Senaste kommentarerna i forumet

vi på söndag??? Nu är jag taggad till tusen på att rycka upp mig imorgon! ✌️?

för en kär vän :-)

nonchalera en utmaning ?? Jag antar den definitivt !!
Ser fram emot söndag ??
Kram på oss ?

senaste inlägget av Lundgrens2 ” Redan tillbaka ” ? Tror du kommer göra vågen och jubla samtidigt ! ?

Du är trött och ledsen, jag känner mig ungefär likadan! Imorgon gör vi nåt som är roligt och bra för oss! Vad som helst, litet eller stort, bara vi har det bra! Och på söndag avlägger vi rapport här vad vi gjorde för ”investering” i oss själva! Kanske fler som vill hänga på! Låt inte hans drickande ta din härliga och varma energi ifrån dig! Imorgon äger du din dag! Kramar?

vid typ 14 dagars nykterhet?!?
Jag vet 3 dagar, 3 veckor osv...
Varit en sjuk vecka på firman , framförallt för mannen som klarat det galant.... fram till idag.... Han är inte speciellt onykter men jag reagerar direkt. Försökte förklara min reaktion med att jag får ångest när han kommer hem på fredag em och är onykter , såååååå många helger , storhelger och för all del även måndagar och andra vardagar som fördärvats .
Men i vanlig ordning är det jag som är elak och inte har någon förståelse alls, han däremot är prins charming enligt honom själv ...
Ja men så bra då ! Släpp mej och leta upp ett annat offer .... fan i helvete vad jag är trött och besviken !!

man oroar sig för hur ens partner skall klara sig! Kommer hen att supa ihjäl sig? Men också: det blir nån slags konstig ”trygghet” som man har svårt att ta sig ur och så ”skyller” man lite på att man oroar sig för partnern! Helt sjukt när jag tänker på hur många helger jag lagt på att hålla mitt ex sällskap när han drack! Jag fanns där som nåt slags sällskapsdjur eller nåt! Jag hade kunnat göra tusen andra saker som jag hade mått bättre av! Hoppet om att det skulle bli bättre och att han skulle komma till insikt övergav mig aldrig! Tror att den som har mått sämst av vårat uppbrott är jag! Vet inte men tror faktiskt det! Grämer mig över all skit jag tog och över år jag slösade bort på att vara ledsen och olycklig! Du har bara ett liv, ta vara på det och ta ansvar för att du blir lycklig!

Tack för svar från er, det känns som att jag har tagit ett beslut men är samtidigt lite rädd för att lämna så som det känns måste jag ta mig en ordentlig funderare nu för jag är slut rent psykiskt.
Jag tänker mer på henne än vad jag gör på mig själv och det är dit jag måste komma att sätta mig själv först men det är inte lätt. Kommer nog att kanske bli tydligare efter helgen, jag sitter framför tv`n just nu och hon sitter i köket i telefon och dricker, vilket är vanligt senario här hemma. Jag har alltid gått med tron att det ska bli bättre men känner bara gud vad fel jag haft.

För att fortsätta vara nykter är det bra för mig att läsa och dela tankar kring alkohol. Om det kan hjälpa någon så kanske det betalar tillbaka lite på det jag är skyldig.

Tuten: bra att du känner dig säkrare. Ta hand om barnen som du säger. Jag hoppas dock att hålla ihop familjen inte kostar dig ett drägligt liv, barnen märker nog om du är olycklig.

Tallskogen: jag förstår faktiskt det där med föraktet. Jag kan känna ett ologiskt förakt för personer som exempelvis inte förstår vad jag förstår i jobbsammanhang. Bara när jag reflekterar över det så ser jag att det bara är en fråga om olika kompetenser och synsätt. Inte lätt med känslor.
Jag har läst i andra trådar här att det är farligt att skaffa barn med en som man vet är alkoholist. Min mamma gjorde det, dock med en våldsam sådan så i dessa fall kan jag hålla med. Men annars vet jag inte men låter inte som det skulle bli enklare i alla fall. Jag tror inte på någon alkoholgen som dömer barnen till alkoholism, det är nog lika delar arv och miljö. Många barn till alkoholister blir nykterister så..
(Mitt drickande är nog mer miljö än arv.)
Hur som helst låter du ju relativt säker på att du inte mår bra i relationen pga hans drickande. Förstår att det är svårt att lämna kärleken med stort K. Man vet ju vad man har men inte vad man får och de flesta vill ju ha trygghet och stabilitet. Men det kan ju finnas något mindre komplicerat där ute som inte riskerar att göra dig bitter. Men jag vill undvika att ge för specifika råd, det är era liv, lev dom som ni vill och inte som ni känner att ni borde.

läser på universitetet så är han ju också i ålder att kunna flytta hemifrån! Han kan själv göra val för sin egen del och behöver inte tvingas bo med supande pappa! Och han kan ju flytta med dig om han inte känner sig redo att flytta hemifrån! Om din son är jättekänslig kanske en supande och aggressiv far inte är bästa sällskapet heller! Du gör nog både sonen och dig sjäv en tjänst om ni flyttar! Aggressivitet ska man aldrig acceptera! Låter som en bra idé att prata med någon! Jobbigt för dig att höra att du är en hemsk människa! Inte sant och dessutom förtjänar du så oerhört mycket bättre!

Det låter som du kommit till ett beslut, det måste kännas så skönt. Som tidigare person skriver så gör det bara om du är beredd att gå. Har själv varit på väg länge , men känner att jag inte är helt redo, därför ställer jag heller inte ultimatumet.
Lycka till !
//blade runner

Tack för svar, ja detta har pågått i så många år så jag ser ingen annan utväg, Kärleken från min sida är i princip obefintlig på grund av detta och som jag ser det så har jag i första hand tänkt på henne och vad händer henne om jag lämnar, samma med barnen, nu har dom blivit så stora att jag tror dom förstår. Jag måste börja tänka på mig själv och vad som är bäst för mig, Jag känner att jag måste ställa detta ultimatum för min egen skull för att se vad hon gör, väljer hon alkoholen så känns det enkelt men väljer hon att avstå alkoholen så vet jag inte om det gör saken lättare för min del. Jag måste helt enkelt tänka vad jag vill med resten av mitt liv. Det är som du skriver, det sätter sina spår i själen hur man mår själv rent psykiskt.
Jag återkommer när jag gjort detta.

Ett ultimatum kan vara rätt om det utgår från dig själv! Och med det menar jag att du ställer ultimatumet för att du har fått nog och verkligen lämnar om hon väljer vinet! Däremot om du ställer ultimatumet för att få henne att sluta så kan det sluta med besvikelse för din del! Är man inte redo att fullfölja (lämna) är det min erfarenhet att det är bättre att låta bli att ställa ultimatum! För ens egen skull och för ens självrespekt! Känner igen mig i din situation! Har haft ett förhållande med en man som var berusad VARJE fredag och lördag, drack varje dag på semester och långhelger! Blev helt slut av det och lämnade i december förra året! Jag hade ställt typ100 ultimatum innan det men var inte redo att fullfölja! Det gjorde att han tappade respekten för mig! Och jag kände att jag svek mig själv vilket i sin tur har satt spår i själen! Fundera noga igenom vad du har för syfte med ditt ultimatum! Är det ett ”hot” för att få din fru att sluta dricka! Eller är det ett löfte till dig själv ” om detta fortgår lovar du dig själv att ta dig ur det destruktiva”! Lycka till och styrkekramar till dig!

Skriver av mig här

Jag är låg och nere....
Det känns lite som jag går och är falsk mot han just nu. Varför då kan man fråga? Jo för att jag vet någonstans att det är bättre att ta beslutet. Det är inte lätt beslut, jag står just nu o vaklar, ska jag eller inte...
Jag frågar mig själv vad kommer finnas kvar om vi går isär? Jag själv, vår vänskap, jag får slut på våra sjuka grova gräl, och våra vänner lugnar sig ( nu ska man inte tänka på andra men men )

Och sedan den andra frågan. Vad finns kvar om vi stannar???
Känslan av när? Kommer nästa bråk...
Bråk kommer?, en viss närhet kommer jag ha kvar.

Vinner jag eller förlorar jag nåt?
Vissa stunder på dagarna tänker jag på hur han är. Enligt andra är han fantastisk. Han är det när han inte blir full och dum. Men ändå så gör vi oss illa.... det har pågått så länge, kampen mellan att dricka måttligt och inte med han... det är förs nu han börjar dricka mer ok!!! Men det har redan skett allt för många gräl :( känns som jag vart så inne i allt med honom att göra att jag inte tänkt på hur jag mår. Det jag känner är ilska, frustration över tiden som gått, tid till allt oroande, och att jag sa upp ett arbete som jag i nuläget ångrar bittert. Jag har offrat mycket.... men ska det gå ut över honom???? Känns som det går ut över han nu!!!

Jag har även haft tanken att se till att få utrymme.... att kanske åka iväg nån vecka utan honom... allt känns så inflamerat, som att jag behöver läka

Stort tack för dina ärliga svar IronWill. För mig har det hjälpt att läsa hur du tänker, och jag har kunnat rensa bland mina tankar. Jag vet var min gräns går nu, och den tänker jag inte gå på i nuläget. Istället tänker jag följa barnens gräns. Dom har inga problem med att pappa dricker vuxendricka, oftast tycker dom bara att allt blir lite roligare då (man får vara uppe längre, äta chips och godis, dricka läsk, se på film etc), och inte ska jag bryta upp en hel familj bara för att jag har höga kvar på livet.

Om det eskalerar och blir fler incidenter som i fredags, ja då är det en annan femma. Men i nuläget stannar jag och accepterar våra olikheter.

Tack IronWill och alla ni andra också för att ni hjälpt mig rensa i huvet! ❤️

Igen, TACK för ditt svar, det hjälper surret i hjärnan väldigt mycket, tusen tusen tack!

Du verkar vara en oerhört insiktsfull och klok person, och verkligen bra frågor som fick mig att fundera i lite nya banor (fastän jag funderat i dom banorna förr men inte ”vågat” fullt ut...). För nu måste jag fokusera på vad JAG vill. Under dessa år har fokus nästan enbart legat på att ”bara vi kan vara tillsammans blir allt bra”.

Om jag och min kärlek träffats vid en annan tidpunkt i livet är det mycket möjligt att jag faktiskt kunnat leva med hans vanor/problem. Och kunnat hantera oron.
Men han är 14 år äldre än mig, har redan barn, jag har det inte (bara där finns också ett ”problem” som vi pratat om då han inte ser att han vill ha fler barn...men det kan vi i alla fall prata om :)

Och min oro, vad gäller den egentligen? Mycket bra fråga!! Är ju lätt att bara vara orolig för att man liksom bör vara det. Men dels, kanske lite larvigt, är det att han kommer dö och lämna mig ”onödigt” tidigt (med tanke på vår åldersskillnad). Dels att det kan eskalera när han går i pension (är ju rätt många år dit men ändå). Och sen är det väl så att hälsan också spelar in... men, kommer på mig själv att det största problemet är nog ändå att JAG inte tycker om det, rätt och slätt. Att min oro mer gäller mig själv, att jag ska bli så arg att jag till slut pajar allt, en gång för alla. Att jag faktiskt börjar tjata, och blir någon jag inte vill vara. Så kan ju förstå att han eventuellt synar min oro som jag påstår gäller honom (fast den gör ju det också). Jag vill inte ha alkohol som en part i vårt förhållande, jag vill kunna ha helt nyktra semestrar, ha en pigg partner som inte alltid måste ha en drink i handen bara för att...
och hans alkoholintag provocerar mig nästan, svårt att beskriva med annat ord. Skäms nästan för att ens skriva det, men jag känner någon sorts förakt. Hur kan han liksom vara så dum att han häller i sig så mycket gift? (Även om jag vet att det inte handlar om det! Men var nyttigt att läsa det du skrev, att hjärnan blir kidnappad). Han som jag i allt annat hyser det största förtroende och respekt inför, han som är den bästa jag mött, alla kategorier! Och så gör han så här...öl på öl, whisky på whisky, tömda vinflaskor... allt under en ”livsnjutar-etikett”, trots att kroppen tar stryk. Att jag tar stryk. En ständig irritation och frustration, fast inte synlig så ofta. Vi har ju ofta druckit ihop och haft hur trevligt som helst. Så även där kan jag förstå att mina enligt honom plötsliga ”påhopp” blir lite svåra att förstå. Allt detta gör att jag känner mig falsk, och när jag tar upp frågan så vill jag ju vara ärlig. Men hans reaktion gör att jag inte vågar vara helt ärlig, eller snarare- jag kan inte för då sätter han ju punkt genom att säga att förhållandet är slut...
För såklart kan han ju inte, hur väl han än känner mig, läsa mina tankar. För mig är det ju nämligen inget plötsligt påhopp, utan en irritation (kombinerad med oro) som alltid ligger där, men lika ofta är den i schack och jag behåller det för mig själv.

Precis som du säger - inget är svart och vitt! Och ett förhållande är inget undantag.

Är så knäckande att trots att kärleken (med stort K!!) finns där så går det liksom inte i praktiken. Men med tanke på att vi redan har lite uppförsbacke så blir liksom alkoholproblem och vår olika syn på det...övermäktigt. Jag vet att min oro och irritation kan dyka upp till ytan när som helst, och att det då blir dessa ohanterliga bråk, det gör allt ännu värre. Och det är inte rättvist mot vare sig honom eller mig.

Har själv förstått att det han säger med att göra slut är en försvarsmekanism, ett sätt att sätta punkt, men kändes så fint och tröstande att läsa det du skrev om det. Så tack för det också!

Är inte lätt detta, men vem har sagt att livet ska vara lätt...

Stor kram till dig!

Hej misty65 ??
Ja, jag tycker dessa möten hjäper mig att stå kvar och följa MIN VÄG! Den känns RAK och RÄTT varje gång jag går därifrån ?
Bygger på 12-stegsprogrammet, som är helt nytt för mig. Har ingen uppväxt med alkohol eller annat missbruk i familjen eller i min närhet ?
"Min" grupp består bara av kvinnor i olika åldrar och med anhöriga män/barn/föräldrar som är beroende av olika drycker/droger m.m. Vi är anonyma i gruppen om vi vill ??
Fick tipset om mötena från min kontakt på socialen ??
Kolla om det finns något i din närhet, om du tror det kan hjälpa dig ?
Styrkekramar ?
GrönKatt ??

Jag tycker också att det låter som att han har problem med alkohol, men inte har vilja att ändra det. Kanske kommer han aldrig att vilja göra det. Eller så händer något som får honom att vilja leva nyktert.
Tyvärr tror jag inte du kan göra så mycket.

Vad är källan till din oro? Är det att han kommer att dö i förtid? Att han när som helst kan eskalera? Eller sociala konsekvenser av hans intag?
Kan du tänka att han har en sjukdom och att du måste leva med det? Och därmed distansiera dig ibland och göra egna saker och låta honom vara ibland. Som sagt är ju livet inte svartvitt så det kanske går att acceptera och ändå ha en rätt bra relation?
Men om det påverkar dig negativt och upprepat så kanske det är bättre att ta en jobbig tid med sorg och saknad för att sedan hitta någon som du kan ha en bättre relation med.
Jag tycker inte att du ska se det som att han ”väljer” alkoholen över dig. Det är inte riktigt ett val, det funkar inte så. Hjärnan är kidnappad. Och att hota med att göra slut är något man tar till för att sätta absolut punkt för diskussionen. Jag har också sagt så, tyvärr (ush). Aldrig menat det innerst inne men det är en försvarsmekanism.

Men jag undrar lite (för att jag inte förstår, så ta inte illa upp) hur hon menar?
Är det inte lite som att någon krockar in i mig när vi båda cyklar och vi flyger ner i diket. Sen när vi ligger där så säger jag ”du det här är ju ditt problem”? (Wow vilken dålig liknelse)
Vad jag menar är ju att ett återfall hos en partner drabbar båda i någon form oavsett hur man tar avstånd från det?
Eller menar hon då drar jag så du kan sitta där med ditt problem?

Så enkelt, kort och koncist. Så bra. Den lägger jag i min samling av bra ord och meningar.
Ditt återfall - ditt problem. Precis det som en missbrukande människa behöver.
Tack. Tar det till mig, rakt in.

frågade mitt ex en bra bit in i nykterheten om hur hon skulle reagera om jag tar ett återfall. Hon hade då varit med på en sk Familjevecka och sen jobbat med sig själv i Al-Anon och hittat sin egen väg så svaret var direkt och obarmhärtigt :
Du ! Det är enbart ditt problem !

Tusen tack för ditt svar!

Ja jag har ju flera anledningar till min oro såklart (han dricker i ensamhet, för ångestdämpande effekt, dricker mycket och nästan dagligen, blir aldrig bakis även när han ”borde ”, dricker fort, fått gikt-anfall, osv) och jag har aldrig med någon annan haft en sån här dålig magkänsla gällande alkoholvanor...
men- han blir inte otrevlig eller dålig av det! Snarare bara gladare.
Det märks egentligen inte alls om han dricker två glas vin, tre öl och en stadig whisky. Så jag dribblar så med mig själv - vad är egentligen då problemet? Problemet blir ju som absolut värst och mest påtagligt när jag försöker uttrycka min oro och vi börjar bråka? Han blir inte aggressiv, utan mest bara helt iskall. En väldigt varm och inkännande man kan plötsligt se på mig med förakt i blicken. ”Hota” med att göra slut om inte jag kan acceptera honom för den han är och sluta tjata.

Det är på flera sätt så otroligt sårande. Vi har en väldigt ”öppen relation”, eller hur jag ska säga. Inte med den aspekten att vi är med andra, men att grunden är att vi vill ge varandra mycket frihet och att man ska värna sina egna intressen och vänner osv. Vi trivs extremt bra ihop, skrattar mycket, har världens bästa samliv osv.

Jag har vid några få tillfällen uttryckt min oro, inte på ett tjatigt sätt, men det är så han tolkar det. Och efter senaste bråket så är det alltså tystnad som gäller från hans sida. Över en vecka nu (vi bor inte ihop). Och detta beteende, tillsammans med mina andra ”byggstenar”, får ju min oro att späs på än mer - hans uppfattning om att hans alkoholvanor är så viktiga och oinskränkbara leder alltså till att han hellre än att se över dom gör slut med den han älskar? Det blir så bisarrt.
Han skulle nog påstå att det i så fall handlar om ”tjatet” snarare än alkoholen, att ingen annan ska få säga åt honom hur han ska leva sitt liv (vilket jag i sak håller med om). Men detta är inte tjat - det är en genuin jävla oro över att han konsumtion kommer få katastrofala konsekvenser... :(
En oro som grundar sig i kärlek. Vilket han ändå gav uttryck för att han förstod sist vi pratade på telefon, och han bad om ursäkt för sitt beteende.
Men han landar istället i att han inte ”klarar en relation” snarare än i att bjuda in mig helt i sitt liv... och så här har det alltså varit i 3 år. I början förstod jag - han var nyskild, jobbigt med barnen, behövde komma på fötter, byta jobb, flytta osv. Vi har båda försökt göra slut men alltid kommit tillbaka till varandra. Grundkärleken är så stark. Tvivlar inte på om han älskar mig eller inte. Vet vad han känner för mig, och han vet vad jag känner för honom.
Men med tiden så har såklart min frustration växt, varför blir jag inte ”insläppt”? Och i nuläget, när jag börjat se hans alkoholvanor för vad dom är, utan att bortförklara inför mig själv- ja då klarnar ju bilden något. Dels hur han kunnat stänga av sina känslor så abrupt under åren, dels att han kanske är rädd att släppa in mig helt pga då kommer jag se hans konsumtion på ett nära håll...

Allt känns som upp och ner-vända världen. Ena stunden litar jag på min magkänsla, för att i nästa börja tvivla igen... men vet i alla fall att jag inte orkar ha det så här, oavsett anledning...
Behövde skriva av mig, sorry för långt utlägg!

Hmm du låter toppen. Du har kommit lite längre än mej. Hmm medberoende mötena tycker du dom hjälper.

Ledsen men det du säger är nog ungefär rätt. Det kan vara det ena eller det andra. Att ta upp någons beteende i syfte att förändra det kan ju leda till att personen går i försvarsställning oavsett vad det gäller. Personen kan själv uppleva att det är ett problem men vara ovillig/oförmögen att förändra det. Eller så kanske hen faktiskt inte upplever att det är ett problem och därför gå i försvarsställning och känna sig anklagad.
Så nej, jag skulle inte säga att det som enskild företeelse är en varningsklocka. Det finns andra varningsklockor som är betydligt tydligare. (Kan jag se nu i efterhand). Att dricka själv till exempel. Att ha svårt att sluta när man börjat osv.
Men däremot, eftersom du redan tycker att din partners konsumtion är ett problem i er relation, så är ju hans oförmåga att prata om det tyvärr ett tecken på att ni har en bra bit kvar innan ni kan mötas.
Jag kunde prata om det med min fru men kunde väl kanske oftast inte riktigt se problemet. Dvs inte ville se det. Men det var eg inga problem att diskutera med bibehållet lugn från min sida. Annat än när det kom under pågående dryckessession. Då blev jag sned. Ingen idé att ta upp det alls med en person som är påverkad.

Tack <3