Senaste kommentarerna i forumet

och det är den medberoendes värsta marddröm.
När allt är sagt gjort utprövat och analyserat.
Och kvar står den rena rama sanningen och skriker en i ansiktet.
Men lyssnar vi?
Nä helst inte.

Vi vänder oss åt ett annat håll och känner om det blåser ljummare vindar därifrån.
Råkar det göra det så står vi med ryggen vänd åt problemet och låter lögnerna värma oss.

Så bortslösat och ledsamt.
Och ändå,mitt i allt detta känslokaos.
En befrielse återigen att se klart.

Att förstå att ingen annan än jag kan förändra situationen,även om jag just i dagsläget saknar kraften.

säga en sak till . Han är bitter på dej för att du ” tagit ifrån honom allt han kände till” Nu förringar jag inte vad han känner eller så och jag har bara din version av detta men ..... Väx upp, pojk !! Hade han inte velat förändra sitt dryckesmönster så skulle han gjort det klart för dej från början, detta är jag och vad jag vill, gilla läget eller gå! Jag förstår naturligtvis att det tar lång tid för psyket att hinna ikapp , att lista ut vem man är bortom alkoholen men det måste väl vara positivt om än skrämmande ?!

Tack för att ni svarat på mitt inlägg. Jag känner mig så handlingslös, kan inte göra så mycket från utlandet och samtidigt så känner jag hur hela familjen dras isär. Mestadels för att vi vill inte skada min bror men även för att det är mamma som inte vill dra in polis och tror att han kommer skadas mer utav det (hon har hört så många människor tala om överdoser på behandlingshem etc). Självklart vet hon att han inte mår bra och behöver vård men hon är nog den som skadas mest av det som händer (inte fysiskt) då hon endast tänker med hjärtat och mammakänslorna för hennes son. Vi andra i familjen har inte velat ta det steget och trotsa henne just för oron om vad som kan hända och om något skulle hända så vill vi inte att hon ska klandra oss.

Med det är ju som ni säger det är svårt när vi barn/syskon inte kan begära vård när vi kan se tecken tidigt på vad som händer. Min bror lyckades få medicin eftersom att mina föräldrar tog honom på en utlands resa och tvingade med honom till doktorn. Hans tester visade ju att han inte hade något fel psykiskt utan allt var drog- och alkoholrelaterat. Jag önskar att det fanns ett lättare och smidigare sätt att hantera detta för jag är rädd att det kommer gå så långt att han skadar sig själv på ett eller annat sätt eller till ock med någon annan om inget görs så snart som möjligt...

är ju vad som gör ett förhållande till just ett förhållande. Utan intimitet på alla sätt så är man i en annan typ av förhållande, kompis, släkt , kollega osv. Så jag förstår dej. Vad händer om du helt enkelt hånglar upp honom när ni sitter o tittar på tv, utan krav på sex? Vad händer om du berättar för honom vad det var du föll för hos honom ? Vad föll han för hos dej? Vad händer om du släpper över kontrollen ang alkohol till honom( nu utmanar jag dej ?)
Vad händer om du dricker ett par glas vin en kväll ? Jag tror vår rädsla för att göra fel får oss att framstå som martyrer för den beroende och att det låser för dem. Vi måste ju framstå som jättefarliga med vår perfektion jämfört med dem. Kanske de vill känna sej som ” den bättre hälften” ibland... så är det här hemma iaf, jag har tagit över nästan allt och förstår om min man ibland känner sej ”värdelös” Bara mina tankar, inget du behöver ta åt dej eller svara på . Kram ?

är psykiskt sjuk och jag har alltid talat öppet med mina barn om detta! Har varit rädd att mina barn annars ska känna att mormor inte bryr sig om dom! Det gör hon ju inte heller när hon har sina sjuka perioder (flera månader varje år)! Då har hon fullt upp med sig själv och orkar inte med andra! Har velat att mina barn skall förstå att det inte har med dom att göra! Har också känt att det är viktigt att avdramatisera psykisk ohälsa! När jag var liten trodde jag att mamma inte orkade med mig, att jag var jobbig typ och att det var ”mitt fel” att hon var ”konstig”! Vill inte att mina barn skall känna så! I min värld är det nog bäst för dina barn att veta hur det står till med morfar! Det handlar ju om det där med arv och att bryta mönster! Om man låtsas som inget och försöker låtsas som allt är ok så lär dom sig omedvetet rätt och fel! Tror barn känner på sig väldigt mycket och då är det nog bra att bekräfta deras känslor! Svårt dilemma för dig!

#redigerat#

Vi värnar om anonymiteten och plockar därför bort mailadresser, användarnamn på andra sidor mm. Hoppas du förstår.

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen

Jag mailar gärna med dig!

enkelt att jag ensam ansvarar för min sjukdom och att jag är den som häller i alkoholen i min strupe.
Ingen annan.
Som aktiv alkoholist är jag ju en mästare på att lägga ansvaret på allt och alla utom mig själv.

Och jag TAR ett återfall...jag får det inte. Återigen : Ansvaret är mitt.

det är hemskt att det ska vara såhär och att många har det så.
Jag har 2 systrar var av ena har barn. Hon bröt för ca 12 år sen med vår mamma. När hennes älsta nu som är 6år frågar varför hon inte har en mormor så har hon med hjälp av psykologer och samtal fått berättat att man ska aldrig undvika det och säger att mormor är sjuk.
Min stora som är 3år har träffat mormor men frågar aldrig, vilket känns att jag gjorde rätt val men frågar hon kommer jag säga att mormor är sjuk .
vill du prata mer o ventilera mer kan du få min mail. ?

Ibland känns det så skönt att veta att man inte är själv. Men samtidigt känner jag att det är så tragiskt att det ska vara flera människor som lider med samma ”problem”.

Min stora ångest är hur jag ska tackla en del frågor av framförallt av min äldsta som är medveten om att det finns en morfar. Han vet väl om att han inte brukar medverka på kalas då han varje gång har blivit väldigt förkyld, enligt honom själv. Men jag vet att så är inte fallet.

Morfar bor dessutom ca; 3-4 h bort. Vi har varit där några få gånger sedan han flyttade dit. Men alkoholen har påverkat mitt beslut att inte åka dit. Varit för jobbigt på plats.

Minns så väl en julafton. Innan barnen föddes. Jag och min man hade jobbat hårt under hela december. (Vi båda jobbar inom handels) vi tog nattåget upp och kom fram typ kring 02 på julaftonsmorgonen. När vi väl kommer fram till deras hus har klockan hunnit bli 03. Då står han i köket och frågar om vi vill ha ngt. I mina tankar är juh typ en kopp te. Men han drar fram en starköl och ett glas rött till oss. Redan där förstod jag att denna jul kommer bli annorlunda.

Mycket riktigt. På julafton somnade min pappa på middagsbordet när vi åt. Julklappsitdelning och det fick vänta till dagen efter.

Blev en avstickare där.

Men Hur ska jag tackla min äldsta sons frågor om morfar?

Vi pratade igår. Mycket om att han är bitter på mig för att jag "tagit ifrån honom allt han kände till"

Trots det så hävdar han att han inte skulle börja dricka igen om jag lämnar honom.

Och jag vet inte, men det kanske börjar bli dags för det.

Han dricker liksom inte längre, utom till helger (varannan, ibland varje, och nästan alltid bara en dag, med kompisar) och Naltrexonet verkar göra sitt.

Men JAG får fortfarande inte det jag behöver i det här förhållandet, och medan jag liksom faktiskt tycker att det varit värt det, så ÄR vi kanske faktiskt inte kompatibla.

Kanske vore det bäst att lämna honom nu, så att han kan hitta en tjej som INTE vet om att det här problemet någonsin funnits, där det INTE ligger bitterhet och gror, där de kan ha ett fungerande sexliv och harmoniskt vardagsliv.

Det kanske vore snällast mot honom. Det vore definitivt snällast mot mig.

Samtidigt så VET jag ju att det kommer ta drygt 12-18 månader innan hjärnan och kroppen balanseras och blir friska - men kan jag verkligen leva på det här sättet i 18 månader till?

Utan tillit, utan sex, utan nöjen och utan...Jag vet inte.

Å andra sidan...Jag har inget bättre för mig. Och är jag helt ärlig så är det verkligen bara sex och gos och random hånglande jag saknar. Fysisk kontakt. Uppskattning. "Uppmärksamhet"

Det känns fan löjligt att dumpa någon över DET, när vi gått igenom allt det här...

Och sörja över det du inte kan göra något åt hur mycket du än försöker. Även de delar av dig själv som fortsätter försöka.
Det är så vi fungerar.
Hoppas, försöker, känner.

Nä, som du säger, ett hus löser inga problem utan det känns som att ska det ske någon förändring så måste den komma nu, kan hon bli bättre för alltid? Eller är det oftast tillfälligt som förändringen sker?
Det måste kännas underbart att gjort ett avtal med sig själv, tack för rådet.
Min dotter skickade ett sms till mig igår och skrev bete dig som folk, hon tycker jag är inte närvarande utan någonstans även att jag är hemma. Hon förstår varför efter att vi pratade i helgen men tyckte ändå att då jag är hemma så kan jag bete mig och hon har rätt, men inte enkelt då tankarna bara flyger omkring, vad ska jag göra, vad är bäst för, barnen osv.
Tacksam för att det forumet finns så man kan både skriva av sig samt få råd av ni som är i samma situation.
Nu ska jag på jobbet, så ha en bra dag på er!

Vet inte hur ni reagerar på det här. Jag har letat efter något och ber honom hjälpa mej att leta efter dom. Känner hur han spänner till och väntar en stund på att svara. Och får väl hjälpa dej att leta.
Det är inget dyrbart så. Men min ekonomi är ju begränsad så jag är ju rädd om allting jag äger.

Hon har föreslagit sådan hjälp. Men vill ta steg för steg.

Känner mej inte trygg i min relation så försöker hitta boende så jag kan lämna honom för en paus ett tag.

Hon på kvinnofrid har hittat en lägenhet. Väntar på mail när jag får titta på den. Hoppas verkligen jag får den.
Det är svårt att få lägenhet. Har haft 2 st som jag trott att jag kunde få. Men har inte fått dom. Så vågar inte hoppas för mycket.

Den kommunala bostadsbolaget är det 4-5 års kö.

Du har/gör rätt! Fortsätt, flytta och värdera Ditt Liv. Han kan göra samma.... Tillslut är det nog. Kram

Är för mig de jobbiga timmarna.
När saker är gjorda,inge bra på tv.
Väninnorna avverkade i telefon och sen då ensam med självet.

Att då se det som behöver lagas men inte av mig.
Att se att jag återigen frivilligt utsätter mig för giftiga miljöer som jag inte kan påverka.

Att trots det inte ha kraften att kliva av karusellen.
Den som gör mig illa då inget händer trots de uppenbara bristerna.

Och vad gör jag?
Jo tyvärr inte tillräckligt.
Klarar inte att må bra i att jag sätter nödvändiga gränser.
Lider både av saknad och att jag inte kan lösa situationen åt andra.

Och de i sin tur är i förnekelse och glappet från sjukt till friskt blir allt svårare att lappa över.

Jag kämpar så hårt med att laga det som inte går att laga,men ordlöst och utan handling.
Bygger lösningar och möjligheter där det egentligen är tvärstopp.

Känner att jag tappar fotfästet.
Och beslutet ligger på mig,men jag förmår inte göra det rätta.

Jag känner så igen mig i dig.
Min mamma är sen många år alkoholist och en efter en har familjen brutit och mina föräldrar är skilda.
När jag födde mitt andra barn fick jag nog och bröt med henne enormt tufft och jobbigt men välbehövligt för mig och mitt psyke.
Tyvärr är dom ofta så sjuka att dom inte verkar bry sig.
Min mamma är.totalt blockerad men får upp i min tele när även blockade nummer skickat SMS / ringt. Och hon har pratat in ett par ggr och varit tydligt påverkad. Tragiskt!

Skickar all min styrka till dig ❤ ge inte efter du och din familj är viktigast.

Jag känner så igen mig i dig.
Min mamma är sen många år alkoholist och en efter en har familjen brutit och mina föräldrar är skilda.
När jag födde mitt andra barn fick jag nog och bröt med henne enormt tufft och jobbigt men välbehövligt för mig och mitt psyke.
Tyvärr är dom ofta så sjuka att dom inte verkar bry sig.
Min mamma är.totalt blockerad men får upp i min tele när även blockade nummer skickat SMS / ringt. Och hon har pratat in ett par ggr och varit tydligt påverkad. Tragiskt!

Skickar all min styrka till dig ❤ ge inte efter du och din familj är viktigast.

Förstår din sorg när det gäller förlusten av pappa och morfar! Men tycker du gjorde rätt som satte gränser runt dig själv! Försök att känna trygghet i ditt beslut för tvivel och vånda stjäl så mycket energi! Du kunde inte gjort så mycket annorlunda däremot kan din pappa det! Låt honom äga sitt problem och ta konsekvenser! Han vet att du och dina barn finns där! Hoppas han kommer till insikt! Tycker du ska fokusera på dig själv, dina barn och spara kraft till förlossning! Modigt och starkt av dig att agera! Kram

Jag kan bara hålla med Nordäng, övertala dina föräldrar att ta hjälp av polis, social etc. Ingen av er familjemedlemmar ska behöva fara illa. Jag vet att man på vissa orter kan ringa psykiatrin akut och att de kommer ut med läkare för att göra bedömning om tvångsinläggning. Kolla med sjukvården hur man ska göra när det händer.
Lycka till ?

Det är ett dilemma det där när den sjuke måste söka hjälp själv! De inser ju inte själva att de behöver hjälp! Har lite liknande i min familj, min mamma får psykoser ibland! Hon tror hon är förföljd och i hennes värld är det sanning! Vi har exakt samma problem som ni har! Vi barn kan inte begära vård, det måste hon göra själv vilket hon så klart inte gör! Hemskt för varje gång får hon ”gå rakt in i kaklet” och då blir hon tvångsintagen! Innan sommaren försvann hon från sin bostad, vi ringde polisen som efterlyste henne! Efter två dagar hittades hon i skogen uttorkade på grund av värmen och med bruten arm! Hon var nära att stryka med eftersom hon är 73 år! Varför ska det behöva gå så långt? Anhöriga kan ju se tecken tidigt på vad som är på gång! Mitt råd är att ni ringer polisen när din bror blir våldsam! Det känns hårt, jag vet, men då får man hjälp! Man vill skydda den sjuke genom att dölja men det blir bara motsatt effekt! Superjobbigt för din mamma och pappa att hantera detta! Vi syskon blir ofta osams runt hur allt skall hanteras! Min ene bror tycker vi är elaka mot mamma när vi ringer polisen! Men det är för att hon skall få samhällets ögon på sig och på så sätt få hjälp! Svårt för dig som är på distans och inte får reda på allt! Försök prata med dina föräldrar att de ska kontakta myndigheter så dom får stöttning och din bror får vård! Kram

Utan min vetskap (som vanligt) dracks sista delen av spritflaskan upp igår kväll. Är skrämmande att jag inte direkt kan se, verkar helt opåverkad, hur är ens det möjligt?
Berättade för mannen i söndags hur besviken jag var, om supandet med min pappa osv. Han sa inte mycket, han kanske förstod själv (eller så inte...) Sa också att jag inte kommer erbjuda min pappa att bo hos oss när han hälsar på, att jag mår för dåligt, då vakna han till och tyckte att det måste vi ju göra, det är ju min pappa. Och visst, jag känner samma, men samtidigt mår jag så fruktansvärt dåligt när han är hos oss och jag vet vad som komma skall. Kanske är det fel, jag vet inte, men allt detta börjar stå mig högt upp i halsen, vet nog vad jag måste göra. Ena dagen självklart, en annan inte lika. Men jag börjar tro att det kommer komma en dag då jag inte längre orkar och jag kommer att lämna honom. Ganska ofta drömmer jag om ett eget boende, har till och med tittat vad som finns. Men så tveka jag. Fram och tillbaka och fram och tillbaka. Är väl inte där än. Ni som lämnat, vad var sista spiken i kistan?

Det känns bra att ni tycker mitt resonemang funkar!
Det roliga i kråksången är att maken som druckit tors- igår kom imorse och sa ”nu är det stopp” Oftast fortsätter han ett par månader innan han ens tänker tanken att stoppa. Jag märker ju att han håller på att försöka förändra sej till det bättre men jag vet ju också att balansgången är på slak lina.
Istället för att börja diskutera lösningar med honom så sa jag bara -Jaha, vad skönt för dej. Blicken jag fick var både förvånad och frågande men han sa inget mer ?
Jag tror att mitt nyvunna beslut gjorde att jag kunde lämna över hans ångest där den hörde hemma, hos honom, inte hos mej !
Kram på er ?

ett år är rejält med tid men ändå greppbart! Och också smart att väga in ekonomiska aspekter som jobb och sparpengar! Det kommer ge dig en extra trygghet! Tror som Informera att ett ultimatum som utgår från en själv är det bästa! Ett löfte till dig själv! Gör ju också att man inser att man kan ta makten över sitt eget liv!