Senaste kommentarerna i forumet

Och ja. Jag sade till honom denna kväll att våra möten enbart handlar om hans alkoholism, att jag inte finns. Och det går inte för mig att bygga en relation på detta! Jag höll på att drunkna på bara 3 veckor. Jag har en förmåga att känna in, se och känna av andra människor så jag tog in hans smärtor i mig. Håller sakta på att hämta hem mig igen.....

Efter att jag skrivit detta har jag bemött hans ord i sms och bett honom ringa utan resultat. Sedan skrev han tillbaka om att han pratat mycket med den andra tjejen de dagar han inte var så aktiv med mig. Han påstod att han varit osäker på vad han kände och att han tycker om oss båda. Men nu ska han göra denna resan själv och ha fokus på det och vill inte vara med någon tills han löst allt. Säger han. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Eller om han inte klarade att jag såg igenom allt, så nu flyr han in i något där ingen ställer krav på honom. Jag har ju vägrat gå in i mitt medberoende.

Menar du att han har känslor för mig och att allt detta handlar om hans sjukdom? Jag har studerat alkoholism grundligt senaste dagarna för att förstå och även fått fatt mer på mitt medberoende. Jag har sagt tack och hej med väl valda ord och sanningar till honom. Klart det är tufft då han finns i mitt hjärta. Jag såg människan bakom, såg hans själ och trivdes så bra med honom och kände mig konstigt nog trygg med den människan bakom missbruket. Jag har en förmåga att se människors potential och jag såg honom aldrig som svag, utan lyfte upp hans styrka!! Vet inte om han inte klarade av att bli SEDD och att jag stod kvar. Känns mer som att dessa ord om andra tjejen handlar om hans eget mindervärde och ett sätt att få mig att gå.... för att med mig kunde han inte ljuga. Han försökte den här kvällen flera gånger säga att jag ska släppa och han har uttryckt så många gånger om att jag kanske inte vill ha honom. Men resan hem till sig själv är något han behöver göra med SIG SJÄLV. Precis som jag har fått göra!

Tackar, får kolla upp den. Jag orkar inte vara såhär längre...

Ja, det är nog inte lätt att säga.
För mig har det inte varit så tragiskt som för din man, men jag kan försöka beskriva lite hur jag tänkte.
Jag var helt slut psykiskt. Jag var trött och definitivt inte rationellt. Hade värdens värsta dåligt samvete att jag skadar mitt barn och manen.
Alkoholen hade makten.
Jag hade 1000 idéer hur ska jag komma åt den och hur ska jag få tillfällen att dricka. Att de försökte hindra mig, hade ingen betydelse.

Jag blev galen varje gång när min man försökte stoppa mig. Jag blev sur när barnet försökte stoppa mig, det var väl inte hens problem??
En vacker dag bestämde jag att jag vill sluta.
Pratade med manen och berättade på vilka sätt lyckades jag lura honom. Han var mest förvånad. Och chockerad.
Det var mitt och bara mitt beslut, för mig själv och ingen annan. För att rädda mig själv.
Han har aldrig försökt kolla om jag dricker. Jag föreslog alkomätare, men an sa: nej, det är ditt ansvar, ditt liv, du måste veta själv vad du vill.
Han har aldrig sagt att jag har sårat honom eller barnet. Han sa mer: jag har ett val. Tyck inte synd om mig, om det blir för mycket, då lämnar jag dig. Jobba på att må bra. Det var härligt att inte behöva ha dåligt samvete, det var ett steg framåt i min tillfriskning.
Första två månader efter mitt beslut var han otroligt bra. Jag bestämde mig att behandla mig själv som efter ett svårt sjukdom. Gjorde väldigt lite, grät mycket, var svag och irriterad, skrek, promenerade, tränade, jobbade så lite som det gick. Ingen press alls från hans sida. Inga krav och måsten.
Och det hjälpte. Jag var i centrum och jag var viktigaste. Han var på min sida.

Man vill hjälpa och ändå blir man till slut boven.
En ögonöppnare för mig var Carina bångs bok.släpp kontrollen-vinn friheten.
Tydlig och bra och man känner hur flipperkulorna sakta lägger sig på plats istället för att irra omkring.

Alltså, för att vara tydlig; jag är väl medveten om att de största problemen just nu orsakas av mitt kontrollbehov...

"Fångvaktare" är det enda jag känner mig som - men jag blir ju lika inlåst jag...

Nu har vi pratat om att jag ska hitta ett separat boende till om/när han vill dricka. Han skulle fortfarande ta Naltrexonet, för det "erkänner" han att han numer gör för SIN skull, snarare än för att jag tjatar.

Men det känns lite surt att ha dubbel hyra bara för att han prompt måste dricka EN öl hela tiden.

Å andra sidan så är ju tanken att han SKA kunna göra det...Jag måste ju låta medicinen göra det den ska.

Han grät och var ledsen när vi pratade om det, för han VILL ju inte vara alkoholist - han vill ju bara få dricka "normalt"

Meh. Det visar sig...

Han som initialt startade tråden svarar inte längre, vilket är synd. Jag är inte där han var så hans svar är bättre, men nu får du det här: tror det handlar mindre om hans känslor för dig än om sjukdomen. Han verkar inte förneka, vilket många ändå gör. Den ambivalens du beskriver att han har, den har jag i mitt huvud varje dag. Tänker att jAg inte ska dricka men det händer ofta ändå. Trots att viljan och ambitionen finns där. Jag vill inte heller berätta om jag har druckit. Att dricka är förenat med misslyckande och skam. Jag vill också vara stark och duktig och nykter. Det är starkt att han berättar för dig, men fundera lite på vad det ger er för förhållande. Vad får du ut? Det kommer alltid att handla om honom. Han kommer också kanske att ogilla dig för att du ser/sett honom som svag.
Jag förstår att ärligheten är jätteviktig och kanske det bästa, men samtidigt så ber ni om att människor ska blotta sina svagaste sidor där mest skam finns. Detta kräver stor tillit och ärligt talat så känner ni inte varandra tillräckligt ännu. Han kan inte veta vad du gör med det. Om han tar sig ur beroendet, så har ni också styrkeförhållandet kvar, han är svag och misslyckad... den rollen vill ingen ha. Fundera också på varför han har blivit så viktig för dig. Jag har också varit medberoende. Tagit hand om andra före mig själv. Nu är jag beroende.. av samma anledning. Jobbar med det, men tendensen att sätta andras behov före ens egna finns där och det kostar på. Så var försiktig, försök se mönstren i ditt agerande och framförallt: vad får du ut? Tänker att man ska vara starka tillsammans i ett förhållande, gemensamma mål, respekt, kärlek. Vad har ni? Och gemensamt mål kan liksom inte handla om att han ska vara nykter.

Han har ofta varit i sommarstugan, men kommit hem efter jobbet och åkt vidare efter en liten stund. Förutom onsdag-lördag veckan efter midsommar. Då smög han sig in och jag råkade bara se skymten av bilen ett par gånger.
I fredags tog barnen av han nyckeln både till stugan och båthuset, så hans "andningshål försvann".
Sista gången jag såg honom vaken var i fredags kväll. När jag och barn2 kom hem senare på kvällen sov han. Innan jag vaknade på lördagen hade han gått ut på en promenad. Såg sms'et när jag vaknade. I nästa sms stod det att han var i stan, på en av arbetsplatserna. I det tredje sms'et skrev han att han skulle sova kvar i stan. Har ingen aning om var... Söndag och måndag fick jag ett sms/dag med "Kram och godnatt ?????" Idag har han efterfrågat svar från mig, och undrar om jag lever? Tillslut svarade jag torrt och kallt "Lever". Han undrar varför han ska bry sig, när ingen annan gör det.
Det är han som stuckit hemifrån, berättar inte var han är och sen vill han ha svar och veta att JAG lever ?
Jag och barn2 var hemma fram till igår kväll ? Vi känner oss inte skyldiga att redovisa något för maken/pappa. Vi försöker överleva vår oro över honom och undrar hur han tänker ?? SÅ SVÅRT att förstå hur han tänker, i sjukdomstillståndet ?
Trötta och snurriga funderingar ??

Ops, my bad - jag är ju inte alkoholist, så jag borde inte ha svarat i den här tråden. Jag tar bort de där inläggen på rasten, sorry!

...

...

Jag undrar eftersom det verkar som även han har kommit till en korsning . En väg går nedåt i alkoholträsket och en går uppåt ,upp ur dimman.
Om han inte brukar rymma så hoppas jag att hans tid i ensamhet gett honom svaret som ni hoppas på att det räcker nu !
Lycka till idag , hoppas mötet går bra ?

❤️

Att älska i nöd och lust. Jag älskade så mycket. Vi älskade så mycket. Levde på skratt, kyssar och drömmar. Kärleken så stark. Och även jag resonerade om att inte hade rätt att lämna. Att jag stod i skuld på något sätt. "Man lämnar inte någon som är sjuk" .

När han så fick sin bipolära diagnos blev det ännu svårare. För "man lämnar inte någon som är sjuk" . Jag kände så mycket ansvar.

Men efter många år i hopp och förtvivlan insåg jag att jag i mitt fall var tvungen att lämna. För jag hade blivit allt för sjuk.

Och han blev allt sjukare. Men han gjorde ingenting för att ta hand om sina sjukdomar. Alkolism är en dödlig sjukdom, men den är behandlingsbar. När jag då insåg att min man inte tog sitt ansvar för sina sjukdomar slutade även jag att känna ansvar.

Du behöver inte ta några beslut just nu. Jag råder dig inte till något. Ville bara dela mina tankar om hur väl jag känner igen dina tankar och frustration.

Ärlighet är verkligen vad jag behöver nu. Ska dela min berättelse i korta drag.

Jag mötte en man i somras. Han kom fram till mig på stan i samband med en festival. Jag såg och förstod snabbt att han hade druckit en hel del och tog det för vad det var. Ju mer vi umgicks, desto starkare kände jag en samhörighet med honom och det kändes som att vi känt varandra förut och jag kände mig fort väldigt trygg med honom. Jag sade att jag ville träffa honom när han var nykter och några dagar senare åkte jag till honom igen. Till en början så höll ytan ganska bra, men mer och mer har gått upp för mig efteråt. Han bjöd in mig till en liten stuga vid havet och jag fick hälsa på hans släkt. Vi var öppna med varandra och kunde prata och resonera. Jag frågade där vi stugan om han hade druckit, för tyckte han luktade väldigt starkt, men hans svar var att han var nykter. Förstod inte varför han blev så irriterad över att vi inte kom in i stugan pga att nyckeln inte fanns där eller att vi inte fick sova hos hans släkt. Det slutade med att vi åkte hem till honom och där och då såg jag igenom allt. Märkte snabbt att han kände förtroende till mig. Han hade när vi möttes börjat inse att han måste ta tag i sin situation. Frågade om det finns något jag kan göra för att hjälpa honom. Den natten låg jag vaken och bara tittade på honom och kollade upp olika alternativ på nätet. Nästa dag tog jag upp det med honom och han bemötte mig lugnt och vi bestämde att åka till psykiatriakuten. Det var en lång och tuff dag. Jag fick mer inblick i hans liv och det kändes fint med öppenheten. Ända till han senare kom ut och berättade att han hade ljugit för mig, att han hade druckit precis innan vi gått in. Hela min värld rasade och smärtor från min egen uppväxt kom ikapp mig att möta. Jag har hela tiden varit medveten om mitt behov av att rädda och hjälpa och det medberoende jag själv håller mig frisk ifrån. Ändå har jag lyckats trilla dit. Jag har varit så öppen med alla mina känslor, processer och min historia. Kvällen innan vi var på psykiatriakuten hade jag tydligt sagt att han måste säga till mig om han dricker, att det är jätteviktigt.

Efter denna dag bröt jag ihop i total ångest och grät hela vägen hem och var totalt dränerad. Tiden gick och vi hördes sporadiskt. Fanns en plan för honom och jag upplevde att han följde den. Han sade inget annat i alla fall. Han bodde hos sin familj, han började ta tag i sitt liv. Jag reste iväg veckan därpå och var i min bubbla, men gjorde ändå honom delaktig i vad som hände för mig. Vi hade pratat om att han skulle komma den helgen och höras om det på lördagen. På fredagen ringde jag och jag skrev och jag ringde, men inget svar. Fick tag i honom till slut senare på söndagen och vi pratade. Vi hade även dialog i chatt och det framkom att han inte var redo för oss än, att han behöver ta ett tag för sig. Jag grät och vi pratade på telefon och slutade med att han kom till mig. Sedan stängde han bort mig igen i flera dagar, gick från att vara så nära till att bli totalt bortstängd. Några dagar senare kom ett förlåt och att han hade haft det väldigt tufft. Jag öppnade upp mig igen, vi började skrivas mer igen och i söndags ville han komma hit till mig. Det var ett fint möte, som slutade i tårar och ångest. Visade sig att han druckit de två senaste veckorna, fast han inte berättat det för mig och sagt något annat till sin familj, ljugit osv. Han berättade alltihop för mig, han har ett förtroende för mig. Jag kände att jag inte kan bära allting själv längre och han lät mig ringa hans syster. Vi pratade länge och bestämde att hon skulle komma och hämta honom för att återigen åka till sjukhuset. Men han blev irriterad över detta och kändes som att han började vända det emot mig, som att jag svikit honom och undrade varför han låtit mig ringa henne osv. Hon hämtade honom och vi skulle höras senare på kvällen....

Men dagen därpå är energin helt annorlunda i sms:en, han ska hämta bilen och jag valde att vara väldigt rak, tydlig, ärlig och sann i det jag skrev. Jag lindade inte in sanningen i någonting, utan stod i min kraft. Han skrev att han vet det när jag skrev att han är alkoholist och att han behöver hjälp, att det inte fungerar att han ljuger för omgivningen eller att omgivningen spelar med i ett medberoende, utan att han behöver höra sanningen. Han skrev om vilken åtgärd han skulle ta nu. Jag bekräftade honom inte i det. Jag fortsatte vara tuff. Allting slutade med att han skrev till mig att han fått känslor för tjejen han träffat förut. Att han önskar mig allt gott, men måste reda i detta själv. Ha det fint. Och sen inget mer. Är nu blockerad. Han har inte svarat när jag ringer... Jag har fortsatt stå kvar i mig och säga ärligt sanningen.

Hjälp mig att förstå vad som sker!! Känns som att han tycker att jag har svikit honom, vänt honom ryggen och nu stänger ute mig för att jag speglar sanningen. Jag är den som sett igenom alltihopa och också medvetandegjort det både för honom och hans familj. Och nu får jag kalla handen. Jag själv har gråtit och haft en stor utrensningsprocess i mig kring mitt eget medberoende och kräkts upp alla lögner!!! Vad ska jag göra nu? Ska jag fortsätta backa och ta hand om MIG SJÄLV!! Känns så snopet, sorgligt, förtvivlande att en person jag öppnat upp mitt hjärta för och känt att han gjort detsamma nu bara stänger bort mig totalt. Tror inte på hans ord om den förra tjejen, det känns mer som något han säger för att jag ska gå. En projektion av hans egen skuld och mindervärde. Han tror inte att jag vill vara med honom, hur mycket jag än visar kärlek. Han tror att bara för att jag inte alltid vill vara nära fysiskt så vill jag inte ha honom och under gårdagen sade han också att jag bara ska släppa honom. Då svarade jag att jag älskar honom. Jag tror han är livrädd!!

Tack på förhand, tusen tack för denna tråd!!

Så sorgligt att vi är så många som drabbas ?
Jag har tidigare känt att han har stått vid min sida som anhörig i mina sjukdomar. Har inte riktigt kunna hålla med anhöriga som önskar att jag ska skilja mig. Varför har ingen sagt så till honom - hon kommer aldrig bli frisk, lika bra att du skiljer dig från henne (mig). Börjar kunna tänka annorlunda nu. Jag tar den hjälp som finns att få med mina sjukdomar och gör det bästa av situationen. Han tar inte hjälp med sin sjukdom (hör väl ihop med sjukdomsbilden). Stoppar huvudet i sanden och plöjer på... Vi har erbjudit olika hjälp-alternativ, men han klarar inte av att ta emot hjälp nu när han är den sjuka personen.
Jag känner igen skam. Han är sjuk och inte den man jag träffade för många år sedan ?
När/om han blir frisk får vi se vad vi kommer att ha för kontakt/relation.
Tack för att du bryr dig om oss MCR ?
Kram ??

Att se tar tid. När det man vill och önskar är något annat. Och hoppet är starkt.

Jag beundrar ditt mod att välja den ärliga blicken! Att se och låta det synas!

Känner med dig i din fruktansvärda situation.

Jag vet inte hur många gånger den man jag levde med tidigare försvann. Bara försvann. I timmar. I dagar. Utan spår.

Hur jag ringde runt. Kontaktade sjukhus och häkten. Alltid livrädd. Så jäkla rädd.

Med en brännande skam.

Väntade. Räknade andetag. Kom ihåg att andas. I början väntade jag ensam. I slutet med två barn. Andas. I rädsla. Kom ihåg att andas.

Skammen som brände allt starkare.

Hur han sedan bara kom tillbaka. Och hur jag öppnade dörren. Kom tillbaka.

Nu är han inte längre välkommen. Jag väntar inte längre.

Jag lämnade honom och kan andas igen. Skammen bär jag inte längre.

Jag känner så med dig!

...är vad han hör av sig med - "Godnatt och kram ??" Inget om var han är, när han tänker komma hem, hur vi mår o.s.v.
Har via kontoutdrag lokaliserat var han har varit och ätit. I natt har han visst tagit in på hotell ?? Jag har själv tagit ut en summa i bankomaten ? Anser att jag och barnen kan också ta ut pengar och göra något för oss. Om maken anser sig ha råd med hotell så har jag inget dåligt samvete för uttaget ?? Har sett till att det finns pengar på kontot för räkningar iaf ?
Jag och barn2 sover inte hemma inatt. Barn1 har åkt bort med familjen, mobilen avstängd, för att försöka få lite RO. Våra hjärnor kokar ???
Läser här om de som varit beroende och kan bara konstatera att min mans beteende är en kopia av tidigare alkoholisters - tyvärr ?
Möte med sos imorgon för mig och barn2. Kommer att bli bra tillslut ? Men en helt ny och okänd situation väntar.
Tack Anxiete för din omtanke ?
Kram ??

fast det gjorde ont. Jag måste sätta mitt och min dotters liv i första hand. Att han inte ens vill närma sig ämnet utan skyller på att det är jag som har problem blir bara ett kvitto på att han inte på långa vägar är redo att göra någon förändring. Jag har kapat banden fullt ut men inser att jag kommer att springa på honom då stan är liten och vi bor nära varandra. Något dejtande kommer inte på fråga. Jag spar min kärlek till någon som vill ha den och inte kastar bort den pga en verklighetsflykt i form av alkohol. Smärtsam men viktig lärdom för mig här i livet.

Vad tragiskt för dig med din mamma.
Hoppas det någon gång löser sig.
Jag vet precis hur du menar och du har rätt. Men det är såå jävla svårt... Man orkar inte oroa sig hela tiden men samtidigt vågar man inte släppa taget heller. Det blir en ond spiral.
Är man van sen liten att ta mycket ansvar så är det ett beteende som är väldigt svårt att arbeta bort dessvärre :/
Kram

Hon vill inte läggas in. Tror inte riktigt att hon inser helt..
Ska göra allt jag kan, men det kommer komma en dag då man inte orkar längre ?
Lider med dig också. Hoppas det löser sig för din/eran del. Kram

Texten du skriver låter det uppenbart att du inte accepterar hans omåttliga drickande. Jag tycker du gjorde rätt i att inte flytta ihop med honom.
Om man blir provocerad av få frågor om drickande så har man ett problem. Tror du såg toppen av ett isberg.
Hoppas för allt i världen att du inte dejtat denna man igen och att du vet sätt du är värd någon bättre som älskar dig och inte vill sätta er relation på spel pga drickandet. Och för din dotters skull. Lär känna en person ordentligt och våga lämna om det visar sig att drickandet blir ett problem..

Är det någon av er som har en anhörig som har psykiatisk sjukdom i botten av sitt missbruk.

Såklart ?