Senaste kommentarerna i forumet

Jag har (haft) alkoholproblem och ”roar” mig med att läsa även detta forum för det hjälper mig att få insikt om mitt beteende och kalibrera min egen inställning om normalt och onormalt. Känner igen mig och flera kompisar ovan. Tv-spel och öl. (Valt det över sex med min fru till och från).
Ta det inte personligt, det har inte med er att göra.

Sen är det många trådar här som handlar om ”har hen alkoholproblem?”. Jag vill hävda att den frågan är irrelevant (i linje med någon annan skrev ovan). Är det ett problem för er?
Problem har ju den egenskapen att de är olika stora, små eller obefintliga beroende på vem som betraktar dem. Skulle ni frågat mig för något år sen så skulle jag svarat nej. era partners har inga problem, jag kör samma och det funkar fint. Mina polare hade sagt nej IronWill har inga problem. Mina kollegor hade sagt nä vi tror inte att IronWill har problem. Min fru tyckte dock att det var ett problem för henne. Och jag har lovat henne åtskilliga gånger att da ner eller sluta. Men eftersom jag inte ansåg att jag hade problem fanns inget skäl att faktiskt göra det. Sure, lite tomma löften och nån vit vecka. Klartt.
Det är väldigt svårt att ändra på andra människor. Det är väldigt svårt att ändra på sig själv.
Men betydligt lättare att ändra på sig själv än andra. Olika människor betraktar olika mängder som problem/missbruk/normalbruk. Olika kompisgäng kalibreras efter varandra. Men först när man själv tycker att man har ett problem är man kapabel att ändra på det. Efter ”lite” skit som hände tyckte jag slutligen att jag hade problem. Och nu kämpar jag med att ändra mig själv, för att jag själv vill det. Dricker inte alls längre.

Men som sagt är hens konsumption( onormalt hög eller inte) ett problem för dig? Kan du ändra på dig själv och leva med det? Om inte, ja då är det nog enklast (men såklart väldigt jobbigt) att ändra på situationen och hitta någon med en lägre konsumption. Är er partner inte villig att diskutera det eller av en annan åsikt så är chanserna små att ni kan förändra dem.
Vet inte om jag tillförde något, men hoppas ni hittar en väg framåt. Jag lider med er nu när jag har en nykter bild på hur min konsumption såg ut i min frus ögon.

Att lova för någon annans skull funkar inte. Det kommer alltid tillfällen då man vill dricka och kanske skulle komma undan med det. Om man gör det för sin egen skull är de tillfällena möjliga att stå emot. Gör man det för någon annan är det ju bara att inte åka fast som gäller. Och sen tar man större och större risker och tillbaka på noll. Sen att hamna i ”jag kan väl dricka för ni ska ju ändå lämna mig” är heller inget bra. Det är en ursäkt. Livet är fullt av ursäkter att dricka om man vill leta.
Du kan inte fixa honom. Bara han kan det, om han vill. Av erfarenhet vet jag att mina löften om att dra ner, var vatten värda innan jag faktiskt ville sluta själv. Och fortfarande är det upp till bevis, varje dag.

Så bra att du har tagit kontakt med socialen ?
Och att du fått så positivt bemötande ?
Min syster såg till att jag också fick kontakt med socialen i somras. Har fått så bra hjälp och bemötandet har varit toppen! Min mans drickande har eskalerat till ohållbart det här året ? Jag har lämnat in ansökan om skilsmässa, går på medberoende-möten (en gång/vecka) fått huset värderat, en egen lägenhet från november ???
Hoppas så att du kommer att få en egen lägenhet snabbt, så du kan tänka på hur DU vill ha DITT liv framöver ?
Många varma styrkekramar till dig från mig, och lycka till - GrönKatt ??

Tack snälla för ditt inlägg, tycker inte att du är hård :-)

Jag fick nog "dricka klart" den här gången. Var helt slut, både fysiskt (trött, magkatarr, ökad vikt) och psykiskt (ångest över att jag gapar och inte orkar med barnen när jag är abstinent och ångest över att jag måste vara avtrubbad för att tycka att livet är kul) så jag hade inget val.

Min mamma har alltid förnekat sitt missbruk, även i avpackat tillstånd. Jag tror att jag hade lyssnat om någon nära kompis, eller familjemedlem hade försökt få mig att sluta om de sagt det på "rätt"sätt. På mig hade känslor bitit bra eftersom jag själv farit rätt illa som barn av min mammas drickande. Typ "Ska du inte dra ner på drickandet för barnens skull" eller om barnen sagt "jag tycker att du dricker för mycket". Nu har mitt stora barn snarare tyckt att det varit kul med en partymorsa som aldrig bangar alkohol och som mer än gärna dricker med alla som vill (har självklart aldrig köpt ut- eller druckit med mitt barn när det var omyndigt).

Men det är svårt att säga. Kanske hade jag förnekat också. För det är skamligt att inte klara av att sluta med något så "simpelt" som alkohol. När jag dessutom är uppvuxen med misär och alkoholism och lyckas göra en riktig hejdundrande klassresa själv. Och så börjar jag dricka som mamma. Hon drack för att hon hade det svårt med allt (jobb, kille, inkomst, bodde i ett fattigt område etc etc) jag för min del har det oförskämt bra på alla sätt, men kan inte låta bli att dricka. DET är sorgligt.

Nu tar jag en dag i taget. Värst är det såhär på kvällen. Maran kommer alltid 19-23. Har käkat godis och morot. Planterat om blommor. Lägger mig snart för att inte låta maran vinna och ta ett återfall.

Tack för fina ord! Och tack för att du skrev om Sinclair-metoden, jag hade aldrig hört talas om den. Bra med tips om jag misslyckas. Har själv funderat på 12-stegsprogrammet men vill helst undvika det eftersom jag inte vill blanda in min arbetsgivare.
Hoppas att pojkvännen lyckas!

Otroligt starkt av dig att ta tag i ditt drickande! Kan det vara så att du fick ”dricka klart” och komma till egen insikt, fatta ditt eget beslut? Eller hur tror du att du hade reagerat om någon tagit upp ditt drickande med dig för två år sedan? Hade du sagt ”tack för att du tar upp detta, jag skall ta tag i mina problem” eller hade du gjort som många andra alkoholister: slagit bakut, förnekat och börjat smyga? Omöjligt att säga så klart men jag tror inte att någon annan kan få en alkoholist att sluta dricka! Beslutet måste komma inifrån, av egen fri vilja! Kanske är både din man och dina barn medberoende? Anhöriga har en förmåga att anpassa sig till alkoholisten, särskilt om livet funkar någorlunda väl! Hoppas du inte tycker jag är hård, menar inget illa! Mest av allt en stor eloge till dig för att du har lagt ner drickandet! Lycka till! Kram

Också helt chockerad att ingen mer än jag verkar ha fattat hur det stod till med min pojkvän. Jag fattade första gången jag träffade honom, trots att han egentligen inte var fullare än någon annan på festen; det var något med HUR han blev full som slog igång alla larm i kroppen jag har...

Sedan får jag ju erkänna att jag mer eller mindre avsiktligt blundade för det, när vi efter drygt ett år ramlade i säng - men jo, jag KAN ofta SE på folk hur det ligger till. Inte något att skryta om, för det är helt och hållet på grund av att jag vuxit upp med mycket missbrukare, och även umgåtts med uttalade alkoholister från typ 15-27, så jag antar att jag lärt mig att känna igen det på något undermedvetet plan...

Jag tycker du gör det bra - jag börjar få insikt i hur svårt det är att sluta (I vårt fall kör vi Sinclair-metoden - men inte ens det gör det "lätt" varken för mig eller min pojkvän.

Tycker du ska vara JÄVLIGT stolt över din självinsikt och beslutsamhet!

Åh vad BRA att du tog dig ifrån mannen. Helt rätt för dig och pojkarna, de ska inte behöva uppleva samma sak som du antagligen har gjort med din uppväxt.
Stå på dig! Låt ingen få sabba för dig igen och inte för dina grabbar. Ni kan bygga upp ett nytt tryggt och lugnt hem utan alkohol. Gå INTE på böner om att han bättrat sig etc utan STÅ PÅ DIG. Du är värd så mycket mer! Och det finns andra karlar därute utan alkoholproblem. KRAM!

Fast din son verkar ju inte må bra som det är nu heller, så det känns lite som "pest eller kolera"

Om karln VILLE sluta dricka så finns det ju hjälp, men vill han inte det - eller ens erkänna att han dricker - så är det ju värre. Är det så så låter det ju som att ni skulle ha det bättre utan honom...

Jo pga att min son studerar på universitetet samt att han är jättekänslig. Så en separation skulle skada honom mycket.
Har varit på väg många gånger men han har hotat mig då
Så funderar på att prata med någon om detta, men vem. Tror det blir bäst.

Stilla undran; varför går det inte att lämna honom?

En av mina egna stora motiveringar till att stanna med min pojkvän när det var som värst var att jag hade utvägar, och alltså inte hade bråttom någonstans - att sitta FAST i den här situationen mot sin vilja måste ju vara tusen gånger värre.

Om du berättar varför du inte kan lämna så kanske någon på forumet vet en lösning som passar just dig - det är många här som ändå HAR lämnat, och klarat det.

Har ju haft otaliga diskussioner med honom om hans drickande och orkar inte ha fler. Har även en vuxen grabb som bor hemma och jämt pratar med mig om drickandet och om hur allt var förut.
Måste nu börja tänka på mig själv annars går jag under. Min man är mycket aggressiv när han fått i sig sprit och jag får alltid höra vilken hemsk person jag är.
Vad kan jag göra för att inte må dåligt. Att lämna honom går inte. Det värsta är ju att se min son må så dåligt

Om han svarar ja på din fråga, vad gör du sen? Känns som din fråga mest ställs för att du vill kunna skriva upp att han ljuger också. Vet du att han dricker förklarar du för honom att dina gränser gäller för dig och där ingår inte hans supande. Hur han hanterar och vill hantera alkoholen är upp till honom. Men du kan alltid lämna. Du kan dock aldrig få honom att sluta dricka typ! Det är hans beslut.

? Tack för din omtanke Anxiete ?
Det har varit en omvälvande tid sen sist.
Jag har lämnat in ansökan om skilsmässa ?? Fått brev i fredags från tingsrätten, men inte haft möjlighet att hämta det hemma än. Bott drygt en månad hos syrran och nu hos brorsan ? Så tacksam för att jag fått den möjligheten av mina syskon.
Min man hade bokat tåg norrut, för några veckor sedan. För att bl.a. besöka sin mormors grav och återuppta kontakten med släktingar. Han kom inte längre än till stationen, där han ramlade ihop i kramper. Ambulansfärd till sjukhuset. Jag blev uppringd av ambulanskillen som berättade vad som hänt. Berättade då om makens alkoholproblem. Han blev inlagd över natten på en vanlig avdelning och dagen efter överflyttad till sluten beroendevård 4 dygn. Skulle börjat behandling i öppenvården i onsdags men blev "magsjuk". Nytt försök imorgon, men det har han inte tid med för JAG har dragit igång skilsmässa och försäljning av huset. Däremot har han tid för en ny resa norrut på onsdag till söndag ?? Bokat hyrbil dessutom ? Han har inte varit nykter i helgen så vi är väldigt oroliga att något kommer att hända tredje person om han kör bil ? Ska kontakta polisen imorgon och fråga vad som går att göra för att förhindra att han hyr en bil och orsakar en ev. olycka.
Jag och barn2 har fått en lägenhet ? från november ??? Den ligger toppen till, så jag med mina egna sjukdomsproblem kan ta mig till affären och buss/tåg själv ☺? Blir inte så beroende av andra att få skjuts överallt ?? Längtar ?
Kram till alla er andra kämpar ??

Det är enkelt att säga att man ska ändra sig. Det gäller faktiskt att han nu börjar agera på det sättet. Han ska inte sluta dricka för er skull. Det kommer aldrig hålla ändå. Han måste sluta dricka för sin egen skull och då spelar det ingen roll var ni bor. Alla som ska göra något sen sägervså för att man slipper ändra sig nu. Enkelt men svårt för omgivningen.

Idag var en helt ny dag, ingen bakfylla bara råplugg för mannen. Svårt att vara arg på honom när han kämpar så hårt med studierna. Kanske jag överreagerar.. Han kanske bara tog ett osedvanligt dåligt beslut i fredags som han aldrig kommer göra om. I guess time will tell...

Gjorde precis det när han vaknade. Verkligen bad om ursäkt och förklarade att jag helt bär skulden. Han sa att det var ok, och att exet nog hade uppskattat att få vara ensam med honom ändåså, eftersom hon har killproblem hon ville prata om ;p

Men jag ska försöka lära mig av det här, faktiskt. Inget blir bättre av att jag klänger fast vid det förflutna (om än "nyligt förflutet") Jag vill ju inte att han ska vara alkoholist, med allt vad det innebär - så få får jag ju vackert ge FAN i att "straffa" honom när han är ärlig...

Funderade seriöst på att göra slut i morse, för HANS skull - men min mamma hann först, och gjorde mig glad :)

Hon vet hur det ligger till, eftersom jag berättade det väldigt tidigt för henne - och i egenskap av mamma så tycker hon INTE om honom. Trots det så jublade hon inte alls när jag sa att jag kände att jag borde dumpa honom för HANS skull.

"Ska du göra slut ska det väl vara för DIN skull - och det är väl upp till HONOM om han vill bli av med dig eller inte" var lektionen från min kära mor.

Det kändes bättre. Han förlät mig, jag KAN skärpa mig, och...allt SKA bli bra!

Tack :)

för att jag överreagerade men det är en del av min sjukdom medberoendet. Vidare förstår jag inte varför exet vill att ni ska dricka när hon vet om ditt problem” etc etc.....
Så länge du är medveten om att det blev fel från din sida och står för det så är det väl ok?? Sluta slå på dej själv ?kram

Gränsen är bara där du själv sätter den. Så den är inte nådd i ditt fall. Du kan bara fokusera på dig och hur du vill ha det. Du kan inte förändra någon annan. Nöjer du dig med hur det är eller vill du leva ditt liv på ett annat sätt?

I somras höll sig gubben nykter ganska mycket, efter en resa till Ryssland under fotbolls-vm, med vodkaflaskor till höger och vänster. Hans kropp mådde inte bra efter den veckan, och han fick sig en tankeställare. Men det har gått över nu.

Jag har aldrig skrivit här förut för jag har känt att han ändå klarar att vara nykter när det behövs. Men man undrar om det ska vara så här jämnt, om det är med ett whiskey-glas framför tv:n som våra barn kommer minnas deras far...

Men har vi ens rätt att klaga om dom sköter sig och sina åtaganden?

Fast det är ju inte allt han sköter iofs. Igår låg han ju bara på soffan och botade bakfylla, inte mycket till familjefar att hänga i julgranen då. Familjeaktivitet: skärmtid eller sova.

Vad gör ni annars när ni är tillsammans Rödvill? På dagtid menar jag.

I somras höll sig gubben nykter ganska mycket, efter en resa till Ryssland under fotbolls-vm, med vodkaflaskor till höger och vänster. Hans kropp mådde inte bra efter den veckan, och han fick sig en tankeställare. Men det har gått över nu.

Jag har aldrig skrivit här förut för jag har känt att han ändå klarar att vara nykter när det behövs. Men man undrar om det ska vara så här jämnt, om det är med ett whiskey-glas framför tv:n som våra barn kommer minnas deras far...

Men har vi ens rätt att klaga om dom sköter sig och sina åtaganden?

Fast det är ju inte allt han sköter iofs. Igår låg han ju bara på soffan och botade bakfylla, inte mycket till familjefar att hänga i julgranen då. Familjeaktivitet: skärmtid eller sova.

Vad gör ni annars när ni är tillsammans Rödvill? På dagtid menar jag.

Han säger själv inte ett ord. Knäpptyst. Vilket i sig är ett tecken på att han fattar att han gjort ordentligt fel, annars käftar han emot när jag tar upp alkohol på nåt sätt. Igår drack han inget alls. Han är en sån som sköter sina åtaganden, pluggar i veckorna ca 20 mil hemifrån på en stenhård utbildning. Vad jag vet ingen alkohol under tiden. Men så fort ledigheten kommer är whiskeyn ute.

Han har alkoholism i släkten och har efter många svåra upplevelser stängt sitt känslomässiga liv i mångt och mycket. Talar inte om känslor ö h t. Därmed vet jag egentligen inte hur han mår.

Jag förstår din känsla Rådvill av att vara ensam när han sätter sig för att spela och dricka. Spelar ju liksom ingen roll om det det är mycket eller lite, du blir ensam oavsett. Jag tycker inte du är småaktig, om det inte känns bra så känns det inte bra.

Ja jag vet.. men varför är det så jäkla svårt!? Som han har betett sig sista månaderna och jag har mått så jäkla dåligt och ändå tvekar jag?? Men den han är just nu när vi äntligen pratar är den jag är så förälskad i. Han har ren panik i rösten o verkligen lovar! Han ska fixa lördagsfrukostar, han ska ge överösa oss med kärlek osv, han säger att han tom är villig att ta antabus. Flyttar vi så ser inte vi hur han försöker säger han, då kan han dricka utan att vi vet det. Och det är ju sant. Så min hjärna är helt förvriden nu.. just nu är han den jag älskar!

Jag är så jävla arg på migsjälv...

Pojkvännens ex är i stan och vill träffas. Samma ex som bekräftade att hans missbruk sträcker sig minst 10 (Nu 11) år bakåt i tiden.

Naturligtvis (varför är jag inte förvånad) föreslår fruntimret att de ska gå ut och supa. För det är ju så man umgås. Suck.

Så jag säger "visst, ta din medicin, och go for it"

Han lånar en flaska vin av sin mamma, eftersom systemet stängt. En flaska. Inte ens nästan den vanliga ransonen.

Exet kommer hit, och jag blir bara så äcklad över hela situationen; dels att man aktivt föreslår supande till en alkoholist, men...främst hur han lyser upp när han fyller första glaset.

Så jag sitter i vardagsrummet hela kvällen. De går på krogen. Han dricker några öl, skickar meddelande att han saknar mig och snart kommer hem, klockan 00:50

Klockan 01:50 kommer han hem. Träffade en gammal kompis och glömde tiden.

Går och borstar tänderna innan han sätter sig och kramar mig.

Exet hade frågat om jag var svartsjuk för att han skulle ut med henne. Jag blir så arg så jag fan vill explodera - hur FAN kan hon få det till att handla om HENNE när hon VET?!

Och han är ledsen. Jag hade ju sagt att han fick, han drack ju bara två glas vin, han kom ju hem, han ville ju bara ha trevligt. Det var inte ens HANS idé att dricka.

Så arg på migsjälv för att jag gjort honom ledsen ikväll. Han gjorde allt rätt. Den här gången är det jag somär ett svin...

Efter över en vecka på var sitt håll kom jag till min kille ikväll och jag tänkte att det skulle bli så skönt, att mina farhågor och rädslor kanske berodde på att vi inte har setts på ett tag och att det skulle kännas bättre när vi väl sågs. Han undrade om jag kunde köpa med mig två 3,5:or. Okej, tänkte jag, bara två öl ikväll, skönt. Kom hem till honom och ser även fem 2,8:or i kylen. Så under kvällen har dessa intagits plus en whiskey.

När vi hade lagt sonen var hans första fråga "Är inte du trött? Det var juh ett tag sen du tog din sömnmedicin." Sen började vi dividera vad vi skulle göra; om vi skulle kolla på något eller liknande. Jag märkte att han fiskade efter att han ville spel, vilket jag sa och han svarade att det kan han väl tänka sig att göra om vi inte ska göra något. Så jag sa "spela du" och han försvann direkt. Kul. En vecka utan att ses och nu ligger jag ensam i sängen och han super sig full. Undrar ens vad fan jag gör här.

Visst, om jag inte ville att han skulle spela så skulle jag ha sagt det men jag känner bara att han borde väl ha någon egen vilja att vara med mig, eller? Är jag småaktig?

Mina rädslor och farhågor har inte försvunnit i alla fall, det är en sak som är säker tyvärr.