Senaste kommentarerna i forumet

Juliette Barnes i Nashville är förresten som Medberoende 101; hela hennes beteende är avskyvärt större delen av tiden, tills man inser VARFÖR hon är som hon är, då lyser det igenom varje sekund.

Briljant skriven karaktär, och otroligt välspelad dessutom.

Om du helt enkelt hade sett konserten och sen farit hem. Struntat i din man då han valde att dricka för mycket i en situation som skulle bli bra för er båda.
Han ska inte heller ha "skulden"
Han är sjuk och kan inte låta bli.
Du är sjuk och kan inte låta bli att försöka rädda situationen.

Du tar ett ansvar som inte är ditt att bära.
Hitta strategier och gå igenom i huvudet vad som skulle ha hänt om du gjort ovanstående.
Måla upp den riktigt ordentligt. alla scenarior där du inte gör nånting är det som är viktigt.

Vad händer då med dina fantasier och ditt känsloliv?
Hur tung blir ångesten att bära av att din man:
Hamnar i fyllecell.
somnar i en snödriva.
Åker in på sjukhuset för avgiftning osv.

För mig brukar den bli monumental.
Framför allt att man inte fysiskt eller psykiskt får hjälpa i den situation som ju uppenbarligen spårat ur.
men i den ångesten har för mig något friskt växt fram.
Jag vaknar oftast dagen efter med en ren känsla av befrielse.

Hoppas du fortsätter försöka,även om det bara är i tanken än så länge.
Så småningom blir det handling och då frisätts liksom de rätta tankarna på ett bra sätt.

Drickandet fortsätter - igår sa han att han tänkt fråga hela veckan, men inte hittat något bra tillfälle, men han ville ut med kompisar.

Jo, det är väl ok - det är ju inte JAG som bestämmer det.

Tog sin Naltrexon och åkte.

Kändes helt ok - jag körde bil och tittade på Nashville (jag gillar inte country-musik, men jag älskar den serien)

Idag känns det fortfarande ok, även om det kliar i hela kroppen just för att jag vet att han kommer ringa videosamtal när han tar nästa dos Naltrexon - men hur ska jag veta att han inte dricker Innan dess?

Det kan jag inte veta. Han måste göra det för sin skull. Så bara är det.

Något jag, som manipulativ subba, har lite insett att det verkar som att det finns typ fyra saker som funkar:

1. Att partnern kommer på själv att de vill sluta.
2. Att man lyckas ha en dialog (eller genom intervention) där de inser att de måste sluta.
3. Att man hotar med att lämna på ett tillräckligt trovärdigt sätt (dvs ställer ett ultimatum som man MENAR) och att de DÅ tar tag i saken.
Eller...
4. Man lämnar dem, och förklarar varför, utan att dras in i någon debatt.

Tålamod och förståelse verkar inte fixa något någonsin.

Tack Ullabulla för att du engagerar dig och tack för att jag fått ta del av din berättelse, hög igenkänningsfaktor. Jag funderar på om det är något seriöst fel på mig. Det känns som att det klarnat ordentligt som du uttrycker det men ändå är barriären att ta steget fortfarande högt. Däremot känner jag faktiskt mer ofta nu än tidigare att jag kan klara att lämna honom trots att jag inte är upprörd. Tidigare har alltid känslan av att ” jag har fått nog” bara funnits när jag är som mest upprörd men nu hänger den kvar även när jag inte är arg/ besviken/ledsen.
Detta skriver jag dock när jag är ganska ”ledsen”. Jag och min man skulle ut ikväll. Middag och sen konsert. Jag var tydlig med att jag kommer nog att avvika om du är för berusad ( sen gjorde jag inte det iallafall). Under middagen var han så där full att han ” hör fel”/ misstolkar och blicken flackar och rörelserna är långsammare. Sedan väntade vi på konserten och det skulle drickas mer trots att jag tyckte det var en dålig ide. Jag blev kallad tjurkärring och jag blev ombedd att ”dra åt helvete”. Jag behöll lugnet för jag ville se konserten, fick några patetiska tårar i ögonen. Sedan började konserten. Det var han som bokat och sett fram emot den men jag var nyfiken på artisten och ville följa med.
3 minuter in i konserten avviker han och jag är själv kvar. Jag stannar kvar en timme innan jag tycker jag lyssnat klart. Hittar honom längre bak i lokalen drickande groggar och jag säger att det är dags att gå. Svårt att få taxi och han ramlar omkull och taxin vill inte ta med oss då, påpekar att min man är för full.
Får till slut tag på en taxi som tar oss hem och när vi kommer hem försvinner han ut ur bilen och är borta när jag kliver ur och har betalt. Jag går in i huset och lägger mig ( barnen sover hos kompisar som jag fixat med tidigare i veckan). Efter en timme ( jag kan inte somna) får jag dåligt samvete för att han kanske far illa utomhus av alkoholförgiftning så jag går ut i nattlinnet och letar efter honom och hittar honom i trädgården. Får med honom in och sedan kissar han ner golvet ( händer till och från). Jag torkar upp och tvättar och nu sover han. Jag ligger bredvid och skriver detta, klockan är 02.30.
Vad är det för fel på mig?

Man famlar i mörkret och snart suckar Google också för att man är så tjatig.
Önskar en KBT-terapeut till den som är beroende, ja. Utan att gå via behandlingshem eller institution.
En enkel början för att sakta väcka tankar.

Bra fråga. Jag har också undrat hur jag ska hitta en psykolog som vet mycket om medberoende. Men du vill ordna KBT till alkoholisten? Någon som har erfarenhet av det?
Jag ska börja behandling nästa vecka. Hittade kontakt som jag inte vet något om via 1177, men tycker det är jobbigt att söka runt för att hitta något i rimlig tid.
Lycka till Iza!

Ångesten när man inte får göra det där som man vill för att få ro och lugn på den där envetna rösten.
Att vara tvungen svälja ned det där som vill bli sagt eller gjort som man vet man ska avstå från.
Att avstå supen helt enkelt,det är svårt.

Så ju mer jag lär mig om mig själv,ju mer förstår jag alkoholismen och drogen att få ro.
Ångestlindring och sen då baksmällan,när man vet att man gick för långt.

Knäcker sig själv,eller går för långt.

Men ibland måste man få köra i diket också utan att vara alltför hård mot sig själv.
Man försöker ju..

Jag skall kolla dessa böcker! Det är lite spännande med alternativa metoder och personlig utveckling! Testa sina gränser lite! Jag vill gärna kunna räkna ut saker i ett kalkylprogram ? spännande att ge sig in på områden som man inte vet om man tror på! Tack??

... "Healingkoden" av Alexander Lloyd? Läsvärd om du tycker om personlig utveckling. Väldigt amerikansk men det får man ta med en nypa salt. Det finns en avslappningsövning som bara tar tio sekunder, använder den flera gånger per dag och tycker att det fungerar. Har släppt på mitt kontrollbehov. Kan även rekommendera något som heter TRE, Tension and Trauma Releasing Exercises. Man får helt enkelt prova sig fram och hitta vad som passar en själv.
Trevlig helg!

Har gjort något som nog får betecknas som desperat åtgärd! Tänkte man kunde ta en genväg och nå målet lite snabbare! Gick på nån slags healing hos en kvinna utrustad med några extra förmågor! Hade hoppats på att räta ut frågetecken men uppstod nog bara fler? när jag kom in hos henne hade jag, enligt henne, en äldre man som följeslagare! Honom kunde jag inte se eftersom han hade lämnat sin fysiska kropp! Död med andra ord! Just då tänkte jag ”eller hur att det är en äldre man med mig här”! Men nu sitter jag här likförbaskat och undrar vem han var! Farfar? Morfar? Nä detta var inget som gjorde nåt bra för mitt medberoende! Jag vill så gärna känna sig hel och sund! Finns nog inga genvägar och Quick fix! Bättre med KBT! Blytunga veckor bakom mig med många jobbiga tankar! Bara att fortsätta att kämpa på! Trevlig helg och kram❤️

för det sitter i ryggmärgen, blodomloppet och ja överallt känns det som! Har börjat lära mig läsa av symtomerna men därifrån till att ändra på sig! Hujedamig va svårt det är! Dom där små sakerna man gör och känner i vardagen! Obehagskänslor av att få pyttelite hjälp tex! Jag känner mig till besvär, kallsvettas och börjar genast tänka hur jag ska kompensera! Däremot att ge, hjälpa, va duktig i överkant! Inga problem! Om någon berömmer mig känner jag mig som ett fusk! Så dumt! Jag VET att jag inte ska känna så men att få bort känslan som bara kommer! F-n omöjligt känns det som! Och som du säger: dags att släppa taget och kontrollen! Visst man kan ju göra det rent praktiskt men man får ju nästan panikångest av det! Känslorna går inte bara att ta bort!

Du berättar om en besvärlig situation då du lever med en man som dricker för mycket alkohol. Detta kände du inte till innan ni flyttade ihop och det låter som det ökat vart efter tiden gått.

Han har svårt för när du blir glad, han blir elak mot dig och du känner inget stöd från honom trots dina kroppsliga besvär.

Det låter som du har fått nog av att ha det såhär och vill hitta sätt att få en bättre situation. Ett steg på vägen i det är att söka stöd, vilket du börjat med här. Bra gjort! Det krävs mod att börja skriva såhär på ett forum. Finns det något mer du kan tänka dig hjälpsamt just nu?

Något annat du beskriver är psykisk misshandel och att han nästa dag kan vara som omvänd. En tanke är om du skulle vilja prata mer om just det att vända sig till exempelvis Kvinnofridslinjen. De har öppet dygnet runt, anonymt och kostnadsfritt. Telnr: 020-505050

Fortsätt såklart också skriv och läs här! Ibland tar det lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar
Rosette
Anhörigstödet

Inte speciellt trevlig.. Är det din lägenhet så be honom packa ihop sina saker och lämna dig ifred.

Hej,

Min syster blev också alkoholist efter en bypassoperation. Samt personlighetsförändrad. Det är jobbigt när alkoholen har ett sådant grepp om den som inte orkar stå emot, och det är bara just den personen som kan stå emot, vi andra kan inte göra så mycket förutom att stötta, och ju längre tiden går desto sämre mår både alkoholist och personer runt om. Tyvärr har det gått för långt för min syster tror jag nu, men hoppas verkligen din anhöriga kommer ur det där. Kram

Innan man funderar på medicinering eller vilken medicin som i så fall är aktuell så är det ju så att du har att göra med en person som är både deprimerad och alkoholist.
Det är en ond cirkel där båda föder varann och kan leda till en fördjupning av båda sjukdomarna. Man dricker för att lindra depressionen men får mer ångest och blir mer deprimerad av att man dricker.

Medicinering mot alkoholism (speciellt den ovan föreslagna) bygger på att man vill förändra sitt beteende och är villig att kämpa. En deprimerad person vill ingenting. Speciellt inte kämpa.
(Jag har varit där många gånger själv i exakt samma sits).
Så det leder till en ”hönan och ägget”-siruation. Vad ska man ta tag i först?

Jag lyckades ta tag i alkoholproblematiken i en period då jag kommit ur depressionen. Men annars rekommenderar jag proffshjälp alla gånger. Jag skulle heller under inga omständigheter experimentera med mediciner eller metoder på egen hand under pågående depression. Depression är en dödlig sjukdom. Om man inte varit deprimerad eller djupt deprimerad så går det inte att föreställa sig. Det är inte en fråga om nedstämd eller ledsen. Jag blir en helt annan person utan något som helst hopp, intresse eller vilja. Nu skriver du inte om han är diagnosticerad eller hur djupt deprimerad han är.

Så i ditt fall så är mitt enda råd att om din partner inte vill acceptera hjälp av specialister så kan du inte göra mer. Du kan lätt bli sjuksköterska på heltid och således ”tvåbarnsmor”. Det är säkert riktigt tufft för honom, hur mycket av det vill du ta hand om?

Tänker att.
Men han försöker ju faktiskt nu.
Jag måste ha tålamod osv..

Du och bara du kan ta beslut om vilka behov du vill ha tillfredsställda i ditt liv.

Närheten (och kontrollen)
På den man du älskar och hoppas få ett vettigt liv med.
Möjligheterna och hoppet som ligger där just inom räckhåll.

Om han bara..

Självklart är du värd.
Problemet blir ju också att man till slut försöker vaska guldkorn där det är snustorrt.
Nöjer sig med mindre och mindre.

Tvingar fram beslut som kanske kan hjälpa.

Allt i syfte att få det man vill och som är rimligt.
En nykter karl och ett tillfredsställande förhållande.

Kolla sannolikheten och oddsen och våga titta ärligt på dom.

Ta sen ett stort kliv ut från allt om du kan.

Använd de sannaste glasögon du förmår bära
Och släpp sen taget om resultatet som är hans att ordna med.

Fortsatt nykterhet och tillfrisknande eller fortsatt svajigt drickande med redan sedda resultat.

Jag önskar dig en fin födelsedag och jag har suttit där du sitter många många gånger.
Det är inte roligt någonstans?

PMS på födelsedagen. Det här är ju inte bra.
Jag har väl egentligen PMDD, så det blir lite extra misär veckan innan mens - men att livet kunde vara så jävligt PÅ MIN FÖDELSEDAG...

Nå, så nu sitter jag här och är övertygad om att jag ska göra slut idag. Inleda mitt 36e år UTAN en asexuell alkoholist som fan inte VILL ta tag i sina problem.

Nykter i två veckor nu - jag undrar varför den siffran matchar två veckor utan sex.

Grejen är att jag bestämt att jag INTE ska fatta beslut under PMS, för jag tänker inte rationellt då. Samtidigt så vet jag ju att jag förtjänar bättre än såhär.

Jag förtjänar ett lyckligt och harmoniskt och tillfredsställande förhållande.

Jag förtjänar inte att gå på äggskal dygnet runt, eller vakta så att han inte dricker - och tar sin medicin om han ändå gör det - jag förtjänar inte att känna mig värdelös och oälskad hela tiden.

Om han iallafall ville PRATA med mig om skiten, om vi kunde ha någon form av kommunikation och tillit - men det finns ju bara inte.

Varför i helsike är jag i det här förhållandet?

För att jag vet att han börjar dricka igen om jag gör slut. Och, tyvärr, för att jag älskar honom och vill att vi ska LÖSA våra problem...

Meeen det verkar jag vara ensam om.

Att se människan bakom missbruket
Min man, min livskamrat som jag älskar trots allt. Att kasta ut eller lämna är inte aktuellt just nu. Egoist ja absolut när det kommer en period av drickande. Då existerar inget annat.. Men min man har fler sidor än så ❤Och det är dessa som gör det svårt att bryta upp och lämna.
MM! Så spännande att höra dina erfarenheter. Jag är medveten om att min man är alkoholist. Innerst inne vet jag och har accepterat det. Men ibland "glömmer" jag och gläds att vi kan leva "normalt" och dela en flaska vin
Det är så svårt när det funkar X antal ggr och jag funderar mycket på vad det är som triggar/ utlöser en period
Jag tror det är lättare både för den beroende och för de anhöriga att verkligen acceptera om det skiter sig varje gång.. Men lösningen är så klart att kapitulera och aldrig dricka. På så sätt riskerar man ju ingen fylleperiod
Du får gärna berätta mer om dina erfarenheter/ din resa ??

Nu sa jag ju inte att du skulle varesig tvinga eller kontrollera, utan bara tipsa honom, OM det är så att han inte hört talas om det ;)

Men jag antar att om du är bekant med det så är han nog det han med, och har valt att inte prova. Synd, men ja, det är ju hans val...

Tack jag har själv hört om den, men jobbar också med hur mycket jag skall "hjälpa" eller kontrollera, jag har föreslått olika saker men om han inte vill ta emot förslagen så tror jag inte jag skall pusha utan låta honom bestämma. Jag kan bara sätta mina egna gränser - men det är ju förstås super svårt det med.

Tack <3
Firar födelsedagen med att ta sovmorgon och sjunga i köket ^_^

Grattis på din födelsedag ?????
Ha en mysig dag ??

Du skrev den 31 augusti, 2018 - 17:33:
att han tar antabus? Fortsättningsvis så tar han dom?
Har läst hela din tråd. Och ser. Och tänker kring din mans drickande. Kan relatera till det.
Jag förstår det du skriver, hur din man dricker, även om jag inte själv fullt ut förstår vad det är fysiskt som skiljer oss från
vardagsdrickarna. Jag kan förstå hur din man känner när hans period tar fart. Drivet och manin kring det.

Som periodare, likt din man så kan jag berätta hur jag själv skulle ha gjort om jag levde med en person som drack på det viset jag gjorde.
Eller som din man gör.

Din man är väldigt illa ute. Och du är illa ute. Din man är väldigt långt gången i sitt beroende. Det du beskriver är för mig fullt galopperande
alkoholism och inget annat. En läkare, en forskare kanske skulle ha en annan uppfattning, det låter jag vara osagt. Jag som har den typen av beroende kan bara skriva ur min egen erfarenhet. Hur jag ser på det.....

Du får gärna återkomma om du vill.

MM

Hej... ja hur blir man fri.....du får flytta el kasta ut honom.....det finns inga så stora EGOISTER som en missbrukare de lovar o lovar pyttsan heller blir till 100% inget av nåt så länge flaskan är det käraste som finns, du måste tänka livet går ej i repris.....fr en som testat, lycka till.