Senaste kommentarerna i forumet

Du ger en tydlig bild av hur det är och har varit för dig under en längre tid. Du har en expartner som har problem med alkoholen. Han är far till ert gemensamma barn och ni behöver ha kontakt på grund av dottern.
Många tuffa situationer genom åren har satt spår i dig. Han har varit elak och att se honom berusad gör dig mycket upprörd. Så upprörd att du själv gjort saker du inte är nöjd med. Han är en annan person när han dricker, han kan bli verbalt elak och ber sedan inte om ursäkt för något.

När ni bestämde er att skaffa barn var villkoret att han skulle sluta dricka. Klokt med villkor! En kortare tid hölls villkoren. Tyvärr började han dricka igen och många situationer uppstod kring hans drickande där du och flera andra engagerade er i att försöka påverka honom till förändring.

Till viss del har det haft effekt, 6 månader nykter efter samtalet som du och hans bror hade med honom. Tilliten var dock förstörd och det krävdes tid för dig att se att det verkligen fungerar med hans nykterhet.
Det hörs att du gjort mycket och fortfarande gör för att försöka få situationen så bra som möjligt. Längs vägen har du satt gränser på olika sätt, ställt krav och haft villkor. Tagit hjälp av hans andra anhöriga. Samtidigt låter det som att du vet att du skulle behöva lägga mer energi på ditt mående.

Nu är ni åtskilda och har dottern varannan vecka. Just nu känner du dig säker på att han inte dricker samtidigt oroar du dig fortfarande över hans drickande de veckor han är själv.
Du känner en ilska och frustration över hans beteenden och ett sätt att försöka hjälpa dig själv med detta är att du börjat skriva här. Jättebra att du hittat hit, läst och skrivit!

Finns det något mer du känner skulle vara hjälpsamt för dig?

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

på att ta hand om och ta ansvar för andra! Du gör rätt i att vara lite trotsig Linda?? Jag har börjat gå min egen väg väldigt mycket i stort och i smått! Jag gör saker jag tycker är kul även om jag får göra det ensam! Chansen då är ju att man träffar människor som tycker om samma saker! Och också som du säger ”det passar inte mig”! Det är ofta som jag inte vet vad jag känner och tycker! Men jag har märkt att om man pausar lite och ger sig själv tid så kommer man underfund med vad man tycker, tänker, känner! Folk får vänta och ha tålamod med MIG nu! Jag har alltid haft det alldeles för mycket med andra! Sen gör man smärtsamma upptäckter! En av mina bästa vänner har jag nästan slutat umgås med! Jobbigt på ett sätt eftersom det är vänskap som går långt tillbaka! Men det hela gick till nästan 100% ut på att ge, lyssna på henne mm! Hennes nya frisyr var viktigare än om jag ville anförtro något viktigt om mina barn! Ställer man inte upp på det längre fejdar det ut! Inget dramatiskt utan bara ebbar ut liksom! Och det går två vägar! Jag är inte intresserad längre av att vara 100 för henne när hon inte är nigit tillbaka och hon är inte intresserad av 50/50 utan vill ha 100 själv! Tack för styrka❤️ Detsamma till dig❤️

Blivit trotsig. Det har jag blivit. Trött på att vara medberoende och ha kontrollbehov. Jag har blivit en riktig retsticka . Säger nähäpp det passar inte mig. Ser hur folk försöker riva muren. Genom att tjura. Bråka mm. Men jag ler inom mig och tänker nu räcker det. !! Det är väl det där sökandet som gör en orolig. Sökandet efter äkta människor. All styrka till dig ❤

All styrka till dig! Vet att det inte finns något att säga som gör det lättare, men en sak som jag (försöker) tänka på vid tvivel - det beslut du tog var rätt, just för att det var det du tog. Annars hade du tagit ett annat beslut.

Jag är själv inne i en rent ut sagt vidrig period. Där jag väntar på att han ska ta beslutet att lämna mig, eller att jag måste ta beslutet att lämna honom. En gång för alla.

Hjärnan går på högvarv, klara stunder där jag VET att min magkänsla stämmer blandas i samma stund med tanken ”men, du överdriver ju! Du känner ju denna man, du kan ju lita på honom! Vad håller du på med?!”. Något i den stilen.

Pratade idag med en vän som jobbar på en beroendemottagning (lämpligt nog...). Berättade hur det sett under våra år ihop. Hon har visserligen aldrig träffat honom, men hennes svar var väldigt enkla: han har definitivt alkoholproblem, och du bör lämna honom. Kändes först nästan skönt att få det så, rakt på bara. Sen kommer ångesten, och ”vad vet hon, egentligen? Jag KÄNNER ju honom som ingen annan!”. Är helt slut. Och tom.

Hon berättade en del om hur alkoholen påverkar dopamin-nivåerna i hjärnan.. börjar förstå hur han (alltså i nyktert tillstånd) kunnat agera så märkligt som han gjort mot mig. Världens varmaste man kan plötsligt bli iskall och stänga av alla känslor. Han har indirekt gjort slut flera gånger pga inte redo för en relation. Med indirekt menar jag att lika ofta har jag liksom fått dumpa mig själv. I början trodde jag att ”ja men han var väl inte tillräcklig kär i mig”. Men nu så här ett par år senare så vet jag att han genuint älskar mig. Vi pratade bara för några veckor sen om hur nykära vi fortfarande är. Att sen kunna svänga till att ”detta går inte”, det är helt enkelt inte normalt.
Sen vet jag att det finns annat i honom som är trasigt, eller vad jag ska säga. Men onekligen en intressant tanke att alkoholen har ett finger med här...

Och du! Läste din tråd igen! Varje ord kunde ha varit skrivet av mig, helt galet...

Stor kram!

Både för intervjun och för bantningen.

Sprang på honom idag. Genast börjar hjärtat slå lite hårdare. Känslorna rusar iväg medan förnuftet försöker hålla samma takt. När den värsta ilskan lagt sig (fattar han inte vad han gör?! Hur kan han välja så fel?! Var jag inte värd mer?!) så kommer medlidandet ikapp. Var jag för hård? Var det verkligen så illa? Kan man verkligen vara arg på någon som så uppenbart inte mår bra? Hade jag kunnat göra något mer, gav jag upp för fort?

Men så kommer min dotters ansikte upp i huvudet på mig. Om jag inte kan försvara mitt beslut inför mig själv så måste jag iaf kunna göra det inför henne. Ja, det kanske hade kunnat gå bra, kanske han hade dragit ner på alkoholen, men för min dotters skull var jag inte beredd att göra den chansningen. Satans jävla alkohol! Blä, jobbig dag idag. Får ta nya tag imorgon.

för erbjudandet ?men när det kommer på tal så testar vi mindoktor-appen. Du har ett stort hjärta, spara en liten bit åt den som är viktigast, dvs DU ?

20e har jag en jobbintervju - vänligen håll tummarna för mig ^_^

Dessutom har jag äntligen bytt batterier i min våg, så efter att ha gråtit och förbannat migsjälv i någon timme så inleder jag denna sekund Operation LCHF.

Jag har gått ner 30 kg på det förr, och nu är det dags igen!

Ska jag skicka 2-3 Naltrexone du kan be honom att Testa nästa gång han dricker? Jag tänkte eftersom han ju visar egen vilja, och läkaren inte skrev ut det - om han får testa kanske han vill ge det ett försök Och jobba för det.

(Det är troligen ganska olagligt att ge bort recept-medicin i Sverige - men fick han Antabus har han inga långt gångna leverskador, och då är det ofarligt, så jag tänkte iaf erbjuda :) )

Boken "The Cure för Alcoholism" av Roy Eskapa finns online som gratis PDF också, ifallatt han vill läsa.

HAN, alltså - om HAN vill. För det ska inte vara ditt problem. Men jag tycker att han visar så mycket vilja, och då vill ju jag hjälpa :/

...haha, jag vet inte om det är mitt medberoende, eller bara helt enkelt att det verkar fungera sakta men säkert för min pojkvän, och jag därför tycker att alla borde prova...något för mig att tänka på.

Välkommen till oss. Det låter som att du känner en stor oro för dina föräldrar kopplat till din pappas drickande. Kanske har du redan läst andras trådar och fått ideér om vad som kan vara rimligt för just dig att göra i det här läget. Ibland kan det ta tid för en ny tråd att ta fart och de senaste dagarna har vi haft problem med "spam" vilket påverkat tempot här inne.

Om det känns okej för dig skriv gärna igen.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag antar att tanken att ha mej runt sej 24 h/dygn blev för skrämmande ??
Men däremot så har han inte druckit på en vecka nu och det känns så skönt i min själ ! Jag t.o.m längtar efter morgonen , innan längtade jag bara till kvällen så jag fick sova från allt.
Jag vet att han kommer att falla tillbaka igen, så ser mönstret ut men jag tänker må bra nu i alla fall! Kram på er alla mina cyber vänner ?

raderade...

Ja i allafall har det pågått en månad nu han har börjat på antabus, jojopar d hår bra för honom iaf?

Ja vi fattar ju att vi är alkoholister under en dålig period. Eller precis efter. Detta gör det skört, vi är bara mottagliga för att ta hjälp direkt efter ett en period med drickande. När vi fortfarande är omskakade av perioden.

Sen är ju livet under kontroll igen. Även om vi tar hjälp så är det lätt att vi avbryter behandling när vi har läkt ihop. Man tycker helt enkelt att folk pratar skit. Jag är ju nykter 9 månader på ett år, jag kan inte ha alkoholproblem. Det blir ju svårt också att ta hjälp när man har varit nykter i nån månad, då finns ju inte problemet. Så vad ska man då söka för?

Det gäller att ha med sig, även när det gått tid ... att man inte glömmer, att man lär sig att se konsekvenserna (jag fick det via KBT) och det kan vara en brist på att kunna hantera impulser. Vi är ofta on off varianten i fler avseenden är alkohol, jag gör nästan allt med ett visst manisk beteende - eller inte alls. Träning t.ex. Tränar i perioder. Sen lägger jag ner. Måla tavlor. Målar nätterna igenom flera veckor i sträck - till att släppa och det blir tråkigt. Då finns inget intresse i att måla. Hålla bra kost - kör på med all hälsokost som finns, läser artiklar och klipp. För att nästa dag gå över till skräpmat och inte ha en tanke på att äta hälsosamt.

---------------

Jag ska läsa lite till i din tråd, jag fastnade i den delen med husbilen.
Fick lite mani just på det kapitlet ;) ska läsa mer och mer fokuserat.

Ja du, samma här...! fler som reagerat (inga som jag talat direkt med dock..). Skrämmande likt på alla sätt!

Exakt, problemet är ju knappast att den som älskar en är orolig..
senast vi pratade öppnade sig en liten lucka, han sa något om hans orimliga reaktion på en oro grundad i omtanke och kärlek...
Men om grundproblemet kvarstår och att det i slutändan ska handla om att han inte är ”redo” att ha ett förhållande (vilket vi alltså redan har...), ja då blir det bara ett limbo-tillstånd... dessutom verkar viljan att dra ner på alkoholen helt obefintlig, även om han till slut kommer kunna förstå och acceptera min oro.

... hade också en sån där period i livet där han självmant till slut flyttade ut från ett kollektiv för att han höll på att dricka sig sönder och samman. Det var lördag hela veckan där tydligen. Men jag vet även att hans ex hade haft åsikter om att det var vin varenda helg långt senare än det så jag är inte den enda som reagerat på hans beteende. Just vetskapen om att detta är ett beteende som hållit på under en lång tid och att fler reagerat på det gjorde mig mer motiverad att lämna. Om han hade velat sluta så hade han gjort det på egen hand eller med hjälp för länge sedan, tänker jag. Om jag reagerar för att jag bryr mig, hur kan då det vara det som blir problemet?!

Känns verkligen skönt, om än att det är under mindre roliga omständigheter, milt sagt.
Så fint att kunna bolla med dig!

Jag har funderat en del om mitt magont hade varit lika starkt om han inte hade berättat om den perioden i sitt liv (som jag inte vet hur lång den var...) när han drack stora mängder på kvällen för att kunna sova... ett beteende han slutade med för att han själv insåg att det skulle gå åt h-vete. Kanske hade jag utan denna vetskap inte reagerat så starkt, jag vet inte. Men i mina ögon har han ju inte slutat, för han dricker ju fortfarande mycket. Men å andra sidan har han ju aldrig druckit några uppseendeväckande mängder när jag är med. Samtidigt som jag ser tomma flaskor och burkar (i mitt tycke för många för att vara ok). Så där är mitt tvivel - kanske är han en ”sån” som kan dricka mycket utan att det är någon fara? Eller så dricker han måttligt (och med måttligt så är det ändå betydligt mer än vad jag dricker) med mig för att han vet att jag ser, så att säga. Men när han är ensam så är det whisky som gäller. Men jag VET ju inte. Även om jag anar. Och jag vet att han dricker mer eller mindre varje dag, eller kanske snarare kanske 4-5 dagar i veckan.
Sen är ju steg 2 i problemet att vi inte kan prata normalt om detta. Han blir så oerhört arg och sårad. Jag når inte fram. Och nu är vi på en nivå i vår relation att jag känner att jag liksom måste veta om vi ska kunna gå vidare. För magontet blir ju inte bättre när man känner att det är förbjudet att prata om, om man säger så...
Steg 3 i problemet är att vi ju de facto har väldigt olika syn på alkohol, och jag VILL att han dricker mindre (och som vi alla vet, man kan inte bestämma över någon annan..) Samtidigt har han enligt mig inte så uppenbara alkoholproblem att jag liksom kan säga ”det är spriten eller mig, välj själv”. För det skulle bli helt absurt. Gah man blir ju galen...

Däremot har vi umgåtts helt nyktra ofta, tex dagtid. Och jag upplever att vi är lika nära varandra då och kan prata lika innerligt och djupt som om vi delat en flaska vin. Och han har som sagt aldrig betett sig illa under påverkan, aldrig någonsin.

Men som du säger, oavsett det blir alkoholen som ett filter. Uttröttande, både psykiskt och rent fysiskt. Känner såååå igen mig i det där med att rannsaka sin egen reaktion!! Har aldrig tidigare känt ett sånt magont gällande alkohol, och då har man ju ändå träffat folk som både dricker mycket och lite och allt där emellan.

Och den där så vidriga känslan när man scannar av diskbänken, på pricken samma här.. så kan jag inte ha det. Och visst- släpp det då, skulle man ju kunna säga. Skit i att kolla. Men problemet är att nu går min hjärna och syn per automatik när det gäller det här. Vilket har lett till olustkänslor i att vara i hans lägenhet.
Vilket leder till mer magont. Och så är man där igen.

Kramar!

Ja, det verkar ju onekligen som att både vi och våra män är väldigt lika varandra i sättet och tankarna. Jag bollar gärna vidare med dig om du vill längre fram. Känner själv att det lättar lite för varje dag som går men att det är tungt och tufft. Å ena sidan känner jag en väldigt stor frihet och lättnad. Jag behöver inte oroa mig för hur mycket han dricker, jag behöver inte svepa med ögonen över hans diskbänk för att se hur många flaskor där står så fort jag kliver in i hans lägenhet, jag behöver inte kämpa mot magkänslan och försöka lura mig själv med bortförklaringar. Men å andra sidan känner jag en sorg, ilska och saknad. Tror att det är samma känsla som om man blivit bedragen. Man blir snopen och bitter, men samtidigt fortsätter livet. Jag försöker nog se det som en lärdom, nu vet jag att jag ska lita på varningsklockorna snabbare om jag skulle hamna i samma sits längre fram i livet.

Har du funderat på varifrån magontet kommer? Jag fick också en obehagskänsla i magen så fort vinet åkte fram. Jag kände aldrig att han blev odräglig, gråtmild eller jobbig på något sätt egentligen men ändå reagerade jag så väldigt starkt på att han tyckte att det var så fullkomligt självklart att det skulle drickas. Jag ägnade mycket tid åt att försöka förstå min egen reaktion, vad spelade det för roll egentligen? Vilka konsekvenser fick det? Förutom att det var ett beteende som skulle normaliseras för min dotter så upplevde jag att det blev falskt. Som att sitta och prata med en människa som har en mask på sig. Att aldrig kunna prata djupa tankar utan alkohol i kroppen. Att inte vara ihop utan ett filter emellan. Ja, många tankar blir det som du märker. Känns skönt (men tragiskt!) att veta att det finns fler som upplevt samma sak, att man inte är ensam om att känna som man gör.
Kram!

Återigen, tack för ditt svar och tankar!
Så väldigt många likheter... känner igen mig i nästan allt du skriver...
Så bra beskrivet, att liksom inte ta sig igenom en dag utan alkohol... Missbruk/riskbruk/bruk eller ej (och spelar det egentligen nån roll börjar jag känna, jag vill inte ha det så).

Och exakt samma känsla - när vi (han) för en gångs skull inte dricker utan bara tar vatten till maten, ja då känns det annorlunda. Och så får man magont av det istället...

Vi har någon sorts timeout, finns även fler saker än detta som vi måste jobba på, saker som jag är redo för men tydligen inte han. Fastän jag nu, efter 2,5 år, trodde han var det. Så när även alkoholen tornar upp sig som ett problem, ja då blir magontet ännu svårare att försöka bortse ifrån... och kanske är alkoholen grunden till dessa andra saker, jag vet inte. Jag vrider hjärnan ut och in och det är hemskt. Extra hemskt med vetskapen om hur bra vi skulle kunna ha det, men så resonerar väl många...

Känns så jäkla hemskt, detta är min själsfrände och älskar honom oerhört. Men siar jag in i framtiden i vårt förhållande under rådande premisser, ja då ser den faktiskt inte så ljus ut :( hur gärna jag än vill att det inte ska vara så.
Förnuftet och sen tusen miljoner känslor.

Stor kram!

PS. All heder åt ditt beslut, starkt gjort! Kan tänka mig hur svårt det är att lämna någon man älskar och fortfaramde är kär i, bävar... :(

Har aldrig tänkt på att inte fokusera så mycket på just ordet sjukdom men när jag läser dina ord håller jag med!
Tack ??Ang acceptans.. Jag har accepterat min mans missbruk men jag accepterar inte att han inte tar itu med och försöker bekämpa det.. Men samtidigt tillåter jag det. Tanken på att lämna gör för ont och tycks omöjlig även om jag i hans dryckesperioder tänker att det kanske är den finaste kärleksgåva jag kan ge. Att gå och låta honom ta eget ansvar. Mitt förnuft säger så men mitt hjärta säger stanna. Sista återfallet agerade jag dock lite annorlunda.. De första dagarna lyckades jag ta mig till jobb, hemma försökte jag lägga så lite fokus och energi på honom som jag kunde.. Även om det var svårt! Så svårt!
Tills han en morgon själv insåg att han behövde hjälp. Då fanns jag där och jag hade inte klarat av att agera annorlunda.
Antabus var hans initiativ och jag var ganska tydlig att jag inte ville agera ssk eller övervakare. Ett STORT steg för mig
Tack för boktips! Den ska jag läsa
Min man fick antabus men är annars inte den pratsamma typen..Vi kan prata om det men inte på djupet.. Tror det handlar om skam och skuld. Att vilja glömma
På fyllan kan han bli sentimental och dra upp saker från sin egen uppväxt med en alkoholiserad, idag nykter far. Det bor smärta som borde komma ut i nyktert tillstånd.. Han har tidigare gått till psykolog men osäker vad som ventilerades där. Och när han är nykter mår han ju bra, glömmer att han är sjuk och finner ingen anledning att söka hjälp tyvärr. Men än är inte kampen över hoppas jag
Den där taskiga knuffen du pratar om kanske kommer lägligt snart ☺
Och själv måste jag nog lära mig att bara säga saker jag menar och inte komma m tomma hot. Och lära mig att kampen inte är min! Jag uppskattar att du tar dig tid att svara/ dela med dig.
Jag följer din tråd med stort intresse.
Svårt att identifiera mig med många andra.
Kram ❤

Jag vill också tillägga att din man inte är något hopplöst fall, Han har insikten. Han fattar och vet själv. Känns inte som det är ett jättekliv för er att hamna rätt. En rejält taskig knuff så är han på rätt väg åt rätt håll.

Jag är också en extremt kärleksfull och empatisk människa, jag har sårat mina nära. Just av den anledningen så vet jag att det INTE handlar om kärleken till dig. Man får också vara lite försiktig med att tala för mycket om att det är en sjukdom. Till slut tänkte jag att jag var sjuk, och alkoholen var min medicin. Jag tog till det argumentet för att få dricka. Jag är ju sjuk. Det där är en farlig fälla.

Och förstå skillnaden på att acceptera din mans missbruk
och på att du ska behöva acceptera att han dricker.

Det ska du inte acceptera. Om han inte själv kommer till insikt så kommer det till
slut till det hårda. Ett val, en konsekvens. Sluta dricka - eller så lämnar jag dig.
Och mena det. Låt det få en så hård konsekvens att han förstår att det är allvar.

När jag läste om scenariot vid husbilen där du skriver att du funderar på att gå.
Nu var han ju så illa däran att du inte kunde lämna honom då du inte visste om
det vara fara för hans liv. Självklart kan man inte lämna en person som har så
mycket alkohol i sig att hjärtat kan stanna.

Men jag såg konsekvensen; (vi tänker nu att det INTE vara fara för hans liv) konsekvensen att
du drog. Du visade hit men inte längre. Jag tar inte din skit längre. Precis sådant kan
hjälpa oss.

I Camilla Camilla Kuylenstiernas bok "ansvarsfull", hon är alkoholist och kraftigt medberoende. Partytjej, uppväxt på Östermalm, VD för företaget Match. Adlig och fullblodsalkoholist. Läs den om du har tid. Många insikter. Hon är dock inte periodare.

Hon beskriver i boken när en person ertappar henne och hennes missbruk med orden: Camilla, jag ser mer än du tror, jag ser att du behöver hjälp. Hon beskriver också detta steg i sitt tillfrisknande som det mest kärleksfulla momentet.

"Jag älskar dig och jag ser att du behöver hjälp"- att våga säga det, är den mest kärleksfulla handling som finns.

Vi alkoholister går med en tro - att det syns inte, jag smyger och håller det hemligt, därmed ljuger vi för dom vi älskar mest, det leder till ångest. När man får orden av en anhörig: Jag ser. Jag fattar. Jag förstår inte men jag förstår. Du behöver hjälp.
Då är man ganska naken. Blottad och utan skinn. Där öppnas en väg ur. Man kan kapitulera.

När och om man får det till sig så kan det vara så att missbrukaren backar direkt, erkänner sig slagen och känner en enorm lättnad genom detta. Det kan t.o.m vara så att man kan ha en önskan att någon ska ertappa en. Man får ju inte stopp på det själv fast man har en extrem önskan att få ett slut.

Många bryter ihop och gråter, världen rasar ihop. "min skam är blottad"
Men är världen raserad så finns det också en ny fin naken mark att bygga upp
någonting nytt från början.

Jag vet ju inte hur öppna ni är med varandra eller om din man har tagit
hjälp av någon. Han måste nog förstå att han håller på att supa bort dig.
Det är ju det som händer till slut. Har man gått över gränsen, så finns ingen
återvändo. Belöningssystemet är trasigt. Det kan inte repareras.

Jag ska följa hur det går för dig. Som jag skrev så ligger mitt fokus på periodiskt drickande.
Oavsett om man är medberoende eller i skiten själv. Det är det jag kan känna igen mig i.

Ha en fin kväll trots regn :)

Kram

MM

Han kom hit igår
Han tyckte åter igen att han inte hade dålig attetyd. Och han skrev inget heller om när han kom till sina föräldrar. Jag tycker det är så taskigt gjort att inte ens ge mig det.

Ja du ???? :(((( Jag tror det handlar om just nu. Emellan att då är det lugnt o bra, sen blir de så här som sist och då dimper jag. Sen pratar vi o det är lugnt o sen så här igen. Kanske har med att jag tror att en relation är så!? Att jag är krävande? Att jag inte acepterar att det är inte bra 24/7 :(

https://alkoholhjalpen.se/node/29637

Här är också en mycket klok man som skriver om sina perioder. Ikaros tråd. Tyvärr har han lämnat forumet, men skulle verkligen behövas här och vi är många som hoppas att han snart är tillbaks. AlkoDHyperD har väldigt kloka inlägg i den tråden om varför. Hon har koll på sånt. Hon har koll på det mesta.

Så läs och läs igen, för ju mer du förstår desto lättare kommer du att förstå hur du ska agera.

... hmm... det var en bra fråga! Både ja och nej, skulle jag vilja säga. Det som snurrade till det var att allt gick så väldigt fort. Vi kände redan till varandra sedan tidigare när vi sprang på varandra på stan i slutet av juli förra året. Jag visste att han var nyskild och hade flyttat till den orten jag bor på. Jag hade dock ingen koll alls på att han drack som han gjorde. Vi började dejta och leva varannanveckasliv då jag har min dotter varannan vecka. Eftersom vi träffades oregelbundet och var i dejtingfasen så reagerade jag kanske inte så starkt i början på att det skulle drickas vin varenda gång vi träffades, oavsett veckodag. Jag var dock ovan vid att dricka på det sättet så jag blev ganska påverkad av det. Trött, hängig på jobbet, började gå upp i vikt, humörsvängningar osv. I mitten av juni i år hittade vi en gemensam lägenhet med inflytt i början av augusti. Vi skrev på kontraktet och reste iväg på en liten weekend med min dotter och hans yngste son. Det var då jag tvingades öppna ögonen. Jag insåg att han inte drack för att vi dejtade utan för att det är hans livsstil. Han tar sig inte igenom sin vardag utan öl och vin. För mig är kombinationen barn och alkohol helt förkastlig så jag konfronterade honom men han gled undan och försökte få det till att jag överreagerade.

I och med att jag blev så jäkla sårad och var tvungen att dra tillbaka min lägenhet från försäljning snabbt som tusan så blev uppbrottet väldigt abrupt. Jag tror seriöst inte att han fattade alls vad som hände. En öl plus en öl plus en till blev till slut en för mycket. Det var som att jag sakta men säkert arbetade upp en ilska och en sorg som till slut bara exploderade. Jag handlade på impuls, jag var tvungen att skydda mig själv och framför allt min dotter så det blev ett hastigt avslut. Jag bad honom vid ett flertal tillfällen efteråt att vi skulle sätta oss ner och prata om vad som hade hänt men han vägrade. Till slut gick jag bara hem till honom för att prata ut. Han kan fortfarande inte förstå varför jag agerade som jag gjorde. Han tycker att jag överdriver och att det är jag som har problem. Han kan inte förstå varför det berör mig att han dricker. "Jag håller ju inte på att supa ihjäl mig!" menade han. Han kan erkänna att han dricker för mycket men att han inte skulle vara alkoholist och att det inte är utom kontroll.

Jag har aldrig ångrat beslutet men jag tycker att hela historien är så jäkla sorglig. En oerhört fin människa med en låg självkänsla som dricker för att känna att han duger. Det paradoxala är ju att det blir ett moment 22. Han dricker för att han inte känner att han duger, att ingen skulle vilja vara med honom om de kände honom på djupet, vilket puttar mig i en annan riktning och hans farhågor besannas. Jag kände mig snuvad på den riktiga människan bakom promillen. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger vi träffades utan att det var alkohol inblandad. Vid ett tillfälle drack vi båda vatten och det var precis som att något var fel... helt galen känsla! Han tycker fortfarande om mig och vill att vi ska träffas men jag kan inte vara tre i en relation. Jag, mannen och alkoholen blir en för mycket. Jag tänker även att han balanserar på en otroligt tunn linje där ett så gott som dagligt intag en dag inte kommer att räcka, att han när som helst skulle kunna trilla dit. Den oron skulle ta kål på mig och förstöra min relation med min dotter. Jag har bara en begränsad mängd energi, den behöver jag lägga på det som är viktigast i mitt liv, nämligen mitt barn.

Hoppas att min erfarenhet kan vara till hjälp även om två liv aldrig är identiska. Kram!