Senaste kommentarerna i forumet

Och det är absolut inte ett skit du kan göra för att påverka honom när han nu inte vill lyssna!
Man mår så in i benmärgen dåligt och skulle helst vilja ta kalas ,gäster o gubbe o skicka till yttre rymden....
Det som är värst tycker jag är att personen i min kropp det är inte ”jag ”utan det är något som intagit mej. Där är man på helspänn och önskar att hela kalaset ska vara över innan det ens börjat bara för att man inte vill det ska hända något medan”jag” tycker om kalas och gläds åt att alla trivs och mår bra..... Försök att vara dej, försök att ha en trevlig dag! Strunta i om han gör bort sej, det kan han skämmas för själv !!
Kram på dej tösabiten ??

Jag lider med dig när jag läser dina ord.... och tyvärr känner jag igen mig i så mycket av det du skriver! Och oron man har hela tiden över vad som väntar runt hörnet, saker som de har sönder (och undanflykterna, -TV:n var så gammal så den behövde bytas, det var väl lika bra att slänga en oöppnad ölburk i den så den sprack).
Hoppas du får lite lugn och ro, och kan hämta andan. Man mår så dåligt över att behöva ha dessa känslor pga en annan människa! Kram till dig med hopp om en bättre dag❣️

... för era fina ord! Jag känner mig allt annat än stark just nu, bara ledsen, förvirrad och arg. Så j-la lömsk den här drogen är, så lätt det är att bli medberoende! Och så mycket skam man känner! Det är ju helt bisarrt, JAG känner skam för att min partner (eller ja, f.d. partner) dricker?! Hur skruvat är inte det?! Så mycket tid som gått åt att försöka kämpa emot magkänslan, att bortförklara, att känna sig som en moralkärring, att blunda och försöka intala sig att allt är normalt. "Oj, har du druckit så mycket så att du kräkts framför dina barn?! Jaha, du drack vinet för fort på tom mage, jamen då så! Då var det ju ok! Vem är jag att döma, alla har vi väl gjort fel och misstag!" Ja jösses, vad säger man.

Kram och tack snälla, snälla ni för att ni tagit er tid att läsa det jag skrivit, och dessutom svarat! Det har varit så oerhört värdefullt att ha er därute, att få bekräftelse på att jag tänker rätt! Till Morgondag, jag hoppas att det går bra för dig! Jag tycker det är helt fantastiskt med detta forum där man kan få läsa berättelser från "båda sidor" och försöka förstå hur andra har det. Varje dag är en kamp både för den som dricker och den som är medberoende, det står helt klart. Jag undrar hur mycket mer skada som alkoholen ska tillåtas göra?! Läste att en miljon (en miljon!) svenskar dricker så att de ligger i riskzonen, det är ju helt sanslöst! Men det finns ju knappast någon politiker som skulle våga göra något, det vore ju rena kamikaze-projektet. Vi "behöver" ju vår kära nubbe till sillen, proseccon med tjejgänget, biben på semestern, ölen till fotbollen osv osv. Förrädiskt är vad det är!

Till sist vill jag bara ge ett boktips som öppnat mina ögon fullständigt, Allen Carrs "Äntligen full kontroll - lär dig behärska ditt alkoholintag". Den vände verkligen upp och ner på allt jag tänkt om alkohol. Vi är alla flugan som kan fastna i den köttätande växten...

att verkligen göra ett val och hålla på din gräns runt dig och din dotter! Känner igen mig något oerhört i det du skriver om ert första år tillsammans! Jag drogs också med i ”mysgrejen” med sena vinkvällar i början! Helt slut blev man och avvek från vad man själv tycker är normalt och sunt! Blandade tyvärr ihop känslomässig berg- och dalbana med passion! Rusta dig för eventuell verbal övertalningskampanj! Precis som du drog jag i handbromsen efter ett år! Tyvärr litade jag inte på mitt eget omdöme och magkänsla utan fortsatte ytterligare ett år! Allt blev bara värre och mer destruktivt! Stå på dig nu även om han försöker manipulera och skuldbelägga dig! Som sagt väldigt starkt av dig! Kram

.. av dig, imponerad. Läser här ibland trots att det är jag som har problem med alkohol. En hel del av de som har problem med alkohol och blir konfronterade är experter på att få omgivningen att tvivla på sig själv. Manipulerande, lögner och förträngning är en del av sjukdomen/beroendet.

Du valde livet och friheten, något som du och din dotter kommer att tacka dig för många gånger.

Idag tog jag snacket och tja, det gick väl som förväntat. Mannen ifråga ser inga som helst problem med att han dricker som han gör. Hans definition av en alkoholist är någon som ligger på en parkbänk och där är han ju inte. Jag gjorde det klart för honom att jag inte kan fortsätta träffa honom om han ska dricka som han gör och hans respons var att jag borde äta antidepressiva för det är ju helt klart min barndom som gör att jag mår dåligt, inte att han dricker. Särboskapet flög med andra ord ut genom rutan... Känner mig på ett sätt fullständigt fri och lugn men samtidigt börjar ju tankarna mala. Är det mig det är fel på? Ska jag käka antidepressiva kanske? Överdriver jag, är det hos mig felet ligger? Har känt mig som Dr Jekyll och Mr Hyde det här året, har aldrig varit med om en sådan känslomässig berg-och dalbana! Samtidigt inser jag att mycket av min ilska har berott på att jag försökt fejka att allt varit bra. "Klart att man ska dricka vin på en tisdag, slappna nu av lite, man lever bara en gång, var nu inte så präktig, carpe f***ing diem, vad spelar det för roll att jag håller på att somna på jobbet, klart jag ska ha ett glas till, oj är klockan redan 23?!" osv, osv har jag försökt intala mig. Nej, det här var sista gången jag försökte bruka våld på mig själv, aldrig mer låter jag rädslan för att vara ensam göra så att jag lever ett låtsas-liv. Jag tackar Gud att vi aldrig hann flytta ihop och jag kommer aldrig mer låta en "kärlek" få mig att glömma vem jag är och vad jag står för. Tack igen, Nordäng 67! Utan ditt svar hade jag kanske fortsatt leva i tron att jag skulle kunna "omvända" en karl som inte vill bli omvänd.

Inser när jag skriver detta att han verkligen VILL att det är mig det är "fel" på för då behöver han ju inte ta tag i sitt drickande. Lättare att skylla på ett "hysteriskt fruntimmer"...

Jag känner igen signalerna. Min hjärna går igång på hjärta smärta och självförstörelse.

När jag var liten försökte jag sluta äta när mamma var elak.
Jag ville att hon skulle SE vad hon gjorde med mig.
När min första kille rökte på ville jag jämföra hur jag inte ville att han skulle göra illa sig själv, på samma sätt som han inte ville att jag skulle göra illa mig. Så jag skar mig.
Men det hjälpte såklart aldrig.
Därefter har jag druckit, rökt, och gjort minst lika idiotiska val som mina idiotiska partners gjort genom åren.
Sårar ni mig ska jag förstöra mitt eget liv så att ni iallafall kan se hur ont det gör på insidan.
Och så har jag låtit mig falla ner i träsket.

Du dricker. Jag käkar piller.
Se vem som ger sig först.

.. men idag är jag vuxen.
Jag vet bättre.
Dock ett vuxet barn. Så mönstret sitter kvar. Om så bara i huvudet.

Jag vet att all hjälp är ett telefonsamtal bort. Jag har alla självhjälpsböckerna i bokhyllan.
Jag har varit nattsvart förut och mina förutsättningar idag är mycket bättre.

”Det ska aldrig få hända mig”.
Jag håller ett vakande öga på mig själv.

då är man väl tillbaka här igen, har varit här inne och läst men inte skrivit något själv. I torsdags så var jag iväg med honom och hans vänner och åt ute..sedan ville alla fortsätta "festen" på själva restaurangen var det hur mysigt och bra som helst, även fast alla drack..men han var under kontroll. sedan skulle de på efterfest. jag har aldrig under min tid med honom gått på efterfest för jag vet att det är där han flippar...jag bestämde mig för att gå med bara för att se vad de är de gör som är så jävla viktigare än att sköta sig. Jag var i chock. folk satt drack och knarka tills klockan var sju på morgonen och då drog vi ändå dit vid 1 ??? jag har aldrig sett något sånt. en helt annan jävla värld. och där satt människor som är högt uppsatta advokater politiker mm... alla satt och knarka ju? det värsta var ändå att han var den som var HELT väck och borta..jag satt ändå och försökte hålla mig t de få som inte påverkade och försöka liksom ändå vara där..det värsta var att alla hans vänner där var medvetna om hans vanor..de gömde tom spriten för att de inte ville att han skulle flippa totalt? men vaför går man ens med o dricka med honom från första början då ? försöker fortfarande förstå vafan de va som pågick...börjar ju tro att verkligen ALLA som bor i denna lilla håla håller på...

Ja den kvällen var igår kväll. Idag är jag helt lamslagen, ledsen, arg, besviken. Jag har helt enkelt inte ord kvar. Min man har fyllt 50 och bjöd igår hem sin syster och svåger och ett annat par som vi umgås lite med. Ingen vet något om min mans alkoholvanor. Jo innerst inne vet de en del men inte att det är så illa som jag tycker. Vilken fylla min man bjöd på. Är så glad att det var hans släkt. De behöver inte jag skämmas inför, det får han göra själv. Han pratade sådan rappakalja och bråkade med alla och lyfte fram hur bäst han var och att alla vi andra var sopor. Jag menar 50 år, man skulle tippa på 25 år.... Jag gick och lade mig så fort tjejerna gick hem för jag ville inte bli ensam med min man när han var på det humöret. Det hade garanterat blivit bråk. När jag kom upp i morse så var det glassplitter över hela altanen. Han hade slagit sönder sin fina dyra present som han fick av mig i present. Jag kan inte uttrycka mig för hur ledsen jag blev. Dels att man lämnar det så, vi har hundar som sprang rakt in i glaset i morse, men dels för att han alltid förstör saker på fyllan. Varför inte låta bli att röra saker när man är full? Jag körde upp honom för att städa i morse för mina föräldrar skulle komma hit på fm. De vet inget om hans alkoholvanor. Därför har jag inte kunnat säga något om vad jag tyckte om hans fylla igår, hans beteende mot våra vänner och hur ledsen jag är över den sönderslagna presenten. Sedan mina föräldrar åkte har han undvikt mig för han vet vad jag ska säga. Risken är att jag laddar för länge och att allt kommer ut fel bara för att jag är så arg. Imorgon har han kalas för min sida släkten. Hoppas han har vett att bete sig annars vet jag inte vad jag gör. Då kommer jag absolut berätta för mina föräldrar vad som pågår. Nu vill jag inte oroa dem. Jag vet helt enkelt inte om jag fixar detta längre. Jag är inte redo att lämna än, men f-n vet vad jag säger och gör nu. Jag orkar inte detta mer.

Samtidigt som jag vet att bakslag kan komma fortare än man hinner tänka tanken.....
Fd sambon bjöd på söndagslunch idag, jag och barnen var där och vi satt gemensamt och åt och pratade som en riktig familj, så där som vi borde gjort men det kom andra saker mellan istället. Känns skönt om vi kan hålla det på den här nivån i framtiden. Men som sagt så är kampen långt ifrån över! Kram till er alla som kämpar på runt om i landet/världen.

Jag har varit i stugan pålandet i helgen. Igår kom "grannpöjken" ( ja här pratar vi riktiga bonn-landet) in en sväng, vi har aldrig träffats förr, en lagom rund man i sina bästa år (fem år yngre än mig, visade det sig) Han ville diskutera markgränsen inför en avverkning, men vi hade mycket mycket mer att prata om. Bla kom det upp en händelse när min man var riktigt svart-full och gjorde bort sig i byn. Jag kände inte att jag hade anledning att skydda honom utan berättade lite kort att jag lämnat honom pga alkoholismen etc.
Idag efter mark-syningen bjöd jag på en kaffekopp (det hör liksom till) och vi hade fortfarande massvis att prata om. Han, som har en sambo, sa att "Du får väl skaffa dig en karl som hjälper dig här i stugan" och jag svarade att "Det är ju inte så lätt i min ålder" Då sa han ungefär såhär: " Du är ju så fin och det är ett dåligt öde när man inte är fri. Och nu ska jag nog gå!"
Och så bara gick han, mitt i kaffet! :D Och man riktigt kände hur det vibrerade i luften av känslor och outtalde ord.......

Tja, vad säger man? Jag hade nog själv tänkt ett och annat men är lite segare i starten (tyvärr inte när det gällde min man...) och han har ju sambo och jag är skör och inte färdig med förra relationen och vi känner ju inte varandra och ....... :P

Men lite uppmuntrande var det ju. Eller ganska mycket faktiskt!!!! :D

Vilka bra råd :)

Ja det här med att åskåda börjar komma mer och mer, jag kan redan nu säga att ju mer jag släpper på kontrollen över hans drickande ju mer får jag tag på mig själv, hur jag mår och att känna att jag ska ha kontroll på mig själv.

Att jag nyligen satt en markering på spritflaskan var att just se vart han står i ärlighet. Att vänta in att nåt ska ske såg jag fortare nu. Samtidigt så blir det ett kontroll behov som jag mer och mer måste släppa....

Det här med att inte ses om han är full osv har tagit en ny vändning och det känns också rätt mot mig sj. Det som är tufft i vår situation är att vi bor ihop. Hade varit bättre om vi bodde på skillda håll

Känner så väl igen mig. Det är som om jag hade skrivit det där själv för kanske 5-10 år sen. Jag har alltid tyckt att han drack för mycket men tänkte "vem är jag att säga vad som är rätt och fel". Lät honom vara den han är. Såg hans drickande mer som ett öl-intresse. Sen fick vi barn... trodde att alla drog ner sitt drickande då. Vem dricker när man har hand om sina små barn? Men min man fortsatte dricka som tidigare. Efter bråk och kris så drog han ner sitt drickande. Trodde jag. Det visade sig bara att han börjat gömma vin och öl.
Nu sitter jag här med 2 barn och en man som dricker precis som att han inte hade några barn. Men han är absolut inte beroende, säger han. Han väljer att dricka, det är den han är, den han alltid har varit. Om jag har problem med det får jag gå till en psykolog. Han säger att han visst dragit ner sitt drickande och att han är en jättebra pappa. Att det är jag som har kontrollbehov och en skev uppfattning av alkohol eftersom jag vuxit upp i ett hem där det INTE dracks.... Känner du igen dig? Visst är det nästan läskigt hur lika vi beskriver det.
Idag när jag sitter här kan jag önska att jag hade lämnat honom, skaffat barn med någon annan. Men jag älskade honom så djupt då, innan barnen. Hade nog tänkt i resten av mitt liv att jag begått ett misstag om jag hade lämnat. Men vad jag känner mig låst idag! Lämnar jag, blir jag av med barnen på halvtid. Kommer missa halva deras liv. Plus traumat för barnen att gå igenom en skilsmässa. Barnen kommer vara själva med en påverkad pappa halva sitt liv utan tillgång till en nykter mamma. Så jag stannar, med en man som jag älskar mindre och mindre samtidigt som jag blir mer och mer präktig som kompensation. Jag hatar det.

Sedan jag gick in i denna dvala av sorg och tankar angående allt med oss.
Nu vill jag vidare. Nu vill jag tänka om.
Vill ha det normalt mellan oss. Vill skratta, hitta på något, mysa, kramas eller bara netflixa.

Nu funderar jag på om det är min pmds som spökar igen. Allting en dip innan ägglossning. Alltid ett helvete tre dagar innan mens.

Konkreta fakta, om jag ska försöka vara dbt-beskrivande och inte känslomässigt engagerad:
Han dricker måttligt jämfört med hur hab druckit när han var yngre. Och jämfört med hur vi båda drack när vi träffades. ”Festade”. Våra early twenties..
Idag dricker han mer än vad jag gör.
Jag tycker inte om att min partner dricker på detta sätt då jag är uppväxt med en missbrukare.

Vem ska lära sig leva med vem?
Vem ska ge vika?

Då bottnar frågan i ”vad som är normalt”.
Eller spelar det ingen roll alls.
För faktum är att jag hellre sett mindre av alkohol i mitt liv.

För tänk om jag har fel.
Tänk om jag inte alls lever med en framtida alkoholist. Tänk om han inte alls är dömd i förtid. Tänk om jag dömt ut honom för att slippa bli sårad. För att kontrollera.
Precis som jag förr i tiden dömde ut mina partners att de skulle bedra mig och letade tecken på detta.. allt för att slippa bli överraskad.

Tänk om jag skyller på alkoholen för att det är konkret. Det har en anledning.
En quick fix.

Känns som att jag leker arga leken i mitt hem och båda är lika tjuriga.
Inget känns normalt och ändå känns det som att dessa tankar kidnappat min hjärna förr i form av just pmds.

Jag släpper det för en stund.
Ger mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, litar på att jag har mod att förändra det jag kan och inväntar förstånd att inse skillnaden.

sannolikhet rätt, som vanligt, Anthraxia ?. Jag hade kanske gjort samma sak i omvänd sits.... Som medberoende kretsar ju det mesta kring alkohol och det är väl inte konstigt vänner tröttnar! Det svåra är att säger jag ingenting om det själv då får jag oftast frågan-Hur är det? Svarar jag bra då ljuger jag .....

Så otroligt mycket mod och kraft det finns hos alla oss som samlats i detta forum. Denna söndag vill jag bara säga ” HEJA OSS!” och ge en bamsekram till alla som behöver en ❣️

Citerar:
” Förlåtelse är inte att säga: ”Det du gjorde är okej”. Det är att säga: ”Jag kommer inte låta det du gjorde mot mig förstöra min lycka i framtiden”. Släpp taget, hitta ro, och frigör dig själv.”

Tycker det är ett bra sätt att tänka när det gäller dåliga saker som hänt i det förflutna! Innan har jag tänkt mer att det är svårt att förlåta någon som inte ber om förlåtelse (mitt ex)! Men då går man ju bara här och väntar på något som troligtvis aldrig kommer att hända! Man lämnar över sitt välmående i någon annans händer, någon man dessutom inte litar på! Nya grepp när det gäller taggarna som sitter i mitt hjärta! Önskar er alla en fin söndag! Kram

Nu ska jag inte regna på dig egentligen, men jag Tror att ens närstående blir lite medberoende till den medberoende, typ.
Misstänker att jag är ungefär lika sjuk som min partner, på ett annat sätt. Min lillebror finns där i vått och torrt - fan, när det var som värst ställde han upp och distraherade min pojkvän från att hinna på Systemet de dagar jag helt enkelt inte orkade. Helt sjukt, om jag tänker efter...

Nu går det ju, som bekant, bra för oss också - och då är lillebror mer benägen att påpeka att jag kanske borde göra mig av med min pojkvän.

Ungefär som att alla råd säger att man bara ska prata allvar med "sin" missbrukare när denne är nykter; lillebror stöttar och lyssnar och hjälper när jag är "full" (eller djuuupt inne i negativ period i mitt medberoende) men när jag är "nykter" påminner han mig om det negativa...

Nå. Jag är glad att det går bra - jag hoppas att det håller i sig länge, länge, länge :)
Jag ville bara förklara varför jag tror att ens vänner och familj gör som de gör.

Ha en toppendag!

Vi har haft en skön vecka , maken helt nykter sen i onsdags och jag njuter!! Vi har roligt, skrattar och gör saker tillsammans och vet ni, det är kul att göra saker när man vågar slappna av, när man inte letar tecken hela tiden. T.om så att han igår sa att det var kul att köra bil något han hatar annars ! Nu är jag tyvärr luttrad så jag vet att detta varar inte men jag tänker glädjas så länge det varar!
Jag har varit väldigt öppen om makens problem till mina närmaste och när jag igår berättade för min syster att allt är bra just nu så förväntade jag mej lite glädje tillbaka, för min skull, det enda jag fick var:att du orkar......
Jag förstår på ett vis men inte på ett annat. Det är inte så att jag rapporterar 7 dagar i veckan hur läget är eller gnäller för min tillvaro, det är mitt val. Och hade jag gnällt då hade hon varit väldigt förstående. Varför är det svårare att glädjas med någon än att lyssna på problem? Känns världen lättare om jag vet att någon annan har det jobbigt? Näe, vill inte tro det! Så dagens tips: Är någon glad, gläds med och dissekera inte anledningen!
Ha en skön söndag ?

Jo. Det är det där du har att röra dig med. Han vill inte förändras. Räcker det här livet för dig?

Hej. Så sant det där om att man har mycket tid nu när man slipper oroa sig för supande gubbe. All kraft och energi gick ju åt till ständig oro. Semestertider är ju som du säger det värsta. Folk har fullt upp. Och där sitter man. Men man kommer väl till ro någon gång. Min ex surrar som vanligt runt mig och vill störa och söndra mitt mående. Att stå emot tar massor av energi. Ha det bra så länge ☺

Men för väl någon slags journal för mig själv här så att jag kan se tillbaka nångång i framtiden. Nångång när jag orkar.

Så.
Varit tillbakadragen och tyst ända sedan i förrgår. Lägger mig i gästrummet för att sova. Inte längre någor frågetecken om det, han har fattat poängen.
Ikväll. Efter att ha blivit stärkt av berättelser här på forumet. Och efter att ha läst kommentarer på min egen tråd (tack <3 det gjorde ont, men jag vet att orden måste göra det) så tar jag lugnt bara bladet från munnen och konstaterar
”Jag har trott i fem års tid att du skulle ändra dina alkoholvanor. Nu är jag rädd att jag ska fortsätta tro det i fem, tio eller tjugo år till”.

Låt oss kortfattat säga att vi hamnade på att vi agree to disagree angående ”vad som är nyttigt/bra/okej/ofarligt/inga problem” och vad jag själv anser vara jobbigt för mig. Vi agree to disagree huruvida hönan eller ägget kom först; slutade jag gilla personen eller ogillar jag drickandet?
Så slutklämmen blev då.
Spelar det någon roll egentligen? Om det är ofarligt, om det inte är ”behov” utan vilja som styr behovet av att ta sig en öl, om jag är löjligt rädd och misstolkande.. spelar det någon roll då jag sagt i fem års tid att jag inte tycker om hans alkoholvanor. Att jag önskar att de förändrades och att jag inte vill ha det så.
Spelar det roll om det är ”sån han ÄR” eller om det bara är ”så han GÖR”..
Det är ju vad det är!
Jag mår dåligt oavsett och han ser inga problem med sitt sätt att dricka.

Fine. Det är detta jag får.
Det är detta jag har att röra mig med.

Klandrar jag honom?
Nej inte egentligen innerst inne.
Han har ju förfan till och med rätt.

Han dricker mindre nu än han gjorde när han var tjugo.
Han dricker mognare och dricker sig inte full bara för att han dricker.
Skulle jag träffa någon som var nykterist så skulle jag reagera på att den personen ville störa sig på mina cider som jag tar då och då..

Så vad är skillnaden?!?
Vad hycklar jag om?!

... ett elakt faktum.
Ett elakt och fult faktum att jag aldrig kan glömma. Helt gå vidare, kanske helt förlåta.
Sviter från fyllorna för fem, fyra, tre, år sedan.
Sviter från bråk. Sviter från ord.
Sagda i fyllan, gjorda i fyllan.

Missnöjen i bakfylleångest. Ord i irritation.
Och sen på det en totalvändning som en trevlig lullig alkoholdimma råkar komma ivägen för den annars tråkiga vardagen som så lätt går att kritisera.

Så han dricker mer för att han är olycklig med mig?
Ok.
Fine.
Det är vad det är.

helt enkelt att hålla koll på om han drack, när han drack och hur mycket han drack när han drack, slutade tjata, slutade böna och be! Då blev han förvirrad till en början och försökte starta diskussioner om alkohol, jag påpekade då bara lugnt att han väljer själv om och hur mycket han vill dricka! Jag satte mina egna gränser istället ex lät bli att åka till honom om han var full, la på om han ringde och var full! Kan inte säga att det var lätt, kokade inombords vid mer än ett tillfälle! Men jag fick en annan syn på det hela! Tittade mer med öppna ögon och började förstå att detta var något som påverkade mig väldigt negativt! Och detta något låg utanför min kontroll på ett sätt (jag kunde inte få honom att sluta dricka) men inom min kontroll på ett annat sätt (välja bort)! Tufft och jobbigt att välja bort eftersom det finns en människa bakom alkoholismen, en människa man älskar! Men när den människan inte vill göra något åt sin sjukdom är det hopplöst! Önskar dig styrka att göra val som är bra för dig själv! Kram

Många gånger har jag fått höra vad jag skulle givit för tips och råd, om jag varit min egen vän.

Innerst inne vet man kanske vad man skulle ha sagt.

Min psykolog tipsade mig förut för att ha återkommande check points i fortsättningen. Typ var sjätte månad skulle jag checka av vart jag var i livet, jur jag mådde, vart jag ville och vad jag skulle göra för att nå dit.
Sex månader senare skulle jag checka av igen och om jag visade mig må lika dåligt som vid förra check pointen så måste jag göra något åt det. Ta tag i det. Och ta jobbiga beslut.
Detta för att man inte ska fastna i destruktivitet i flera år utan att märka det förrän man är körd i botten.

Det är lätt att säga, svårt att göra. Lätt att undvika att göra det och bara gneta på.

Maskrosbarn och bra att du skriver av dig! Är också i lite liknande situation som vuxet barn till en psykiskt sjuk mamma! Min mamma har precis varit inlagd på psyk under en längre tid! Skönt och tryggt för oss runtomkring! Hon gör, som din mamma, hotar med självmord så jag vet vilket helvete och skräck du lever i! Jag har lämnat över ansvaret för att leva eller inte leva till henne! Svårt och hårt men ger en själv frid på något sätt! Och det gäller ansvaret för livet som helhet! Sök hjälp för egen del istället för att försöka hjälpa din mamma! Du kan inte råda över hennes val hur dåliga dom än är! Börja gå i samtalsterapi och bearbeta dina upplevelser och också lär dig vad som är ditt ansvar och vad som inte är det! När man växer upp med dysfunktionella föräldrar som man får ta ansvar för flyter andras gränser in med ens egna! Man vet inte riktigt vart man själv slutar och var andra börjar! Försök att lämna över till sjukvården! Backa från ansvar! Och framförallt ta hand om dig själv! Kram