Senaste kommentarerna i forumet

att du fick en månad med lite coach! Jag tänkte precis skriva och fråga efter ditt fokus på DIG! Och så ser jag att du gjort viktiga insikter och ska öva på det! Jättebra! Det är faktiskt bara dig du äger makten att förändra. Och det är 8nte så lätt som det låter:) det vet du redan. Heja dej ! / mt

Det är nog det. Humor, alltså :)

Och så det här som jag fastnar på hela tiden; nu jobbar han, och han är stenhård på att inte dricka.

Problem 1:
Han blir grinig på mig när jag frågar om han borde ta Naltrexon innan han går till sin mamma för att hjälpa henne bära in halva Systembolaget från bilen till lägenheten (tanten har alltså köpt så mycket sprit att hon inte orkar bära hem den själv...) trots att både han och jag vet att det inte alls vore något nytt om hon bjöd honom på vin som "tack" - det händer ganska ofta - OCH att han envist hävdar att det är Sååååå normalt att dricka sig bara liiite berusad till vardags.

2. Han har så LÄTT att hålla sig nykter när han ska jobba - jobb är alltså SÅ mycket viktigare än jag är :/

----

Lösning:

1. Han börjar inse att det ÄR något knas med att dricka varenda dag, men han är inte bara beroende själv - han är dessutom medberoende/lojal mot sin mammas drickande. Snacka om att han måste känna sig kluven...

2. Som jag en gång så i Anxiete's tråd; det är inte att jobbet är viktigare än jag - men det håller honom upptagen, det finns ingen dötid då alkishjärnan kan gå i spin.

Jag måste FORTFARANDE försöka förstå och ursäkta, litegrann. Han är ju inte bara alkoholist - han är människa också, med tankar och känslor och saker han tror på.

Håhåjaja...

Jag har tänkt på dig

Kram

Jag har bestämt mig för att söka upp Al-alanon grupperna och börja gå på möten igen. Jag inser att ingen annan än jag själv kan hjälpa mig. Jag behöver jobba med mitt medberoende och det kan jag göra med stöd från Al-anons program. Jag har gått förut och vet att delningarna är väldigt betydelsefulla. Jag kan tyvärr inte gå förän nästa vecka, men jag längtar efter att få gå dit. Jag behöver få bli sedd och jag behöver få höre andra. Jag vill vara med i gemenskapen som Al-anon erbjuder och just nu behöver jag den mer än någonsin.

Jag har lyssnat på en podd där andra medberoende berättar och nu börjar jag förstå hur sjuk jag varit/är i mitt medberoende. Jag har inte förstått det trots att jag har gått hos beroendemottagning i deras program för anhöriga. Just nu har jag även fysiska besvär som värk i kroppen och knutor i axlar/nacke. En del yrsel, illamående, ångest och oro. Jag tröstäter godis för att döva ångesten. Vilket gör att jag vaknar bakis av allt socker. Inser att jag måste sluta med godiset för att inte bli beroende. Känner mig äcklad....

Jag har i snart 8 år försökt att komma igång med en verksamhet, men inte orkat eller vågat ta steget fullt ut. Alla mina rädslor har hindrat mig och nu börjar jag förstå varför. Jag är för sjuk i mitt medberoende, så jag har inte kraften mer än att ta mig igenom vardagen. Nu när jag ser detta och börjar förstå, så hoppas jag att jag kan börja jobba med mig själv och mitt tillfrisknande. Jag skulle behöva en sponsor. Det är första gången som jag tänkt den tanken. Jag vill helst ha en sponsor som även har varit i ett riskbruk själv. Jag ska börja med att gå på möte nästa tisdag och så får jag ta en sak i taget. Jag och personen som ska bli min sponsor hittar varandra när det är moget. Under tiden ska jag läsa mina Al-anon böcker som jag köpt för flera år sedan. Jag tog fram dem igår och la dem på sängbordet, så jag kan läsa dagens text, vaje morogn eller kväll.

Humor är tillåtet, livsnödvändigt skulle jag vilja säga !

När jag känner mig sjuk.
Ska spara min andra tråd till när jag är mer på banan.

Har insett att en stor del av mitt medberoende är ett relationsberoende.
Mycket av mina själsliga våndor och grubblerier kommer ur de relationer jag har till min omgivning.

Jag kan liksom inte rycka på axlarna och strunta i när min omgivning inte gör eller säger som jag tycker de ska göra.
Just för att jag har någon sorts relation till dom.
Dvs för stor del av mig går in i den andra personen.

Oavsett om det är en vän, en kärlek släkting eller tom ett djur.

Jag känner när det händer och drar mig då tillbaka och slickar mina sår.

Tycker alla är stygga och orättvisa som den lilla bebis jag känner mig som.
Omoget, barnsligt och mänskligt.

Så vad göra?
I dagsläget så ringer jag runt till alla som jag vet håller med mig.
Får deras medhåll och känner mig boostad.

Har den kraften i mig tills energin sipprar ut.
Sen sitter jag där och begrundar händelsen eller samtalet eller vad det nu är.

Gnager liksom mig själv ändå in på benet för att få klarhet och svar.

Istället för att helt enkelt släppa taget.
Dax för ändring!

Det har gått alldeles för fort för det - däremot KAN det ha minskat tillräckligt för att det ska vara hanterbart. Bra poäng. Jag hoppas det ligger något i det!

Jag har en "life coach" nu (vann en gratis månad på Facebook, av alla jäkla saker) som frågade mig hur mina dagar ser ut, och det var fan vansinnigt...aldrig tänkt på det förr, men jag PLANERAR mina jävla TOALETTBESÖK tillochmed, för att minimera hans möjligheter att smygdricka.
Samtidigt drömmer jag om ett förhållande där bägge parter är "självständiga" - kontraproduktivt och dumt.

Hennes hemläxa till mig den här veckan är att ta EN TIMME om dagen då jag gör något JAG vill.

Jag kommer alltså tillbringa en timme om dagen på balkongen med min laptop och kaffe. Jag har en bok att skriva klart.
120 tusen ord i första utkastet - jag har ingen aning om hur jag ska lyckas slappna av såpass.

Kanske får börja dricka ;)
(Förlåt, det var smaklöst som FAN...)

att medicinen har gjort det den ska, dvs ha tagit bort ”belöningen” av att dricka? Att det känns +-0 att dricka och att han därför lika gärna kan låta bli tänker han ? Isf är det ju fantastiskt för er, kan han bara motivera sej att ta Naltrexon när han någon gång känner för att dricka så har ni kommit jättelångt !
Nu är det din tur att fokusera på dej och att du mår bra, kram ?

Är när det börjar klarna ordentligt.
När man ser i vilken bitvis skev situation man lever i.

Det är tuffa sanningar att ta in.
Men det som är bra med det är att man börjar gå på den friska vägen.
Du kan om du vill leta upp min tråd.
Jaha och nu då
Här under anhörigsidan.
Där ser du min långa och plågsamma kamp att ta tillbaka kontrollen på mitt liv.

I din kommun.
Sök på alanon i din hemkommun.
Där kan man få en sponsor som hjälper en att tänka mer "Rätt

Jag tror att chattforum var på gång här.
Men det var tydligen svårt för admi att övervaka att allt som sas var respektfullt och nyktert.

UllaBulla var kan jag hitta en samtalskontakt? Finns det i detta forum?
Känner dåligt samvete för att jag ska fokusera på mig själv när han är sjuk :-(

Tack !!!

Som är negativt kring din man och gör det som gör dig glad.

Låt honom kriga utan motspelare.
Dvs dansa inte hans krigsdans.
Låt honom dansa den med sig själv.

Och nej,låt bli att blanda in vännen.
Ordna dig däremot någon form av samtalskontakt för din egen del där du och ditt liv är i fokus.

Fösta veckan efter möte med soc så är barnet på mammans vecka hos barnets kompisar på fredagen. Mamman uppdaterar om "AW" och jag talade intwlefon mwd hwnnw vis 22 tiden och verkar klar berusad.

Mwn har ju inte barnet förrän dagen efter.

Verkar som totalförbudet av alkohol inte verkat gå så bra. Däremot verkar det respekteras när hon har dottern.

Bara avvakta och se hur levervärdena är från doktorn framöver :/

En fråga till: kan det vara värt att ta ett samtal med hans bästa vän för att med hans eventuella hjälp få honom att på allvar ta tag i problemen?
För 15 år sedan gjorde flera av oss vad som liknande en intervention, det blev bättre ett tag men sedan var allt som vanligt igen. Jag har inte talat om problemen med min mans kompis sedan dess.
Blade Runner

Nej, inte tror jag att du menar något illa :)

Menade såklart inget illa m mitt inlägg. Frågade av ren nyfikenhet. Känner mig lite hjärntrött för tillfället så förstår fortf inte riktigt ?Men strunt samma! Bra att det finns olika metoder och på så sätt kanske något som passar alla ??
Om det är så att han verkligen inte vill dricka och inte klarar det på egen hand finns det ju andra mediciner att tillgå.
Jag vet hur frustrerande det är att stå bredvid, att vilja hjälpa, stötta och bota men som du skriver är det ju till sist hans/ alkoholistens liv och val
Hoppas det löser sig på bästa sätt för er ❤

Ja och nej.

GROVT förenklat:
Sinclair-metoden baseras på att alkoholism är ett "inlärt" beteende, alltså att man bygger upp ett beroende över tid. Låter ju rimligt; vissa känner att de blir "hela" första gången de dricker, men Beroendet sker inte över natten.

Det är ju redan påvisat att alkohol utlöser endorfiner, dvs "må bra"-hormoner.

Endorfiner KÄNNS egentligen inte, som så, men det är de som "belönar" människor när de gör något kroppen gillar (socker, vatten, sex, kryddig mat, och - alkohol)

Dvs efter ett tag tror alkoholistens HJÄRNA att alkohol ingår i de basala fysiska behoven (känslan "törst" finns t.ex inte - man blir torr i munnen/halsen, men "törst" är inte en fysisk känsla på samma sätt som t.ex hunger, utan det är endorfiner som belönar oss när vi väl dricker vatten, och säger "Det här är BRA - det här DÖR jag utan"

DET är alltså "signalen" bakom alkoholism; hjärnan tror att den kommer att dö om den inte får alkohol, och signalen är ungefär lika omöjlig att stå emot som just "törst" oavsett hur mycket man intellektualiserar den.

Naltrexone, om man tar det en timme innan man dricker, blockerar de här signalerna, så när man dricker så får man ingen "belöning"

Under en längre period så innebär det att hjärnan LÄR sig att den visst inte dör utan alkohol. Alkohol blir alltså raderat från listan av saker som är Livsviktiga. Men för att hjärnan ska lära sig det så måste man dricka. Hur kontraproduktivt det än låter.

Det här med "kicken" stämmer iofs också; många alkoholister har så kvaddade signalsubstanser och receptorer att de inte KAN känna "lycka" eller "frid" utan alkohol (också forskat på; varje gång en människa - alkoholist eller ej - dricker, så säger hjärnan "fan, jag producerar ALLDELES för mycket av alla dessa glädjehormoner - jag måste dra ner produktionen" - för en människa som druckit mycket så tar det drygt (väldigt lös siffra) 18 månader innan hjärnan har reglerat den produktionen - tills dess är alkoholisten inte kemiskt KAPABEL att känna glädje och avslappning som en "vanlig människa"

Dvs med Naltrexone slutar hjärnan tro att den kommer att dö om den inte får alkohol - med det tar ett tag att återfå normala signalsubstanser igen.

Det är nog lättare att kontrollera det om man INTE styrs av signalen att man är "döende" dock :)

Så, på Sinclair-metoden så fortsätter man dricka som vanligt - enda riktiga skillnaden är just att hjärnan gradvis Tröttnar på alkohol.

De som saknar "kicken" (bland annat min pojkvän) är de som löper störst risk att inte ta sina piller. Det hände ju honom för någon vecka sedan...

Så det kräver viljestyrka - men använder man det rätt så är det 78% success-rate. Forskning och grejer finns att läsa på C3 Foundation online :)

Kolla Claudia Christian's TED-talk på Youtube också - hon är MYCKET mer insatt än jag, eftersom hon är föredetta (inte "nykter" utan "föredetta") alkoholist och har använt Sinclair-metoden själv :)

Vet man någon som Vill sluta missbruka och har provat "allt annat" så borde man tipsa om det här med.

Jag vet och tror att du är intelligent. Bara någon i samma situation vet hur det är. Det du skriver hade kunnat bara en ”rip off” på ett inlägg från mig. Har inga goda råd då jag själv har så svårt att omvandla kunskap till handling. Försök fokusera på dig, känn lycka med vänner utan att behöva hans ”kärlek”. Sakta med säkert bygger man en distans som behövs för att kunna lämna. All kärlek och styrka till dig.
Blade Runner

Att jag inte alls har någon kunskap om medicinen du nämner men...
Måste man verkligen dricka? Det låter ju helt galet att hälla i sig alkohol för att man måste!? Den metoden hade jag nog inte heller velat förlita mig på..
Trodde den hade till uppgift att när man väl dricker får man inte den "kicken" och dricker på så vis förhoppningsvis mindre

Nu väljer karln bort alkohol konsekvent. Jag vet inte om han inte litar på Sinclair-metoden, eller om han bara försöker bevisa för sigsjälv att han KAN låta bli att dricka, men jag vette fan...

Känns som att DET kommer sluta med att han säger "Jag är inte alls alkoholist - jag har kontroll" och sedan går det åt skogen igen.

Det låter så sjukt, men faktum är ju att han måste dricka på Naltrexone, om hans hjärna ska bli "botad"

Jaja, hans liv, hans val, hans metod...

Semester, parmiddag, fest, camping mm mm.. Alla dessa tillställningar inkluderar alkohol.. Aldrig blivit bortbjuden utan att det bjuds på A och alla förväntas dricka för att va med i gemenskapen och "släppa loss" Det är ofta den som avstår A som tvingas förklara sig och ses som udda och tråkig.. När det egentligen är de som alltid inkluderar A som borde vara udda och förklara sig. Jag kan förstå att man blir trött på att förklara varför man inte dricker.. Trött på att ses som udda.
Samtidigt har jag ingen lösning på detta. Skulle vi välja bort umgänge som ser A som en självklarhet när man ses hade vi haft.. NOLL "vänner" kvar
Jag har hört genom andra att efter min mans behandling blev vi ibland bortvalda pga att "han inte dricker"
Så.. Ja! Jag kan förstå att man kämpar in i det sista, dricker ibland, dricker måttligt innan man ger upp och inser att man är alkoholist. Och jag tycker det är svårt att förhålla sig till. Min man dricker i perioder.. 2016-2018 kunde han ibland dricka något när vi var iväg på semester eller träffade vänner. Drack inte en droppe hemma eller ensam.. Efter 2 år kom ett återfall. Då tycktes han dricka i kapp..
Jag VET att min man är alkoholist. Det har jag fått tydliga bevis på. Men på något sätt blir det svårare när det fungerar normalt långa perioder. Jag kan förstå att han just då lever i tron att han blivit frisk och kan hantera det. Det gör även jag.
Sen kommer nästa kallsup och påminner om sjukdomen. Han tar en fylla, jag blir ledsen och besviken.. Han får enorm ångest och dövar den med mer alkohol. Och så snurrar det på ett par dagar
Lömsk sjukdom som inte alla gånger är speciellt logisk

Det låter som om han fått någon form av panikreaktion nu när bebisen kommit, han verkar reagera med eskalerat drickande på situationen som allt mer skulle kräva han tar ett vuxenansvar för sin familj. Känner igen det för så var också min man när dottern föddes, han var packad innan dottern ens var ett dygn gammal och drickandet eskalerade första tiden. Han var till och med svartsjuk på bebisen som upptod all min tid och hade svårt att anpassa sig till att bebisens behov av mat och sömn måste få gå före hans behov av tid med mig. Så jag kan väl förstå din kluvenhet, man är lycklig över bebisen men samtidigt hjärtbruten över skicket på ens förhållande. Då när man allta mest skulle behöva hjälp och avlastning, måste man blir supermorsan och göra allt själv med minimalt med tid för varken egen sömn, mat eller andra behov. Man har två barn som går före allt annat. Jag kan bara skucka dig en styrkekram och hoppas att du orkar, du verkar åtminstone ha turen att ha föräldrar som ställer upp. Bo kvar hos dem för nu, det låter som det är bäst för både dig och barnen just nu. Du måste inte fatta några stora beslut precis nu, låt det gå några veckor av återhämtning innan du tar itu med något viktigt. Det är sorgligt han inte förmår mer just nu än att supa ner sig. Tror du han skulle vara mottaglig för att gå och prata med någon? Låter som han skulle vara i behov av stöd för sin nyblivna roll som tvåbarnsfar och det borde väl finnas någon sådan stödfunktion att få tillgång till via barnrådgivningen eller mödrarådgivningen eller liknande?

Tack !!! Det är faktiskt precis så jag över i det lilla :-))). Känns så futtigt, men som du skriver bygger det på känslan att jag klarar det. Kram Blade Runner

Tack !!! Det är faktiskt precis så jag över i det lilla :-))). Känns så futtigt, men som du skriver bygger det på känslan att jag klarar det. Kram Blade Runner