Senaste kommentarerna i forumet

För att gå vidare i mitt liv menar jag. Dessutom blir jsg ev chef gör en behandling framöver. Vet ej men han pratade då om nu att du kan ju typ använda honom till att se avgiftning å så?? Men jag fattar tidigare med två långa äktenskap så.

Ja precis jag hör bad ni säger men hittills fick jag det jag behövde. Det ör väl bara å bryta innan jag är involverad mer. Det är ju bara för jonom att komma om han är intresserad efter sin behandling..... det är väl inget annat å. Göra

"Detta går bara inte att avbryta nu."
Skrev du. Så - spring för livet.

Men smickrad av uppmärksamheten å hans sårbarhet ja. Blir lätt förälskad ja, men behöver analysera ihop med mån annan jag känner faktiskt att han är en vän också. Säkert fel men han respekterar mej än så länge? Det är bäl bara å stoppa när det inte passar?

Är mitt råd.. Du har nyss avslutat ett förhållande pga alkohol och funderar på att ge dig in i nästa??
Tyvärr låter det väldigt osunt i mina öron
Ta hand om dig själv istället ??
Kram

Ett bra första tips som alltför intrasslad
Gör ingenting.
Sätt dig med armarna i kors och låt ångesten härja med dig.

Du har redan gjort allt och lite till.
Dax att ta hand om dig själv nu.

Jobbig situation. Sitter med migrän nu men mitt korta tips är att ta hjälp av så många som möjligt för konfrontationen, även hans vänner har ju reagerat. Fråga familj, vänner, så många som möjligt att sluta upp, men säg inte till honom att de kommer. Fråga om ni kan träffas ett tag bara och uttryck sedan er kärlek och oro, stöttning osv. Om han säger att du inte är "bättre" skulle jag be honom beskriva sin oro för dig, visa att du är villig att själv ta kritik, och om det inte går att lösa och han fastnar på det, så bevisa att du inte har problem genom att sluta dricka själv som stöttning <3 Men som med mycket annat så känner du nog själv magkänslan för hur du ska gå tillväga <3 Lycka till

Tack för att du tog dig tid att skriva Ullabulla. Precis så. Jag läste med och höll med i allt och kände att det har jag gjort, så känner jag, jag har talat om för henne att jag saknar och älskar henne, och så kom jag ner till de två sista meningarna, och de har inte varit lika självklara, för som du sa, att gå på sin egen känsla istället för vad omgivningen förväntar sig är inte lätt. Jag hör på dig att du vet hur det känns, men för de som inte gör det att säga tex "men det är ju din syster.. " eller "jag tror hon behöver ditt stöd i det här, annars kan det bli värre" är jättejobbigt. Som om att de tror att jag skulle valt som jag gjorde lättvindigt.. som att inte två år av stöttning räknas, år som min man och barn blivit lidande av att jag spenderat otaliga timmar på rummet så inte barnen ska höra alla samtal till vänner, släkt, hyresvärd, soc, läkare, kuratorer, jourhavande präst om och om igen, de dygn jag städade ur hennes lägenhet där man inte såg golvet för skräp och vintetror och utspillt vin blandat med cigarettaska som torkat in över golven under skräpet - eller timmar när min bror och svägerska och jag behöver prata och åker ut mitt i nätterna i bil eller tar promenader för att inte barnen ska höra det vi pratar om, när vi gissar om min syster är död eller levande när vi inte hört av henne, de gånger vi hämtat henne på nätterna och kört henne till St Görans beroendemottagning eller de gånger jag spontant "vill" ta ett bad för att gråta ut så inte barnen ser. Min syster vet att vi finns här om hon behöver hjälp, hon vet också att vi älskar henne oerhört. Vi har sagt mycket fint till henne som vi verkligen menar och vi vill inget hellre i hela världen än att hon ska bli frisk, men det kommer till en gräns till vad man står ut med helt enkelt. Jag måste vara en bra mamma till mina barn och jag försöker fokusera på det just nu. Stora kramar till dig och jag är glad att du funnit stöttning i alanon. <3

Idag skulle mitt förstfödda barn fyllt år, men livet ville annat. Hen dog i sömnen i sängen tillsammans med sin partner som ung vuxen av en olycklig coctail på alkohol och olika tabletter. Det är så sorgligt och jag kan inte längre glädjas åt att jag blev mamma en dag för många år sen. Jag fick barn tidigt, redan som tonåring och allt gick bra tills mitt barn var 22 år. Då träffade hen sin partner som var fd missbrukare av olika droger. Det blev återfall och efter en tid visade det sig att mitt barn börjat droga då och då. Det var mest öl, lite sprit i början, men så smög sig olika tabletter in på festerna. Sen blev det mer och tyngre droger. Mitt barn dog när hen var 24 år.
Det sista året när hen drogade var så smärtsamma och ångestfyllda för oss alla. Jag älskar dig men hatar det du gör, sa jag. -var inte orolig mamma, jag klarar mig, sa hen...

Jag fick ett telefonsamtal på natten för ett antal år sedan och sen blev mitt liv aldrig mer riktigt bra. Att dessutom ta all skit från föräldrarna som dricker sig redlösa är mer än jag klarar av. Jag vet idag inte hur de har det. Socialtjänsten och sjukvården har fått ta över, annars är risken stor att jag faller igenom.

Jag skulle egentligen behöva gå på terapi, men jag har inte råd att bekosta det. Så jag kämpar på......

Så mitt råd är att lita på din magkänsla!
Tyvärr kan vi ju inte tvinga våra anhöriga att söka hjälp förrän det barkat käpp rätt åt helvetet.. Så tragiskt! För dom är ju inte kapabla att ta hand om sig själv..
Du skriver att han dricker folköl och blir berusad och aggressiv. Min erfarenhet är att det vi ser bara är en bråkdel av konsumtionen.. En alkoholist är listig och manipulativ. Jag vet hur svårt det är att inte bry sig om, att inte hjälpa. Jag brottas med det själv.
Hoppas allt löser sig för dig och din pappa ??

Hej Ulla Bulla,
Tack för din respons.
Jag stannar av följande skäl:
@ jag har separationsångest ( antagligen huvudanledningen)
@ jag är ganska säker på att min man inte klarar sig då och någonstans i en Kristen uppfostran har jag kvar att inte lämna någon som är sjuk
@ jag är rädd att barnen ska må för dåligt av en skilsmässa och att jag inte vill att barnen ska bo hos honom då jag är rädd att jag inte kan skydda dem
@ jag är rädd för alla lögner som han kommer att sprida om mig vid en skilsmässa och att jag inte ska klara det och bli av med jobbet och inte kunna försörja barnen. ( jag hade en tuff depression pga detta för över 10 år sedan)

Ja, det är så mina tankar går... i stort sett hela tiden. Vid nyktra tillfällen är jag tacksam. Jag tror mig ha lärt mig leva helt ok liv i detta, och har kunnat skyddat barnen från pappans elekheter men nu när barnen märker det så tydligt är det annorlunda. Omgivningen vet inget.
Det var det mest uppriktiga svaret jag kunde skriva till dig Ulla Bulla. ”Poletten har trillat ner” men jag förmår ändå inte ta steget.

// Blade Runner

och utsätter dig och dina barn för detta.
Vad hindrar dig att ta beslut?

Ställ de frågorna till dig själv istället för att lägga skuldbördan på mannen.
Han är sjuk och förmår/vill inte ändra på sin situation.
Men du har makten att förändra ditt liv åt det hål du vill.
Kanske utan din man,men med dig själv och dina barn i fokus.

Det svåraste som finns att ta till sig och hårda ord,men förmodligen sanna.
Att vi anhöriga låter karusellen fortsätta och förlänger lidandet både för oss själv och den som dricker med att skydda,förstå förlåta och anklaga är inget vi vill.
Men som vi ändå bidrar med så länge vi inte sätter stopp för fortsatt lidande för oss själva.
Iom att vi klarar att sätta gränser,bli särbo göra slut eller vad som helst så fortsätter allt bara.
Alkoholisten har ju allt kvar,men får ändå fortsätta dricka.

När de anhöriga viker undan eller inte ställer upp att vara kvar runt den beroende medan de dricker så kan det hända att den som dricker faller ännu hårdare.
Men då kan man finnas där och visa på alternativ.
Vill hen inte ta till sig det,alt söka egen hjälp så kan ni inget göra.

Välkommen hit,läs och begrunda och låt polletterna trilla ned allt eftersom.
Jag och de flesta andra på anhörigsidorna har varit där du är och vet exakt hur svårt det är att omfamna dessa sanningar.
Vi vill så gärna att det ska finnas en quick fix eller ett bättre svar där allt löser sig och alkoholisten söker hjälp,nyktrar till och allt blir frid och fröjd.

Det händer mycket sällan.

Jättestort grattis till lillasysters ankomst! Tråkigt att din man inte kan förstå vad som krävs av honom ens med en bebis i huset men försök ta hand om dig och barnen ändå! Stor varm kram till dig och de små!

långsamt ta ihjäl sig själv.
Att förstå att det bara är en tidsfråga innan det är över och stå på sidan.
Inte kunna göra något annat än beklaga.
För att däremellan försöka påverka,skrika slå stampa sparka.

Att i all den vanmakt man känner försöka acceptera att en människa man bryr sig om håller på att ta ihjäl sig.

Det är en omöjlig sits.
För mig har alanon varit väldigt värdefullt.
Där lär man sig förstå att det är en sjukdom som inte kan botas om den som har den inte aktivt på något sätt vill bli hjälpt.

Ibland når de sin botten och tar tag i sitt liv och söker hjälp,eller tar emot erbjuden hjälp.

Ibland gör de inte det utan dör av sjukdomen.

Och vi som står på sidan kan inget mer göra än att acceptera.

Det du kan göra är att försöka när hon någon gång är nykter visa din kärlek.

Beskriva hur du saknar den nyktra personen och älskar henne trots att situationen är som den är.

Sätta de gränser som är nödvändiga för ditt eget mående,men ändå nå fram med budskapet om att hon är älskad.
Kanske också att ni finns där för henne om hon önskar det och vill bli hjälpt.
Inte som spottkopp utan som regelrätt hjälp tillbaka till ett nyktert liv.

Men det är ju bara om du/ ni anhöriga önskar och orkar det.
Detta forum har för mig varit en guldgruva och jag har rest mig och fallit många gånger( i mitt medberoende) under de fyra år jag skrivit här och också aktivt gått på möten irl.
Hoppas att du tar dig tid att utforska din egen känsla inför det här och går på den.

Inte vad som förväntas av dig från omgivningen eller av dig själv.

till lilla flickebarnet ,så härligt att storebror myser och njuter ?
Tycker att du fattar ett klokt beslut att åka hem till dina föräldrar ett tag, att du och pojken får lära känna er nya familjemedlem och kanske du kan få lite avlastning ! Kram och grattis igen ?

till det lilla underverket! Härligt att sonen tycker om att vara storebror! Så ledsamt att höra om din mans drickande! Du verkar dock ha rätt fokus på framtiden! Hoppas bostadsfrågan löser sig snart så ni kan komma till ro! Hoppas du kan njuta av din lilla bebis och att du får stunder av vila och ro! Kram❤️

O tack för ditt inlägg! Trots att dina ord gör ont så är jag tacksam för att du skriver det ifrån den sidan du står på!

Jag skulle helt klart vilja vara så stark att jag vågar kapitulera inför mitt psykiska mående men det går inte just nu och jag kämpar o överlever med ett hårt yttre..bra eller dåligt jag vet inte!

Jag har kanske gått så långt i mott medberoende att jag vill göra allt för att skydda alla runtomkring honom inkl. Honom!

Vet ju innerst inne att det enda rätta är att lämna men av nån jkla anledning har jag d så djupt rotat i mig att jag vet att detta inte är
Nåt han vill egentligen....men kan inte svara på varför jag kämpar så för en annan människa när d är mitt liv jag ska leva, tillsammans med mina barn såklart! Jag måste bara försöka leva med att ha förlorat mitt livs kärlek, vilket känns som ett dödsfall!

Har läst din historia och den är väldigt stark. Och du verkar oerhört stark mitt i allt det eländiga och lyckan över ny bebis. Grattis till det! Jag är själv från "andra sidan" - alkoholist (som kommer i olika paket och utföranden). Jag lever dessutom själv så jag drabbar inte någon närstående eller familj när jag har kört mina fyllerace. Därför brukar jag ju inte heller "hänga" så mycket på anhörigsidan. Men den starka och enda känslan jag får när jag läser dina rader är att du måste lämna denna man. Snarast! Han har absolut inte nått sin botten, eller ens erkänt för sig själv att han har problem - på riktigt. En sak att säga när man är full eller bakfull att: nu är det nog. Att sen helt i sig själv, och för sin egen skull, känna att det är nog nu, det är något annat. Då har man insett och förstått på riktigt att det inte går längre. Man "kapitulerar" inför sig själv. Han verkar inte ens vara i närheten av det?! Rädda dig själv och barnen - han bör ta ansvar för sitt eget liv och handlande. Jag känner så för dig när jag läser - och hoppas att du får styrka och praktisk möjlighet att lämna - för jag tror att det är dags. I allra största välmening//Anders

Så nu har bebisen tittat ut o vi är så lyckliga över den sötaste lillasystern vi kunnat tänka oss. Storebror är överlycklig o väldigt omhändertagande o skyddande till henne.

Men för att verkligen förstöra bebisbubblan så har d på hennes veckolånga liv hunnits dricka 2-3 ggr och 2 av dom riktigt ordentligt! Så underbart när man efter en förlossning mår som man gör och skulle behöva all hjälp i världen framförallt när man har 2 barn.

Min tanke är väl att börja packa helst imorn så vi kan bo hos mina föräldrar tills vi hittar nåt, så han får sitta o ruttna med sin alkohol här så vi kan njuta av vår nya o fina familjemedlem ifred o på ett lugnt sätt!

Tack snälla du för de fina orden. De betyder mycket för mig. <3

Ja, ta dig iväg på möte! Och låt tankarna stanna kvar, det är viktigt att ta sig modet att se verkligheten. Självklart känns det oroligt att tänka på att barnen ska vara hos honom, honom du inte litar på. Men du får ta en sak i taget nu. Många, många här har gått igenom och skrivit om detta. Och det är också sådant du får hjälp med om och när det blir verklighet. Ta hand om dig och barnen nu i först hand och pröva Al-Anon. Kram och styrka ❤️? / mt

Visst kan jag känna även hat till mina föräldrar men jag försöker att se mäniskan först, sjukdomen är inte dem. MEN nu har sjukdomen tagit över helt och min mamma finns typ inte mer.

Nordäng67, jag kan förstå och känner också hat ibland men vill inte att det ska ta för mkt energi från mig. Usch det här är så svårt, men jag är nog mest arg och ledsen. Ledsen över att mina syskon inte finns som stöd, att de gömmer sig bakom sina sjukdomar, att de "smiter" och lämnar mig med all skit. Jag ska inte heller vara med på vårdplaneringen, finns ingen nytta med det. Jag har offrat så många semesterdagar, tagit ut komptid som jag fått jobba igen senare, till ingen nytta. Den som inte vill ha hjälp går inte att hjälpa. Min pappa har barndomstrauma och är galen ofta på fyllan, särskilt när han var yngre. Förr drack han sprit och då slog det runt ordentligt. Psykisk sjukdom och kombination med alkohol kan bara bli fel. Nordäng67, jag tänker att alla känslor om sina föräldrar är rätt för de är våra och vi har rätt till att känna det vi känner. Utan att känna skuld. Vi har offrat mycket och ibland tänker jag att det är ett under att jag är såpass vettig som jag faktiskt är.

Kristina78, det är fint att vi kan stötta varandra här. Visst är den konstigt att fatta beslut för sina föräldrar. Jag vill också att min mamma ska få bo på ett hem och bli ompysslad, men hon vill inte. Hon vill hem till pappa och han köper ut massor med vin. De lever i ett sjukt symbiotiskt förhållande och är lika sjuka i sitt missbruk men mammas kropp/knopp är mer slut. Vi kvinnor tål inte lika mkt.

Min pappa han hotar med att ta livet av sig om mamma inte kommer hem. Så den ena är tokigare än den andra. De har obetalda räkningar, telefonen är avstängs. Väntar på att deras el stängs av. Hyran är på autogiro iaf. De kan få all hjälp de behöver men vägrar att ta emot den. De släpper inte in hemtjänst, distriktsköteskam mfl. Pappa har även hotat dem med nävarna, så de måste alltid vara två om de lyckas ta sig in. Grannarna vill bli av med dem, då de besvärar dem mycket.

Ibland vill jag bara skrika -snälla dö, bara dö!

och skrämmande hur det kan gå. Som jag önskar att min småsupande man, snart 60, kunde inse att detta även kommer att drabba honom om han inte gör något åt sina alkoholproblem nu. Med tiden förstörs inte bara livet, utan hela människan. Allt försvinner i alkoholdemens och elände. Skrämmande. Du har ingen lätt sits som endabarn heller. På något sätt måste du försöka hålla någon slags distans ändå. Att hjälpa lagom mycket. Men också acceptera att han gjorde ett val i livet som fick dessa konsekvenser. Acceptera, med viss förlåtelse om du kan. Helt säkert insåg han inte vare sig risken att hamna här, eller konsekvensen för dig och barnbarnen. Men sorgligt är det.

... för din beskrivning! Ska verkligen försöka ta mig iväg!
Många tankar har snurrat under helgen och nya har flyttat in som jag tror måste stanna kvar. Jag börjar förstå vidden av det hela, hur jag faktiskt inte kan få honom frisk (ganska sjukt att jag inte insett detta på riktigt, utan trott att det vi har skulle vara annorlunda?!) Riktiga tankar på eget boende kommer titt som tätt, men det finns så mycket inom mig som säger tvärstopp. Att vilja lämna, men hur skulle jag kunna det? Bara tanken att vara tvungen lämna barnen ensam med honom varannan vecka och inte ha någon koll alls, det går helt emot min instinkt som mamma. Hur gör man det? ?

Igenkänningsfaktor hög! Min mamma är psykiskt sjuk sen barndomen troligtvis och efter senaste sjunhusvistelsen har hon även börjat dricka! Hon dricker fast hon får en spruta med medicin varje månad mot sin psykiska sjukdom! Ena stunden är man rädd hon ska dö för att i nästa stund rent ut sagt hoppas på det! Försöker precis som du distansera mig! I somras blev mamma intagen på psyk igen och då började precis som du beskriver det ”alla” ringa, läkare med flera! Och så är man ingäggad i skiten igen! Vägrade gå på vårdplanering denna gång, mäktade bara inte med det! Ger ju ingenting på lång sikt, hon är ett ”hopplöst fall”! Dock gick jag dit med kläder och pengar (annars lånar hon av andra stackars medpatienter)! Stort av dig att kunna hålla isär person från missbruk och klara av att älska dina föräldrar! Jag avskyr mina föräldrar rent ut sagt! Ställer bara till problem för en och har alltid gjort! Att hon nu har börjat dricka också är bara så jobbigt! Gick med på detta forum för att jag hade ett förhållande med en alkoholist! Och så sätter min MAMMA igång med den skiten också! Läkaren påstår att hon har gjort det tidigare också men då mixtrat med sin medicin! Nu får hon inte ta sin medicin själv utan måste få den av läkaren och då går det inte att mixtra längre! Min berättelse hjälper inte dig men vill bara att du ska veta att du inte är själv om detta! Hålla distans är mitt råd fast jag vet hur svårt det är! Massor med styrkekramar