Senaste kommentarerna i forumet

Den där tomheten du skriver om, man blir nästan som förlamad av den! Sen är det ju också så att man har lagt sig till med människor som verkligen behöver en på ett osunt vis! Inte behöver en sådär normalt och skönt! Så precis som alkoholisten som vill sluta dricka behöver ta avstånd från sina suparvänner behöver vi medberoende hålla avstånd till våran drog, de ”hjälpbehövande”! Det blir tomt både på insidan och utsidan så att säga! De där människorna har tagit enorm plats och energi! Och dom som man borde ha ägnat sig åt har fått hålla sig i periferin! Nu är det tid att släppa in dom i livet :-)

sådan här är han, vill jag ha honom som han är? Om nej så lägg inte mer energi på att försöka förändra honom, välj bort och om ja så lägg inte mer energi på att försöka förändra honom, acceptera! Samma svar på både ja och nej men olika vägar att gå! Att försöka förändra någon annan är en extrem energitjuv som skänker en många besvikelser dessutom! Oavsett om han är alkoholist eller ej så trivs du ju inte med hans beteende! Han själv verkar tycka det är helt okej! Han vill med andra ord inte förändra sitt drickande! Och då är det nog svårt för dig att göra något åt det! Byt ut honom mot någon som passar dig! Har själv varit i denna karusell med alkoholälskande man så jag vet hur svårt det är! Har haft stor nytta av att syna mig själv i sömmarna istället! Varför bestämmer jag vad som är bäst för andra? Varför kräver jag förändring när jag istället kan välja bort? Varför ägnar jag tid och energi åt att försöka få andra att inse sitt eget bästa? Frågorna är många! Och det är man själv som får hitta svaren! Och en sak till, kallar han dig för rabiat kärring är han inte ens värd att hänga upp i julgranen! Ägna din tid åt dig, ta hand om dig själv och gör sånt du mår bra av! Kram☀️

en oändlig uppsjö av olika missbruk, i videon pratar han tex om att missbruka mat, sex, shopping, att vara workaholic osv. I mitt fall skulle jag också lika gärna ha suttit med en flaska som tröst eller en spruta in i armen, men jag tror att mitt kontrollbehov satte stopp. Jag gillar helt enkelt inte när jag inte har kontakt med min fysiska kropp. Att shoppa däremot har varit min sjukdom, som jag sakta men säkert håller på att ta mig ur. Jag tror definitivt att medberoende skulle kunna klassas som missbruk. Som han säger i videon om sitt eget missbruk som ett resultat av trauma från barndomen (han växte upp som jude i Budapest under andra världskriget) "om jag inte kunde bli älskad så ville jag åtminstone bli behövd".

Så även om vissa inte blir alkoholister så kan de ha utvecklat ett annat typ av missbruk. Men sedan tror jag stenhårt på att om man får bearbeta sitt trauma så kan man bryta mönster som gynnar kommande generationer. Om det inte har skapats trauma och smärta på vägen så finns det ju ingen anledning till att försöka döva sig.

Du är den som hjälper stöttar löser problem och finns där så fort någon annan behöver,kanske.
Men vem är du utan de rollerna?

Om de skulle sluta ringa,behöva vilja ha dig som bollplank eller mentor.
Vad händer om du avstår råd eller tips om hur de kan göra.
Låter deras problem stanna hos de istället för att flytta över till dig och bli dina att lösa.

Då ska du få se tomheten bre ut sig i ditt inre då du inte får fylla den med andra människor och deras behov och problem.
Och där i den tomheten som uppstår som i början är förödande och mäktigt kall och tom så kommer ditt jag att uppstå.

Självklart är det omöjligt i början.
Man haltar och knixar sig fram.
Och framför allt är det oändligt svårt att vara i tomheten.
Den gör så ont,så ont.

Och i den måste man våga vara för att så småningom börja fyllas av friden och efter det,jaha,man kanske skulle gå och se den där bion.
Jag kanske tom går själv då jag vet att ingen annan vill se just den.
Osv.

Så det är liksom en process som i början är väldigt smärtsam.
Men om man är medveten om vad man gör och varför så läggs liksom steg till steg.
Valen känns mer och mer naturliga.
Idag ska jag faktiskt ta den där cykelturen helt för mig själv.
I helgen ska jag unna mig en minisemester till den där väninnan jag inte träffat på åratal.
Och man gör det med glädje och kan lämna och släppa taget om de människor som man inbillar sig faller död ner om man inte är där och styr upp det.

Detta har varit min väg och du kanske kan ta babysteg om du vill och se vad som händer.
Sitta tyst när någon lägger fram sitt problem.
Lyssna uppmärksamt och noga så att den som hör av sig känner att du tar emot vilket oftast är det enda som behövs.
Sen avslutas samtalet utan att du kommit med en enda pekpinne eller ett enda råd.

Då blir inte markeringen så stor och du "misslyckas" inte om du gör annorlunda vid nästa samtal.
Det är bara du som vet att äsch nu öppnade jag min trut igen där jag borde ha hållit tillbaka mina råd och förmaningar.

Och här sitter jag och ger råd och tips...
Men min trut är stängd..det är bara tangentbordet som smattrar :-)

farfar var alkoholist, min mans pappa var alkoholist, min mans vuxna barn visar inga tendenser till att bli alkoholister. Jag vet att min man tog ett gigantiskt ansvar för sina barn hela deras barndom och upp i tonåren , sen föll han.Kanske har du en del av svaret där. Båda säger att pappa har alltid funnits där, vi har haft den bästa uppväxten. Kanske mönstret bröts där ? Mina barn har inga erfarenheter av missbruk vare sej från mamma och pappa eller tidigare generationer , men det fanns på båda sidor hos morfar och farfar, kanske ledet bröts där ? Bara en önskan och spekulation ....

Vi har svar på allt, precis allt om hur man ska och bör göra. Det är ” oss” man ringer när det kärvar med jobb, kärlek, vänner... Och vi har alltid de rätta svaren, vi vet hur man tröstar någon, lyfter någon och får någon att skratta mitt i eländet. Vi är så fruktansvärt bra !! Men.... vem är jag ???

som gör att en del som ex växer upp med alkoholmissbrukande förälder själva blir alkoholister medan en del ”bara” blir medberoende? Och för den delen så vet jag människor som haft missbrukande föräldrar som varken är drabbade av det ena eller det andra! Är vi olika motståndskraftiga på nåt sätt? Om man ser till mitt ex så skyllde han nästan sitt missbruk på att han vuxit upp med en far som söp! Hans syskon däremot hade gjort ett aktivt val och drack inte! Så det har nog lite med sårbarhet och inre styrka att göra om man kan stå emot och vara medveten!

har precis börjat, min vilja till insikt i ” varför har jag gjort alla dessa destruktiva val” är också i sin linda.
Jag kan också svara ja... mammar , definitivt.... Tar på mej att lösa andras problem utan att ha blivit ombedd.. absolut.... lever med och igenom en missbrukare... japp...
Att gå tillbaka och söka svar på min ” smärta” är inte ett alternativ. Jag vill inte straffa hens familj , vilket blir resultatet.
Det kostar för många människor för mycket sorg.
Men för att se något positivt : jag börjar, vid 55 års ålder, förstå hur allt har påverkat mej och jag ser inte längre mej själv som ” mindre värd” !!
Tack, du kloka kvinna ?

till dig själv och kanske till någon annan.
Är mitt missbruk medberoendet?
Det kan bara du svara på.
Men i mitt fall så är det så.

Jag har också alla förutsättningar i min barndom och har stolt deklarerat att jag minsann inte är beroende av substanser.

Men mitt medberoende och också mitt arbetsberoende och delvis relationsberoende är lika tunga stenar som själva drogerna.
De botar på samma sätt.
Ger utdelning och belöning på samma sätt,om än inte med lika destruktiv utgång.

Och när det i mitt fall blev uppenbart att jag lika mycket som alkoholisten har en beroendementalitet så föll min pollett ned.
Och jag började jobba med mig själv.
I början utan någon riktning eller styrfart eftersom mitt jag hade försvunnit helt på vägen.
Ett mödosamt arbete började med att släppa taget om alla mina beroenden och jag trillar ofta dit.
Men jag har börjat känna igen det i min kropp och min själ.
När mitt jag förmörkas och jag liksom förblindas av det som händer med mina medmänniskor och som jag låter påverka mig så vet jag.

Att nu har jag gått in i medberoendedansen,trots att ingen bjudit upp mig.
Jag har bjudit upp mig själv och kan inte alltid trassla mig ur.

Där har alanon gett mig en massa värdefulla verktyg som inte alls är svåra,men väldigt knepiga att hålla fast vid.
Jag har några "slagord"
Mammar,mästrar eller manipulerar jag?
Försöker jag få min vilja fram?
Försöker jag påverka en annan människa att tycka som jag osv.

Oftast har jag blivit tvungen att svara ja och det är inte roligt..
Men när man orkar och kan så är det bra frågor att ställa till sig själv.
Och sen nästa steg.
okej..hur gör jag istället.
Och det är också en lång väg att gå.
Men sakta har jag hittat mitt sätt att agera och tänka som gjort mig friskare och friskare.

Och du gör precis som du vill i ditt liv.

Det är en spännande och jobbig resa..

vet jag exakt vilken smärta det handlar om. Trauma i barndomen där han miste sin mamma. Pappan utvecklade alkoholism osv osv.....
Men ...... vad är det som gör att vissa inte kan hantera smärtan och andra kan? För om du tar två personer med exakt samma upplevelse så hanterar de det på två olika sätt .
Jag kan , utan att kunna eller vilja berätta här, påstå att jag har alla förutsättningar ( enligt den teorin) att vara fullt utvecklad missbrukare . Men...... det kanske jag är? Mitt missbruk är medberoendet ??

... vad den här videon fick poletten att trilla ner!!! Den är på engelska men hoppas att den kan hjälpa någon ändå! För att sammanfatta det hela så menar han att alla typer av missbruk grundar sig i smärta (fysisk eller psykisk smärta spelar inte någon roll, det bearbetas i samma del av hjärnan) så istället för att ställa frågan "varför ett missbruk?" så bör vi ställa oss frågan "varför en smärta?" Vad har hänt mig som gör att jag känner en tomhet som jag måste fylla med något, en smärta som jag inte orkar känna?

https://www.youtube.com/watch?v=66cYcSak6nE

Har funderat mycket kring det där med alkoholen det senaste (som ni ju märker, haha!) och jag har också undrat varför den är så vanlig och tillåten när det egentligen är ett gift. Och att man dessutom blir sedd som konstig och knepig om man INTE dricker?! Men det verkar ju som att det håller på att vakna en motrörelse, unga väljer tydligen bort alkoholen mer och mer. Även initiativ som "Sober October" sätter ju också fingret på att detta är ett problem. Se tex klippet från nyhetsmorgon:
https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/doktor-mikael-dissar-förklaringen…

Så, varför reagerar jag som jag gör? Är jag en moraltant som inte vill tappa kontrollen? Hatar jag alla som tar sig ett glas vin till maten? Självklart inte, men jag tycker det är dags att vi börjar ifrågasätta vems rättigheter vi ska prata om här. Den vuxnes rätt att fly en vardag som tydligen är så jävla illa att man måste kröka till med jämna mellanrum, eller barnens rätt att få ha trygga vuxna runt sig? Jag tror även att man lurar sig om man tror att det inte märks. Jag kunde se (och känna!) så fort exet druckit en enda öl, det händer något med ögonen.

Jag tror även att det finns en stark industri bakom detta, helt klart. Man skulle nog kunna bli konspirationsteoretiker för mindre.

Urstark, nja... idag har jag mest gått omkring och tyckt synd om mig själv. Saknar ju karlsloken trots allt, det var ju inte bara dåliga dagar. Men jag kan inte offra det jag står för. Vill leva i en sund relation, annars får det vara.
Kram tillbaka!

Håller med dig, alkohol precis överallt i detta samhälle numera! Kan inte vara lätt för en alkoholist som vill sluta dricka, fallgropar och lockelser överallt! Har gjort en egen ”aktion” mot alkohol-branschen! Dricker inte alls! Man skänker pengar till Fuck-cancer och annat men finns väl inget typ Fuck-alkohol vad jag vet! Så min variant är att inte gynna branschen med en endaste drucken droppe! Så många människor som alkohol skapar lidande för, hemskt! En kompis till mig har en teori om varför drogen alkohol inte är förbjuden: många maktfulla människor är alkoholister och ”jobbar i egenintresse”! Kan vara sant ? Heja dig, Du verkar urstark! Kram

Detdär låter som en bok jag behöver läsa, tack för tipset ?

Och ja E-type en sommarkväll är alltid kul ;)

Det du säger.
Jag minns när mitt exs dotter då vuxen frågade mig efter en kväll när hon släpat hem full pappsen att gå i säng.
Då satt hon sig bredvid mig och frågade,men hur mår du?
Jag,jag mådde ju utmärkt!
Men någonstans slog ju hennes ord rot.
Jag var så förblindad i min sjukdom och att långsamt väcka insikter eller käftsmällar kan fungera.

Jag läste i en text att vår förnekelse som vi ägnar oss åt är det som hjälper oss att överleva.
helt enkelt skyddsmekanismer som går igång för att vi inte ska duka under.

Men att våga lyfta lite på slöjan i början.
Våga se och acceptera de värsta övertrampen man håller på med och kanske ha en inre vilja till förändring kan vara en väg att gå.
Att konfronteras med den rena rama sanningen är ibland för tufft.

Men vi är olika hårdhudade och motsåndskraftiga mot det som alla andra ser klart som korvspad.
Vårt beteende är inte friskt,inte vårt tankemönster eller våra fria fantasier att det faktiskt någongång måste bli bättre då vi ju faktiskt offrat si och så många år,svett och tårar osv.

Vi kan helt enkelt inte acceptera att det kanske faktiskt inte alls blir bättre,utan sämre då alkoholism är en progressiv sjukdom som mycket sällan kan hävas till ett normalt drickande.
Att den enda vägen för de flesta som druckit alltför mycket och hamnat i ren och skär alkoholism helt enkelt måste ställa undan flaskan för gott.

Och vi som anhöriga helt enkelt måste släppa taget,sätta oss med armarna i kors och bevittna eländet eller dra oss undan.

Men så länge vi kämpar,håller fanan högt och faktiskt försöker hjälpa vår alkoholist att se vår kärlek vår omsorg och lyssna på våra predikningar och böner.
Så länge när vi också vårt eget hopp att inte allt är förgäves.
Att vår dröm om det gemensamma bättre livet ska bli verklighet.
Och där någonstans tappade i alla fall jag styrfart på mitt eget liv.

Jag vet att jag generaliserar.
Det finns de som druckit åt fanders för mycket och som på något sätt lyckas få till ett normaldrickande,eller måttligt drickande.
Men de är få.

Förlåt rymmaren att jag kidnappade din tråd..
.

Jo. Och det som fungerat bäst för mig på det här forumet har varit när folk mer eller mindre tvingat mig att se det SJUKA i mitt beteende, så att jag varit tvungen att konfrontera det.

Att inför sigsjälv besvara "varför snokar jag i hans skåp" - eller för den delen "varför köper jag sprit åt en missbrukare" med "för att jag är sjuk" är lika mycket cop-out som när alkoholisten säger "för att jag ÄR SÅ HÄR" när man frågar varför den dricker.

Om man kan se VARFÖR man gör saker så har man en bättre chans att förhindra att det fortsätter. Självinsikt, och hela den biten.

Eller ja...Det fungerar saaaakta, men någorlunda säkert för mig - även om jag får erkänna att det sved utav bara fan i början; den berömda "offerkoftan" åkte på, och "varför anklagar de MIG för att styra, och omyndigförklara, och ta ifrån honom valet - ser de inte hur GOD och självuppoffrande jag är?!"
Men sedan sjönk det in.

Det är lite det jag tror är första steget. De är sjuka. Vi är sjuka. Och bägge sjukdomarna verkar ha oändliga mängder av självbedrägeri i mixen.

Jag är som sagt inte i mål än. Det kommer - i mitt fall - sluta med att antingen bestämmer han att han Vill fortsätta som innan, och då lämnar jag honom - eller så kommer han lyckas med nuvarande målet att "inte missbruka" och i såna fall fortsätter vi.

Men ja. Jag tror fortfarande att man faktiskt måste försöka vara ärlig mot sig själv, och inte bara nöja sig med "Jag är sjuk" - men jag kan ha fel. Det begriper jag med.

På sitt sätt.
Du kanske är det på ett annat?
Vi alla som är runt en beroende människa underlättar på olika sätt att de tillåts dricka eller att vi förminskar oss själva för att det inte ska bli bråk,eller eller.
Så något som för dig är lätt att motstå anthraxia är kanske svårt för en annan och tvärtom.

Alla vi som är anhöriga vet oftast mycket väl att vi gör fel,men vi förmår inte ändra beteendemönster.
Precis som alkoholisten som vet,men inte förmår att bryta.

Därför det också kallas medberoende,man får sjuka beteendemönster som inte bryts tvärt utan sakta måste monteras ned och släpas fram i ljuset.
Först då kan vi ju acceptera att vi handlar felaktigt och kan göra något åt det.
Om vi vill och är beredda på den förändringen.

Du berättar om din sambo där alkoholen tar allt större och större plats i hennes (och ert) liv. Du har försökt nå fram och påverka henne men tvivlar till och från på om du har rätt att, som du skriver kräva nykterhet. Er relation, din mående och säkert hennes mående påverkas. Samtidigt är det hennes val om hon vill göra en förändring. Du gör de du kan för att påverka men har nu hittat hit som ett led i att söka stöd i detta, det bryter ner dig och det låter som du är medveten om att du behöver ta hand om dig själv oavsett hur hon väljer att göra i slutändan med alkoholen.

Kanske var det ett väldigt stort steg att skriva här. Oavsett kräver det ofta mycket mod och kraft att göra det, nu har du gjort det och ett steg är tagit! Bra gjort!

Om du vill starta gärna en egen tråd, där kan du skriva och berätta och det kan bli lättare att följa dig och ge dig stöd här på forumet. (genom att klicka uppe i högerhörnet).

Igen, varmt välkommen hit!

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hittade två texter som tilltalade mig nu när jag sitter här och förbannar den romantiska bilden vi har av alkohol. Det är ju ingen ände på hur många bilder av rosé i solnedgången som folk delar just nu. Ni som läst hela min tråd vet att mitt förhållande brakade när jag insåg att jag höll på att släppa in en riskmissbrukare i mitt och dotterns liv. För mig är mitt barn mitt allt, aldrig att jag skulle utsätta henne för att behöva bo under samma tak som en vuxen som måste dricka vardag som helgdag. Hon kan inte välja, det kan jag. Jag valde även bort för min egen skull, jag vill umgås med någon som verkligen vill möta mig på riktigt, inte med ett filter av alkohol emellan.

Hur som helst, jag läser en bok som heter "Handbok i att misslyckas med allt" av Stefan Ekberg. Det är en bok om hur man sabbar sitt liv lätt och enkelt. Under kapitlet "Din kropp och själ - det är bara något som katten har släpat in" har han en liten kort text om alkohol där han skriver följande:

"Kröka mer
Det finns ju en laglig drog som är väldigt lättillgänglig - alkohol. Systembolaget hjälper ju också till genom att ha kvällsöppet flera dagar i veckan. Se till att du hanterar ditt alkoholintag ovarsamt och oansvarigt för att få maxeffekt. Bli aspackad regelbundet och njut av de omedelbara effekterna som att kräkas, få minnesförlust, baksmälla och förlora fler och fler hjärnceller. De långsiktiga effekterna är bra de också: leverskador, synproblem och en för tidig död kommer som ett brev på posten. Om du är man, så kan du skaffa ett härligt potensproblem också.
För mycket alkohol kan få fantastiskt dåliga effekter om man ger sig sjutton på att fastna ordentligt.
Man kan förstöra sig själv, sin familj, bli av med jobbet och bli sjuk - allt i samma fantastiska rörelse. Fråga bara de 764 000 svenskar som är beroende av eller missbrukar alkohol - eller varför inte fråga ca 400 000 barn med alkoholiserade föräldrar hur de tycker deras tillvaro ser ut? Det räcker med att du blir lite packad varje fredag och lördag för att dina barn ska bli nervösa för att det snart är helg igen, så kör på. Ge ungarna något att prata med sina terapeuter om i framtiden."
Ibland behöver man en käftsmäll i textform...

Även Johan Cronemans krönika "Problemet med alkohol är att den fungerar så jäkla bra" i DN är läsvärd!
https://www.dn.se/kultur-noje/johan-croneman-problemet-med-alkohol-ar-a…

Och nu... E-Type! ;)

Fast du har ju egentligen inte brutit med den här människan? Du sitter ju lika insyltad som innan?

Säg nej när han vill ha sprit. Se vad som händer. Då ser du ju om det är dig eller dina pengar han vill ha kontakt med.

Och, allvarligt talat, jag inser att det är svårt - det gör jag - men om människans problem är att han är alkoholist, varför uppmuntra det genom att förse honom med hans drog?

Det här är inte retoriskt frågat. Det är en riktig fråga, som du nog måste besvara iallafall för dig själv; varför hjälper du honom supa? NÅGON kommer säkert göra det - men varför gör DU det?

Jag tänkte på två andra saker; Om du märker att han ”surnar till” i sms till dej och barnen så blockera honom på telefonerna, det är så enkelt att göra och enkelt att låsa upp så då slipper ni läsa dumheterna. Jag kan tänka mej att även om han ber om ursäkt till barnet/barnen efteråt så finns det fortfarande kvar och gör ont, blockerar man så slipper de och du att må dåligt av det. Berätta gärna för honom att ni inte accepterar det och att han kan skriva hur mycket han vill, ni får inte sms:et. Min mans dotter gjorde så i ett halvår när hon inte orkade med sin pappa. Hon höll kontakten med mej istället. Otroligt effektivt på honom iaf!!
Gällande pengar, se först och främst till att du och barnen har det bra och vad ni behöver under månaden. Kanske du inte ska låna ut just pengar till honom? Behöver han mat och nödvändigheter så kan han ju få just det viktigaste inhandlat men inte pengar för du vet ju var de går...
Återigen lätt att säga svårare att genomföra..... Ta hand om dej och dina barn ?

Som klarat att bryta upp.
Sen hänger kanske det dåliga samvetet kvar att du lämnat.

Du har nu hjälpt en sjuk människa i en beroendesjukdom att få tag i den medicin som lindrar.

På något sätt är det ju helt logiskt.
Varför skulle man inte göra det?

Och samtidigt vet man ju att det är medicinen som gör att man aldrig blir frisk.

Jag tycker du ska krama om dig själv för den bedrift du gjort.

Sätt dig sen ned i lugn o h ro o h skriv ned vilka triggar som är värst.
Dvs vad som är svårast för dig att motstå.

Läsa elaka sms
Låna ut pengar.
Köpa alkohol.

Sen tar du kanske en av dom om det är svårt.
Eller två om de är lätta.

Sen ger du dig den på att inte göra detta på minst en vecka.

Sen tar du nytt beslut nästa vecka.

Sakta kan man då lägga till bättre och friskare vanor.

Fördelen nu är ju att du sitter i skyddat bo och kan se när det blir tokigt.

Du har min medkänsla... Jag är på andra sidan, dvs den som är beroende, men jag vet en del om att vara i ett destruktivt förhållande där man inte får sina behov tillgodosedda. När jag läser dina sista inlägg (har inte läst hela tråden) tänker jag spontant att "det är väl bara att bryta kontakten och låta bli att köpa akohol". Men, vet att det inte är så enkelt... Styrkekramar till dig idag!

Inser att det är många med mitt problem vilket gör att jag vågar och orkar be om hjälp och stöd.
Min sambo har uppenbara alkoholproblem men det är omöjligt att få henne att inse det. Trots otaliga svek och bråk händer inget och jag har sakta brutits ner till en sorgsen, arg person med extremt dåligt själförtroende. Kvinnan jag älskar väljer alkoholen framför oss. Hon har mycket obearbetat sen bardomen som hon själmedicinerar med främst alkohol och alltid under socialt accepterade situationer. Semester, fest, helg osv. (Jag har bara kul! Vad är det för fel med det!?!)
Svikna löften, möten, planer. Tillit som raseras och känslor som såras.
Gång på gång ångrar hon sig, gång på gång återgår hon till drickandet.
Det har gått så långt att jag börjar tvivla på min rätt att kräva nykterhet och respekt i att visa avhållsamhet. Är det jag som är för tråkig? Tramsig? Missunsam? Naturligtvis inte, men det är vad mitt själförtroende förmår sig till just nu.

Men nu är det tillbaka till det kaos som varit,,,,, lånade snällt ut pengar idag som raskt omsattes till viss del i ”butiken”. Trevliga sms fram och tillbaka under kvällen tills det plötsligt börjar komma sms med en bitter och arg ton i..... och pang är man tillbaka dit man önskade att man inte var. Sitter nu med mobilen i lägenheten och gör mig redo för nästa sms som ska komma och vad det kommer att stå i det. Tar det aldrig slut!?!