Senaste kommentarerna i forumet

utan alkoholisten, var det ja! :) Jag började skriva här för att ta reda på vad /hur jag skulle göra utan alkoholisten i mitt liv, när vi separerat. Sen tog det vääääldigt lång tid och massa funderingar kring det som varit innan jag kom fram till där jag är nu: I ett liv utan alkoholisten. Men det var en nödvändig process, att känna, sörja, länta, ångra, hoppas. Jag minns att Linda undrade hur lång tid det tog innan man var "igenom". Det är naturligtvis olika för alla, men jag tror att det är bra att ställa in sig på ett år eller två. Det är en process som måste få ta tid, det är ju ett helt/halvt/kort liv tillsammans med alkoholisten som man ska bli klar med. I mitt fall många år och en stor dröm, och med krympande möjlighet att kunna starta på nytt i en bättre relation.
Men här är jag nu, snart ett år sedan jag tog beslutet att separera från min alkoholiserade man. Så hur är det nu?
Jag bor i drömlägenheten och har kommit i ordning, jag har börjat träna igen men inte kommit upp i full dos ännu, jag har gått ner tre kilo (haha, vad det är viktigt då.... men jag var inte nöjd med min vikt och det blev ju en hel del tröstätande i vintras, och det gjorde ingenting DÅ och nu känns det skönt att inte behöva tröstäta längre) och eftersom jag har så mycket fritid numera har jag gått upp i arbetstid till heltid (något jag verkligen inte ORKADE förr, nu kan jag se att det berodde på stress pga alkoholisten i hemmet, tänk på det hörrni, inte nog med att man mår dåligt i sin relation pga alkoholen, man får lägre inkomst och pension oxå!) och blivit mellanchef och fått högre lön. Jag jobbar målmedvetet på att öka mitt sociala liv, bjuda hem folk och hänga med på AW på jobbet, sociala medier ger också lite kontakter. Ganska ofta längtar jag "hem" till huset jag hyr ut numera, det känns konstigt att se andra bo där nu, och ibland längtar jag efter mannen, men jag har lärt mig att det går över, ofta på en timme eller två, eller om jag aktiverar mig med något. Och när saknaden slår till kollar jag alltid om det beror på att jag är trött eller hungrig, eller ledsen för något annat. Då tar jag hand om det först. Och sen är längtan över. Det har tom hänt att jag inte svarat när han ringt eller smsat. :D För han hör av sig regelbundet, då är han inte nykter, och jag vill inte prata med honom då. Hans liv såg ut att gå åt ett annat och bättre håll för en månad sen, men nu verkar det ha skitit sig igen, med nya jobbet och ekonomin. Men det är inte mitt bekymmer!
Häromkvällen låg jag och kunde inte somna. Det gjorde inte så mycket, för jag låg och njöööt av att inte vara orolig som förr, när han satt hemma och söp därnere och jag inte visste vad som kunde hända. I förrgår passerade jag stadens hotell och fick ett minne, plötsligt, hur jag för ett år sen passerade samma hotell på väg från jobbet, orolig och rädd för hur stämningen skulle vara när jag kom hem och hur jag seriöst övervägde att ta in på hotellet istället, sova där och inte åka hem alls! Sånt slipper jag nu. Och det är gott.

Den dagen,kanske snart?
Då du fylls av den där beslutsamheten och vissheten.
Jag kan.
Jag vill.
Jag ska.
Även om du inte agerar på den så
Kan den få bo i dig ett tag och sprida lite styrka.

Nästa gång så lägger du in en sak till som du kan eller ska.
Liksom boosta dig själv på låtsas.

Till slut så kanske en markering,gräns eller regel som gör dig gott få plats i ditt liv.
Kanske gå en långpromenad när han är otrevlig.
Stänga av telefonen när du vet att han är onykter.
Skaffa en billig telefon så de närmaste alltid kan nå dig osv.
För varje sak så växer du?

Ulla Bulla,
Så tacksam att någon med erfarenhet svarar på mina frågor som tycks sakna givna svar. Rädslan är verkligen förlamande och huvudet är alltid före känslan och kroppen. Jag tror också jag utvecklat en effektiv metod att hantera vardagen och på så sätt hittat en luftficka som ger mig syre och energi att orka. Jag är förstås rädd för att energin som krävs om jag lämnar och blir attackerad inte ska finnas och att jag därmed ”kanske inte faller ner död” men blir av med jobb, hannar i en depression, inte kan ta hand om barnen och vem ska då ta hand om dem, osv osv. Jag känner mig feg, obeslutsam och hopplös. Dessa diskussioner får mig att inte släppa taget om kampen att själv kunna ta kontroll över mitt och barnens liv. Tack
Blade Runner

Om din rädsla är verklig eller inte.
Ibland är inte skammen från omgivningen eller skulden från dom varken sann eller verklig.
men vi ljuger ihop den för att ha något att klä vår rädsla och vårångest på.
Dvs innerst inne så vet du om du är kunnig inom missbruksfrågor att ingen och då menar jag ingen kommer att döma dig utan endast ha förståelse och ge dig stöd.

Däremot kanske din egen skuld mot dig själv och den skam du känner inför en befrielse från relationen lamslår dig.

Själv var jag helt övertygad om att jag skulle falla död ned.

Om jag lämnade min alkis så skulle straffet komma med omedelbar verkan i form av dödlig sjukdom eller olycka.
Den skräcken var så stor och orealistisk och jag såg det ju tydigt.
Men likafullt höll den mig fast i flera år för länge.

Jag kände en skuld trots att mitt ex redan var i alkholens våld när jag träffade honom.
Och att tack vare relationen till mig så stannade vidareutvecklingen av sjukdomen upp och höll sig lugn i 15 år.
För att de sista 5 åren eskalera iväg och där stod jag då igen med skulden som inte var min att bära.
Om du har medberoendeterapeut i den kommun du bor,alanon eller annan hjäp att få så sök den.

Jag har haft mycket hjälp att först teoretiskt få hjälp och sen så småningom på djupet ta in ochförändra mitt tänk.

Jag ska citera ett stycke ur "hopp för varje dag" en självhjälpsbok som Alanon gett ut.
"rädsla är den energi som sätter igång mina karaktärsdefekter.
Ibland är mina brister overksamma,som radiobilar med strömmen avstängd och jag märker dom inte ens.Men när jag blir rädd fungerar min rädsla som en uppladdning och får bilarna (mina karaktärsdefekter) att börja röra sig.All min mentala och fysiska energi går åt till tatt springa runt för att undvika att bli påkörd eller överkörd.
Vad är det då som triggar min rädsla?
Att försöka kontrollera saker som jag inte har någon makt över är alltid en pålitlig startknapp.
Hur kopplar jag bort den?
Att lämna nuet och oroa mig för framtiden är ytterligare en startknapp.
När det känns som att mitt huvud ligger före resten av kroppen-hjälper det om jag koncentrerar mig på resten av kroppen.Då följer ofta huvudet med.
Jag fokuserar på det jag gör just nu,tar en dusch lagat mat,kör bil.
Sådana handlingar anger tonen för en lugnare och stabilare dag."

Massor med sådan läsning som ibland känns som mjuka kindsmekningar,eller som ovälkomna väckningar finns att ta till sig om man önskar.

I vilket fall,kanske titta på vad rädslan står för och låta den stanna hos dig och vad du kan göra åt den.
Det kan vara ett bra första steg.

Hej Carina.
Tack för ditt svar.
Frågan du ställer mig är samma fråga jag ställer till mig själv varje dag. Jag har valt att stanna givetvis ihopp om att min man ska ha kraften och motivationen att söka hjälp då han bedyrar att vi är allt för honom när han nyktrar till och får dåligt samvete. Han har sökt hjälp många gånger men klarar bara några månader.
Jag har velat att barnen ska slippa en skilsmässa och jag har fram till nu lyckats skydda dem genom att ta alla verbala smällar och psykisk påfrestning själv. Det är sista halvåret det eskalerat och jag och barnen börjat prata om att pappa är sjuk och behöver hjälp. Jag har arbetat med missbruksfrågor och tror mig vara väldigt välutbildad och kunnig men det skrämmer mig att jag trots det inte har förmågan att lämna. Jag har sökt hjälp hos anhöriga och vänner men de gemensamma vännerna har vänt ryggen när de insett att min man inte tagit tag i problemen. Jag har hela tiden använt måttstocken att så länge barnen är glada , har vänner och fungerar i skolan är det bättre att jag stannar kvar så att de får ett någorlunda normalt liv men jag kanske bara manipulerar mig själv. När min man dricker är han hotfull och väldigt obehaglig och verbalt mördande. Han hittar på vad som helst i syfte att få en respons från mig och jag har lärt mig att totalt ignorera hans påhopp som idag alltid kommer som 100-tals sms. Vad jag är räddast för och som gör att jag inte tar steget är att jag tror att han kommer ljuga ihop att jag är en hemsk mamma och att myndigheter, domstol etc ska tro honom och ta barnen ifrån mig !!! Det får inte hända. Han är verbal och högutbildad och har pondus. Den enda vännen jag har som jag kan tala med detta om är min syster och hon peppar enormt och säger att det inte kommer ske och att barnen kan tala om hur det står till och att arbetskollegor och andra kan intyga att jag är en bra mamma. Jag vore tacksam om du eller någon annan som läser kan bevara mitt inlägg om denna specifika rädsla. Tack ! Mvh Blade Runner
PS. Denna helg är magisk då jag och barnen är själva, mannen är bortrest. DS

Vi skulle träffats idag, nu ringer han på morgonen stupfull!
Jag fattar inte...det han dock säger är att han inte vill att vi kommer hem idag, vilket är förståeligt och d kommer vi ju definitivt inte göra såklart!

Ja, d är väldigt mysigt om än väldigt svårt att hotta d där lugnet man skulle vilja ha för att verkligen kunna få njuta, vilket känns sorgligt!

Ja, d är ett mönster som jag håller med om bara går på repekt o h d är oerhört irrirrerande och jag antar att den enda personen som kan avbryta detta mönster är jag?!

Skulle jag fått välja helt fritt så hade jag velat att sambon började med antabus då förra året va helt underbart!
Eller för att vi ska må bra helt enkelt flytta, även att d tar emot mig såklart! Att fö starta upp ett nytt hem med mina barn där vi bestämmer rutinerna och har ett hem där vi kan stanna o känna trygghet, värme och kärlek för jämnan! Där alla är välkomna oavsett tid, anledning eller nåt annat!

Jag vet ofta för tidig död men nån på 100 personer överlever å få tillbaka ett. Normalt liv.eller

Vaddå är det alltid kört med alkoholister. Det låter som en evig bedömning tycker jag. Det är väl ändå människor tycker jag och alla har en andra chans. Det är min läggning bara jag vet men jag kan välja att backa för jag är en fri människa av egen får vilja...

Du har så rätt i dina funderingar och åsikter.. Jag försöker intala mig att dom inte förmår mer.. På något plan tycks sakna empati.. Fast innerst inne tror jag dom är livrädda att blotta strupen och låta skammen komma fram. Det man inte pratar om har väl aldrig heller hänt!? ?
Så för att lindra ångesten lägger dom locket på.. Och vi gör detsamma. För att inte ge alkoholisten mer ångest och en anledning att börja dricka igen..
Vi förlåter fast vi kanske inte ens har fått en uppriktig ursäkt.
En hopplös situation som är så svår att ta sig ur. Hur har du det i ditt liv just nu?
Kram ?

5-10 år fram i tiden..... Vill du fortfarande ha honom när alkoholen tagit över mer och mer och brutit ner honom till någon som är en spillra av den du blev förälskad i, när otroheterna blir fler än du mäktar tänka på , älskar du fortfarande honom ? Om ja, go for it... Om nej, behåll tanken på vad DU vill med DITT liv och satsa på det . Kram ?

Jag tror du gör helt rätt som håller sej utanför ”antabus-kontrollen”
Jag blir så glad att du jobbar med dej själv , det är vad vi medberoende måste, fast vi inte alltid vill
Det jag tycker är svårast är att hänga med i alla svängar..” Nu är jag nykter nu ska jag ha applåder”, typ. Jag tycker inte att livet funkar så, det jag gjort och sagt får jag stå för, jag kan inte förvänta mej att den jag säger mej älska ska stå ut med all skit och när jag sedan gör rätt så ska hon/han göra vågen ..... Nä .....

Jag är gift med den allra bästa man sen 47 år som gör allt för mig , han är ärlig snäll omtänksam
O älskar mig o jag honom , MEN när han fått i sig starköl så från ha varit en lugn person som
Jag ser har svårt att visa känslor ( annat än sexuella) tex trösta kramas när man har det lite tungt
Då flyr han in i alkoholens värld, han gömmer spriten i byrålådor , överallt , har i åratal försökt förklara hur mycket jag älskar honom när han inte dricker, han blir inte elak o våldsam utan bara konstig ,går på ett visst sätt , pratar struntsaker , o känslokall , dr Jekyll o Mr Hyde ” försökt förklara att jag kan inte klara av från ene sekunden ha en person som jag älskar , till nästa sekund en total främling som jag avskyr beteendet hos , vad ska jag göra ångesten kväver mig snart att inte nå fram , han behöver hjälp , lever helt i självförnekelser om sin personlighets förändring , vi är snart 70 år o våra vuxna döttrar märker direkt när deras far druckit , hjälp
Har fått bröstcancer O är i behöv av närhet o en kram eller ett tröstande ord Men han vill säkert göra det men något håller honom tillbaks att visa känslor , vet att jag betyder allt för honom så det är så sorgligt , livet är så kort hjälp någon som förstår o vet hur man ändrar på någon som inte vill bli hjälpt , skulle jag varit yngre skulle jag lämnat honom , känns som det är mitt fel går ständigt med skuldkänslor , vet varken ut eller in mycket ledsen att inte kunna nå fram till honom någon i liknande situation som kan ge mig stöd ,

Precis vad jag behövde höra just nu??
Att jag är inne på rätt väg trots att den är krokig.. Boken är fantastisk och sakta, sakta tar jag till mig dess innehåll och låter insikt efter insikt falla på plats
Önskar dig en fin helg⭐️

Jäklar vad bra Softjessi att du låter honom ta ansvar för sin sjukdom och att han vänder sig till sin arbetskollega! Så starkt jobbat av dig att trotsa det inre kontrollbehovet!

I de fall det absolut inte finns något annat alternativ så kanske en partner kan vara ett bra alternativ, men jag håller med dig. Det kan bli väldigt snurrigt i maktbalansen och relationen så det är väldigt bra om det finns andra lösningar. Jag vet att det kan verka så "enkelt och logiskt" när man läser boken och så mycket svårare i verkligheten. Men man måste ju börja någonstans, eller hur? Att börja med 1 eller 2 steg ur boken som passar just dig, just nu, är perfekt.

Du har just bevisat att det inte är omöjligt!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nu har mannen på eget initiativ sökt vård och påbörjat antabusbehandling. Känns bra att beslutet var hans och inte mitt. Att ta tabl på vårdcentral stör arbetet för mycket så alternativ var att jag eller hans kompanjon på jobb ger. Och jag har ingen lust.. Ingen lust att agera ssk eller övervakare.. Att ta ev fight om kuren ska fortsättas eller inte, ev biverkningar.
Fast mitt medberoende skriker åt mig att ta kontroll och se til att tablettjäkeln slinker ner enligt plan ?
Så mannen har bett kollega som är villig att ställa upp. Jag borde vara glad men osäkerheten ligger o gnager. Har han pratat m sin kollega, kommer det att funka osv..
Ja det återstår väl att se
Känns som om jag skulle förminska/ omyndigförklara honom genom att ringa och dubbelkolla!? Det är kanske dags att han får ta lite eget ansvar för sin sjukdom? Själv har jag åter igen läst Carinas bok " släpp kontrollen"
Det tycks så enkelt och mitt förnuft vet precis hur jag ska agera/ reagera
Varför tycks det då så förbannat omöjligt?? Jag inser själv att även när allt är bra och mannen är nykter så lever jag inte mitt liv fullt ut. Undviker tex saker som innebär övernattning på egen hand
För att det gått åt skogen förr ?
Inte ens när han är nykter är jag fri.. Tankar, oro finns där och pockar på uppmärksamhet. Jag MÅSTE lära mig att leva i nuet och våga njuta
Inte tro att jag kan förhindra katastrofer genom att alltid vara nära
En resa jag själv måste göra!! Har fått ny remiss till KBT. Kanske jag behöver friska upp minnet lite ☺
När mannen är nykter och stabil borde jag vara glad och lycklig!? Varför är det så svårt? Är det fler som delar min erfarenhet och hur hanterar ni det?
Önskar er alla en skön och avkopplande helg ❤KRAM

Så bra att du hittat hit! Som Ulla Bulla skriver, här finns många som delar liknande situation som dig. Jag märker att du är mån om alla människor i familjen. Men på den väg ni är nu verkar inte göra att någon mår riktigt bra i magen.

Jag tänker så här gällande barnen, att oavsett om ni lever tillsammans eller inte så kommer barnen påverkas av deras pappas alkoholkonsumtion. Frågan är på vilket sätt och hur mycket? Eller det som är ännu mer intressant är egentligen - hur kan man göra så de påverkas så lite som möjligt?

Hoppas ni får en lugn, fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad fint av dig att vilja hjälpa din bror! Detta trots att du uttrycker att du är lite ur balans i relationen till honom.

Du undrar hur du ska genomföra en "konfrontation". Eftersom du frågar och ber om tips så hoppas jag att det är ok för dig att jag delar med mig lite av mina erfarenheter. Personligen har jag svårt för ordet "konfrontation" för det låter som om man ska läxa upp någon och att det blir ett ifrågasättande. Men jag har också förstått att olika människor lägger väldigt olika betydelser i det ordet. Det forskning har visat är att sådan konfrontation som innebär skuld- och skambeläggande tenderar att göra situationen värre. Så om man ska ta upp någon annans alkoholproblematik är det bra att man uttrycker sig utifrån den oro man känner och att det kommer från en känsla av omtanke om den andre personen.

En bra bok som beskriver "Interventioner" tycker jag är "Love first" a family´s guide to intervention. Läs gärna den om du är ok med att läsa på engelska.

Sedan, som tidigare skribent säger, vad säger din magkänsla? Vill du hålla samtalet själv eller känns det bättre om ni är flera? Kan du/ni hålla samtalet i kärleksfull ton? (om det blir hetsigt - avbryt). Känns det bra för dig att hålla detta samtal eller finns det någon annan du kan tänka dig, som har stor inverkan på honom och som han kanske ser upp till?

Hoppas ni hittar en väg framåt som känns bra!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

... som att du redan vet svaret men mest vill ha stöd i ditt beslut. Jag håller med dig.
Du måste hitta motivationen inom dig annars står du inte emot.

grundligt igenom vad du förtjänar, hur du förtjänar att bli behandlad och hur du vill att ett förhållande skall vara! Stämmer det med hur ni har det? Tänk mycket på detta! Och också tänk dig att någon som står dig nära berättade detta för dig! Vad skulle du ge för råd? Har haft det lite liknande! Min ex särbo var också karismatisk, snygg, charmig och visste precis vad han skulle säga! Hade också jättesvårt att stå emot och förlät skitbeteende! Nu har jag lyckats lämna men var till slut tvungen att blockera honom på mobil mm! Kom inte vidare och TROTS alla dåliga saker han gjort kan jag fortfarande sakna honom! Men har insett att det beror på mig och inte på honom! För vem saknar någon som gjort en illa upprepade gånger? Ja inte är det en frisk person! Jobbar med mig själv nu! Går framåt men är väldigt tungt och jobbigt! Har gett mig tusan på att ha ett bra liv i fortsättningen och då vill det till att kunna välja bort sånt som är dåligt för en och bjuda inte det som är bra! Kram

Vad härligt att höra om den lilla tjejen som kommit till världen! Och så sorgligt att du behöver tänka och förhålla dig till en person som dricker och kallar dig vid fula ord samtidigt som du ska bjuda in lilla tjejen till det här livet. Det måste vara svårt att parera alla händelserna och känslorna.

Har ju följt dig ett tag och läst dina inlägg. Som jag upplever det så tänker jag att ni har fastnat i ett mönster och det är som att samma händelse återuppspelar sig om och om igen. Lite olika ord, situationer och grader av aggressivitet. Men i det stora hela ett repeterande av liknande händelser om och om igen. Ett mönster som varken får barnen, dig eller honom att må bra. Ingen av er lever på det sätt ni önskar just nu. Jag är övertygad om att ni är människor med så mycket mer möjligheter och förmågor än att fastna i detta.

Hur skulle du vilja ha det i stället? Hur skulle ditt och barnens liv vara om du inte behövde leva kvar i dessa mönster?

Håller tummarna för att ni hittar en väg till större välmående!

/Carina
Alkohollinjen & Anhörigstödet

Idag är han arg, arg på mig för att jag tagit barnen ifrån honom igen, för att jag är en så gnällig och falsk människa som lurat honom till att komma till sverige, köpa hus och skaffa barn. Framförallt till barnen för innan dess så va allt bra! Då gnällde jag inte lika mkt över alkoholen och ville att han skulle sluta.

Han ville hitta på nåt kul med sonen, men han ville inte va med pappa...jag kan ju inte tvinga honom, eller?
Han trodde pappa va arg på mamma fortfarande (vilket han är iofs) så därför vill han inte va där....vilket han sa!
Då fick jag skit för det, att jag lurar i honom massa saker som inte är sanna och även mina föräldrar! Det gör jag inte, snarare tvärtom. Jag poängterar att han inte är arg på honom o att pappa älskar honom mest i hela världen....d känns viktigt för mig att han ska veta det!

Sen började han igen om att han gör så mkt för mig, alla anpassningar som han behövt göra genom alla år och att d är orättvist då jag också måste göra d om detta ska funka!

Jag är så trött i huvudet, så förvirrad och så känslomässigt instabil så jag knappt vet om jag ska sova, skratta eller bara skrika rakt upp av frustration!

Det sista jag vill håller på att hända och d känns inte som att jag kan stoppa detta längre och få d att fungera!

Tack snälla ni för era gratulationer, d värmer mkt ❤️

Iförrgår åkte vi hemifrån (igen) när vi kom hem efter den dag borta så märktes d så otroligt tydligt att alkoholen hade varit ett faktum under dagen. Det retade mig nåt så djävulskt då jag även hade min mamma med mig hem som skulle umgås en sväng med oss o framförallt sonen som så gärna ville visa sina nya leksaker som hans mormor va där senast.

Så när jag stod o plockade äpplen i trädgården till henne så frågade jag honom om det va så att han druckit och varför han gjort det...den frågan tog som vanligt hus i helvete och han brydde sig inte ett skit om att min mamma va hemma utan började gapa o skrika o svära ute i trädgården. Där inne stod sonen med sin mormor och tittade ut genom fönstret för att sonen ville kolla på oss när vi fixade lite utanför. När jag sen gick in igen så fortsatte han därute och det hörs tydligt överallt när han går bärsärkagång.

Så vi packade kläder och tog med massa grejer till bebisen och åkte till mina föräldrar för jag kände att innan d eskalerar så är d bättre att dra!
Igår va han förbannad som få på mig, jag kunde dra åt h-vete för han hatade mig ändå. Bara så jag visste att om jag flyttade så skulle han sälja huset, ta pengarna och lämna mig i sticket med barnen. Hur jag försörjde mig o allt d fick jag lista ut bäst jag ville. Efter en stund ringer han tillbaka o säger förlåt, så skulle han inte sagt det va elakt och inget han menade. Bättre jag kom hem med barnen så vi kunde prata. Ville jag inte ha barnen med när vi pratade så kunde vi prata när de somnat! Jag vägrade och vill inte ha med sonen när vi pratar alls, han hör för mkt ändå o nu om vi ska prata allvar så behöver inte han va med! Han är snart 4 år och alldeles för smart för sånt vuxenprat. Så det slutade med att vi la på, jag bestämd och han skitsur för att hans vilja inte kom igenom.

Inte hört nåt idag, så antar att han bara ligger hemma på soffan och njuter av egentid på sina 10 pappadagar!

Tillslut åkte mamma hem (med en stor klump i magen) och vi satte oss för att kolla tvn. Sambon kommer in, förbannad och skäller högt på mig...vilken subba jag är och att jag gör hans liv till ett helvete och allt vad d innebär.
Min ledtrådar blir då, ska du fortsätta dricka ikväll så jag vet om vi ska åka nu på en gång!

Jag gjorde det, jag sa nej och satte mig själv först för en gångs skull. Som medberoende är det en jättestor sak för mig att säga nej tack. Jag hade ett jättebra samtal med handläggaren och hen vet vår situation då vi träffats ett antal ggr redan. Så tacksam för att hen inte försöker tvinga mig eller skuldbelägga mig. Bästa handläggaren jag träffat, så medkännande och proffesionell. Mamma kommer att få en förvaltare och bli förflyttad först till ett korttidsboende sen får vi se. Allt tar sån tid, så troligen flyttar hon hem igen till pappa trots att hon inte kan ta hand om sig själv längre.

Mins syskon är som vanlig som bortblåsta. Jag fattar att de inte orkar med föräldrarna och deras missbruk, men jag behöver dem som stöd. Jag är så sjukt trött på att alltid få ta allt med föräldrarna själv. Nu försöker jag att inte engagera mig men, som ni ser skriver jag ju här, så jag har inte släppt taget.

Jag mår inte särskilt bra just nu. Att det är personalbrist och konflikter på jobbet gör ju inte saken bättre precis.....

jaha, en dag i taget.

Spring för livet! Och gör som jag: se sanningen i vitögat! Du är medberoende! Jobba med det istället för att ta hand om ”skadade fåglar”! Kram