Senaste kommentarerna i forumet

Min mamma blev diagnosticerad med alkoholdemens igår...jag har ju förstått att det varit på gång, men sen blev hon akut sjuk, det visade sig att hon typ slutar äta och bara druckit och till slut fick hon akut leversvikt, det i sin tur jag alkoholförgiftning och det resulterade i en hjärnskada.
Nu ska hon in på boende och eventuellt rehab, men dom berättade att skadan redan finns där och att hon inte kommer att bli bättre,jag har dom tur är inte behövt ta hand om henne så hon snabbt blev sämre, men det är en konstig känsla att behöva ta beslut om sin förälder...jag bidrar säkert inte med så mycket, ville bara att du ska veta att du inte är ensam, och vill du prata med får du gärna höra av dig:)

Hej!

Min pappa har idag blivit inlagd på en beroendeklinik för alkoholproblem.
När det hela började är svårt att säga, men jag märkte det mest i början av året. Han har varit en underbar pappa till mig hela mitt liv, ställt upp på allt. Han är noggrann, ekonomisk och bra på alla sätt och vis. Men nåt hände och han började dricka och det gick bara utför. Det känns så otroligt ofattbart och det är som jag är mitt i en mardröm. Att en så bra människa som jobbat hårt hela sitt liv kan vid 72 års ålder bli alkoholist... Hela mitt liv känns uppochner nu. Han har två fina barnbarn på 5 och 1år och jag är rädd att han inte ska kunna följa dem så länge till...
Jag tänker också på allt som jag får ta ansvar för som han inte kan nu. Han och mamma har nyligen separerat och jag är deras enda barn..

"Det gör så ont i kropp och själ hos oss alla i detta lidande." Så precis du sätter ord på den vanmakt anhöriga kan känna.

Du hoppas att ditt inlägg kan hjälpa någon. Jag vågar påstå att det redan gjort det. Att förstå, veta att man inte är ensam är en lättnad. Den förändring du uppmärksammat hos din syster har inte hindrat dig från att behålla det fina du sett/upplevt med henne. Nu är det på ett annat sätt och du kämpar för att leva ditt liv oavsett de val hon gör. Tufft.

Jag hoppas att forumet kan vara ett stöd för dig.

Vi är glada att du valt att skriva här

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tusen tack för ditt svar!! Kloka tankar.

Känner igen mig i mycket av vad du skriver också... det både tröstar och ger ännu mer ångest, om du är med på hur jag menar?

Blir kanske ett lite kort svar här då jag känner att jag måste låta min hjärna vila lite. Vi har nämligen pratat mer sansat idag. Och till saken är att vi inte delat ett vardagsliv ihop än så jag vet faktiskt inte vidden av problemet. Eller om det ens är ett så stort problem (säger inte det för att bortförklara något eller för att lura mig själv, utan för att jag de facto inte vet..). Det jag vet är att jag varit tydlig med honom om att jag helt enkelt inte vill ha så mycket alkohol i mitt liv, och han förstår min oro. Sen hur det artar sig, ja det får jag se. Har varit så mycket annat (han har bl.a. två barn som det är väldigt jobbigt med)..
med det sagt - detta är inget jag kommer vifta bort! Tvärtom. Och det känns såklart tungt. Eller snarare konstigt, eftersom jag aldrig tidigare behövt ens tänka på någons alkoholkonsumtion.

Som du skrev - till syvende och sist är det upp till mig hur jag vill ha det, man kan aldrig förändra en människa, inte på riktigt i alla fall.. Det enda jag kan göra är att vara ärlig mot honom, och det är jag.

Hoppas det blir bra för dig, oavsett. Man är alltid sig själv närmast och i hjärtat finns många svar. Jag måste nog vänta in mitt för än så länge finns inte svaret tydligt för mig.
Kramar!

Min mamma har också alkoholdemens (och skada på lillhjärnan) och ligger just nu inne för sitt andra krampanfall. Tidigare har hon haft två stroke men inte har det hindrat henne från att fortsätta dricka. Skönt att du har fler runt dig som bryr sig och kan stötta dig. Jag har båda mina föräldrar i livet och de är svårt sjuka i sitt alkoholberoende sedan 30 år. Så jag kan tänka mig hur du har det. Jag hoppas att du har möjlighet att sörja din pappa och mormor. Ta hand om dig nu, DU är den viktigaste personen i ditt liv.

Stor kram till dig!

Jag mår väl inte så värst bra, alla tankar bara snurrar runt i huvudet..men som tur är finns det många människor runt mig som bryr sig, hon har väl druckit hela mitt liv, inte dagligen men varje ledig helg, och minns att jag fasade för när hon skulle ha semester.
Sen har jag märkt att hon druckit mycket mer på senare år...och sen hon gick i pension i februari så har hon druckit heldagarna...så jag var lite förberedd, men trodde inte att det skulle gå så fort.

det är med allt elände som alkohol skapar! Hemskt för dig, du har ju på sätt och vis förlorat bägge dina föräldrar! Hur mår du själv mitt i allt detta? Har din mamma druckit länge? Kram

Jag får leva med mitt eget sällskap ett bra tag framöver. Och det är ganska trevligt :-) Jag har nog gått igenom den värsta perioden i mitt liv. Eller det kan iofs bli värre.
Min fd sambo fick inget erbjudande om lägenhet eftersom han dricker. Han bor istället på ett ställe för hemlösa, som för 5 år sen. Nytt nu är att socialen gör en utredning som sen kan leda till behandlingshem. Ingen aning hur lång tid detta kan ta? Svårt att förstå att han inte till varje pris skaffar lägenhet, men han har blivit totalt apatisk.
Jag mår bra förutom när jag riskerar att träffa på honom eller när han sysslar med telefonterror. Svarar nästan aldrig, det blir bara fel.
Sitter framför brasan nu efter en hektisk dag i stan.
Ha en trevlig kväll /Där igen eller kanske jag ska kalla mig Miss K igen

... vad jag känner igen mig! Gå in och läs min tråd "Är jag en moraltant?", det skulle kunna ha varit jag som skrivit din text! Skulle nästan kunna tro att det är samma man vi skriver om!
För mig blev det en helt ohållbar situation då jag har en 10-årig dotter och jag ville inte att detta skulle vara en normal tillvaro för henne, en uppväxt med en bonuspappa som alltid, alltid, alltid gick omkring med ett glas vin eller öl i handen. För mig blev det även en varningsklocka med reaktionen när man tog upp frågan. Jag tänker att om man inte har problem med alkohol så kan man diskutera det i lugn och ro utan att det blir drama och ilska. Jag hade gärna sett att oron togs emot utan att den kastades tillbaka i ansiktet på en. I mitt fall fick jag rådet att gå på antidepressiva för det var mig det var fel på...

Jag känner så igen mig i oron, vilsenheten, känslan att man överdriver och att man börjar ifrågasätta sig själv. Man hamnar i en bergochdalbana med bra dagar då man dras med i allt som fungerar men så kommer en dal då man känner att det här inte är normalt. Inte sunt, Inte OK. Inte önskvärt. Inget man vill fastna i själv. Besvikelsen då jag insåg att han värderade alkoholen högre än mig. Det faktum att han inte ville/kunde/hade någon önskan att dra ner på sitt drickande vare sig för min eller framför allt sin egen skull knäckte vår kärlek. Som att stå bredvid någon som spelar rysk roulette med sin hälsa och undra när kulan ska komma.

Jag pratade aldrig med min 10-åring om den verkliga anledningen till varför det tog slut. Jag svarade lite svävande att ibland tar kärleken slut osv. Men så häromdagen vid middagen så frågar hon plötsligt "mamma, varför drack X så mycket?"... Hon hade också registrerat att han alltid hade ett glas vin i närheten.

Jag kan inte råda dig till vare sig det ena eller andra. Det hela handlar om vad DU kan tänka dig att stå ut med, helt krasst. Det jag lärde mig var dock att tro inte för en sekund att du kan "rädda" den här mannen. Tro inte att du kan älska bort hans alkoholproblem. Om inte han ser något problem med hur han dricker så kommer han aldrig att ändra på det. Du kan bara styra hur du förhåller dig till det.

Jag bollar gärna mer tankar om du vill. Som sagt var, jag känner så väl igen detta men det tog mig ett år att inse vidden av problemet. Kärlek gör en blind.

Det är bra, då kan vi ju iaf tipsa om titlar - så det är bra att veta :)

Du har helt rätt och vi är glada att ni delar med er samtidigt är det en avvägning då en länk riktar sig direkt till en försäljningssida/företag. Vi har ett myndighetsansvar vilket innebär att vi inte ensidigt bör "stödja" en viss sida.

En nämnd boktitel där andra får göra sig omaket att söka rätt på vart den kan köpas är en gyllene medelväg som vi balanserar på. Tack för att du lyfter detta.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag och han ska flytta isär
Det känns rätt...

Däremot måste ja va ärlig med att det inte är slut.. jag har märkt mer o mer hur viktigt det är för han att ha med alkohol i stort sätt allt vi ska göra.

Dricks de inte ute på krogen som han nästan varje dag vill till då måste han ha folköl med sig..

Det är ytterligare nåt jag kommer tröttna på. Känns som varje dag så fort han är ledig ska vi göra nåt trevligt då ska det alltid va alkohol med.

Fast det gör ju nästan alla inlägg inom boktips? Om man inte ska stjäla boken ifråga då, eller bör nära ett särdeles välfyllt bibliotek.

Vilken tuff situation du befinner dig i. Du har verkligen kämpat för att ge dina barn en trygg tillvaro och du fortsätter att göra så. Jag gissar att det är tufft att vara i en position där det finns faktorer du inte kan påverka eller styra samtidigt gör du bra och tydliga val som gynnar dig och dina barn. Dom har dig.

Det verkar som att du är en person som har förmåga och mod att söka stöd och information som blir hjälpsam. Bara det att du skriver här!

Ibland tar det tid att få respons på ett inlägg, om du vill så får du gärna fortsätta berätta hur det går för dig. Du är inte ensam. Här finns andra med liknande erfarenhet av det du beskriver och kanske deras trådar kan vara relevanta för dig nu.

Varma hälsningar och välkommen igen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Att du just nu är stark nog att se sanningen.
Oftast är man ju inte det,utan skyller på allt annat för att slippa se.
Men om och när man släpper in den fullt ut så gör det väldigt ont.

Kanske du behöver sätta på skygglapparna igen för att du inte är redo än att lämna eller agera på något sätt.

Men du har vågat ta av dom en stund och det är då man stärker sig även om det känns precis tvärtom.

I lögnen och förnekelsen att allt kommer att bli bra bara man härdar ut så finns ju också det liv man mörkar som egentligen finns att leva om man orkar kika lite på det också.

Jag minns att för varje dag jag orkade vara kvar i mörkret så kom nästa dag där solen stod lite högre på himlen.
det var tvära kast mellan himmel och helvete och jag hade svårt att själv hänga med i svängarna.

Kanske är det så för dig också.
Eller så bluddrar jag bara på och inget av det som varit sanning för mig är det för dig..
I vilket fall,så hoppas jag på en ljusare morgondag med rätt glasögon på näsan.

Jo. En skillnad, som jag har svårt för, är att planen för vår del inte är nykterism, utan kontrollerat drickande med hjälp av Naltrexone.

Jag har önskat mig att familj och vänner ger bidrag till C3 foundation, istället för födelsedagspresent till mig, nu när jag snart fyller år, och jag tror att han är rädd att någon ska koppla ihop det med honom...

Han är uppvuxen i en familj där det liksom SKA drickas hela tiden; ingen social sammankomst utan alkohol - ingen lugn hemmakväll utan minst ett glas vin - ingen skön dag vid stranden utan öl - de dricker bokstavligt talat hela tiden. Jag tror att en stor del av hans skam bottnar i att han är övertygad om att DE klarar det utan att bli beroende (istället för det mer logiska; att inse att ingen av dem skulle klara ens en vit VECKA)

Han vill inte att de ska titta snett på honom - och det förstår jag. Alltså blev lösningen att hitta något som, i långa loppet, kommer låta honom ta en öl/ett glas vin/en whiskey UTAN att vakna med sug efter mer.

Jag är hoppfull, men samtidigt rädd. Om det fungerar så kan jag släppa taget - men livet kommer isf för alltid cirkulera kring om han tagit sitt piller eller inte...

Fast, ja - det är ändå bättre än alternativet.

Samtidigt skulle jag gilla om han gick på AA, eller Länkarna, eller något liknande - för att lära sig Alternativ till det där evinnerliga drickandet.

Han behöver nya vanor och hobbies, och han behöver Verkligen nya vänner...

Men det kanske kommer, det med :)

Mamma till tre, att du inte städar efter honom. Du kanske kan be honom att själv plocka undan efter sig.
När du kommer till möteslokalen är det säkert redan någon där som öppnat. Du kan gärna säga att det är ditt första möte redan då. Annars sök en plats och slå dig ner. Ofta står stolar i ring eller runt ett bord. När mötet börjar frågar ledaren om någon är på sitt första möte. Då sträcker du upp handen eller säger ’jag’ så hälsar de dig välkommen. Sen läser ledaren en välkomsthälsning och en text och ofta ’stegen’. Du behöver absolut inte ta ansvar för nånting, eller veta eller kunna nånting, bara sitta där. Sen börjar ’delningar’, du behöver bara sitta och lyssna. Om det går runt i ringen kan du dela själv, om du vill el känner för det, när ’turen’ kommer till dig. Den som delar börjar med att säga ’ Hej, jag heter X och är anhörig’ (ibland Vuxet barn) och då svarar gruppen ’Hej X’ och så delar man, alla bara lyssnar och när man är klar säger man ’Tack’. Du kan annars säga ’Hej jag är X och anhörig, jag väljer att lyssna. Tack.’ Så pågår det och du behöver inte alls komma ihåg nånting eller veta hur det ska vara. Det kan vara lite olika också förstås. Du kan läsa mera här: http://www.al-anon.se/om-al-anon/fragor-svar/
Alla har varit på sitt första möte och de flesta har känt som du. Jag grät mycket under mina första möten, det händer ingenting, kanske man får en näsduk, ibland finns det näsdukar framme. Det är bara att gråta på om det blir så. Första gången brukar man bli tillsagd att inte betala, sen är det frivilligt, ledaren påminner om ’sjunde traditionen’, och man lägger en tia el tjuga eller vad man har i den s.k hatten (som kan vara en burk) eller också swishar man. Och så påminns om att ’allt som sagts stannar här i rummet och i våra hjärtan’. Viktigast: du behöver inte alls kunna det här! Kram, mod och styrka! / mt

Hur är det på dessa möten? Vad är det som sker? Måste man berätta inför alla andra första gången man kommer? Har sett att det finns i grannstaden ❤️

Och jag har inte flyft ett finger för att flytta dem. Kan detta räknas som ett litet steg i rätt riktning? För mig?

Just när det kommer till barnen och min mans föräldraroll så är jag oerhört splittrad, han kan vara hur bra som helst, men så dricker han och dagen efter är han sur, irriterad och liksom barnslig. Ibland är jag nog Mamma till fyra?

När jag läser ”det kommer inte att bli bättre ’av sig själv’” så blir jag ledsen, men ändå inte förvånad, jag kan faktiskt inte se hur han någonsin kommer kunna sluta? Ändå när jag läser runt här på forumet så är det lätt att tänka att vi ändå har det bra, han dricker sena kvällar/nätter (vilket inte påverkar mig och barnen då), är inte våldsam eller otrevlig. Fast nu när jag läser det jag skriver så känns det heldumt, klart det påverkar! Finns ingen tillit kvar.

Funderar på det här med beroende, att hans kan vara starkt, men ändå kan det ju gå en tid (ibland längre ibland kortare) mellan gångerna han dricker, hur hänger det ihop?

Oj oj oj..
Vad det känns hemskt att höra.
Hur du än gör och vad du än bestämmer dig för är jag övertygad om att du gör det du känner är rätt.
Du är stark, vis, klok och besitter nog mer jävlar anamma än du tror. Vill du så kan du, det vet vi båda två. ?

Här är allt bara bra! Varit en smula nedstämd och saknat en hel del, men det känns faktiskt bra att jag tillåter mig själv vara just ledsen och eftertänksam.

En stor varm lördagskram till dig! ❤️

Ja att svika sig själv är nog det värsta! Ska inte göra det från och med nu, jag ska bli min bäste vän som jag kan lita allra mest på! Nu är det upp till bevis, tar tid att bygga upp ett förtroende! Även för sig själv!
Fick nästan ett återfall av det där kontrollerande och ”fixa-och ordna beteendet” idag! Såg på FB att min son och min bror tjafsade om politik! Ville ”rädda” min son och styra upp och höll på att ringa sonen, skicka sms till min bror och...ja det finns mycket man kan göra om man ska ha koll på alla! Men hejdade mig, nä det får de f-n sköta själva tänkte jag! De dör inte utan mina räddningsinsatser!

Även jag har fått ta så mycket elakheter och riktigt kränkande saker! Kändes som jag inte kunde komma över det ens när jag hade avslutat! Gjorde så fruktansvärt ont att tänka på! Men läste under sommaren en sådan bra mening som jag tror jag skrivit nånstans här men tar den igen: jag förlåter dig men det betyder inte att jag tycker det du gjorde och sa är okej, det betyder att jag inte tänker låta det förstöra min framtid! Har tänkt på det mycket och börjar komma till ro! Kanske kan du ha nytta av det? Kram❤️

Jag har inte läst din berättelse, så här långt, men råkade läsa det här inlägget och hann tänka några tankar innan du nämnde mig och min och mannens resa. Det jag tänkte var din fråga till honom: vill du dricka? Antagligen ville han det, precis som du skriver. Men han svarar att han vill vara med dig. Jag läser in en insikt där om att han vet vad som gäller ... för att vara med dig.
Jag påminner mig början av min mans (självvalda men förvisso krävda) nykterhet och med början menar jag då dec 2010 - sista april 2012. Jag hade min 'räkneramsa' här i min tråd där jag bokförde nyktra dagar (vad jag uppfattade och trodde på - jo, jag trodde nog). Jag minns hans små återfall när jag kom på honom och konfronterade honom. Jag minns den första julen, nyåret (då vi avtalade om två glas vin vilket direkt följdes av öl följande dag), midsommar... Idag tänker jag att han många gånger måste ha gått igenom ett helvete.

Och ja, det är nog förutsättningen för stabil nykterhet, att den blir ens egen. Och att vi vid sidan släpper ansvaret. Och är klara över våra egna gränser. I vår relation händer ännu 'saker' som hör till 12-stegarbetet. Just nu en stor form av gottgörelse. Idag när vi pratade om det, när han sa att 'nu är det din tur och jag gläds över din glädje' blev jag störtledsen och förstod själv, eller tolkade det som att det var många besvikelser från länge sen som vällde fram. Och de blev mottagna, min ledsenhet blev mottagen. Vi har gått igenom mycket sådant och ibland har vi inte kunnat förstå varandra och det har blivit helt fel. Men hittills har vi kunnat reda upp det vi mött.
Oj, det blev långt! Jag önskar dig en bra fortsättning på helgen! Vi ska faktiskt på konvent imorgon, gemensam för AA och Alanon. Ser fram emot det. Kram / mt

Efter förra veckan har han helt själv börjat ta pillren så jag kan se det - är jag inte fysiskt närvarande så gör han en video och visar.

Jag inser såklart att om han vill så kan han spotta ut dem efteråt, men det är lite hjärtskärande ändå, att han så gärna vill att jag ska lita på honom.

Frågade honom i fredags, innan vi åkte tillbaka till fyllefamiljen i stugan, om han ville dricka under helgen. Han tittade bara rakt fram och sa att "Jag vill vara med dig"
Jamen det var inte det jag frågade, sa jag, utan VILL du dricka?
"Jag vill vara med dig"

Men, naturligtvis, vill han dricka - han är ju alkoholist. En del av honom VILL dricka.

Det som gjorde mig extra ledsen idag var när han (klockan 14) tog sitt piller. Jag smög på honom innan och föreslog att vi kanske kunde ha lite sex först. Och det "roliga" var att han stod och FUNDERADE på det (och såg ganska lustig ut, med tanke på att EN DEL av honom var i alla fall HYFSAT entusiastisk till förslaget...) innan han konstaterade att drickandet i familjen kommer börja snart, och han måste ha tid att vänta en timme. Finns ingen tid till sex. Sååå han tog sitt piller, och jag blir liksom...Så ledsen. Inte, egentligen, för att vi inte hade sex - utan för att tillochmed när han själv SER hur han prioriterar så gör det ingen skillnad...Han väljer alkoholen. Han väljer alltid alkoholen.

Enda skillnaden är väl att han tar pillren, för "Jag vill vara med dig"

Tänker på Mulletant, och början av hennes och makens resa; hans nykterhet var på grund av henne i början, innan han alltså valde nykterhet för sin EGEN skull.

Det är nog dit alla alkoholister måste komma; att de gör det för sin egen skull. Tills dess blir det lögner och svek så fort tillfälle ges.

Så glad för Naltrexonet idag - Då KAN jag slappna av, trots att han dricker...

Jag har inget bra att säga. Önskar genuint att jag kunde ge dig en kram.