Senaste kommentarerna i forumet

Skriver det jag känner

Igår grät jag floder, det kommer helt plötsligt.... jag är mitt uppe i att ta ett nytt beslut om att gå isär och behålla vänskapen vi haft flera år innan vi vart ett par än att förlora den helt om det uppstår ett grovt gräl igen med polis mm inblandat.
Han gav mig en puss nyss, jag kände mig arg efter det. Sedan får jag dåligt samvete av att jag blir arg :/
Tänker att det var ju jag sist som var mest dum i grälet, men sedan påmins jag om att jag har kanske andledningar till varför jag är så arg

Du tar ansvar för dig och dina barns välbefinnande.
Det gör ont och det du känner är en normal reaktion,
Gör jag rätt? Hur mår han nu osv?
Det här kommer försvinna allteftersom tiden går.
Försök tänk på att du gjort rätt och se till att skriva och tala med någon du tycker om att prata med

Kikar in och önskar dej lycka till med jobbintervjun imorgon !
Vill du ha en referens ??
”En klok, stark och empatisk kvinna som inte ger sej en millimeter när hon bestämt sej för något ” Tummarna hålls !

Och det låter som du har en bra plan. Självkart tycker du synd om honom, men han vet ju vad han måste göra för att lösa problemet. Ge honom tid att acceptera det och utvärdera igen vad du tror. Hoppas det går bra för DIG, och barnen såklart.

Hej Rådvill! Ledsen för sent svar.
Förstår precis din ledsenhet, är där jag med. Saker börjar landa och jag ser på vår historia med andra glasögon (trots att en del tvivel finns kvar...). Och inser att mest troligt är problemen ännu värre än vad jag velat inse. Och så är det ju när man älskar någon, man vill ju vara med den personen oavsett, och det är svårt att se situationen utifrån (milt sagt).

Hur går det för dig?
Jag har ännu inte kunnat ha ett ”allvarligt snack” pga att vi inte setts sedan ”sista bråket”. Men jag börjar känna att behöver jag verkligen det snacket? Han VET vad jag känner, och mitt uppdrag är inte att klä det i ord, dessutom tror jag inte det skulle hjälpa. Men jag är alltid för att man ska prata!! Men om personen inte ens kan prata om det, eller ta ens oro på allvar och förstå att det inte är ett påhopp utan just en oro, ja då går det ju inte.

Sen kommer jag som aldrig haft problem med alkohol kanske aldrig helt förstå detta. Men börjar känna att det också är ok. Ibland måste man släppa den man älskar, för bådas skull (lättare sagt än gjort jag vet, är ju i valet och kvalet själv).

Fint att läsa alla kommentarer, och särskilt från er från ”andra sidan”. Oerhört värdefullt. Skulle också vilja fråga er (även om jag vet att det är supersvårt och vanskligt att svara generellt på sånt här): skulle ni hålla med om att det är en varningsklocka att inte kunna prata om alkoholkonsumtion och gå i alla möjliga försvarsställningar direkt (livsnjutare/ har full koll/ är sin egen lyckas smed/förminska problemen osv) Att det i sig tyder på att man kanske har problem?
Inser såklart att alkohol kan vara en öm tå oavsett om man har problem eller ej. och är det så att man de facto inte har problem utan ”bara” dricker för att det är gott, ja då är det ju klart att man blir sårad över någons oro och tolkar det som ett angrepp. Eller? :/

Stor kram till alla!

Förstår att du är i en svårt situation. Du kan vända på det och se att du kanske räddar livet på den du älskar genom att gå. Att du går, kan bli en vändning. Du räddar dina barn från att riskera medberoende i vuxen ålder. Din man, och jag vägrar att kalla någon "din/min alkoholist" (Alkoholist är inte vår identitet. Vi är människor med alkoholproblem) kan också behöva en tid för reflektion, rehabilitering. I sitt tillfrisknanden kommer han att förstå att du gick av kärlek. Många skriver: jag är rädd att han super ihjäl sig om jag går, men vi super ju ihjäl oss avsett, om vi inte lägger ner.
Det blir en tuff tid för dig, barnen och din man men det kan också rädda hans liv.

Kram och lycka till

MM, medmänniska och passiv beroendeperson.

... så pågår resan fortfarande!

Jag kämpar på med barn och eget mående, och min älskade särbo! Barnens mående går upp och ner - pappan är nykter men har problem med sin aggressivitet och barnen är mitt i det. De förstår mer och mer och i perioder mår framför allt den store dåligt. Pappan hotar emellanåt med att låsa in honom, stänger in honom i mörka rum, ignorerar honom och liknande. Pappan favoriserar storebror gentemot lillebror, men fryser ut och straffar storebror i olika situationer. Ett effektivt sätt att ge dålig självkänsla och mycket ilska i sonen.
Jag är nu stark nog att tala med barnen om att det inte är okej att en vuxen gör så, men känner maktlöshet... ska barn behöva ha det så här? Men just nu pratar barnen om det, berättar och ”får ur sig det” och mår då bättre! Har dock redan största delen av boendet, så det är inte mycket att göra, då det är lugnare nu än tidigare.
Mitt mående pendlar - är sjukskriven för utmattningsdepression och PTSD. Men ändå - allt, precis allt, är bättre än det var i vårt förhållande!
Jag och min särbo firar snart tre år tillsammans, och han är helt underbar och fantastisk - han är allt jag vill ha och behöver i en partner: han är omtänksam, snäll, lyhörd, rolig och fin på alla sätt! Iblan blir vi oense, och efter tre år är det bara en liten ilning av kyla som sticker till i mig ”hjälp, blir han galenarg nu...”, men jag sansar mig och andas - han blir ju aldrig arg på det sättet. Han stöttar mig när exet är inne i sina galenperioder och sms- och mailbombar mig och jag svarar när jag måste, men bara på det som är relevant.
När vi levde ihop kände jag mig som ett asplöv, eller snarare ett söndersmulat och sönderstampat asplöv, men livet är bättre och jag är så otroligt stolt och nöjd över att jag lämnade!

Vill bara kika in och gratulera till ditt livs bästa beslut ????Grattis till dej och din familj som får en fru och mamma som är där med klara sinnen ! Kram på dej ?

Sök upp mig på fb under mitt nick Flyg Cert, så kan jag tipsa dig vidare!

Jag håller med övriga här. Det är svårt att hitta ett mått för alkoholkonsumtion och ffa för skador som alkoholen för med sig rent socialt. Man får gå på magkänslan helt enkelt. Är det här normalt för mig? Kan jag acceptera det här? Som jag har skrivit i andra trådar: Det finns ingen anledning till att hänga upp sitt liv kring en person som missbrukar om man själv börjar dras med och blir medberoende eller mår dåligt av det. Det finns miljoner tänkbara partners därute som man ge en så mycket mer än den ångest en missbrukare kan föra med sig. Jag rekommenderar därför alla, inklusive min man, att lämna den som missbrukar och som inte själv vill sluta. Det är ingen ide att förstöra sitt eget liv på en människa som alltid kommer att välja drogen före allt annat. Om hen inte erkänner sitt beroende och vill sluta, förståss. Då ska man finnas där, stötta osv, tycker jag.

Jag sitter "på andra sidan" och är den som dricker på tok för mycket. Som mår som bäst när kylen är full av alkohol. Som helst är hemma ensam och dricker. Jag vet att det låter helt sjukt. Jag_är_helst_hemma_ensam_och_dricker trots att jag älskar min man mer än allt annat och helst vill vara med honom hela tiden. Och trots att jag älskar alla våra underbara barn än allt annat och helst vill vara med dem. Och trots att jag har världens roligaste jobb och vi- utåt sett- har ett sjukt bra liv med pengar och status och allt det där. Trots det så vill jag vara hemma ensam och supa. Tragiskt. Javisst!

Men är man missbrukare- vilken drog det än må vara- så är man SJUK och man rår inte för sin sjukdom. Det är samma sak med cancer. Man kan inte välja familjen före cancern, för cancern finns alltid där. Det är ingen bortförklaring men en liten tröst för er som lever med en missbrukare. Ni blir bortvalda, gång på gång. Spelar ingen roll om ni står med sexiga underkläder, biljett till åtråvärda konserten etc. Alkoholisten kan, utan att blunda, välja bort allt detta för alkoholen. Det är missbruket- SJUKDOMEN- som gör det.

Jag har valt att var öppen med min familj nu, kom på själv att det här går fan inte. Håller på att supa bort alltihop. Vet hur jävligt det är att växa upp i ett hem med för mycket alkohol. Som barn lovade jag mig själv att ALDRIG utsätta något barn för det, och vad gör jag själv (Jag_är_helst_hemma_ensam_och_dricker)? För att inte riskera att min man lämnar mig för en fräsch kvinna som har stake nog att sluta dricka, och för att mina barn inte ska förakta mig, som jag föraktade min mamma, för att jag väljer bort dem och inte har stake nog att sluta dricka. Så nu har jag hållit uppe fyra veckor. Det blir säkert något återfall. Men jag ska fanemej sluta, innan min man gör det enda rätta- och lämnar en alkoholist.

Ingen ska behöva leva med skiten som alkohol för med sig så jag har full förståelse för att det kan hända att jag blir lämnad om jag inte slutar nu, men jag ska kämpa med näbbar och klor för att vara vit och för att behålla min fina man och våra barn och det vi har byggt upp. Allt annat vore idiotiskt.

Jag tror inte flygcert är aktiv här längre men jag tror jag kan få kontakt med henne och be henne att ’titta in’. / mt
Nu har jag meddelat henne om din förfrågan. / mt

Hej!
Det är en gammal tråd men jag chansar att du fortfarande är aktiv. Du skriver att du kan tipsa om jurist i Göteborg. Jag är i en situation där jag har bestämt mig för att lämna min alkoholiserade man och behöver hjälp av en bra jurist.
Med vänlig hälsning, Elin

Min fru har flera gånger bett mig dra ner, gömt öl och whiskey vi haft hemma och oroat sig när jag varit ute. Drack mycket folköl förr och det lär en att kunna hälla i sig stora mängder vätska och i ett snabbt tempo, vilket är farligt när man går över till starköl. Men det kunde jag inte ta in. ”Äh larvig du är”. Början till slutet var att jag ökade mitt intag ännu mer och det oftare blev starköl. Det gick dessutom ganska fort. Dels pga stress och antagligen lite livskris. Hittade på ursäkter att allt oftare dricka framför tvn, i bastun, aw, fest mm. Barnen hade hört talas om alkoholism i skolan så de började undra varför jag så ofta satt med öl. De kollade tom % på flaskan (de är inte så gamla). Och frågade om jag kunde dö av det. Det gnagde. Stressen och den ökade konsumtionen och det dåliga samvetet spädde nog på en depression tills att jag kom till en punkt då jag mådde skit som aldrig förr, kände att det var väl lika bra att allt bara gick åt helvete. Sårade min fru rejält och började då faktiskt för första gången skämmas över vem jag blivit. Jag bad henne tom lämna mig (och menade det eftersom jag själv inte ens ville vara med mig). Insåg ganska plötsligt att väldigt många av mina problem var direkt eller indirekt kopplade till alkohol. Stress som antagligen delvis förvärrades av alkohol, ”botades” med alkohol och depression lika så. Motionen som man mår bra av försvann pga baksmälla och trötthet och sovmornar. Många onda cirklar. Jag vågade då koppla ihop alla enskilda händelser och elände och se allt som en lång kedja i stället för enskilda incidenter.
Kan inte säga att jag är ”botad” eller att det blir ett romcom-slut på det hela. Men jag vet att jag själv inte vill dricka mer. Om min fru skulle lämna mig (låg risk för det just nu iaf) så känner jag mer att jag skulle tänka ”jag är glad att jag i alla fall inte dricker till råga på allt” än att ”det är synd om mig så nu kan jag dricka” och det är för mig beviset på att JAG inte vill mer. Sen kanske det blir fel ändå, men jag vill i alla fall inte. Sorry långt svar och jag menar inte att kapa denna tråd och få den att handla om mig.

Jag tror att något måste hända för att man ska vilja bryta mönstret. Vad det är är nog individuellt. Somliga svarar kanske på ett hot om att bli lämnad, andra på resultat från läkarundersökning eller barnens oro. Men jag skulle aldrig ändrat på det bara för att min fru tyckte det. Jag var dessutom kalibrerad av en omgivning med hög konsumption alltså var den normal (om än glasklart riskbruk). Det är inte bra att sitta hemma och dricka själv. Kanske inte har ihjäl en direkt, men det kan lätt, som i mitt fall, leda till ett ökande intag. Men man är blind eftersom man inte vill se. Alkohol är ju en del av lösningen, inte problemet. Jag tror personligen att folköl är värre än starköl. Man hade respekt för starköl men inte för folköl och den är förädisk eftersom man lär sig att dricka fel. För mycket. Och folköl ”vafan det kan man väl ta ett gäng hemma utan att vara alkis”.
Jättesvårt att ge er några konkreta råd. Man vill inte se problemet. Man vill inte se när det växer. Man är oförmögen att förstå att det gör livet sämre. Samhället är alkoholpositivt och alla ska dricka.
Prata med er partner om hur ni ser på det och anklaga dem inte för då blir det tvärnit. Bestäm er för vad ni accepterar och inte. Gör det tydligt för dem (det förtjänar dom). Om det inte går att hitta någon samsyn så måste ni välja om ni vill flytta er gräns eller gå vidare. Men stannar ni så var uppmärksamma på om det förvärras. Livet är ju inte svartvitt. Älskar ni dem och de sköter sina åtaganden, men ligger I överkant så kanske det går att leva och må bra med smärre justeringar.
Återigen beklagar att det blev långt. Bruka inte för mkt våld på era värderingar och tänk på er själva främst.

IronWill Du har rätt. Gränsen är flyttad många många gånger. Tror ärligt inte det finns mer gränser nu, ska vara att jag stannar och han får dricka och bete sig hur han vill och så tänker jag inte leva.
Jag och barnen behöver lugn och ro nu. Och för att få det behöver vi flytta. Är han villig att kämpa och bli nykterist så finns vi där och det har jag sagt till honom. Jag vill se att han gör som du, att han bevisar att han tar hjälp, att han pratar med mig osv. Att jag ser att han verkligen vill. Och det kan han göra fast vi bor på annat ställe. Sen får tiden utvisa. Jag hoppas innerligt att han tar hjälp och att han inte avvisar mig.
Så lätt att tänka så och skriva ner det.. jag VET att det är det enda rätta, men så svårt när jag älskar honom! Bara jag tittar på honom tycker jag synd om honom. Vill inget hellre än att hålla om honom o säga att jag stannar. Tror han är jäkligt förvånad att jag inte gett med mig än..
Tack för att du svarat! Så skönt att få höra hur en alkolist tänker! Och jag är glad att du tagit steget till en nytt liv!

Vilket bra svar av dig IronWill, jag tror dig när du säger att vi inte kan förändra någon annan om dom inte själva vill.

Vad var det för skit som fick dig att ändra din ståndpunkt? Och är det barn iblandat hos er också?

inte för en själv när man lämnar heller! Inte när kärleken ändå finns kvar...trots allt dåligt som hänt! Precis som alkoholisten får ta hårda konsekvenser så får man själv det också! Så Ironwill är klok: du känner honom bäst! Själv lämnade jag för nästan ett år sen och är fortfarande jättedeppig och saknar det som var bra och den kärlek vi i grund och botten hade! Känns som man aldrig kan gå vidare! Var jätterädd om dig själv och barnen vad du nu än kommer fram till för beslut!

Dina brev skulle kunnat vara skrivna av mig, samma situation med barn, långt förhållande, brutna löften och en oförmåga att lämna fast man dagen innan känner att nu händer det. Jag har inga goda råd då jag sitter i samma båt. Det som kanske hjälper på sikt är att bry sig om sig själv, lära sig göra saker för sig själv och på så sätt bygga upp ett oberoende. Jag tycker jag börjar bli bra på det men eftersom jag är kvar vet jag ju inte om det hjälper :-). I vilket fall som helst en stor kram till dig // blade runner

Om du frågar honom hur han ser på att sluta och på vilket sätt han ska jobba med det. Är han villig att prata om det? Slätar han över svaren? Hur tror du han skulle bete sig om han menade allvar? När han velat förändra andra delar av livet hur har han gjort då? Vilka steg har han tagit för att visa att han vill förändras?
Visst finns det risk att det är manipulation. Och visst har du rätt i att velande kring sluta/skära ner är tecken på obeslutsamhet men det är ett jävligt svårt beslut. Jag kan bara tala för mig men jag sa att jag slutar för gott, velade ca 2 dagar men valde att fullfölja. Då blev jag helt besatt av att sluta. Läste, gick på AA, hittade hit, pratade väldigt mycket med min fru om mitt upplägg och mina tankar kring hur det skulle bli och konsekvenser av det valet. Jag var också öppen om att diskutera hur det sett ut under åren och att ta in allt. Också att bränna alla broar (ok det jobbar jag fortf med) och inte ge mig några utvägar. Men sen är det ju givetvis dag till dag. Jag kanske får återfall, men jag är i alla fall bestämd över att jag i så fall ska sluta igen och vet att jag har problem. Tror alla visar sin förändring olika, men om du verkligen känner honom så kanske du känner om han verkligen menar det. Men ord väger ganska lätt. Att skuldbelägga, vela och spela offer är nog tyvärr fel tecken i alla fall. Sen viktigast av allt orkar du? Det är en resa att sluta också? Den blir lättare var dag, men om han får återfall, är du beredd på det? Fundera över vad du kan ta och inte och dra gränsen med taggtråd.
Tillägg: Jag läste en bok om dåligt ledarskap. En dålig chef som trycker ner sina medarbetar får dem att konstant flytta sina gränser och tillslut är de inte förmögna att stå upp för sig själva. Kan tänka mig att medberoende funkar lika dant. Så ta en ärlig titt och försök lista ut hur långt du flyttat dina gränser (om det går). Jag förstår att det är jobbigt att ge sig ut på okänd mark och lämna. Men i ärlighetens namn, är det inte lika okänd mark att vara kvar?

Tack för ditt varma svar virvelvind <3
Kram

Troja. Du undrar om du är krävande. SJÄLVKLART ÄR DU INTE DET! Om din kille inte kan ge dig det du behöver och vill ha så är ni inte rätt för varandra. Och det betyder INTE att du är krävande, bara att du har en magkänsla av att allt inte är 100. Varenda människa fattar ju att ett förhållande inte är 100 hela tiden, men när någon missbrukar så sabbas förtroendet hela tiden, om och om igen och till slut går det inte att få bort klumpen i magen. Det går inte att hela.
Du får aldrig någonsin tro att det är DU som gör fel, kräver för mycket etc. Jag kan lova dig att om du släpper den här killen och så småningom hittar en ny så kommer du att märka när du har "hittat rätt". För när man har hittat rätt så finns det ingen klump i magen. Det finns inga tårar av besvikelse. Ingen kamp. Ingen oro. Ingen misstänksamhet. Allt är bara så självklart och lätt.
Och vet du vad det bästa av allt är?
Det finns så himla många fina killar och tjejer därute! Det är inte så att Troja är ämnad för en speciell kille här på jorden utan det finns MASSOR av killar som väntar på just dig. Killar som inte missbrukar och som kan ge dig den kärlek och det lugn som varje människa är värd. Så slösa ingen tid på den här killen. Inse att han var fel för dig och släpp taget för att kunna gå vidare. Du kommer att gå som en vinnare. Han som en förlorare med flaskan i handen...

KRAM!

Tårarna rinner
Vi bråkat för någon dag sedan och jag va väldigt otrevlig. Jag tror att det har att göra med att jag är nära bristningsgränsen. Vi pratade igår, och det va en lugn stund...
Jag sa att jag tycker egentligen att vi ska sära på oss för våran egen skull. Han säger annat.
Det är inget jag vill sa jag men jag tycker nånstans att vi ska se utifrån. Att det är destruktivt. Han säger alla bråkar.
Allt han säger får mig o vakla :( jag vet inte vad jag ska säga då. Vet bara att idag sitter jag och panikgråter....
Kanske kan vara att jag någonstans i mig vet vad som bör göras men inte tagit steget fullt ut???
Det gör ont, men någonstans så vet jag vad som är det rätta.

är du utsatt för! Känner igen mig något enormt! Mitt ex kunde låta bli att dricka ett tag för att jag skulle backa och lugna mig! När allt var lugnt igen började han ta en öl till maten, som blev två öl och snart var vi tillbaka på ruta ett igen! Hade din man menat allvar med att sluta dricka hade han låtit dig flytta (av respekt för dig och barnen) och följt sin nykterhet oavsett vad du fattar för beslut runt dig och er! Känner även igen det där med att vilja hantera sitt alkoholintag eller som mitt ex uttryckte det ”nu skall jag bli normaldrickare och vi skall bara ha det bra”! Hände aldrig, funkade nån vecka eller två! Och jag tyckte så otroligt synd om honom! Det ÄR ju synd om alla som är beroende tycker jag för alkohol finns överallt nu för tiden! Måste va hemskt att vilja sluta dricka och hela tiden utsättas för frestelsen överallt! Önskar dig massor av styrka!

manipulerar dig svårt nu !
Hans ord kunde vara mina när jag var aktiv.
Genom att hota och lägga ansvar på min familj så fick jag det lite lugnt i några månader så jag kunde återgå till drickandet lite smått efter ett tag. Jag hade inga som helst problem med att vara spritfri ett längre tag om jag visste att det fanns en bortre gräns där det var fritt fram att kröka igen. Just därför har jag aldrig någonsin satt en gräns för min nykterhet annat än att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer. En gräns längre bort kan jag inte överblicka och inte hålla mig till eftersom det händer saker på vägen dit.

Idag är jag nykter helt för min egen skull och kan inte lägga ansvar på nån annan än mig själv.

IronWill har du något råd på hur jag ska göra nu? Ska jag hålla fast vid att gå? Tänk om han verkligen menar att skärpa sig denna gång? Just nu är han otroligt hjälpsam, han hör av sig om han blir sen, han kollar om barnen är hemma innan han åker från stan (vi bor 2 mil utanför) så han kan ta med dem hem. Allt det där som jag har bett om och som man gör i ett förhållande och som han struntat i på grund av att han varit full.
Samtidigt så får jag inget riktigt grepp om honom. Han säger att han inte vill dricka mer. När jag frågar hur han tänkt med alkoholen så kan han ena minuten säga att han inte vill dricka mer, för att i en annan mening säga att han vill kunna hantera det. Känns som han inte riktigt är där än? Han är också väldigt noga med att säga att han inte VILL dricka mer, han säger inte att han inte SKA dricka mer.
Han säger också att flyttar vi nu är vi ingen familj längre. Han ska inte sätta sin fot i lägenheten säger han argt. Det gör ju så jäkla ont.. hur ska jag göra?? Desperat!

Depression och alkoholmissbruk är en ond cirkel där de föder varandra. Jag har haft samma problem som din pappa.
Jag förstår att du lider med dina föräldrar.
Om du kan få din pappa att söka hjälp för något av problemen så kan han troligen få hjälp med det andra. En förändring i något av dem kan ha stor effekt på det andra. Dricka mindre leder ofta till starkare psyke och att må bättre kan ofta leda till minskad alkoholkonsumption.

Men det är väldigt tufft som barn till en förälder med dessa problem. Du kan i värsta fall spendera många år med att hjälpa till med detta om du tar på dig det.
Försök få din pappa att söka hjälp självmant, om han inte vill det så fokusera på ditt eget liv och att må bra själv och försök igen vid ett senare tillfälle. Det är inte ditt jobb att hålla ihop dina föräldrars äktenskap. Ta inte på dig den rollen. Bli heller inte ”mamma” åt din pappa. Lättare sagt än gjort, men om du kopplar ihop ditt mående med dina föräldrars relation så är risken stor att du blir lika olycklig. Det framgår inte om du bor hemma eller inte, vilket så klart försvårar det hela. Men du har ett eget liv och de ska vara dina föräldrar, inte tvärt om. Och om din pappa känner att han förstör för dig med så mår han säkert ännu sämre.
Skriv mer om du har lust, finns bra stöd här!
Jag glömde fråga, varför tror du att han skulle ta livet av sig? Är det något han säger eller är det hur han mår som får dig att tro det?