Senaste kommentarerna i forumet

Den typen av personer söker sig som en magnet till personer som känner som du gör: ansvar, medkänsla plus mm! Jag är samma typ av person som du är när det gäller medkänsla plus och ansvar, är 50 år och jag har ägnat alldeles för mycket tid åt ”renoveringsobjekt”! Du är ung, har livet framför dig, ta dig ur detta! Kram

Fortsätt att skriva , det lossnar någongång ( tänk på Harry Potters ”mamma”)
Vilka jobb inom ramen för dina drömmar finns det? Om du ville bli ex polis men inte kom in , vad finns det som du kan jobba med som civilanställd inom polisen och på så sätt ta en bakväg in ? Måste finnas karriärcoacher på nätet , annars får AF skicka dej till en annan kommun?
Jag vill egentligen bara säga att du inte ska ge upp! Sök jobben du vilk ha även om du inte har behörighet till dem . Ett jobb fick jag genom att erbjuda mej att visa vad jag kunde gratis i 2 dagar, jag blev kvar i 10 år,
Du har jobbat i kundsupport, använd dej av den erfarenheten! Ring på jobb du kanske saknar någon behörighet till (ofta skriver arbgivaren ut mycket högre krav än vad som krävs för att få ned antalet sökande) och övertala dem att även om du inte har papper på det så är du en jävel på just detta ?

Barndoms-drömmen - eller ja, allihopa, det fanns flera - har plockats fram.
Brist på talang, fysiska "defekter" (inte överkomliga; går inte ens att operera) och bristande förmåga har stoppat allihop.
Så jag hamnade i kund-support och spenderade 16 år med att hata varje dag. Utbildningen jag går nu, och har lagt ett år på, är ett hantverk - där det återigen visat sig att jag helt enkelt inte håller måttet.

Jag vet fasen inte vad jag ska göra - och arbetsförmedlingen här har ingen "karriär coach" och alla internet-test bara säger att jag borde bli författare (det har jag OCKSÅ redan provat - 6 böcker skrivna och själv-publicerade, och ingen av dem säljer...heh)

Litegrann kört fast, tror jag - och kundsupport KAN jag inte gå tillbaka till :(

att komma undan men det finns olika sorters kundkontakt . Jag tänker logistik när jag läser din fråga och sedan tänkte jag resebyrå (även om de börjar bli färre och färre) ,biluthyrning, då måste man vara en problemlösare,
Du har ju gått en utbildning, kan inte den ta dej vidare?
Du är 30+ , du har minst 30 år kvar att jobba så även om du är 45 innan du vet vad du ”vill bli när du blir stor” så är det lugnt!! Jag är 55 och jag hade en dröm när jag var barn-tonåring men jag följde inte den, det kan jag än idag ångra. Jag kommer också från ett låginkomsthem där ambitionen var att få ett fast jobb .
Så plocka fram din barndomsdröm och go for it !!
Ha en skön sommarlördag ?

Ta dig ur det här så snabbt du bara kan! Du kan inte offra ditt liv för hans skull! Jag förstår att det känns brutalt att be honom att flytta ut igen men det kommer aldrig att komma ett "bra" läge för det! Lika bra att bryta så fort som möjligt innan du blivit fullständigt förändrad och tror att detta skulle vara ett normalt förhållande. Han är en vuxen människa som måste börja ta ansvar för sig själv, du kan inte bli mamma till en man som är 13 år äldre än du! Samla mod, ta gärna hjälp av en vän om du känner dig orolig och ta ett snack med mannen. Förklara att det här inte var vad du hade tänkt dig och att det inte funkar. Om du ska vänta ut tills han mår bättre så kan du behöva vänta en livstid är jag rädd. Du är ung och har hela livet framför dig, kasta inte bort det på att ta hand om en man!
Ja, det är en svår sits, men du måste ta dig ur den helskinnad!

Jag har jobbat som "problemlösare" - det enda okvalificerade yrke där det ÄR arbetsuppgiften är kund/teknisk support. Såvitt JAG vet :/

Jag kommer inte riktigt på några andra, som inte skulle innebära flera års studier, men faktiskt - jag växte upp i en låginkomst-familj där visioner för arbetsmarknad helt saknades; antingen blev man bra gift, eller så blev man, om man var kvinna: lärare, telefonist, eller försäljare, eller om man var man: mekaniker, svetsare, eller plåtslagare.

Ni, som kanske faktiskt vet mer - vart kan hyfsat intelligenta problemlösare som pratar flytande engelska, men inga andra språk, samt som avskyr "kund"-kontakt passa in?

...har ju ingenting med alkohol att göra, men ni kanske vet något :)

Såg när jag loggade in att jag varit medlem här i 6 månader och två veckor. Det är egentligen ingen tid att tala om, men ändå, så mycket det har hjälpt mig. Allt kan kännas så hopplöst (som nu) men att veta, som du skriver Mulletant, att man inte är ensam om detta hjälper.
Här hemma hos mig har det blivit mer sprit, på kvällarna när vi andra sover. Han är inne i det igen och det är förkrossande. Jag känner mest att jag bara inte orkar, jag orkar inte ta upp det igen, han vet ju precis vad jag känner och tycker. Men jag vet ju också vad han känner, att jag överdriver och problemet är mitt. Hur ska jag göra för att problemet ska bli hans? Jag hotade tidigare i år om att ta barnen och lämna honom, det fungerade ett tag, men nu är vi ju på ruta ett igen. Och jag vill ju inte lämna, eller ibland vill jag men förmodligen inte till 100%...

Har insett hur dessa år har format mig, hur jag mest tillbringat tid i hemmet. Hållit vänner på ”tryggt” avstånd, inte för nära. Har nu börjat bli mer social, lämna hemmet för att göra annat och det känns så himla bra! Skulle kanske inte ta i och säga att jag är lycklig, men jag jobbar för det. Lyckligaste stunderna är med barnen och jag känner att vi har haft en fin och härlig sommar tillsammms.

Tack för svar!
Innerst inne känns de som jag borde avsluta detta.
Men då jag fortfarande bryr mig om honom så vill jag inte bara kasta ut honom. Han har flyttat 340km från en lägenhet till mig..
Han har ingen lägenhet kvar..
Borde jag låta han stanna hos mig tills han blivit av med sina abstinens besvär?
Känns så taskigt att be han flytta när han mår så dåligt (med uppkastningar och skakningar). Vill inte att han får nå andra symtom om han är ensam?
Svår sits!

Kasta ut honom är mitt råd! Rädda dig innan allt har gått för långt! Du mår dåligt efter en vecka med denne man! Tänk dig att leva med detta beteende i månader och år! Det kommer att skada din hälsa! Alkoholister hittar alltid ursäkter och anledningar att dricka. Dricka för att de mår dåligt över arbetslöshet, dricka för att fira att de har fått ett jobb, dricka för att det är jobbigt och stressigt på jobbet! Nej avsluta innan du har blandat in dig för mycket, då är det svårt att ta sig ur! Du kommer säkert att få betala hans alkohol också! Du förtjänar mycket bättre än så!

Det svåra för mig har varit att jag liksom drunknat i problemet/känslan och inte tagit mig ur och upp.

Jag förstår också vad du säger om gränser.
Om de går runt dig,istället för honom så är det ju där de bör sitta.

Grattis till att du kan agera för dig själv.

när du postade ? Det sista inlägget blev jag gladare av !!

Och antingen är jag korkad som tycker att du verkar vara intelligent eller är du korkad som inte ger dej själv en chans.
Du är en problemlösare, finns inte ett yrke som inte behöver det! Använd din talang som problemlösare inom ett yrkesområde som passar dej.
Du kommer inte sluta som ensam pensionär i en etta! Du kommer att bo i ett underbart litet hus i skogen med din kärlek , det slår jag vad om ?

Nej, gränsen kommer inte släppas; antingen har vi ett förhållande, och då måste hans mål vara att vara/bli/agera friskt.
Eller så har vi inte ett förhållande, och då får han göra hur han vill.

Den gränsen finns, och jag kommer inte ta bort den; han kan inte hjälpa att han är beroende - men han KAN avgöra om han är ok med det, eller om han tänker försöka "bli frisk"

Enda skillnaden - OM vi hittar något sätt att få det att gå ihop - är att det blir HAN som får ta ansvar för det. Och det blir ju svårt för mig att veta, utan att agera super/a-(haha)kontrollant. Dvs han får göra som han vill - minsta tecken på att han inte sköter sig, då är det slut.

Detta, som sagt, är ändå OM vi alls fortsätter.

Vad det gäller saker JAG vill/inte tänka på honom/whatnot - det går inte ihop. Det finns ingenting i hela världen jag kan gå så helt upp i att jag inte kan tänka samtidigt.
Jag har ätit gott (och NYTTIGT, för ovanlighetens skull - det är ju annars mitt eget missbruk, som jag bestämt mig för att ta itu med på allvar) dansat, sjungit, pratat med min lillebror, gått på promenad, duschat - rubbet - hjärnan blir inte tyst för det. Ytterligare en "talang" jag faktiskt har, antar jag - så jag är inte Bara problemlösare ;)

”Omgiven av psykopater” av Thomas Eriksson! Handlar inte om medberoende direkt men har fått ut mycket av den boken! Den betonar vikten av självinsikt, att lära känna sig själv på djupet! Ett skydd mot manipulativa människor! Beroende personer är väldigt manipulativa! Känner man sig själv ordentligt blir man också tryggare i sig själv och det i sin tur gör att man blir bättre på att sätta gränser! Har läst den flera gånger under sommaren, valt ut kapitel som jag läst ännu flera gånger?

Kanske hellre ska släppas.

Missbrukare eller inte så är han framför allt människa och behöver samma respekt som du kanske också ska öva på att ge dig själv?

Släpp släpp även om det känns helt omöjligt.
Kanske bara över tankarna om vad han gör just nu.
Låt sen fokus glida över på dig.
Vad vill du äta till middag.
Var ska du förlägga promenaden.
Vad vill du se på tv ikväll.

Över din roll som problemfixare.
Också över att din syn på dig själv är på minus.

Du har haft bitvisa framgångar med att få en annan människa att må bättre=du mår automatiskt också bättre.

Hitta en enda bit i dig själv som inte hamnar i ta hand om syndrom.et.
Eller motsatsen offerkoftan.
Var är mittemellan där du är helt Ok?

Jag känner så igen mig själv i detta.
Offerglorian och martyren.
Också hjältinna som fixar allt och känner sig oövervinnerlig.
Något som hjälpt mig mycket är att gå till min lilla flicka som faktiskt bara är.

Hon tycker och känner en massa men behöver inte göra så värst mycket för att ha rätten att existera.

Vad vill hon just nu.
Hur mår hon.
Vad behöver hon?

Stor kram på dig anthraxia

Absolut behöver vi det - men när vi väl tar distans så skiter sig allt, eftersom han ALLTID väljer att dricka, och oftast även att ljuga om det...

OM vi ska fortsätta ha kontakt efter söndag, vilket känns otroligt just nu, så kommer gränserna bli tajtare - men det måste vara utan min övervakning. Rent praktiskt vet jag inte hur det ska se ut, vilket innebär att vi troligen INTE kommer fortsätta efter söndag - men, han kan ju ha någon idé som jag missat, så jag väntar tills dess...

Tänker på dig Anthrax! Kanske ni har varit för nära varandra och behöver distans, precis som vi? Har du funderat över dina gränser om ni går vidare? Så lätt att flytta på dem tycker jag.

Haha, jag tror det är mycket där mitt problem ligger; jag är just "problemlösare" - i mitt huvud är det typ det ENDA positiva drag jag har; jag löser problem. Ja, åt ANDRA...

Jag har skaffat mig en samtalskontakt nu, där vi lite kommit fram till att jag förefaller leta reda på människor med POTENTIAL, och försöka 'hjälpa' dem att bli det bästa de kan.

Nu kan man ju undra varför jag inte lägger den energin och uppenbara talangen på migsjälv? För att - enligt någon röst i mitt undermedvetna - så är JAG värdelös. Och varesig DET är sant eller inte så har den rösten en helt objektiv och rimlig poäng: jag har inga talanger att utveckla, så mitt enda existensberättigande är att hjälpa andra.

Låter ju rätt sorgligt, men tyvärr så är det sant också; jag kan ingenting, har inga talanger, och inget värt att utveckla. Jag har arbetat inom ett område hela mitt liv, och HATAT varje sekund - jag har försökt andra områden och hittills alltid hamnat beklagligen efter i utvecklingen, det har visat sig att jag slösat både tid och pengar på hopplösa drömmar - det blir ingenting.

Jag kommer få gå tillbaka till ett yrke jag hatar, för alltid ha låg inkomst, vara deprimerad, och hata mitt liv. När jag går i pension kommer jag få absolut minimum, och bo i en etta i någon mardröms-stad i miniatyr, och äta kattmat. Alla mina drömmar, alla mina planer - allt - är liksom omöjligt bara för att jag är värdelös.

Så ja, jag har ETT existensberättigande; att jag KAN lösa problem - att jag KAN hitta lösningar, och hjälpa människor som INTE är värdelösa.

Och uppenbarligen funkar inte ens det, ty de jävlarna måste VILJA bli hjälpta också.

Ja. Så va det med det.

Låter ju ynkligt, men jag har levt 30+ år med det här, jag har provat allt - jag har slutat tycka synd om migsjälv, accepterat fakta, och gått vidare. När jag var yngre var jag ganska säker på att det bästa vore att ta livet av mig, men vad fan - jag kommer ju dö förr eller senare ändåså, så varför skynda på?

Blä. Lite så; jag har ju minst 30 år till att slänga på den här människan EGENTLIGEN - det är ju inte som att jag kommer lyckas bättre med något bara för att han tas ur ekvationen.

hur det hela slutar så tycker jag att du verkar vara genuint omtänksam och en ”problemlösare” låt det inte äta upp dej bara !

Det var faktiskt för att göra hela familjen glad; de bygger bastu, och det är tajt som fan med tiden, så jag tog fredagen ledig och tänkte åka och hjälpa till över helgen (fast jag egentligen håller mig borta när han dricker, men ja - de behövde ju hjälp...)
Det var när jag höll på att packa upp min väska jag hittade den halvdruckna ölen, då blev jag misstänksam och kollade pillren. Kanske ljuger jag för migsjälv, jag vet inte ens - men så kändes det då...

Nå, i alla fall; nej, jag vill inte ta ansvar för hans sjukdom längre. Det har jag klargjort för honom nu, och han har till söndag att fundera på hur han vill göra. Jag har sökt några jobb på annan ort; fixar det sig kan jag tacka nej om jag får dem, annars så...well, då får jag väl börja ett nytt liv då.

ansvar för hans mående, det är ju så vi gör, och glömt bort ditt eget mående.
Kommer du någon gång att lita på honom? Åkte du för att överraska eller var det ditt medberoende som undermedvetet ville kontrollera? Vad händer om du säger till honom ” hädanefter gör du dina egna val och utifrån dem gör jag mina”?
Hur vill du leva?
Många krångliga frågor, en del kanske utan svar men fundera .... Jag tror nyckeln finns där , börja fokusera på dej själv ! Vad vill du och hur vill du må ?
Kram

Välkommen hit .. Svårt och Jobbigt för dig och din syster .. men inte så mycket att fundera på .. Vinflaskan hör inte hemma i handväskan .. Ett barn behöver ha ? % uppmärksamhet .. det kan bli farligt annars ... nykter o närvarande .. ja det borde vara en självklarhet när man tar hand om sina barnbarn .. Och det vet din mamma också om , det är därför hon gömmer , ljuger o smusslar .. konfrontera henne och fram med bevisen , de tomma vinflaskorna ... Önskar er all Lycka Till ?

Förstår hur du tänker, men nej, han har inte lurat mig där - det låter möjligen naivt, men vi går samma utbildning, på samma tider, och bor två pers i en etta; han har inte smygsupit så att jag missat det. Tillochmed när han har "tillåtelse" att dricka så går det via mig, då det är min bil och mitt körkort. Att han dessutom övningskör med mig dagligen gör att jag kan bekräfta att han är nykter.

Han har haft episoder när han jobbat, strax innan jag satte honom på Naltrexone, då han varit på systemet i smyg med arbetskamrater - men det har inte hänt sedan Maj.

Det är väl lite det som är problemet, på ett sätt - vi har NOLL tid ifrån varandra, Och det BEHÖVER både han och jag, men när det väl dyker upp tillfällen (som nu) så måste han ju ta den chansen att visa att jag KAN lita på honom (med vår vardagssituation har han ju inte direkt många såna tillfällen...) och då väljer han ändå att ljuga.

Då fortsätter det ju såhär; vi i princip sitter ihop, och blir mer och mer olyckliga bägge två. Jag ser liksom ingen utväg just nu. Jag orkar inte längre, och han skjuter sigsjälv i foten om igen...

inte elak för att du låter andra människor ta hand om sina egna problem! Det är bara rimligt! Du behöver egentligen inte ha något samtal utan bara låta bli att be om barnvakt i fortsättningen! Då slipper du drama och dåliga diskussioner som inte leder någon vart! Hoppas du har andra som kan backa upp dig i vardagen med familjepusslet!