Senaste kommentarerna i forumet

Kände precis likadant, man pendlar mellan att tro att man överreagerar och att lita på att man känner rätt. Att lägga korten på bordet är ångestladdat i sig eftersom allt ställs på sin spets. I mitt fall blev det reaktionen (förnekelse och att skylla över allt på mig) som fick mig att gå. Man ska inte må dåligt i ett förhållande! Förnekelse verkar höra till sjukdomsbilden. Ta en dag i taget och ge dig själv tid att känna efter vad DU verkligen känner, inte spegla den sjukes verklighet!

Att ta makten över sitt eget liv och sin gränssättning, släppa kontrollen över andra ger många positiva effekter märker jag! Man kommer till ro med det som HAR hänt och som man ändå inte kan göra något åt! Man fokuserar på här och nu och på framtiden mer än på det som är passerat! Tänker fler nöjda och glada tankar än arga och ledsna! Energin ökar och man tar de där kvällsdoppen, läser den där boken och mycket annat som inte riktigt blivit av tidigare! Skönt!

Ingen mer respons på det som hände mer än att X tycker att våra verkligheter skiljer oss åt. Ingen ursäkt för trist beteende, förolämpningar och hög grad av berusning av det som skulle bli en trevlig stund.
Det är märkligt att det känns så ångestladdat av att ha sagt ifrån och lyfta det som jag anser vara ett problem upp till ytan, blandat med tankar om att jag överreagerar. Usch. Nu får jag hålla i och stå ut med dessa känslor. Jag vill inte umgås med X i samband med alkohol. Och jag behöver absolut inte höra av mig för att lyssna hur X mår.

Ja. Först kräksjuka barn. Och sedan jag. I värmen. Krafterna tog helt slut. Hade verklig behövt någon som tog hand om mig lite. Men nu ser jag ljusare på livet igen.

Ska försöka bada lite i dag. Barnen är så rastlösa nu efter dagar instängda. Och i mig kryper det. Trots orkeslösheten.

Tack för kramar. Uppåt. Framåt.

Är ju inte omyndigförklarad.
Inte heller utan körkort.
Att hålla bilkörningen från honom pga onykter körning är förståeligt från er anhöriga men inte helt ok.

Jag förstår din/er tanke om att han naturligtvis blir en fara för sig själv och andra om han kör onykter.

Men det är en resa han borde få göra själv.
Att frivilligt sätta in de begränsningarna mot sig själv.
Inget ni ska tvinga på honom.

Men dilemmat är svårt och alla som blivit skadad eller drabbad av fyllekörning skulle troligen hålla med er.

Ikväll pratade jag och mannen lite om bilkörning. Han har varit helt nykter drygt en månad. Åker buss till och från jobbet, trots att det blir krångligt med det yrke han har, hantverkare. Har jobb på olika platser och behöver verktyg och maskiner. Det mesta går inte att ta i ryggsäcken. Han klagar inte men jag förstår att det blir problem. Värre när det blir andra ställen som han ska vara på, arbetsställen varierar ju då och då.
Barnen vill inte att han kör bil än. Jag kan tänka mig att det går under förutsättning att han blåser i alkoholmätaren före körning. För mig personligen är det också ett problem att ta mig någonstans utan chaufför. Kollektivtrafik fungerar inte för min del. Anlita anhöriga går ju men bara till en viss gräns.
Jag tycker inte att fler än jag och barnen behöver vara överens om han ska få köra bil eller inte. Tyvärr finns det massor av åsikter inom nästa radie av anhöriga. Så många som TYCKER och VET hur min man mår och vad han behöver... Hur långt ut utanför vår familj ska/bör vi ta hänsyn? Är glad att inget hände när han körde påverkad, men hur länge är det rimligt att han "straffas"?

Kanske mina inlägg borde ligga under rubriken "Forum för anhöriga"? Kommer nog mest att bli mina tankar och funderingar, men samtidigt så är det ju "Det vidare livet". Jaja återstår att se ?

Kram ??

magsjuka i denna värme! Då vill man bara bli omhändertagen! Och är det någon som tycker synd om en är det bara en bonus? skönt att det är över! Man klarar tack och lov mer än man tror! Alltid! Kram

har jag sagt stopp till X och också erbjudit att följa med till AA. Semester och mycket alkohol och redan tidigt på dagen..

"Psykiskt instabil och magsjuk tvåbarnsmor med högst komplicerat förhållande till barnens pappa letar efter någon som kan klappa henne på huvudet och säga att allt kommer att bli bra".

Magsjukan är nu över och förståndet har återvänt. Självironi finns det dock mycket av. Jag överväger i alla fall inte längre att lägga upp en profil på diverse sidor? Jag behöver inte bli klappad på längre och jag har kommit ut på andra sidan med visshet om att jag klarade av även detta.

man i diket men det är bara att styra upp på sin väg igen! Nästa gång han vill träffas tror jag att du kommer att säga jättenejtack för då har du nåt annat roligt eller viktigt planerat som gör att hans förslag verkar helt ointressant :-)

Jag tycker du låter sund.
Har bra koll på läget och sätter upp tydliga och rimliga gränser för vilka miljöer dina barn ska vara i.

Din man tycker och agerar annorlunda.
Vilka gränser kan du hålla fast vid och strida för?
Hur vill du ha det runt dig och dina barn när det gäller alkohol.
Tyvärr så rår man inte på en annan människas värderingar.

Jag har inga bra råd att ge annat än ovanstående.
Jag tycker du resonerar rätt.

din tillvaro på honom! Sätt dig ner med ett papper och en penna och så skriver du "Mitt nya liv" högst upp och så bara du brainstormar utav bara den! Om du fick välja helt fritt, vad skulle du göra då? Gå på det där mysiga caféet kan vara punkt nummer ett. Sjunga i kör? Gå en kurs? Hjälpa andra (typ Röda Korset eller liknande)? Skriva en bok? Gå ut och dansa? Bio? Resa? Hitta nya vänner? Dejta så småningom? Livet är så fyllt av underbara, fantastiska saker att göra, nya människor att träffa, platser att se, nya känslor att känna så ge dig ut och lev! Ta dig tid att sörja det som inte blev som du hade hoppats på, landa och bara var ett tag men ge dig sedan ut och lev! Kram!

Med det du beskriver så låter det som din sambo har problem med alkohol. Det är bara han som kan ändra det hos sig själv, vilket du verkar förstå.
På slutet av din text så tolkar jag det som att du reflekterar över hur livet skulle te sig om ni gick skilda vägar.
Separationen kan bli en rättslig process . Vem som får vårdnaden osv. Om jag var du skulle jag samla på mig bevis på hans alkolism. Med bilder, inspelningar , prata med vänner och familj om din situation så att du har lite på benen om det skulle bli en rättslig process.
För detta handlar inte bara om dig utan att ditt barn ska ha en trygg och fungerande uppväxt. Man behöver inte dela ansvar om ena parten är alkolist.

säga JÄTTENEJTACK när han föreslog att vi skulle träffas idag. :( Hjärtat började planera....hjärnan sa "Planera inget, det blir inte av" och mycket riktigt, nu ställde han in........den lilla tid han hade på sig att träffas valde han att dricka istället. Nåja, jag gråter ialla fall inte, men blir bara så trött. Kan han inte bara släppa? Han påstår att han är kär i mig, men han väljer jobb, öl, netflix, kompisar, sova, mera jobb framför att träffas. Då är man väl inte kär? Det måste vara något annat......
Det positiva för mig är att jag känner mig mindre och mindre kär, mindre angelägen om kontakt. Det är bra!
Sen får väl tiden göra sitt.
Det nya livet i stan står på paus i väntan på att värmeböljan ska gå över, men en liten svång runt kvarteret blev det häromdagen. Det ligger ett gulligt café jättenära, ser fram emot att ta en fika där snart.

Bra du kommer få det så bättre nu :)

skulle nog vilja kalla er alkis för en som går på "vita knogar" dvs är enbart spritfri men inte nykter. Inte lätt att förklara detta men när jag som alkis tvingar mig till att inte dricka så har jag ingen sinnesro och har behov att, som under den aktiva tiden, lägga fokus på nån annan. Detta innebär att återfallet bara är en tidsfråga innan det kommer.

Att lämna för att få ett eget bra liv är en bra lösning !

Känner så igen min känsla när jag satt i lägenheten första dagarna, tårarna trillade o jag kände mig så olycklig!
Men nu några veckor senare känns det bättre! Det blir bättre.... sakta men säkert❣️

Hej Molly!
Känner så väl igen mig. Lever med en nykter alkoholist sedan ett år. Sedan drygt fyra månader är han helt känslomässigt avstängd. Skyller på mig på ett barnsligt sätt. Vägrar prata. Enormt kontrollbehov som gör att han blir jättearg om jag gör ngt fel (utifrån hans snäva ramar). Han har aldrig bett om ursäkt för ngt, utan bollar hela tiden över det på mig. Jobbigast är att han är helt oförmögen att engagera sig i mina känslor, de få gånger jag söker hans engagemang. När jag är glad över något tycker han att jag är larvig som ”söker hans bekräftelse” när jag bara vill dela min glädje med honom. När jag är ledsen tycker han att jag är gnällig och ”tycker synd om mig själv som ett offer”. Har börjat inse att det är en väldigt lång resa tills dess att han är där känslomässigt där jag vill att han ska vara. Bestämde i förra veckan att vi till att börja med ska bli särbos. Men efter en jobbig upplevelse med honom alldeles nyss funderar jag på om det inte är bäst för mig att lämna honom helt. Han är en så fin kille, men så länge han inte vill förändras kommer jag aldrig att vara lycklig i den här relationen tror jag. Fy vad sorgligt. Är så ledsen!!!

Tack!
Ja finns ingen insikt så finns det knappast hopp om förändring. Han tycker snarare att livet är orättvist och att han har blivit drabbad av något hemskt. När jag påpekat att det hemska beror på att han drack för mycket kallar han det för en olycka. Vill inte ta ansvar... först skulle han aldrig dricka mer och han lovade att söka hjälp. Det var nog bara för att försöka locka tillbaka mig. Jag ville att han skulle jobba med sig själv så han inte skadar någon mer. Han är nog inte där

en sådan sak och skylla på missförstånd och inte heller ta till sig att han skulle ha problem med alkoholen så finns det inte något du kan göra. Tycker att du tog ett bra beslut, hur skulle du kunnat lita på honom i framtiden? Det som fick mig att gå ifrån min partner (se tråden "Är jag en moraltant?") var dels själva drickandet men framför allt att han inte såg att det var något problem eller att det fick konsekvenser för honom själv och människor runt honom.
Hoppas att du mår ok upp i allt! Ta hand om dig! Många styrkekramar!

Jag har lämnat. Det finns ingen möjlighet att stanna hos någon som gjort något sådant. Själv säger han att det är ett missförstånd. Inte så mycket att missförstå. Sedan att det aldrig kommer hända igen och han var ju full. Samtidigt har han inga problem med alkohol enligt honom...

Är det inte typiskt att just när du ska flytta till stan och strosa omkring så är det så jäkla varmt att man kan inte röra sig från soffan? Jag känner med dig, visst, vackert väder men man tröttnar tillslut på att sitta framför fläkten. Men det ser ut som att graderna sjunker lite grand nu... hoppet kommer tillbaka.

Vilken viktig reflektion du gör när du skriver att du fokuserar mer på hans problem och lösningar, istället för dig själv och lösningar för dig. Jag tänker att han är ju vuxen så då kan man låta honom ta ansvar för sina egna grejor. Vad behöver du sätta fokus på i ditt eget liv? Vilka behov har du som behöver extra omsorg?

Önskar dig en fin och förhoppningsvis lite svalare dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Idag längtar jag hem till landet. Det suger fett att bo i lägenhet i stan. Känns som jag är på fortbildnigskurs.......nu minsann ska jag lära mig hur man lever i stan och hur man gör det ensam. Och bo på hotell (lägenheten) hela tiden.... det är praktiskt och centralt och ansvarsfritt och bekvämt....men det är inte hemma!!! Önskar jag visste när "kursen" är slut. Får man diplom?

Och till råga på eländet är mannen en jävla samhällshjälte just nu, tokhyllad av media och kungen. Hur ska man kunna vara arg på en sån????????Jag vill bara att han ska komma hem och att det ska bli som förut. Lösningshjärnan arbetar förbrilt på att hitta en lösning. Det har den gjort i massa år nu..skilnaden /förbättringen är att nu märker jag det själv, att jag fokuserar på hans problem och lösningar på problemen istället för att fokusera på mig själv och lösningar för mig.

Vilken tur det finns olika verktyg att använda ?
Min man har tidigare önskat att han haft tillgång till en alkoholmätare, när vi ifrågasatt hans tillstånd. I vårt fall blev den avgörande och han insåg sitt problem. Nu används den främst när han ska träffa barnbarnet - vilket ALLTID ska ske nyktert! Har fungerat toppen hittills ?
Min man är själv helt inne på ett nyktert liv, men förstår att det tar tid för oss anhöriga att fullt ut lita på det än. Har varit för många lögner och undanflykter för att tro på det till 100 % ännu.
Härligt att du mår bra och att ni litar på varandra ? Dit är vi också på väg ?
??

Lämna på en gång!!