Senaste kommentarerna i forumet

den där tröttheten är en riktig bov eftersom den påverkar ens handlingsförmåga och ens förmåga att sortera tankar och känslor i en väldigt negativ riktning! Men om du läser din egen tråd rakt igenom, hur skulle du då sammanfattta ditt/ert liv? När jag läser min egen tråd och också mina kommentarer i andras trådar innan jag började skriva en egen tråd så undrar jag vad f-n jag höll på med rent ut sagt! Detta trassel med lögner, svek och manipulation! Hur i all sin dagar kunde jag hoppas däremellan? Det är som att få ett giftigt bett som man blir förlamad och paralyserad av! Alkoholisten är beroende av alkohol men man själv blir som beroende av livet med alkoholisten! Man hatar ”drogen” men har jättesvårt att sluta med den! Önskar dig massor med styrka och kraft! Kram❤️

Djävulsdansen. Skriven av Sanna Lundell och Ann Söderström. Har hjälpt mej att förstå. Bra tycker jag.

Av mina egna tankar, känslor och reaktioner som pendlar som värsta berg och dalbanan ?Jag är trött! Så in i märgen trött på att leva med ångest och ovisshet.. Att aldrig kunna njuta av inplanerade saker då jag inte klarar att släppa kontrollen. Att ställa in saker.. Att ha en klump i magen när jag kör hem från jobb. Trött! Så in i helvetes trött på alla sjuka lögner och bortförklaringar
Jag är så trött att jag känner mig oförmögen att tänka logiskt och rationellt
Ena stunden vill jag flytta! Helst igår
Nästa stund hoppas och tror jag igen
Ena stunden hatar jag honom så intensivt för att i nästa känna ömhet och tycka synd om
Känns som om jag sitter fast i sörja.. Jag simmar och simmar men hamnar/ fastnar ändå på botten

Åh vad fint att läsa att du tagit hjälp av Kvinnofrid och att du har möjlighet till samtal och hjälp.
Det är verkligen starkt av dig att ta makten över ditt liv igen och börja göra förändrings som blir bra för dig.

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Går nu hos kvinnofrid. Får hjälp med praktiska saker. Jag själv vill lämna nu. Ta en paus först. Han har blivit mer elak när han dricker. Ber mej far till helvetet.

Har ställt mej i bostadskö. Vi kollar upp om ekonomisk hjälp. Ska träffa en kvinna ifrån socialtjänsten. Det går sakta framåt. Blir nedslagen av negativa besked ibland.
Men går hos kvinnofrid 1 gång i veckan.
Känns bra. Dom tror på mej och hjälper mej. Känner mej inte trygg längre.
Har lyssnat på boken djävulsdansen. Skriven av Sanna Lundell och Ann Söderström. Den är bra och förklarar hur det är att leva i sådan relation.

Han har ju använt sig av psykisk misshandel. Tycker jag. Inte behandlat mej bra. Han har inte fysiskt slagit mej. Men tryckt ner mej på andra sätt

När det har pågått så länge och jag äntligen har bestämt mej så vill jag att det ska gå fort. Längtar till måndagar för att träffa hon på kvinnofrid. Hade jag haft någonstans att ta vägen och visste att allting ordnade sig skulle jag kunna lämna imorgon. Har varit mest ifrån honom på semestern. Men tänker ändå på honom dricker eller dricker han inte. Han vill dricka. Så är det. Har talat om för honom att jag söker annat boende. Men inte att jag går hos kvinnofrid. Vill ha ro vill klara mej själv.

Måste ha en paus.

Har tyvärr inte något bra råd då jag är här för att jag själv är vilsen men i samma situation.

Lögn på lögn på lögn, han tror verkligen att jag går på det. Å när man ledsnar och tar upp det så är det ”överreaktion” och jag som känslig.

Både tomburkar och flaskor göms. Snart är dottern så stor att hon förstår... men redan nu påverkas hon fast han inte på något sätt brukar bli elak.

Å just det använder han ju som försvar, ”mitt drickande påverkarväl inte negativt, jag blir ju inte dum? Eller?”

Det är så sjukt svårt att förklara den ständiga stressen. Hur blir det ikväll? Aldrig kunna slappa av...

Precis, det är ju noll alkohol som gäller när hon har dottern. Minst tre ggr har hon ju somnat från barnet. Bra att ha det som grundregel till vad som gäller.

Vill man verkligen att någon på soc ska prata med ens barn vid det här tidiga stadiet? Helst hade man velat att mamman gick på någon klinik för att bli kvitt sitt beroende.

"Jag tror att oavsett om ni fortsätter ha delad vårdnad eller ej så är det helt otroligt viktigt att ert barn har någon som KAN det här att prata med, så att hon kan förstå att mamman inte frivilligt väljer bort henne, utan att det är för att hon är sjuk."

En bra lösning just nu. Fortsätt glädjas åt livet? / mt

Jag gav ett ultimatum å han gick, så att säga. Nu har vi skilt oss och jag tog över huset. På nått vis är det ändå bättre på distans. Nu helt plötsligt så har jag distans till allt. Ändå så är vi tilsammans så länge det funkar. Har en 11-åring tillsammans.ja jag älskar honom men alkoholen nej. Är han nykter har jag inga problem å nu kan han gå hem om han vill dricka å han gör d. Vet ej vad som ör rätt eller fel men. Det funkar just nu å är man 50 år har jag annat att ägna mej åt. Kul å följa er alla?

Har varit i liknande situation som du när det gäller mitt barn. Anmälningar till soc och möten mm... mitt ex har däremot gått med på att det är 0 tolerans gällande alkohol/droger när han har sitt barn. Det har funkat senaste tiden, det är viktigt för barnet att ha kontakt med den andra föräldern. Men inte om den personen är påverkad! Och då är det den andra förälderns skyldighet att se till så att barnet är i trygghet. Jag måste alltså hela tiden hålla koll på att mitt ex är nykter när mitt barn är där, annars hämtar jag barnet (vilket har hänt). Det är ungefär det jag har fått ut av mötena... men otroligt jobbigt att aldrig riktigt kunna ”slappna av” när barnet är hos den andra föräldern, kan ju inte åka iväg utan att ha en back up. Mitt ex lämnar prover för att få behålla jobb och körkort... men tydligen behövs inga prover för att ta hand om barn! Mitt råd till dig är att sätta gräns på 0 tolerans vad gäller alkohol när barnet är där, annars ska du ta hand om barnet om det inte kan hållas!

Jag är oftast lite taggig, inget personligt, men det här med "Jag vill inte" låter fel - men menar du "Det vore bättre för barnet" så får jag erkänna att jag inte vet vad som är bäst för just ert barn.

Jag tror att oavsett om ni fortsätter ha delad vårdnad eller ej så är det helt otroligt viktigt att ert barn har någon som KAN det här att prata med, så att hon kan förstå att mamman inte frivilligt väljer bort henne, utan att det är för att hon är sjuk.

Förhoppningsvis kan soc och vården hjälpa, för det är en mardrömssituation för dej, barnet, OCH mamman...

Jag hoppas att hon kan få rätt hjälp så att det löser sig :/

Tack för kloka tankar ??
Då sätter ord på mina funderingar
Att ständigt ta hänsyn/ finna sig i att mannen checkar ut
Och när vardagen kommer åter ska allt helst sopas under mattan för att inte ge alkoholisten mer ångest och en anledning att dricka ?
Ja just logiken är väldigt svår för mig som medberoende att se men det finns alltid en bra ursäkt eller förklaring..
Nej en relation på lika villkor känns nästintill omöjlig tillsammans med en beroende. Åtminstone känner jag att jag ger och förlåter mer än vad jag någonsin kommer att få tillbaka då den beroende är så inne i sig själv och sitt mående att de inte ser/ väljer att inte se hur illa de närstående far ?Man ger betydligt mer än vad man får..
Glad för din skull att du lyckats sluta dricka ??Måste vara en befrielse att återta kontrollen över sitt eget liv och inte vara slav under alkoholen
Önskar dig allt gott och tack igen ❤

... om det egentligen är möjligt att leva i ett förhållande då man är beroende? Jag menar om man kan medverka till ett gott förhållande när man har alkoholproblem/dricker eller vad vi ska kalla det. Jag tror det är svårt. Beroendet, fixeringen vid inköp och konsumtion, återhämtning, rusets påverkan på vår personlighet och omdöme kommer helt enkelt att ta för stor plats. Och det är nästan omöjligt att som nykter omgivning försöka bortse från allt det, och lägga viktiga frågor på hyllan i väntan på att partnern är kapabel till en normal, vuxen och opåverkad dialog igen. Vad blir kvar av förhållandet då? Där den ena parten tar sig friheten att checka ut från verkligheten, när som helst? Och den andre bara måste ta hänsyn till det?

Jag har själv ägnat större delen av mitt vuxna liv till att fly bort från tillvaron med alkohol i varierande/ökande mängd. Jag har inga svårigheter att förstå att man kan hamna där, eller att man kan ha enormt svårt att ta sig ur det. Det värsta är väl beroendet ofta skapar sin egen logik. Sin egen sanning om varför man dricker och hur man mår. Nu när jag sett alkoholproblemet utifrån, från min man, då jag själv har slutat dricka - så är blir det mer och mer tydligt. Det fungerar dåligt att leva i en relation när man är beroende. Det blir inte ett förhållande på lika villkor.

Så bara lurar jag mig själv?
Kanske finns det inte så mycket kärlek kvar? Kanske har det funnits för många svek & brutna löften för att kunna laga det som gått sönder i vår relation och inom mig? Kanske kommer jag aldrig mer kunna känna förtroende för/ lita på min man? Kanske har han inte ens minsta lilla vilja att förändras? Kanske kommer jag aldrig vara hans första val? Kanske kommer jag aldrig kunna vinna över alkoholen? Kanske är det dags att släppa taget/ låta honom gå? Kanske är det dags för mig att sätta mig själv i första rummet? Kanske det är dags att öppna ögonen och se verkligheten för vad den är? Kanske är det dags för mig att börja måna om/ älska mig själv lika mycket som jag älskar/ månar om honom?
Kanske är det dags för mig att finna ro och slippa ångest?
Så många kanske och inga svar ?
Hur hamnade jag här och varför är jag så förbaskat oförmögen att ta mig ur?
Skriver för att bena ut/ söka svar inom mig själv.. Skriver för att få ut all ångest och frustration som bor inom mig just nu

Det kansle blev fel, men det känns som barnet också kan ta skada av att inte vara med sin mamma varannan vecka?

Alkohol är ju ute ur bilden nu enligt uppgift? Du ör övertygad om att skadan är större att leva med en mamma som försöker bli kvitt sitt beroende?

Klart jag kan ha hel vårdnad men det känns så konstigt att efter fem-sex år säga nu är det inte mammavecka.

Men det är sant de du säger jag måste sätta mig in i sjukdomen mer.

Nu får väl jag en smäll på fingrarna av någon igen, men du pratar om ett BARN, inte en hund.

När man skaffar barn måste man vara införstådd med att barnet kommer behöva en - ibland, faktiskt, dygnet runt resten av sitt liv. Sånt händer.

Om man inte vill ha barn på heltid bör man inte skaffa barn. Alls. Nu har du barn, och du är lyckligt lottad nog att vara frisk och kapabel.

Med detta ur världen; jag förstår att du är arg och frustrerad, men såhär fungerar beroende. Jag antar att du faktiskt satt dig in i det, och egentligen vet, och bara ventilerar din frustration - men on the off-chance att jag har fel så BÖR du utbilda och informera dig. För ert barns skull, så att du - i egenskap av frisk och stabil vuxen - kan förklara det otäcka som händer i barnets liv på ett sätt barnet kan förstå, utan att känna skam eller skräck, utan att känna ilska, hat, eller förakt mot sin mor pga dennes sjukdom, och utan att känna att hon blir ljugen för.

Japp.

Ringde inför mötet. Sjukhuset hade orosanmält efter hon tappade balanssinnet. Leverskada alkoholrelaterad.

Hon har aldrig nämnt "lever" för mig men sagt stress. Hon nämnde att hon var rädd att tappa vårdnaden och såg helst att hon berättade detta för mig.

Ironiska är att hon nämnde aldrig just lever utan bara C vitamin o kalciumbrist.

Situationen känns väldigt allvarlig och hon har vänt sig till sjukvården efter hon var tvungen / under galgen, hon kunde inte gå eller andas... Dropp i tre dagar osv.

Ska det vara så jävla svårt med en total avhållsamhet från alkohol särskilt under de veckor hon ansvarar för dottern?

Jag vill egentligen inte ha hel vrådnad men känner mig nästan tvingad få ett barn inte ska behöva följa med hennes mamma in på akuten för hon inte kan hantera drickandet.

Hon sa att hon själv kontaktade soxialen men den var ju också en lögn. Läkarna gjorde en orosanmälan som går till båda vårdnadshavarba, slm mamman egentligen ville hålla hemligt, då hon nämnde att vi haft vårdnadstvister tidigare, vilket vi inte haft!

Ja det kan man ju verkligen fråga sig..
Ställer frågan till mig själv ofta..
Jag älskar min nyktra man ❤Och eftersom hans nyktra dagar är betydligt fler än de onyktra finns det mer kärlek och glädje än hat och ilska..
Även om hans missbruk tyvärr påverkar mig även när han är nykter.. Tankar och oro finns där?Fram tills i somras hade tilliten och glädjen hittat tillbaka men den raserades snabbt.. Jag behöver jobba med mig själv, mina reaktioner och mitt mående.. Än så länge är kärleken stor men visst har tanken på eget boende susat förbi. Men jag är inte där än.
Men vem vet. En dag får jag kanske bara nog och går.
Kram

Tack för fina tips ??
Ska försöka ta dom till mig.
Kram

Åkte och shoppade igår, efter jobbet. Kände mig som en helt vanlig människa som flöt runt bland vanliga människor, att kunna gå utan att behöva unvika kungsgatan med dess systembolag kändes bara härligt.

vad det är som gör att du väljer att leva kvar med honom? Du vet säkert själv. Kram ❤️ / mt

Jag har haft stor nytta av att prata med och till mig själv! Tänkt över hur jag formulerar mina tankar och bestämt mig för hur dagen, helgen eller veckan skall bli om JAG får bestämma! Ett exempel som hände mig idag: på morgonen åt jag frukost och la upp en plan för dagen som blev: idag vill och måste jag jobba ostört, endast mina barn och jobbkontakter får ”störa” mig! På förmiddagen satte min mamma (psykiskt sjuk) igång och skicka konstiga sms! Men jag hade bestämt hur min dag skulle se ut så jag skrev ett enda sms tillbaka som löd ”jag hinner inte, jobbar”! Hon fortsatte men jag svarade inte mer och jag lät det heller inte störa mig! För ett halvår sedan hade min arbetsdag gått åt pipsvängen! Om du ska på bio med en kompis så prata med dig själv innan och kom överens med dig själv om vad som gäller! Idag skall jag på bio med min kompis och jag skall njuta av och fokusera på filmen och min kompis, inget skall få störa mig eller oroa mig! Låter kanske knasigt men mig har det hjälpt! Efter ett tag blir det en vana som man gör automatiskt! När det gäller din mans spritflaskor skulle det kunna bli: jag har ingen som helst nytta eller utbyte av att räkna hans flaskor så jag låter bli! Slösar bara min tid och energi! Han får räkna sina flaskor själv istället! Får du lust att räkna flaskor så påminn dig om din deal med dig själv! När dagen är över kan du ju utvärdera, hur känns det att inte veta om det var sju, tio eller tolv öl? Skönt säkert för även om du hade räknat så kanske du hade missat någon! Lika bra att strunta i det liksom! Kram

att du har svårt att vara tillräckligt tydlig. Läs alla svar du fått här och vad Virvelvind skrivit, många gånger!!! / mt

Tack ❤??
För kloka ord och för att du tar dig tid att svara. Det betyder massor!
Min man vill ju inte riktigt erkänna sin maktlöshet.. Hans sjukdomsinsikt går upp och ner tyvärr
Jag måste bara lära mig att hantera det på ett sätt som inte förgör mig
Kram ❤

Hur gör man? Ett svar riktar sig kanske mer till den som missbrukat(-r): Tillit får man inte, tillit förtjänar man. Och det tar länge... Kanske, om man väljer att leva kvar i en relation med en (om än idag nykter) alkoholist, att det handlar om att leva i medvetenhet om att återfallet alltid finns med som en risk.För min del har jag fortfarande, efter mer än sex helnyktra år, en strategi för hur jag vill handla om.... Den som gjort sig medveten om sin alkoholism, sitt beroende - erkänt sin maktlöshet (enligt AAs språk), vet också att återfallet är bara en armlängd, ett glas bort - det blir så uppenbart när man läser här.
Så hur gör man? Jag har inget bra svar. En sak jag tänkte på när jag läste vad du skrev, och som säkert låter pessimistiskt, är att lita på sin magkänsla. Det har jag fått erfara. Just nu tänker jag också på begreppet ’torrfylla’, att bete sig berusat fast man är nykter, så kanske man kan säga. Kan det vara så med din man/sambo?
Jag påminner igen om Al-Anon, det är värt att pröva. Och att skriva här. Du är inte ensam❤️ / mt