Senaste kommentarerna i forumet

Vet jag precis som du skriver MM att det inte handlar om mig.. Min man är en kärleksfull person som aldrig medvetet skulle göra sin omgivning illa ❤
Men när perioden kommer försvinner min man och kvar finns en berusad, ångestfylld man som inte orkar möta/ bära min besvikelse och mina tårar
Just då existerar bara Alkohol
Och ja! Just då hatar jag honom enormt fast jag vet att det är sjukdomen jag ska rikta min ilska åt... För att i nästa sekund älska och tycka synd om
Efter en period erkänner han att han är A och lovar sig själv och mig att aldrig mer.. Men... Min önskan är att han själv skaffar strategier för att inte trilla dit igen
Men det arbetet kan jag inte göra åt honom. Allt jag kan göra är att på bästa sätt stötta honom i hans nykterhet. Men kanske en dag ??Din tråd och din respons ger mig så mycket svar och hopp då jag inte kunnat känna igen mig i andra trådar. Min man är ju oftare "frisk och nykter " än sjuk och berusad
Jag fortsätter läsa och hoppas det kan läka åtminstone mig själv
Anxiete! Skönt att du har det ok med en nykter man ❤Hoppas det fortsätter så
Kram till er båda

... redigerat av admi,

Hej och välkommen vi har valt att att bort det du skrivit i detta inlägg då det kan uppfattas som stötande av andra användare.

Berätta gärna vad det är som gjort att du sökt dig till vårat forum och vad forumet kan stötta dig i.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & anhörigstödet

Kan jag få din snapchat? Nudes löser alla alkohol problem. Tro mig;)

##redigerat på grund av stötande innehåll## /admin

Tack så mycket<3 Jag uppskattar att du bryr dig om mina känslor!?

##redigerat##

Så skönt att läsa dina inlägg MM, det innebär för mej att jag inte är” dum i huvet” som stannar, än så länge vill säga....
Här är lugnt nu Softjessi, tack för att du frågar?, vi gjorde en deal maken och jag. Jag skulle vara hans ”fotboja” i tre veckor ( hana förslag) Antagligen skrämde tanken honom såpass att han rätade upp sej ?? Så för tillfället är han ute på jobb varje dag vilket innebär att han inte dricker.
Jag funderade lite på skoj om det är så att min man är periodare, fast omvänd , han tar ett par nyktra veckor och sedan dricker han i ett halvår igen .... Nä skämt åsido.... Det MM skriver kan jag känna igen även hos min man. Hur ångesten äter upp honom för att han dricker och ändå går det inte att låta bli, det är grymt.
Hoppas ni har det bra just nu , kram ?

Det ör precis så jag känner med. Det är som om du beskriver mitt liv. Förutom att han inte sköter allt perfekt. Han blir trött och är alltid sen till sitt jobb. Han rättfärdigar det med att ingen på jobbet bryr sig .

Ska absolut läsa vad du skrivit :)

Tack
Jag flyttade ut för att han blir irriterad på min ”röra” mina saker men han har sina grejer lila mycket överallt. Han rättfärdigar det med att han har kontroll på sitt.

Så det var för det bästa.
Jag opererades för tumörer i livmodern igår, han har varit ute och festat hela helgen, inte varit hos mig. Igår kom han till mig efter jobbet. Ville umgås, var tydligt bakfull och drack tre öl under kvällen. Jag som har ont och knappt någon ork drog upp alkoholbehovet igen. Han menade att han inte drack något på söndagen!! Jag fick sagt att han drack alla dagar utom söndagen och igår. Han menar att han inte behöver men att man ska kunna njuta av livet. :(

Nej det är inte brist på kärlek till dig. Det här problemet ligger inte hos dig. Ta bort skulden helt från dig själv.
Det är heller inget fel på din man. Det är alkoholen det är fel på. Din man är inte egotrippad. Alkoholen gör honom egocentrerad när han är en dålig period. Han vet. Han känner en enorm skuld och skam för sitt beteende. Han vill inte såra dig. Kunde han så skulle han förmodligen dra iväg i sin ensamhet. Slippa känna ansvar och få dricka ifred. Så fungerar de flesta av oss.

Vet de periodarna som t.o.m tar in på hotell i sina dåliga perioder. Drar ner gardinen och tar sitt race ensam. Vi vill helst dricka utan sällskap. Då ingen ser oss. Med tanke på hur mycket vi dricker så är vi inte ute efter gott sällskap. När perioden är över så ställer vi oss upp, tilltufsade men kan fortsätta som om inget har hänt.

Det är väldigt svårt att förstå.

Mitt råd är att du söker vidare på periodiskt beroende, läs och lär. Allt du kommer över
och observera om du ser tecken. En del planerar in i detalj sitt nästa fylleslag, (min mani
kan komma som en blixt) Det vanliga är nog att personen har en hemlig plan iaf när det är långt gånget.

Likt Märta.T's text om när maken Henry är på väg i en period.

Ha en fin natt

MM

Och jag känner igen mig i varje ord!!

Frustrationen är total. I mitt fall så är det så att jag ”tjatar” och det klarar han inte av (har haft två ”allvarliga” försök till samtal) och han vrider fokus till att det är tjatet som gör att han inte kan ha en relation. När vi träffades var han också hyfsat nyskild och under helt äktenskapet hade det ”tjatats”. Jag börjar undra vad det var det tjatades om... :/

Känner mig mest helt tom. Förstår genuint inte hur det kunnat bli så här. Men när man läser runt här blir ju en sak extremt tydlig - det är många som har problem med spriten och oftast påverkar det relationerna negativt, milt sagt.

Har verkligen försökt acceptera hans konsumtion, just med tanke på att han aldrig blir otrevligt eller att något negativt händer. Men har kommit fram till att något negativt visst händer, jag får magont.
Och då jag ändå själv gillar alkohol och är öppen för att vissa kan dricka mer än andra utan att det är problematiskt, om jag ändå då får magont av den där tömda flaskan... ja då är det befogat.

När var det ni bröt? Har du ångrat ditt beslut nån gång? Och har ni kunnat prata om anledningen till att det tog slut, dvs har han förstått?
Tack för kramen, stor kram tillbaka!

.. och inte hör hur han öppnar och stänger skåp. Att jag inte hör hur han gör sitt bästa att dricka ur en stor flaska gin.
Imorgon blir en ny morgon att vakna upp med en make som är bakis, precis som i morse. Känner en sådan enorm trötthet.

Jag känner igen mig i så oerhört mycket av det du skriver om! Som att det skulle vara just alkohol som gjorde att vi gick isär?! Och som bara jag ansåg vara ett problem?! Hade varit så mycket enklare om det hade varit ett mer uppenbart "fel" i förhållandet av typen otrohet eller misshandel. Nu blev det väldigt snöpligt, som en osynlig älskarinna man aldrig hade kunnat "vinna" över.

Det är bara de allra närmaste vännerna som vet vad som egentligen hände. Till folk på jobbet säger jag väldigt svävande att det blev för komplicerat med att han var så nyskild, att det gick för fort osv. När jag springer på honom känner jag mig väldigt kluven. Ena halvan av mig vill ge honom en stor kram och säga att allt är bra, att han är så fin och värd att älskas precis som han är, medan andra halvan bara vill golva honom med en rak höger. Jag vill få honom att förstå hur j-la fel han prioriterar i sitt liv, att han väljer bort en relation som skulle kunna ha varit fantastisk, och det för öl och vin?! Jag vill få honom att förstå hur ratad jag känner mig, hur sårad jag blev, hur oerhört obetydlig jag upplever att jag var om min kärlek inte kunde mäta sig med den från alkoholen. Jag känner så väl igen flyktbeteendet från allt som kunde tolkas som konflikt, offerkoftan som kom fram och attityden "ja men du då?!" när man ville prata allvar.

Jag skickar dig många styrkekramar!

Tack KL! Suger åt mig av varje ord ska ni veta!

Har en nära vän som jag pratar mycket med, och min familj, så känner ändå att jag har stöd.

Med tanke på att vi verkligen kämpat igenom några tuffa år, och att vi älskar varandra på det där sättet man inte får uppleva så många gånger, så känns det så oerhört orättvist och nästan chockerande att det är på detta vi ska falla... oron har ju gått i perioder, men ju mer jag landar så inser jag att det är ett problem, och problemet blir såklart betydligt större av att han inte kan/vill prata med mig om det. Och precis som du skriver - oavsett så kommer jag inte ifrån magontet, även om det tillfälligt kan försvinna och hålla sig borta i långa perioder.

Som läget är nu så vet jag inte ens om vi är ett par längre, han förklarar bara att han inte kan hantera konflikter. Även om han bett om ursäkt efter det senaste grälet så förändrar det ju inget alls om man istället för att kämpa tar på sig offerkoftan och bara förklarar att man inte kan hantera ett bråk.

Nu ska jag inte sväva iväg alltför långt, tack för stöd och pepp! Stor kram

Det är tydligt att jag snart måste agera. Jag känner mig stolt över mig själv då jag kunde få en mysig kväll med barnen trots att jag blir så påverkad av hans agerande ibland, liksom skakar om min själ och man vänjer sig aldrig. Cykeltur, spela musik och plocka äpplen och plommon. Mannen somnade snart efter att han var arg.

Känner verkligen igen mig, läs mitt inlägg ”Är min oro befogad” om du vill!
Kram till dig

Det är ju alltid svårt att diagnostisera en annan människa, så egentligen kan jag inte svara på hur gravt deprimerad han är eftersom han inte fått en diagnos. Jag vet bara av vad han själv sagt att han har haft självmordstankar i olika omgångar, hans negativa väldsyn genomsyrar hans tankar och hjärna.

Det jag själv har funderat på är ju förstås vad som är vad. Som du också skriver, hönan och ägget med elkoholism och depression. Jag tänker att för att ens kunna gå vidare med att bota depressionen så borde alkoholen försvinna ur hans liv. Men det är också den som gör det extra svårt. Han har sagt själv att desto mer han försker desto "enklare" blir det att dricka.

Nu får jag iaf vara tacksam, vi fick ett nyktert veckoslut, trots att det var hans födesedag och två storkonsumenter (våra bröder) var närvarande med oss på stugan var vi firade. Han vill verkligen hålla löftet om att sluta dricka då barnet kommer, även om jag har jättesvårt att tro att det kommer att gå utan någon form av hjälp.

Men just nu känns det lite bättre iaf. En dag i taget

Jag satt av någon anledning och scrollade runt bland mina gamla inlägg på FB. Hittade en text som jag delat för länge sedan. Den var på engelska men översättningen blir något sådant här. "Det finns tre lösningar till varje problem: acceptera det, förändra det eller lämna det. Om du inte kan acceptera det, förändra det. Om du inte kan förändra det, lämna det." För min del kunde jag vare sig acceptera eller förändra situationen så då fanns bara alternativet att lämna kvar. Det var dock inget lätt beslut, jag älskade ju mannen ifråga. Hade det bara varit jag och han så kanske situationen varit annorlunda men nu kände jag ett akut behov att skydda min dotter från ett destruktivt beteende.

Jag känner igen känslan av att tvivla och ifrågasätta sin egen magkänsla. Det blir en konflikt mellan känslorna och förnuftet. Å ena sidan vill man inte förstora något och göra en höna av en fjäder men å andra sidan kan man inte förtränga det man känner heller. Om det är ett problem för dig att han dricker som han gör så tycker jag att du ska respektera den känslan! Jag fick också min oro kastad tillbaka på mig. Som att en ren oro grundad i kärlek och omtanke bara blev tolkad som kritik. Ofta blev det hela vänt så att diskussionen om hans drickande slutade i att han anklagade mig för att må dåligt och överdriva. En skyddsmekanism från hans sida antar jag. Om jag påpekar att han dricker så är jag inne och petar i varför han dricker, vilket ju kan vara oerhört plågsamt att bli påmind om.

Jag tycker att du ska ta tid på dig, tänk igenom vilket slags liv du vill leva, låt dina tankar och känslor få ta tid. Skriv gärna ner i lugn och ro, du behöver inte dela allt här om du känner att du blir påverkad av vad andra tycker och tänker. Ta en timeout i förhållandet om du känner att du behöver tid. Det finns inget facit här, inget rätt eller fel. Du kan inte leva ditt liv utifrån vad andra sätter upp för mallar. Var dock ärlig mot dig själv. Kostar det mer energi och självrespekt än det ger så är det nog inte värt det. Det låter kanske som en klyscha men jag lever hellre ensam i ett liv som är sant än att dela en livslögn med någon annan. Förväxla inte medlidande med kärlek heller. Det är en stor skillnad att vara ihop med någon för att man tycker om personen eller för att man tycker synd om personen.

Hoppas att det blir en bra lösning för dig! Kram!

Vad håller dig kvar i den destruktiva relationen? Han kommer tyvärr inte ändra sig om han inte har motivation till det. Bra och starkt gjort av dig.

Jag skulle kanske kontakta sociala myndigheten så får de göra ett hembesök. Kan ju bli ett lvm? Ring och rådfråga dom. Köp inget åt honom alls det kommer du ångra. Säg till soc att du är rädd och orolig och det du skrev här det aggressiva beteendet.

Tack!! Nu har jag läst tråden du länkade till.. Känner igen det ni beskriver och ert sätt att resonera.. Just det att det är svårt att se sig själv som A när man är nykter långa perioder utan sug efter alkohol..
Och att man i de nyktra perioderna inte har problem så vad finns att bota..
Och manin kring alkohol. Likt en narkoman som skulle kunna gå över lik.
Samtidigt finner jag tröst och får bekräftelse på att min man faktiskt är sjuk. Att det inte handlar om avsaknad av kärlek och omtanke.. Han är helt enkelt alkoholist. Och när han är nykter är han ju "frisk" och allt rullar på
Jag hoppas min man skaffar samma kloka strategier som många av er gjort. Att han inte ger efter, ger upp
Kämpa på! Jag beundrar dig och din kämparglöd⭐️⭐️⭐️
Kram

Hans attityd gick ut över mig igår....
Han fick lämna hemmet och gå till sina föräldrar...
Han skrev inget sen, att han va där eller så. Jag som brukar skriva o ringa av oro gjorde för första gången inte det.

Jag tänker mycket på varför jag inte bara lämnar helt. Visst vi ska flytta isär men annars då? Hans humör finns ju.kvar.

Tack så mkt för ditt svar!

Tack för dina tankar!!
Så mycket klokhet här.

Jag och denna man har inte delat vardagen, så en del av mitt problem med min egen magkänsla är att jag inte kan lita på att den stämmer. Dvs - jag vet inte om han dricker för mycket enligt konstens alla regler, eller om det ”bara” är jag som TYCKER att han dricker för mycket... Därav att jag liksom måste ha ”bevis”, samtidigt som ju min magkänsla säger mig att han har problem.

Att ens skriva här - gör det saken värre eller bättre? Vet att indirekt skriver jag för att hitta bevis, bevis som jag inte ens vill hitta..

Känner mig så vilsen i detta. Men oavsett om han dricker för mycket eller ej- i en relation måste man ha utrymme att få ta upp en oro utan att få den kastad i ansiktet. Men i detta fall undrar jag om hans ilska över min oro är befogad, dvs om han nu faktiskt inte har problem med alkohol, då är det klart han blir arg och ledsen över min oro. Eller?

Hör själv hur jag försöker hitta förklaringar. Och precis som du skriver - det är bara jag som kan veta hur jag vill ha det. Och hur mycket det än smärtar mig- så här vill jag inte ha det.

Kram till dig!