Senaste kommentarerna i forumet

Hantera det kan jag absolut göra. Tyvärr tror jag hon inte kommer ihåg alltid när hon ringt och dessvärre tror jag hon inte alltid minns vad som är sanning och inte när hon är nykter..
Senast ringde hon och sa att hon hade haft en hjärtinfarkt och legat inne, då o där tror man att aha men då slutar hon efter det speciellt när hon legat inne och fått fundera.
Men ikke hon var askalas när hon ringde vilket gör mig lättad och får mig att inse att jag gjort ännu mer rätt .

Mina systrar har redan brutit och vi har alla varit tydliga varför vi bryter och så många gånger och år vi försökt hjälpa men hon har bara svikit och ljugit om att hon tagit hjälp.

Hon är tyvärr för sjuk för att hjälpa känns det som.

Detta är bara ytligt men det är så mycket som ligger bakom! Som ni andra anhöriga säkert vet så kommer det mycket mer än spriten, lögner, svek, mm ..

Vad bra att du hittat hit! Det finns fler döttrar här på forumet, kanske kan ni hitta igen varandra? Du bryr dig verkligen om din mamma och har försökt hjälpa henne på så många sätt. Du undrar vad man ska göra... Den svåraste frågan som alla anhöriga undrar när man ser någon man älskar skada sig själv.

En fråga som poppar upp i mitt huvud är, vad händer när du tar upp din oro med henne? Alltså när hon har sina nyktra perioder/dagar då det inte brukar vara så stor mening att försöka ta upp viktiga ämnen med någon som är påverkad. Och vad tänker hon själv om sin alkoholproblematik?

Om du vill så får du gärna skriva och berätta mera!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vilket svårt beslut du har tagit och det verkar ha blivit ett bra beslut för dig, eftersom att du mår mycket bättre nu.

För att spinna vidare på frågan du ställer, om det aldrig kommer ta slut: På vilket sätt påverkas du när hon ringer och lämnar meddelanden? Kan du hitta sätt att hantera det eller behöver du byta telefonnummer?

Det du kan göra är att förändra dig själv, kanske acceptera eller åtgärda. Du har försökt med tydlig information men av någon anledning så tar hon inte till sig den. Anledningarna till det kan vara många exempelvis, att hon är påverkad och glömmer, att hon saknar dig så mycket att hon ringer ändå... ja, vi kan spekulera utan att veta något svar. Så låt oss säga att hon kommer inte sluta, hur kan du hantera det så du ändå får må bra?

Håller tummarna för att du hittar ännu en lösning som känns bra för dig! Vi finns här, hoppas du hittar inspiration från andra i forumet!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag vet hur lätt det är att då måla upp hela den nya drömmen om allt som ska bli nu när de har förstått.
Och sen blir fallet så hårt.
Bättre att vara lagom avståndstagande och lagom stöttande och behålla sig själv i fokus så gott det går.

Stort välkommen hit till forumet! Det är en svår situation du sitter i just nu och jag kan tänka mig att tankar och känslor irrar omkring. Men det som är tydligt är i alla fall att du i första hand vill skydda barnen. Det är också ett fint kvitto på tillit att dottern vågar berätta för dig om vad hon har förstått. Barn vet och förstår så mycket... ibland mer än vi själva.

Om det är ok för dig att jag ger ett tips så är det att först utforska hur 15-åringen upplever situationen och om hon känner att hon behöver något sorts stöd? Ni kanske redan har pratat om detta, men det framgår inte i ditt inlägg. Det finns också ett ungdomshäfte som man gratis kan ladda ned som du tillsammans med din dotter kanske kan diskutera frågorna i häftet? Eftersom hon är under 25 år så kan hon ladda ned den gratis här: http://jagifokus.weebly.com/
Det kanske kan vara en ingång, jag vet inte om den passar er, men kolla om det kan vara intressant!

Det var några dagar sedan du skrev, hur mår du nu?

Återigen, välkommen hit och hoppas du hittar mycket stöd här!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Jag bad ju om olika åsikter och dina är alltid välkomna ? Jag hade skrivit precis likadant om någon annan hade frågat.
Jag har bestämt så här att när jag märker att det börjar rycka i cykelnerven så ska jag vänta ut honom , ber han om sällskap ska han få det annars ska jag påminna om att det var han som bad mej om hjälp. Jag ska fråga om han ska med när jag ska iväg men jag kommer inte att insistera. Jag ska försöka att inte mata mitt medberoende ? ..... Känner jag honom rätt så kommer han dag 3 säga att han inte vill ha sällskap utan att det går bra nu..... Då får det vara så.....

Låt honom cykla var han vill och hur han vill.
Sälv kan du lugnt luta dig tillbaka i soffan och prata när han önskar.
Vara ett stöd och se på honom utifrån,trots att hans drickande såklart påverkar er situation.
Om han dricker eller inte osv.

Så lämna/inte lämna behöver inte alltid vara den stora frågan.
Mer,hur ska jag må bra trots att jag i dagsläget lever med en människa med sjukdomen alkoholism.
Så koppla loss alla beteenden där du ska vara med och styra hans skuta.
Styr endast din egen så gott du förmår.
Det frikopplar era liv och era sinnen från varann istället för att det sjuka i er båda ska sammanflätas till någon sorts ännu större sjukdomsbild än vad det behöver vara.

Det är ju rena drömmen för en medberoende att dels få styra den sjuka och hans irrvägar.
också få chansen att säga stopp och nej och vara den som styr upp ett drickande.

Sådärja,hon som gärna skriver andra på näsan och trillar dit så fort det bara finns ett tillräckligt lockande hål att falla i...

Tack för era snabba svar!
Den 19/8 på morgonen så vakande jag av att han sa att han skulle och handla. Somnade om och vaknade vid 9'30, han var borta då, klockan blev 12 och han var fortfarande inte "hemma", men han ringde och var så borta, vid de samtalet så visste jag vad jag skulle göra.
Han kom "hem" vid 12.30, då hade han vart till butiken och köpt alkohol, druckit massor och var så borta, jag tvivlar på att de bara var alkohol han hade tagit då. Helt konstigt borta.
Jag sa till honom att vi måste packa hans saker och så skulle jag köra honom till båten.
Han försökte inte ens fixa något förhållande utan bara skyllde att jag hade förstört så mycket för honom.
Men nu var de dags att tänka på mig själv, vad jag mår bra av och inte mår bra av..

Körde han till båten, gav honom 25€ (för han va så pank sa han, men ändå hade han råd med öl för 30€).
Jag ville bara bli av med honom, få bort han från stället jag bor vid och slipps honom.

Dumpade honom vid båten, kramade han Hej då och åkte iväg.

Det är ett av mina bästa beslut jag tagit.
Stå på er! Sluta tänka på andra och tänk på vad du mår bra av!!

Ja Ush vad svårt o ta steget...Hur ska man stå emot en människa som mår så dåligt o ber o gråter om en chans :(

Usch, det är så jävla svårt det där...

Nu kommer min eviga ramsa (Alla här har hört den) men har han kollat upp "Sinclair-metoden"?

I vårt fall var det enkelt löst med MinDoktor-appen - blodprov måste tas på sjukhuset en gång i månaden, men resten sköter man själv.

Eftersom ni HAR någon form av dialog om det här, så kan du ju tipsa honom att kolla upp just "Sinclair-metoden"

Jag ska inte säga att den är ett mirakel; det krävs viljestyrka, och fokusera, men den verkar fungera för hemskt många.

Jag gick själv steg för steg så att jag först flyttade bort och bodde hos vänner (svårare med barn förstås) och sen flyttade till en egen lägenhet. Det som tröstade mig och gjorde att jag klarade av det var att inget måste vara för alltid, det går alltid att flytta tilbaka om det känns så.

Men ifall att lämna känns för stort kan det ens att flytta isär vara en enorm skillnad. Själv fick jag mitt eget liv tillbaka genom det och en medberoende grupp. Även om jag nu igen känner att våra problem tar över igen.

Jo - därför har jag också bestämt att jag kommer att bo själv med barnet och han kan vara där när han är nykter. Det är det som jag kan just nu.

Han har alltså gått i AA men slutat och söker väldigt mycket på internet och vill sluta ja, men misslyckas om och om igen (som hör till sjukdomen). Vet ej varför han slutat AA, men jag tror det är för att han försöker ta kontroll över alkoholen när man i AA ska erkänna sig maktlös inför den.

Ja det är ju svårt för jag behöver ändå den nykra han just nu och vill att han ska va del av barnets liv. Hittills e han oftare nykter än onykter så det är åtminstone på plus sidan, men ja vet ju hur sjukdomen brukar eskalera, och börjar han dricka en kväll kan han inte sluta.

Det svåra nu när han är så deprimerad är att det är svårt att tala med honom (han är alltså nykter nog) och det känns som att sparka på en som redan ligger. Jag är ju dessutom inte mig själv utan mina hormoner kastar mig tillbaka i mitt grova medberonde.

När man hotar och aldrig genomför så lär de sig att det bara är tomma hot och skiter i det.

Hej :) tack för svar
Ja jag kommer nog aldrig att känna mig redo.... Har sagt att jag ska lämna honom flera ggr :(
Dock senast jag ” verkligen ” menade det var 2,5 årsen... Har kvar brevet till honom då, jag lovade mig själv att aldrig mer !! Inte hålla koll på tabletter, gömma flaskor, tjata osv osv
Han höll i 8 månader, det var starkt gjort
Men nu är man här igen :(
Drömmer om en egen lägenhet med barnen fast samtidigt livrädd att lämna honom, vi är ju som ett fastän vi inte är det. Ååå att man ska tycka så synd om honom. Jag har så svårt att stå på mig.
Men känner nu att jag tror inte jag orkar komma såhär långt i tankar o handlingar igen utan att totalt kollapsa själv...

Om han vägrar söka hjälp så...då får han ju visa själv att han vill.

Han får väl sätta sig och googla på hur man slutar dricka, och SJÄLV upptäcka L-glutamin, och megadoser B-vitamin komplex, och l-tyrosin, och att han borde sluta äta socker.

Han får höra av sig när han lyckats.

Och misslyckas han...då får han vackert söka hjälp.

Det är en JÄVLA skillnad på att supa bort sitt eget liv.
Och det är en JÄVLA skillnad på att vara medberoende, och ha ett VAL i att stanna eller gå.

Så fort Barn kommer in i bilden så är det en helt annan baseline som gäller; han har ingen rätt att slösa bort sitt barns liv på att supa, och du har ingen rätt att tvinga ett barn till det livet.

Hårt, men så är det; vi vuxna har ett VAL - det har inte barn.

ÄR du redo för ett ultimtum? OCh faktiskt mena det? Av erfarenhet är det ingen vits att hota eller säga att man vill lämna om man inte menar det. Jag kan t.ex. inte ställa ett ultimatum på min man för att jag inte ännu är redo för att han faktiskt kommer att välja alkoholen. Men om du är redo kan det vara dags. Alkoholen eller familjen. OCh sen verkligen ha en plan för vad du kommer att göra ifall han ändå inte kan sluta. Det finns många alkolister som faktiskt tagit först då tagit beslutet till ett yktert liv, men också dom som inte klarar av det utan väljer alkoholen. Så frågan är är du redo?

Känns jobbigt att skriva detta, med tanke på vad jag skrivit för tre månader sedan. Men jag är gravid och då jag skrev senast var jag det redan utan att veta om det. Efter en bra sommar med min man som skärpt sig har nu hösten slagit emot och han är deprimerad (och dricker) igen.

Jag har sagt att jag inte kan flytta ihop med honom om han inte är helt nykter vilket har gjort honom ännu mer deprimerad och arg. Han säger att ja inte ser att han försöker. Drt gör jag men jag vill ha ett tryggt hem utan alkohol.

Just nu känns saker ganska tunga, gravid i vecka 18 med en deprimerad alkoholist i ett annat hushåll (tack gud för det senaste).

Finns det nån som har liknande erfarnheter?

PS. min man vill väldigt gärna ha barnet och bli pappa och tror att det kommer lösa hans alkoholproblem... Han vägrar söka utomstående hjälp.

att rollerna i ett beroende-förhållande blir skeva. Så mycket energi går åt till missbruksproblematiken att kärleken kommer ”på skam” man tappar bort den.
Gällande din födelsedag så är det många födelsedagar jag inte firat men den bästa presenten är att det kommer en ny chans nästa år ?
Visst önskar man nära o kära runt sej .... kanske du blir överraskad av karln imorgon i alla fall ?

Imorgon fyller jag år.
Karln har risk2 inför körkortet, och sen är det jobb och skola.

Borde inte jag ha vänner och familj att fira med?

Imorse låg jag och klappade migsjälv på axeln och funderade på varför jag inte har en partner som kramar på mig på morgonen. DET har knappast något med hans missbruk att göra.

Är jag i fel förhållande, och stannar bara för att han INTE ska börja dricka igen?

Jag vet inte...kanske är jag som är klängig och krävande också...

Prova MinDoktor-appen, OM intresset finns kvar från karln dins sida, OM det här går åt skogen. Där var det inga problem.

Och nej, det är nog inte bra för medberoendet, men det är det nog inget som är i längden, utom att lämna - och gör man inte det så bör man ju prova något annat...

Jag håller alla tummar jag har. Och skickar kramar.

skriva ut Naltrexon, han fick antabus istället som han inte kunde ta för kroppen (och hjärnan?) reagerade för negativt.
Nu vet jag inte om det är sant för jag var inte där.
Jag resonerar väl lite som du.... Jag har själv satt mej med fan i båten så jag kan lika gärna ro istället för att sitta och skrika vi sjunker.
Rent förödande för medberoendet ,jag vet.

Jag tycker att det är ett stort krav att ställa på dig - och in the name of "medberoende" så BORDE du säga nej, och fokusera på dig själv...

MEN - om jag utgår från migsjälv så lägger du/vi/jag LIKFÖRBANNAT den energin på våra kära missbrukare, så om han bjuder in dig att vara DELAKTIG snarare än "åskådare" så hade jag personligen sagt ja.

Men det är jag det.

Och så tror jag att det här kan vara ett bra tillfälle att prata om L-glutamin. Som "krycka" om inget annat - det är lättare att bryta mönster Utan värsta suget.

Men du kommer säkert få fler svar. Så hade jag personligen gjort. Och jag är ju inte "frisk" - men...han BER om hjälp, så sista chansen eller ej...Jag hade försökt.

(Hade det faktiskt varit jag så hade jag sagt att "Det här är sista chansen att klara det själv - efter det börjar du med Naltrexon, eller så lämnar jag dig" - men jag är jag och du är du, och min tilltro till Sinclair-metoden är väl rätt ökänd vid det här laget ;p )

Lycka till, hur du än gör!

Nä, han är benhård på att inte gå o prata med nån vilket jag frågat honom nu den senaste veckan! Känns som en förlossningsdepression fast för hans del!

Vi har hunnit ”prata” eller vad man nu kan kalla d för, vi kom inte fram till ett skit! Mer än att jag förstår att hans drickande är självmedicinerkbg för hans överaktivitet. I min upplevelse typ Adhd..vilket jag misstänkt att d va, d va bara d att nu fick jag höra d från honom

Av alla de slag önskas.....
Fick ett förslag idag av min man. Under 3 veckors tid ska jag vara hans ”fotboja” för att bryta hans rutiner. Eftersom vi jobbar hemifrån så har han byggt upp en daglig rutin som innebär ett antal cykelturer till butiker runt omkring vilket innebär att det handlas öl. Så.... under 3 veckor inga cykelturer ensam, följa med mej när jag ska iväg , skriva ned när suget är värst och fundera på hur det kan brytas, diskutera varje kväll hur dagen känts....
Jag hör själv hur det låter men är idén het fel? Bryta mönstret på ett icke konventionellt sätt . Hur kommer jag att hantera detta? Känns som detta är ”sista chansen”

att du fick en månad med lite coach! Jag tänkte precis skriva och fråga efter ditt fokus på DIG! Och så ser jag att du gjort viktiga insikter och ska öva på det! Jättebra! Det är faktiskt bara dig du äger makten att förändra. Och det är 8nte så lätt som det låter:) det vet du redan. Heja dej ! / mt