt förlåt (nästan i alla fall) även om det var förlåt av manipulativa skäl! Men jag kan ju göra min egen tolkning och ta det som JAG vill! För mitt eget bästa! Äntligen har jag impulskontroll och kan tänka långsiktigt! Tack KBT!