Senaste kommentarerna i forumet

Nu möte gemensamt möte med soc (tydligen på hennes iniatativ?).

Jag ör mest orolig för att hon håller sitt löfte om att vara helt nykter framöver. Hur kan man befästa det med soc? Jag ser gärna att det kontorlleras mpnatligen med doktor eller liknande? Alt. månatlifa uppföljningsmöten ngt år framåt?

Vad mer ska jag tönka pp med Soc? Jag vill att alkohol kommer ur bilden de veckor (varannan) mamman har barnet. Är inre ute efter att ha hel vårdnad.

Tack för all er hjälp!

Hej o tack för din kommentar! Jo d är sant, d skulle underlätta enormt med lite extra pengar, då jag knappt har någon buffert kvar då alla pengar går åt till räkningar och allt till barnen...för hans pengar är ju trots allt viktigast att han får behålla (enligt honom) och ytterligare en grej som jag antar har mkt med missbruk och kontrollbehov att göra!

Ska absolut uppdatera när bebisen kommer, den stolta storebrorn ser väldigt mkt fram emot det och jag har inga tvivel att han kommer bli världens bästa brorsa!
Vi får se bara hur det går med sambon o om han kommer va med på förlossningen...och om det är så i vilket utfall d blir för just nu verkar han inte bry sig alls för drickandet är väldigt påtagligt trots att han för ett par dgr sen kom o sa att han inte skulle dricka förrän bebisen va ute. 2 dgr senare är han så full och dum att vi flyr huset en sväng! Så jag vet inte om han håller på att få panik över att han snart är tvåbarnsfar, men d är väl egentligen d minsta bekymmer han har då han skiter i allt det praktiska iallafall

Dricker din man annars, i vardagen och ”vanliga” helger utan fest? Du skriver att ni för övrigt har ett underbart liv. Menar du underbart förutom när ni är på fest eller menar du underbart förutom hans alkoholvanor? Man har en tendens att tro att allt blir bra bara ens partner inte dricker! Jag tror dock att det finns något underliggande som gör ATT de inte kan dricka som en ”normal” människa! Mår han dåligt över något annat tror du? Hur var hans uppväxt mm! Svårt för dig detta! Har man ställt ett ultimatum skall man ju hålla det! Annars tappar man makt eller hur man skall uttrycka det! Ens partner märker att man inte menar allvar och så är man i en karusell som blir allt svårare att hoppa av!

Hej!
Vad skönt man kunde hitta ett forum för anhöriga..
Min pappa (snart 60) har druckit sålänge jag kan minnas. Först var det en enstaka öl då och då men genom tiden utvecklades det till mer. Mamma lämnade honom pga att han inte kunde hålla igen och vi blev varannan helg barn hos pappa. Han har alltid tagit hand om oss och alltid varit snäll. Men när jag var 9 år förlorade han körkortet och fick böta för grov rattfylla. Han skyllde alltid på att våran farmor,, (hans mamma) drack lika mycket hon men hon slutade dock vid den tiden. Pappa fortsatte... Efter hennes död har jag och syskonen pratat om att det blivit värre för pga cirka en vecka sen då han och hans sambo haft 4 veckors semester drack han så mycket att han föll medvetslös bakåt i soffan hemma och slog i huvudet så han fick blödning och låg på intensiven 3 dagar medvetslös med abstinens och dilerium som hette duga.... Så här sitter man idag 26 år gammal och undrar varför... Varför måste han dricka så mycket varför kan han inte sluta, varför bryr jag mej så mycket om vad som händer med honom när han i te gör det själv....
Kan någon ge en svar på detta eller är allt bara hopplöst...
Mvh jes

Tänkte på dig häromdagen och undrade om din lille bebis hade ”tittat ut” ännu! Så tungt du har det! Men du verkar vara gjord av specialvirke som tur är :-) när det gäller det ekonomiska runt huset: om huset är värt mer än vad ni har lån så tycker jag absolut att du skall få din del av mellanskillnaden! Tänk långsiktigt där tycker jag! Pengar är ändå en trygghet och du skall vara mamma ledig! Då är alla extra pengar välkomna! Förstår hur du tänker, man vill bara få eländet ur världen! Om du har pengar så kan du exempelvis betala in flera hyror i förskott! Inte helt ovanligt att det krävs om man har begränsad ekonomi som man ju ofta har när man är föräldraledig! Dessutom varför ska du ge bort dina pengar till honom? Kanske bara ger honom utrymme att dricka mer? Du lägger säkert pengarna på barnen! Lycka till med allt nu och berätta gärna när bäbisen har kommit! Vi är nog många här som är nyfikna ? kram

Hej, jag har varken haft ork eller tid att titta in här på senaste tiden!
Vi har flyttat tillbaka till huset i den mån att invänta en lägenhet....vilket känns helt okej, trots att sambon är långt ifrån att överhuvudtaget ge upp alkoholen. Det är bara dagar kvar tills bebisen kommer och vi har bosatt på övervåningen medan sambon sover i källaren. Det är tungt och jobbigt både fysiskt och psykiskt men jag försöker att ta mig igenom dagarna så gott d går. Det är ingen semester kvar för hans del längre vilket är riktigt skönt och vi kan slappna av på dagarna.
Jag har så smått börjat att acceptera situationen som den är för att förbereda mig på en flytt och ett liv som ensamstående (på riktigt). Men för er som redan varit i denna situation, vi har ett hus och just nu känner jag bara...köp ut mig eller ta över lånen bara, jag vill bara bli av med allt som har med ekonomiskt samband att göra. Jag vill bli fri från honom...jo visst d är klart att vi har barnen ihop inte det, men jag vill ha mitt egna NU utan att känna det där ekonomiska tvånget längre...
Är d värt att bara låta honom ta över lånet när vi fixat med allt runtomkring eller tycker ni jag ”måste” se till att få ut den summan jag egentligen är berättigad till att få....
Även att jag just nu verkligen skiter i det, för d är det absolut minsta som mina tankar går åt till!

Finns nog inget jag kan göra förutom att hålla mig hemifrån det värsta är ju när han är så full o ramla o även kissar ner sig vi är nygifta sen 2 månader tillbaka känns hopplöst just nu sonen åkte iväg

Och bra att du har börjat att läsa och skriva här! Svårt dilemma för dig med barn inblandat! Kanske kan du bena upp det lite: din mans problem är att han dricker för mycket! Och ditt problem är att du är ihop med en man som dricker för mycket! Om man benar upp saker lite så förstår man bättre vem som har ansvar för vad och får också lättare att se vad man själv kan göra åt det! Om du vänjer dig vid tanken att din mans drickande inte är ditt problem utan det är någon annans problem som går ut över dig och ditt barn så blir det också lättare att hitta vägar och lösningar! Ofta tror jag att man som anhörig ställer sig frågan: hur kan jag få honom att sluta dricka? Man kanske istället skall fråga sig: hur gör jag för att inte påverkas och fara illa av hans drickande? Vad kan jag göra för att jag skall ha det bättre? Kram

Ja. Min svärmor med make gick i tidig pension vid 60. Hon hade jobbat sen hon var 14 och det var henne väl unnat och hon såg så mycket framåt. De hade allt druckit mycket innan dess också men efter pensionen gick allt käpprätt åt h-e.

Nu går all svärfars energi åt att hålla henne på rätt köl.

Hon söp bort sej totalt på sin 75-årsdag och blev aggressiv mot barnen. Fick delirium.

Vägrar prata om det eller ta emot vård.

Så, ja.Tufft för din mamma som kommer att behöva mycket stöd och för er barn med givetvis.

Mina barn är fästa vid farmor men de kan bara umgås en dag åt gången och då bara typ en lunch, eftersom hon bara klarar att hålla ihop sej själv såpass länge.

Ledsamt för alla,

Styrkekramar ?

Åh så glad jag blir att just du läst och blev berörd ❤ Har följt flera av dina inlägg bakåt och du inspirerar mig att fortsätta stå i min kraft ❤ Detta var ett kort möte, men berörde mig så enormt mycket och på väldigt kort tid höll jag själv på att drunkna... Så svårt nu att veta vad som varit sant och äkta eller om alltihopa bara varit en lögn för att skydda alkoholen. Svårt att släppa mentalt när allt detta snurrar... Kram!

Förutom det med bensinen förstås. Du verkar stark. Kram

Vilken fin dikt❤️ Grät en skvätt när jag läste för det kändes precis så med mitt ex! Dubbelt, kluvet, svårt att lämna och gå vidare från det som var fantastiskt! Kram

Ja nu fortsatte cirkusen med förnyade tag. Fd sambon dricker som bara den igen och mår psykiskt sååååå dåligt för vi har lämnat honom. Bara synd om honom, bryr sig inte ett dugg om hur barnen eller jag mår. Allt kretsar runt alkoholisten och hans leverne. Om vi inte hade barn tillsammans och hus och en hund så hade jag aldrig mer velat ha någon som helst kontakt med honom!
I förrgår höll det på att bli minus huset, han ringde och sa att han skulle bränna ner det det och hällde ut en hel del bensin på övervåningen. Sen hittade han inga tändstickor..... Så här i efterhand inser jag att jag skulle ringt polisen då när han höll på som bäst så de fått hämta upp honom. Blir det fler händelser så får de åka dit. Dan efter ringde han igen och försökte få mig att hjälpa honom att städa! Aldrig i livet att det skulle hända.
Nu har jag planerat in en massa roliga saker istället, bio med väninna och ett stort glatt gäng kommer hit i helgen. Konsert nästa vecka och sen finns det ju massor av kul grejer som man kan göra! Har som sagt fått mer än nog av tråkigheter så nu är det dags att leva på riktigt❣️

känns det som nu. Jag har kommit i ordning i min lägenhet, värmeböljan har gått över och jag har börjat träna så smått (yttepyttelite till att börja med, en kvart på crosstrainern igår) och börjat jobba igen. Och naturligtvis ska jobbet flytta, jag kräks om jag måste ta i en flyttkartong till!! ;) Igår var nog första gången som jag kom hem till lägenheten och kände mig tillfreds. Lugn, glad, nöjd. Det blev fint med nya möblerna, jag börjar bli sams med spisen, jag insåg att jag kunde ta god tid på mig att laga middag, ingen familj står och hoppar, panikhungriga. Jag kunde sitta i soffan och göra....absolut ingenting. Så länge jag hade lust. Vilken lyx! Sen körde jag ett träningspass, i bara underkläderna, hade jag inte heller gjort förr med vuxna styvbarn i hemmet. Myckt mer hände inte i mitt liv igår, men det hände heller inget oroande. Det är bra. Sakta men säkert bygger jag upp en ny tillvaro. Det här kan nog funka.
Bidragande är nog att jag faktiskt träffat min man och haft ett långt samtal. Jag fick manövrera rätt ordentligt och ställa vissa krav för att få till det, men det fungerade, han insåg att han faktiskt måste ställa upp för MIG den här gången, eftersom jag har ställt upp för honom. Jag radade upp alla tillfällen jag ställt upp och pekade på att jag aldrig aldrig någonsin krävt att han skulle avstå från jobb för min skull men den här gången måste han faktiskt göra det, skjuta upp jobbet tio timmar för att ge mig det jag behövde. Och det gjorde han. Jag blev mycket överraskad, milt sagt. Men jag fick mitt samtal och kunde ställa mina frågor och blev klokare. Han är på väg i en ny riktning i livet med bättre vanor och bättre hälsa, mindre alkohol och mer utveckling.Inte för min skull, inte för att vi ska kunna ha en relation utan för sina barn. Gott så. Samtidigt har han börjat ett nytt jobb som innebär resor över hela världen och bara det gör att jag slutar/minskar mitt funderande på att det ska bli vi igen. Jag vill inte ha en distansrelation eller en partner som jobbar borta. Hans liv tar en (bra) riktning åt ett håll som jag inte är intresserad av att följa med på. Och mitt liv börjar ta en riktning som jag inte behöver/vill ha honom med på. Om ett år kanske vi kan titta på varandra och konstatera att vi är två människor utan något gemensamt och utan intresse av att ha något gemensamt.
När han i vårt samtal sa att han till slut insett att den otrygghet jag sa att jag kände när han drack var samma som han själv känt när hans alkoholistpappa drack, då kände jag att jag gått i mål. Han förstod att jag gjorde rätt som bad honom flytta och att jag inte skulle behöva känna mig ortygg i mitt eget hem. Intressant nog var det inte förrän jag bad honom flytta som han verkligen förstod allvaret, men det är nog vanligt. Tydligen var det viktigt för mig att han skulle förstå och "godkänna" mitt beslut. Nu behöver jag inte längre fundera på om jag gjorde rätt. Nu kan jag se att det var bra, nödvändigt och absolut rätt beslut att välja bort min man, be honom flytta och börja skapa mitt eget liv. Det fick honom att skapa sitt eget liv också, förhoppningsvis ett nyktert liv, men om det inte blir så, så drabbar det inte mig i alla fall.

Tack för en underbar och peppande tråd!!!! Har själv också valt bort att fortsätta ett liv med en alkoholist. Vi möttes i somras och på bara några veckor drunknade jag nästan själv. Nu vill jag jobba ännu djupare med mitt medberoende!! :-)

Tuff situation du är i. Mina barn är något yngre än dig, inte fyllt 30 än. Barn1 fick veta för ca två år sedan att pappa (min man) har alkoholproblem. Barn2 som fortfarande bor hemma har vetat det längre. Väldigt mycket längre än jag trodde. Själv har jag jag vetat/misstänkt i många år. Har tyvärr inte pratat med barnen om det tidigare. Dumt men så har det varit.
Det här året har hans missbruk gått spikrakt uppåt. Han har varit borta en vecka nu och inte talat om var han är. De senaste dagarna har jag och barn2 också lämnat huset, och bor tillfälligt hos nära anhöriga. Barn2 har tackat ja till en lägenhet igår och står som nr 2 i kön. Hoppas den före tackar nej, för då kommer vi två att flytta dit.
Vet att våra barn mår väldigt dåligt själva av pappans smygdrickande ? Men båda två har och är på gång att få hjälp och anhörigstöd ??
Vet inte om/hur mycket du blir hjälpt av min berättelse, men fortsätt skriv här. Det finns mycket olika erfarenheter samlat här!
Lycka till från mig
GrönKatt ??

Inser nu egmfter nfr8 veckor. TT livet bara rullar på i all fart. Han tar sin medicin för ångest o sug. Men resten? Man/jag bar tappat allt. Imorrn ska ja va på honom att gå på aa möte som han lovat. Att medicinera enbart räcker ej.

J vet att ja ej ska glömma mig själv. Även om han inte orkar/ vill gör saker så åker ja ändå med dottern.

En månad har gått sen jag flyttade. För det mesta har jag varit själv i huset. Det har varit skönt ibland att rå sig själv
men mest jobbigt. Längtar efter någon att prata med.
"Min alkoholist" är nu tillbaks och hade klarat nästan en vecka utan a.med hjälp av systern. Tills idag när han bara stack ut en runda...
De kom och hälsade på mig igår och det flöt ganska bra. Men det är tragiskt att se någon man älskade bli som en zombie. Ingen livsglädje.
Nu har han den fantastiska turen att bli erbjuden en lägenhet av soc precis i lagom tid. Han får inte dricka där, vilket säkert ger ångest. Jag har inga stora förhoppningar, men tar han inte lägenheten blir det säkert gatan. Varken jag eller andra orkar hjälpa hur länge som helst. Hans syster har senaste veckan hjälpt och gömt och flyttat grejorna. Det var väl värt ett försök, men övergången till att vara själv blir nog hård.
Okey, färdigspekulerat för nu. Dags att tänka på mig själv.

Så glad att du haft en fin sommar!
Du målar upp det så bra; kvällsdopp och att bara vara.

Låter sunt, det du skriver; att få tid till att tänka tankar till punkt,
känna efter vad man egentligen känner, låta saker få mogna,
anförtro sig till sig själv och komma fram till egna beslut och åsikter.

Tack att du skrev och berätta!
Kram tebaks till dig. /R

En väldigt kär vän till mej ville så gärna åka på en roadtrip i USA en månad men ingen kunde/ville följa med.
Så hon tog beslutet att göra det själv. 25 år, 155 hög och knappt 50 kg tung så gav hon sej ut . Hon kom hem igen med ett rejält stärkt självförtroende . Hon sa: Äntligen vågar jag lita på mej själv, att mina beslut är de rätta för mej, att jag kan bedöma situationer rätt. Hon blev vuxen den sommaren
Så årets valslogan blir: Våga lita på och trivas med dej själv ?

Visst är det fantastiskt vilka kvinnor vi medberoende är som kan och orkar hur mycket som helst för alkoholisten, för kulissen, för barnen, släkten... Bara för att märka man själv liksom inte finns kvar i sitt eget liv, för mig blev det ett uppvaknande när jag insåg att jag själv varken fick energi eller ta plats i mitt eget liv!

Du är långt ifrån ensam med din situation, att vara uppgiven och orolig men samtidigt starkt medveten om att nåt måste ändras innan man själv tar slut för vem ska sen ta ansvar för barn och hela den biten man faktiskt står rätt ensam i. Du har tur om det finns familj och vönner som backar upp dig, ta emot all hjälp du kan få. Fortsätt skriv och läs här på forumet så ska du få se du inte är ensam varken i din situation eller med dina känslor och tankar! Det är skrämmande hur lika många här känner, men som tröst så är vi många som tagit oss vidare trots att det är tufft! Och välkommen hit till forumet ?

med mig själv i sommar! Det är då man verkligen hinner tänka tankar till punkt! Det är då man hinner känna efter vad man egentligen känner! Saker får en chans att mogna! Har anförtrott mig till mig själv istället för till vänner! En ovan och skön känsla! Och man står så mycket stadigare i känslor, beslut och åsikter för jag vet att det är jag själv som kommit fram till det! Har t.ex. bott på mysigt Bed & breakfast själv! Men hjälp blev inte det tråkigt och ensamt sa en kompis! Nä sa jag, det var helt underbart! Gick ner till sjön och tog ett kvällsdopp, satt och filosoferade och tittade ut över vattnet och bara var!
Man kan nog säga att jag hittills i mitt liv lagt ner mest tid på att bry mig om, ta hand om, ta ansvar för och lära känna andra människor! Nu ska jag ha mycket kvalitetstid med mig själv och lära känna mig själv på djupet! Kram till er alla som kämpar och strävar!

Tack snälla för att du svarade mig. Känner mig inte lika ensam nu när jag läser runt här, så tacksam för det! Ska försöka fokusera mer på mig än på honom nu

Ja du det är som en mall det här med förnekelse, egoism och skuldbeläggning! Man står där i sista änden och känner sig dränerad och bestulen på energi och dessutom betydelselös för alkoholisten! Betydde man inte mer liksom? Bra att du skriver här, läs runt och lär dig mer! Mitt råd til dig är att vända fokus till dig själv och börja ta hand om dig själv! Du behöver det efter flera år i ett förhållande med en alkoholist! Var snäll mot dig själv och också ärllig! Självinsikt tror jag är väldigt viktig! Den är grunden som självkänsla och självrespekt ”står på”! Önskar dig massor av styrka att ta dig igenom er separation och att börja ett eget och tryggt liv! Kram

Är så trött, så trött. Två intensiva dagar.
Jag och barn2 har haft möte med sos igår. Ett riktigt bra möte tycker vi båda. De ska kolla möjligheten att jag ska få komma på en anhörig/medberoende vecka. Är det någon som vill berätta hur det är och sina känslor/erfarenheter efter en sån vecka ??
Barn2 kommer också att erbjudas liknande men inom öppenvården ? Barn1 är på gång nästa vecka med sin gruppbehandling i öppenvården ? Allt är så nytt och okänt för oss så vi kommer att må bättre efter detta. Förstår att det kommer att bli tufft framöver, men det är bara att kämpa på ✊?
Min man är fortfarande borta ? Skickat ett sms/dag. Idag har jag fått några fler. Lite bittra, elaka, skuldbelägger mig för att inte bry mig om honom - så varför ska han bry sig. Det är han som stuckit hemifrån - inte jag! Jag och MÅNGA familjemedlemar med mig är totalt slut, för att vi inte vet var han är och försöker ta reda på vad vi kan göra...
Jag och barn2 ska kolla på en lägenhet i morgon. Förhoppningsvis får vi den, plats 2 i kön ????
Funderar mer och mer på skilsmässa ?
Behöver sova så det här får räcka för ikväll. Finns ju hur många tankar och funderingar, men inga lätta svar ?
Godnatt ??