Senaste kommentarerna i forumet

Jag skulle inte säga att det är normalt men så är jag juh själv väldigt osäkert på vad som är normalt eller inte.

Dricka i veckorna skulle inte funka för mig, hur mycket andra än säger att det är okej. Och gårdagen.. Vad säger han själv idag?

Känner med dig verkligen. Utifrån borde mitt val vara enklare för vi bor inte ens ihop, kan inte ens tänka mig hur du har det. Har du någon att prata med hemmavid?

Vad bra att ni skriver här och belyser era partners alkoholproblem, som blivit era problem.Det är ju så med beroende och missbruk att det jobbiga sprider sig hos dom närstående..Jag hade liknande problem som er för flera år sedan..Det har gått fram och tillbaka..Mer datorspelande till mer alkohol..Efter separation och återförening har problemet bara blivit värre..Det var som en berg-och-dal bana..Till slut drack jag mig själv till beroende..Nu förstår jag att har man blivit a-beroende, så kan man aldrig mer dricka socialt..Eller om man jämför med tex droger..Kan man efter att varit beroende av heroin dagligen nöja sig med en halv spruta i veckan? Svaret är såklart nej..Tyvärr spelar det ingen roll vad partnern eller omgivningen förstår om missbruk och beroende för den som missbrukar..Det är såklart bra för partnern..Men ingen kan få någon annan nykter..Det är lika svårt att försöka tvinga någon att banta, sluta missbruka droger osv..Det är bara missbrukaren själv som måste få insikt om sitt problem..Eftersom många förnekar sitt problem kan det vara svårt..Läs gärna på missbrukssidorna, så finns det många av oss som tar återfall och som heller inte förstår att det inte går att ”bara dricka ibland” om hjärnan är beroende..Styrkekramar till alla som har det jobbigt på grund av alkoholen??✨

gå ut och ha en rolig kväll med ”svärpappa ” ?? Så skönt att gå ut med någon man känner som man är trygg med ! Go for it ??

Hej Rosette,
Jag vill först få uttrycka hur fint det är att i din komplicerade situation läsa att du skriver med både kärlek och respekt för din mamma. Hon har drabbats av en beroendesjukdom. Hon kan inte rå för det men hon kan ta ansvar för sitt mående och tillfrisknande.

Du vill inte avslöja henne, det tycker jag är rätt. För då tar ju du det ansvaret. Därtill förlorar du del av din respekt för er relation som jag ser det.
Egentligen handlar din situation om två skilda saker och jag tror att du ska vara noga med att separera dem från varandra. Arbete och privatliv. Då måste du komma fram till att ta ansvar för det du kan - dej själv.

Din pappa är inte på samma bana som du och egentligen spelar det mindre roll. Du behöver prata med din mamma. Berätta att det ställer till bekymmer för dej på arbetet och fråga om och hur ni kan komma närmare en lösning tillsammans. När det gäller din privata relation så måste ni också komma överens. Du kanske inte ska lita på din mamma. Inte sätta dej själv i situationer där hon riskerar att misslyckas och ställa till det för dej och inte minst - att hon inte på något vis äventyrar ditt barns säkerhet ifall hon skulle bli berusad. Kanske ska hon bara träffa barnet korta stunder där det finns en enkel närhet för dej att ta över?

Det är svårt att acceptera att du inte rår på din mammas sjukdom, att du inte kan förändra henne. Du kan bara sätta upp staket (begränsningar) för dej och ditt barn, se till att skydda er från det som hennes svårigheter kan ställa till med. Du behöver inte sluta tycka om henne, tvärtom. Försök tänk dej in i hennes situation, hur hade du velat bli bemött?

Du behöver hjälp med att begränsa din omgivning och deras skvallrande om henne. Vad ska du göra med den informationen?

Din son har börjat reagera på ditt mående. Du behöver ta hand om dej själv och honom. Inte försöka kontrollera mamma. Det behöver du befria dej ifrån.
Acceptera det du inte kan förändra - din mammas beroendesjukdom.
Var modig - prata med henne, kom överens om hur ni ska kunna ha en relation både i arbetslivet men främst privat.
Förstå att det är skillnad på att acceptera det du inte kan förändra och modet att förändra det du kan tillsammans med henne.

Hoppas du snart får hjälp att börja lösa upp knutarna så att det blir lättare att se vad du behöver göra för din skull.

och vinn hans respekt en gång för alla! Verkligen! Stannar du nu så förlorar du mark eller vad man skall kalla det! Och vad är det för stil av honom att ”hota” dig med att det är definitivt slut om du flyttar!? Hans egen förlust i så fall! Nej stå på dig nu och låt dig inte manipuleras! Visst är det synd om honom men vem är det som häller i honom spriten? Han själv och han väljer det aktivt! Så som du agerar (flyttar) är så vi alla borde göra/borde ha gjort! För då finns det nog en chans att poletten ramlar ner hos den som dricker! Backar man däremot så tappar de respekten för en tyvärr! Ställde typ hundra ultimatum till mitt ex men veknade varje gång när han grät! Det sista halvåret grät han inte, ångern var borta och han bara fnyste åt mig för han visste att jag aldrig gjorde allvar av det! Och här sitter jag nu och är ledsen och arg på mig själv för hur jag lät mig behandlas! Upp till kamp?? kramar

Ja man vill ha ett avslut! Avslut hade vi men ett dramatiskt och dåligt! Gick väl lite i linje med hur vårt förhållande varit! Tror också på sorge-år! Fanns ju mycket bra som man saknar! Som du säger Anxiete en liten dejt kanske det är dags för? Min goa och fina svärdotter vill att jag ska dejta hennes pappa! Kanske ska släppa mig själv fri och göra det! ? Behöver ju inte ta det så allvarligt utan bara ha lite kul! Med en person som jag dessutom redan känner och VET är snäll och go! Så skönt att ni finns här och förstår precis! Nu känns det lite bättre, tack! Massor med kramar till er! ???

Du är helt normalt funtad ! Är det inte så att man vill ha ett avslut för att kunna ”packa ihop soppåsen och kasta den i soptunnan”
Man vill att den som sårat och gjort illa ska begripa vad de gjort, de behöver inte säga förlåt men iaf ha insikten att de agerat fel.
Jag tror på ett ”sorgeår” även när det gäller relationer som tar slut, man förlorar ju något som uppstått av kärlek och att det sedan inte fungerade och att man blir sårad innebär ju inte att det som var bra inte funnits, eller hur? Så var ledsen en stund och låt det göra ont men inte för länge söta du ?
Gällande lugn och ro.... där är vi lika ? det man inte har saknar man men det får inte bli för mycket av det goda ! Så..... skapa lite turbulens i ditt liv men på dina villkor ! En liten dejt kanske ?? Behöver inte vara ett nytt förhållande men lite skratt och glädje och uppskattning skadar aldrig
Stor varm kram ?

Gråter floder när jag läser detta.. känner igen mig så..! Varför ska det finnas känslor. Tänk så många gånger dom varit elaka med oss och struntar i våra böner? Men stå på dig! Det ska jag göra.

Tack!
Efter jag skrev detta så bröt jag ihop o grät. För första gången kom han o ville prata med mig. Han grät o bönade o bad att vi skulle stanna. Han frågade vad vad jag ville att han skulle göra, han gjorde bad som helst bara vi stannade. Jag sa att vi flyttar i vilket fall som helst, jag o barnen behöver ro. Men att vi har ju varann ändå och visar han att han klarar av att vara nykter så flyttar vi tillbaka. Han grät o grät o tyckte att nu när han ska vara nykter behöver vi ju inte flytta. Allt ska bli så bra och han ska överösa oss med kärlek sa han. Han sa även att om vi flyttar då är det slut. Han tänker inte sätta sin fot i lägenheten någonsin.
Så nu mår jag om möjligt ännu värre... jag älskar ju honom! Tänk om han menar det nu? Tycker så jäkla synd om honom! Om vi nu flyttar, tänk om han aldrig kommer till oss och inte vill ha kontakt? Jag är så jäkla nära att stanna..!

Jag är inte nykter alkoholist som du efterfrågar utan har varit ihop med en alkoholist men avslutade förhållandet i december förra året! Känner igen beteende mönstret så himla väl! Den där nonchalanta och kalla attityden ”ja men dra då” typ! Så smärtsamt att man inte är värd mer! Tycker du är urstark och gör helt rätt i att flytta till eget boende med barnen! Kanske kanske vaknar din man upp när han får ta hårda konsekvenser av sitt supande! Löp linan ända ut nu och flytta! Även mitt ex kunde dra iväg, ibland puts väck en hel helg, och supa nånstans utan att höra av sig och man blev lika orolig och förkrossad varje gång! Massor med styrka till dig! Kram

Hej! Jag sitter lite här med samma fundering. Är det normalt eller inte? Min man och jag har tre barn ihop, äldsta 6 år. Han kommer från ett annat land med annan syn på alkohol, och alkohol inför barn. När han festar dricker han nästan alltid tills han däckar, en vanlig helg utan kompisar kanske 7st 6:or whiskey. ”Det är ju fotboll”.

När vi först flyttade till Sverige drack han inte så ofta, eller mycket. I takt med högre stress och fler barn har det blivit mer och mer. I våras drack han även på vardagarna ibland, dock bara typ 3 normala glas whiskey. Ljudet av ismaskinen får mig att vilja fly hemmet. Han har ett helt vitrinskåp á la ikea fyllt till bredden med whiskey och sprit, som han iofs inte går bärsärk i annat än när det är fest. Varje söndagslunch med mina föräldrar ska det drickas, ett par glas vin + nån eller några whiskey.

Igår gick han över en gräns för mig. Yngsta dottern ramlade på dagis och jag fick ta henne till akuten. Allt gick bra men hon var omtöcknad hela dagen. Mannen var orolig och sa han skulle komma hem tidigare pga detta. Vi väntar och ringer, undrar var han är. ”Kommer snart, ska byta buss strax”. Efter 2 timmar ringer vi igen, ”stannade på skolan, var tvungen att fixa en grej”. Ytterligare två timmar ringer 6-årige sonen till honom och frågar ”när kommer du egentligen?” ”Jag är precis utanför stan” svarar han. Ytterligare 3 timmar senare är jag beredd att ringa polisen och efterlysa honom. Så ramlar han in, full... detta var första gången han skitigt i sina barn, och ljugit för dom rakt i ansiktet.

Hur hanterar man detta?

Ja det går så där...nu har en läkare sagt att vi måste vänta 2-6 månader innan vi kan se om skadan är permanent, jag tycker det är oerhört svårt att vänja mig vid att hon är sjuk när man får olika bud hela tiden.
Men jag tycker att hon sjunker längre in i sin förvirring för varje gång jag hälsar på..just nu tror hon iaf att hon jobbar på korttidsboendet där hon är...men det som gör mest ont är väl att hon verkar inte känna igen sina barnbarn, det är så grymt och orättvist mot dom.

Hur kommer man tillrätta med att man saknar helhetsperspektiv när det gäller relationer? Visst man skall ha en positiv inställning och se det som är bra med människor! Men därifrån till att vara ”bekväm” med berg- och dalbana...Haft riktigt tunga veckor bakom mig och vem saknar jag? Jo mitt ex, alkoholisten! Men han hade ju gjort dessa veckor ännu tyngre! Han hade INTE varit omtänksam och låtit bli att dricka och ägnat tid åt att göra livet lättare för mig! Men i min hjärna gör jag om honom till det jag vill att han skall vara! Och det är ett grundläggande beteende hos mig: jobba med relationer, sen när vi kommit tillrätta med ”problemet” blir allt bra, fixa och trixa mm mm! Hur blir jag av med mitt ”drama-behov”? Har längtat efter lugn och ro i hela mitt liv eller...jag har åtminstone alltid sagt det! När det infinner sig saknas ”något”! Jag vill inte sakna någon som gjort mig illa utan att visa ånger eller be om ursäkt! Det är inte normalt att sakna något sådant! Helt sjukt att JAG saknar HONOM! HAN har säkert bytt ut mig för länge sen och glömt mig, gått vidare! JAG mår dåligt över saker han gjorde och sa men HAN bryr sig inte eller har dåligt samvete! Hur är jag funtad? ?

Det har varit en jobbig vecka, massvis på jobbet och många övertidstimmar och inga lunchraster......trött och hungrig hr jag kommit hem och saaaaaaaaaaknat alkoholisten, min man. Men har inte försökt kontakta honom, för jag vet att inget blir bättre av att bli avvisad. Och det är just när jag är som tröttast som jag saknar som mest, och då har jag samtidigt som minst ork med allt strul kring den mannen. Kkonstigt att man inte är mer rädd om sig utan utsätter sig för ännu mer påfrestningar.... NU har jag lyckats se sambanden, och försöker agera därefter. Och det går ganska bra.
Men det är fortfarande väldigt tråkigt och trist att leva ensam, att inte "ha" någon, att sakna familjen och det gamla livet. Jag har jobbat mycket på att öka mitt sociala liv, tackar ja till alla små inbjudningar till AW (utan alkohol) fika etc, och bjuder in folk och hittar på, så mycket att jag börjar känna mig lite överbokad, men tänker att det kanske normaliserar sig såsmåningom. När alla bekanta blivit lite mer kompis, då kanske man kan kosta på sig att tacka nej utan att tappa kontakten, utan att riskera att inte bli medbjudennästa gång. För jag behöver fortfarande en viss del egentid till att sörja och älta och vila upp mig.
Igår tog jag en fika med en gammal kollega som jag inte träffat på två år, och när jag redogjorde för de senaste två åren hör jag ju själv hur galet mycket det varit och det är helt rimligt att behöva vila upp sig en period nu. Så jag känner mig lugn i det, livet är inte på paus och tomt och innehållslöst, det är som det ska vara efter en jobbig period, lite lugnare. :)
Direkt efter separationen hade jag lite panik över ensamheten, men nu kan jag se att jag behöver den.

Hej.

Jo dom vet att han dricker. Men väldigt mycket har ja hållit inom mej.

Hmm vet inte vart det leder. Pratade med en kvinna på Socialförvaltningen. Upplever det som positivt. Känner mej bra bemött. Hon får mej att känna mej trygg.
Hon ska göra en utredning om våld i hemmet.
För mej har det varit väldigt länge att han har fysiskt slagit mej.
Berättade hur jag har det. Hon sa du lever i våld. Psykiskt våld.
Hon ska kolla upp om lägenhet. Dom har en kanske kan jag få den.
Hmm vet inte riktigt själv. Men jag sa som det har varit. Han har ju fysiskt skadat mej. Så jag sa om det är någon som har det värre mej då vill jag inte ta den.
Men hon sa att jag har rätten. Men det beror på hur utredningen går. Men har skulle lägga in en förfrågan om lägenheten.
Känns ju bra att göra den utredningen. För om jag får lägenheten vet jag att det finns en bedömning där jag har rätt till den. Känns rätt.
Måndag ska hon göra utredningen. Hmm men det kan ta 6 mån innan besked.
Men det känns rätt att ta hjälp. Det svåra var att övertala mej själv att söka hjälp.
Hon hjälper mej mycket.
Har sagt att det gäller en paus i första hand. Att jag vill att han söker hjälp.
Men jag vet inte alls hur det blir om det blir skilsmässa eller om vi blir ihop igen.
Hmm jag hoppas ju att jag får lägenheten. Måste få en paus ifrån honom. Andas, tänka. Hmm hon kommer hjälpa mej med hjälp för att läka också.
Kanske är det hopp om en bättre framtid för mej också.

Leave that zero and get yourself a hero.

Du kan inte ha en karl som ger sig på dig psykiskt och som ger sig på eran son fysiskt. Lägg till mer så dricker han för jämnan. Inte ska väl din tid som sjukpensionär se ut såhär? Om något så behöver du stöd och lugn?

Du har varit med om en väldigt hotfull och våldsam situation igår och du och sonen har upprättat en anmälan. Nu vill din make att ni ska iväg från bostaden och han har fortsatt att dricka alkohol även idag. Polisen sa igår att kvinnojouren ska ringa idag. Om de inte gör det, så tycker jag att du själv ska ta en kontakt för att få stöd och hjälp i din situation just nu. Det kan finnas en risk för ytterligare våld och hot - om det blir så igen, tveka då inte att ringa 112 (hellre en gång för mycket än en gång för lite!). Du har också en del praktiska frågor kring skilsmässa och advokat. Ett första steg att ta skulle kunna vara att ta kontakt med Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50 (läs mer på kvinnofridslinjen.se om du vill), de kan informera om olika verksamheter som kan ge stöd där du bor och även ge stöd och råd direkt i telefon.

Varma hälsningar
Sofia, Anhörigstödet

Hej har levt i hop med min man i 20 år nu och vårat förhållande har verkligen varit upp o ner tack vare hans drickande, gömmande , ljugande! Han har 2 vuxna barn sen tidigare samt jag med, sen fick vi vårat kärleksbarn som precis fyllt 18 nu sista 2 åren har varit ett rent helvete med drickandet han ger sig på mig psykiskt jag har förstört allt, ekonomi hans drömmar att han måste arbeta eftersom jag är sjukpensionär sedan 2 år tillbaka pga olika operationer i hela kroppen , han säger att det är han som drar in alla pengar mm. Men vad som hände igår går ej att beskriva krossat hjärta han kom hem från arbetet ca 14.30 säger att han ska ha pengar jag talar om snällt finns inga! Han blir galen kallar mig alla okvädningsord man kan sen kommer han hem 21.30 aprak går raka vägen in till mig och sonen gapar och skriker om allt min son ber honom gå ut, då går han emot honom och hotar med att bilen som står därute tänker inte han betala det kan din jävla morsa göra det finns en skuld på den som dom två gjort upp. Givetvis känner sig sonen lurad och blir arg tillbaka ber honom en gång till att gå ut då går han emot honom igen varpå sonen puttar till honom så han ramlar helvetet brakar löst sen börjar dom slåss jag ringer polisen vilket vi har gjort ex antal ggr. Dom kommer efter en stund dom sitter i köket 2 poliser och en polis med oss och frågar om vi vill göra anmälan pga att hot från honom gentemot mig han ska döda mig ha ihjäl våra hundar bränna ner huset mm sonen gör anmälan eftersom att dom slagits. Detta är första gången vi anmäler honom och ena polisen säger att idag ska det ringa någon kvinnojour. Helvetet måste ta slut orkar inte längre tänker att jag tar livet av mig vet hur egoistiskt detta tänk är men känner så. Hjälp vet ej vad vi ska göra han tycker vi ska dra härifrån vilket vi har gjort ex antal ggr men måste ju försöka ta ut skilsmässa fixa en advokat han tänker lura mig på allt finns det några bra tips??? Nu på morgonen gick han upp muttra och gick direkt ut till garaget och sitter och super igen!!!!

Du berättar om din mamma som druckit för mycket alkohol och det har lett till flera tuffa situationer och händelser. Det har verkligen tagit mycket energi från dig och gör fortfarande. Det gick så långt att hon passade din son på 1 år och var onykter, haft abstinens på arbetet med mera. Du fick tillslut nog och satte en tydlig gräns. Det hade effekt och hon började gå i terapi och på sikt kunde du börja känna tillit till henne igen.
Nu på senaste tid har hon vid ett tillfälle halkat dit och du funderar på hur du ska bemöta henne. Du har även flera andra saker kring detta du funderar på, att ni arbetar på samma arbetsplats, att du ljuger på arbetet åt henne. Och kring att du är den enda i familjen alla pratar med om det här.
Det låter som du tar mycket ansvar samtidigt som att du är medveten om att du inte kan ha det så och behöver hitta sätt att själv må bra också.
Klokt att du tagit steget att börja skriva här på forumet. Ibland tar det lite tid innan man får ett svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Hoppas du kan hitta lite du inspireras av och att något här blir hjälpsamt.

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för ditt svar, gråter här för det här är visst så jobbigt för mig och har inte tänkt på, ännu mindre pratat om, det fullt ut men nu börjar allt landa.

Men jo, jag börjar nog inse att även om det kanske inte ses som du problem enligt tabeller och annat så är det ett problem för mig. Jag vill inte leva det här livet. Pratade med honom sent igår och jo då, två öl blev till nio och han var full när vi pratades vid.

Vi har pratat om det i omgångar men inte ordentligt tror jag. Det var väl den gången som han betedde sig illa mot mig men det är nog glömt sen länge. Ska nog försöka prata med honom idag. Ikväll kommer sonen och vill inte ta det när han är där. Och nästa helg ska vi åka bort för att fira två år. :( Allt känns bara skit.

Hej!
Åh, känner med dig!! Känner igen så mycket av din berättelse!!
(Läs gärna min tråd ”är min oro befogad”)

En nykter helg på två år, för mig är inte det normalt. Men Jag förstår dig preciiiis, man vill hitta tabeller och mått och se vad som är normalt eller inte osv osv osv... hitta bevis. Bevis för ens magont. Men man glömmer, eller snarare förtränger, den viktigaste frågan - hur vill jag ha det? Oavsett alla jäkla tabeller.

Jag brottas i detta nu med tvivel och magont, jag och min kille bor inte heller ihop men nu när relationen fördjupats efter tre år så känner jag att jag inte kan blunda längre.

Har, precis som du, växt upp med lite alkohol, och jag ifrågasätter ofta mig själv, kanske han bara är en sån som gillar att dricka och kan dricka mycket utan problem?

Men börjar landa i att det är visst ett problem. För jag mår dåligt av det. Jag vill inte ha alkohol i mitt liv runt 5 dagar i veckan (och varje helg och semester). Och han kan inte ens prata om sin konsumtion, min oro är bara min enligt honom. Att han skulle inse eller acceptera att han har problem är i nuläget helt uteslutet.

Och efter många funderingar, samtal, råd, tårar och läst runt här- vill man inte ens se att man har problem, ja då är förändring omöjlig...

Bara du kan välja hur du vill ha ditt liv. Oavsett om han nu har ett riskbruk eller missbruk eller ”bara” ett stort bruk.

Jag har kommit fram till att jag inte kan ha så här mycket alkohol i mitt liv. För det ger mig magont. Det gör att jag känner mig falsk. Det gör mig rädd. Hans reaktion de få gånger jag försökt prata om det gör mig så sårad och spär på min oro än mer. Och jag kan inte, vill inte, ha den här oron i min relation. Och kan inte han hjälpa mig med den (utan bara förvärra den...), ja då funkar det ju inte.
Jag älskar honom oerhört, vi är som nykära efter 3 år. Så jag förstår dig, mer än väl.

Inget liv är det andra likt, men gällande alkoholproblem verkar många likheter finnas.

Kan ni prata om detta, liksom på ”allvar”? Eller viftar han bara bort det? Har han förstått vidden av hur jobbigt du tycker det är?

Är svårt att stå på sig när man själv tvivlar, men till syvende och sist handlar det ju om ens eget liv. Ska det prioriteras under hans liv? Nej.

Stor kram till dig!!

Det läskiga är att jag känner igen mig i det där med de hastiga känslomässiga svängningarna. I och med att jag försökte dricka i samma takt som mitt ex så slog min alkoholkonsumtion i taket en period på ett par månader. Det var lördag hela veckan och jag drogs med. Från en konsumtion på kanske 2 glas vin per månad i snitt så var det uppe i 5 glas per vecka. Inte mycket alls enligt många, men för mig som är högkänslig och inte ens kan dricka en kopp kaffe utan att bli helt "hög" så var det förödande. Jag kom på mig själv att sukta efter vin på jobbet. Jag började köpa in dyra viner som vi skulle sitta och bälga i oss oavsett om det var tisdag eller lördag. Den fysiska påverkan var skrämmande, jag gick upp i vikt, pendlade i humöret något enormt och kunde inte känna igen mig själv. Det var som en konstant stress i kroppen och jag var trött, trött, trött. Om jag kunde må så av den trots allt ändå måttliga konsumtionen så vill jag inte tänka på hur jag hade mått om jag druckit mer. Man blir verkligen påverkad som person på mer än ett sätt. Jag har inte druckit sedan i slutet av juni och nu känner jag att jag landat i mig själv mer. Aldrig mer en sådan konsumtion!

Du skriver här som ett steg på vägen i att börja se klart på saker. Vad är ditt ansvar och vad är andras. Du växte upp med en far som hade alkoholproblem och du skriver nu om din mans alkoholbeteende.

Du funderar på om han är beroende av alkohol och undrar över när alkoholen kan gå från att vara en funktion att dämpa negativa känslor till att det faktiskt blir ett beroende.

Jättebra fråga och gränsen kan nog vara hårfin många gånger. Oavsett har hans beteende orsakat en hel del problem för dig, han själv och kanske era barn och du vill se en förändring.
Din man har nu börjat gå hos en psykolog. Utifrån det du beskriver har det här pågått länge och en fundering är vad du har för stöd omkring dig?
Att du börjat skriva här är ett sätt att få stöd utifrån. Kanske finns det mer du tänker skulle kännas hjälpsamt?

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det var ett tag sedan du gjorde ditt första inlägg här. Vi har haft en del problem med spam och det finns en risk att ditt inlägg gömdes lite i det. Ledsen för det och välkommen hit!

Du berättar att du är uppväxt med föräldrar som haft alkoholproblem. Periodvis har de sedan tagit hjälp och varit nyktra
Du har varit det av syskonen som sagt ifrån redan från du var väldigt ung. Kanske har det varit befriande och en känsla av att veta att du gjort vad du kan. Det har också gjort att konflikter mellan dig och dina föräldrar varit mer frekvent förekommande än med dina syskon.

När problemen blev mer akuta pratade ni syskon ihop er. Ni ställde ett ultimatum där de fick välja på er och barn eller alkoholen. Det hade viss effekt men problemen uppstod snart igen.

När din pappa gick emot dig bröt ni alla syskon med föräldrarna och efter det har både alkohol och våldsamheter eskalerat. Detta påverkar er alla och finns som ett ständigt gnagande mer eller mindre inuti.
Du är medveten om att dina föräldrar själva måste välja och vilja ta emot hjälp. Du vet också att du och ni syskon gjort mycket för att hjälpa och påverka dem. Nu vänder du dig hit som ett sätt att få stöd i din och er situation. En önskan om att få lite frid i tankar och känslor och slippa ett dåligt samvete över dina föräldrars sjukdom och val i livet.

Fortsätt gärna skriv och läs här, hoppas du hittar mycket hjälpsamt!

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Din mans drickande har eskalerat kraftigt senaste åren. Ni har varit gifta nästan 40 år och du känner honom utan och innan. Det gör att du märker varenda nyans i hans humör och beteende. Det har gått ganska snabbt på senaste tiden, du ser att han blir ostadig snabbare och det kan räcka att du är borta en timme så är han full när du kommer tillbaka.

Han slår inte men kan bli verbalt elak, framförallt dagen efter han druckit. Du funderar på vad du vill med relationen. Det du vet säkert är att du inte vill vara ovän.

Själv har du också druckit mer och vill se till att hindra att det skulle gå längre med det så du fortsatt har koll. Det är många saker du funderar på och det hörs att du funderat länge.

Du har tagit ett modigt steg när du börjat skriva här. Bra gjort!
Vi har haft lite problem med spam senaste veckan och det kan ha bidragit till att det tagit lite extra lång tid innan du fått svar. Inläggen göms bland annat skräp.
Fint att du är här.

Varma hälsningar,

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Rosette