Senaste kommentarerna i forumet

Vilket bra tankesätt att luta sig tillbaka på! Att släppa på kontrollen och skapa frihet i sig själv för att sedan ta ett steg tillbaka och då beskåda vad man har.
”Detta är vad jag får, är det detta jag vill ha?”

Det känns som att jag skulle vela sönder migsjälv i tio års tid dock, innan jag skulle ta ett steg tillbaka och se vad jag har.
Och hur släpper man fri på bästa sätt?

Är det att sluta be om, reagera, påpeka?
Hur stänger jag av min sorg jag känner varje gång jag tycker att en öl för mycket tas fram?

Och det är ett helvete!
Jag känner med dig! Jag är också livrädd.
Livrädd på att hoppas och livrädd för att bli besviken.

Är så tryggt när de är inlagda, då känns det som att någon håller koll.
Jag har önskat mig att något drastiskt ska hända så att det går fort och hon hamnar på hem.. för där vet jag att hon har någon som ser efter henne. Ger henne mat och sällskap. Och så kan jag hälsa på henne, handla åt henne.
Hon skulle komma på fötter i sin sjukdom och hon skulle inte kunna göra fler dåliga val.

Nu står jag nästan där och tack vare självbestämmandet i svensk lag är så stark kan hon skriva ut sig närsomhelst vilket jävla fall som helst.

Känns som att man inte vet om man ska kunna slappna av eller bara förvänta sig det värsta.

Men. Jag tänker..
i din sits kanske tvångsinläggning är ett lättare steg att bevisa på att en insats behöver göras, från kommunens håll.

(Om du orkar) kan du trycka på att hennes missbruk är en uppenbar fara för hennes liv. Lvm är dyrt för kommunerna, varför de inte helst sätter in det. Men med rätt ”hot från socialen” kanske din mamma inser att de kan sätta henne på LVM (och då kan det blir upp till 6 månader, och vartsomhelst i landet) om hon inte går med på att åka på behandlingshem själv?

Det är bra att ta en dag i taget.
Försöka att inte gräva ner sig för mycket, eller hoppas. Ej heller inte hoppas.
En jäkla balansgång hela tiden.
Intala sig nån form av sinnesrobön var och varannan dag.

Och prata om det. Skriv av dig <3

Ingen som har några svar på det där. Det är till syvende och sist bara hon som kan besluta över sitt liv. Men det är ett helvete för alla omkring i de där kaotiska perioderna.

Skippa helt tankar vad som är normalt för det har inget med er relation att göra.

Vårdcentralen vara något kanske! Med tanke på att han har ADHD borde en läkare kunna hjälpa honom vidare med medicinering och samtalsstöd! Bäggedera erbjuds ju på vårdcentraler! Dom kan säkert hjälpa er vidare också! Försök också att ”fånga upp” dig själv så inte allt fokus blir på honom! Du har det ju också jobbigt i detta! Vilket fint stöd du är för din sambo!

Hur kan jag o sambo hitta rätt person som kan hjälpa honom. Beroendemottagningen där vi bor ger endast antabus o vill sätta in adhd medicin. En annan läkare skriver ut medicin men låga doser.

Jag vill att han ska hitta ngn som han kan prata med ordentligt o få hjälp så han har lite stöd. Samt medicinering.

Hej, tack för svar. Semesterresan blev ej av. Kände att de skulle bli för spänt med tanke på att systern skulle va på samma plats i hon vill ej att han får mer chanser. Då han gång på gång ej fullföljer eller tar ett återfall. Han är i kontakt med läkare som ordinerat mediciner för ångest, antisug mm. Men han tycker inget hjälper. De e för små doser anser han. ( kan sj inget om de, men låter konstigt att man ger samma dos till en person på 60 kg som på 95kg) jag ser hur han kämpar o vill verkligen inte ta till ngn alkohol. Nu ska han även börja gå på AA o ge de en chans.

Jag vet ej hur jag ska ställa mig i detta r de gäller att medicinen inte funkar. Att se honom så... Ja va ska man säga. Han kan lixom inte känna lugnet. Han har adhd som diagnos oxå. Jag har tagit i kontakt med kommunen för att få lite dtödsamtal. Men sist jag var där så tyckte ja de kändes sådär. Gav lixom inte så mkt. Har svårt att tala för mig.

igenkänningsfaktor hög när det gäller ge en ny chans och att man själv liksom väntar på att något riktigt dumt skall hända som gör att man lämnar! Grejen är att man flyttar sina gränser lite i taget och ”den där grejen” händer aldrig för då har man redan flyttat sin gräns ännu lite mer! När jag slutade hoppas på förändring och också släppte mitt ex fri i sitt supande så började jag mer tänka ”det här är vad jag får, är det vad jag vill ha”! Jag lämnade eftersom han valde att låta sitt supande eskalera! Han hade svårt att fatta varför eftersom jag hade slutat tjata och kämpa! Han trodde väl att jag äntligen hade anpassat mig men så var det ju inte...

härligt att höra hur du har det! Har tänkt på dig och undrat hur allt har gått! Så starkt och modigt av dig att dra allt i hamn! Kan du vara riktigt stolt över! Det där med arg-brev som du inte postar låter jättebra, ska anamma det själv! Känner också att ilskan väller fram ibland och man behöver få ur sig det tror jag! Tror du kommer få det jättebra i ditt ”nya” liv även om det tar ett tag och landa! Och så har du ju varit smart och hyrt ut ditt hus så du kan ju flytta tillbaka om du vill! Varmt och kvavt är det i detta land och man orkar knappt tänka! Hösten är välkommen i år! Kram

Tack för svar :)

Han hällde ut det sj.
Så nu slipper jag ha det här hemma

Hejsan
Häll ut skiten istället för att sätta märken. Då ser du ju hur mkt alkoholen styr han. Lägg ner, spar din tid, sluta och försöka kontrollera hans smygdrickande. Fokusera på dig själv istället! Om ingen förändring, släng ut både gubben och alkoholen.
Kanske låter hårt, men man kan inte dalta med beroendepersonligheter, stampa i med båda fötterna och ställ krav!
Fridens liljor
Kram S69

Tack för svar :)
En undran bara.....
Du skrev att se till och vara realistisk?
Vad menar du?
Mvh

Tack för boktips. Kram / mt

Idag lämnade jag huset till hyresgästerna, nöjd över att ha "gått i mål" med all renovering och allt annat som skulle fixas för att en ny familj skulle bo där. Så nu ska jag bara bo i lägenhet, och vara i stugan på helger när längtan till landet blir för stor. Hur är det då, det nya livet, utan alkoholisten, i stan? Hett, varmt, kvavt och bullrigt. :) Det har pågått festival, avloppsgrävning, vägarbeten och bränder....... inte tyst en sekund och man måste ha alla fönster öppna för värmen. Ingen vidare start på stadlivet alltså. Jag hade planerat att gå långa prommenader och upptäcka omgivningarna, men har inte ens gått runt kvarteret än. Jag hade planerat att besöka evenemang och museer och utställningar och dricka något alkoholfritt på en uteservering och bjuda hem någon vän eller familjen. Men det är bara kartongkaos och varmt än så länge.
Så jag är i stugan eller ligger på soffan i lägenheten och flämtar. Men det ska väl bli bättre längre fram i höst.
Alkoholisten hör av sig ibland när jag inte hört av mig på en vecka eller så, och han kom ihåg min födelsedag med ett sms det här året. Förra året låg han full i sin bil på jobbets parkering..... han säger att han vill umgås och prata och göra saker med mig men det blir aldrig av. Nästa gång ska jag försöka säga JÄTTENEJTACK, som Nordäng rekomenderade.
Ett annat projekt jag funderar på är att skriva ett arg-brev till honom, ett brev där jag skriver allt han gjort mot mig och hur jag har mått av det. Men inte posta det, utan bara för att få ur mig det. För när jag tar mig tid att känna efter är jag riktigt förbannad på honom.
Samtidigt saknar jag någon att dela tillvaron med, och då saknar jag honom, och måste påminna mig om att att vi aldrig delade någon tillvaro utan levde separata liv och att han inte är intresserad/har förmågan att dela ett liv med mig.
Men nån stans längst där inne finns en gnista hopp kvar................ :/

Sträck lyssnade idag på en ljud bok."En vacker dag lämnar jag honom" Kunde känna igen mig i mycket och får mer förståelse när man lyssnar på andras livsberättelser att läkningen kommer ta den tid man behöver.Och att ärren kanske aldrig försvinner helt om sina hemska upplevelser man har upplevt under många år och som man förträngt.Att jag hade posttraumatisk stress som jag fortfarande lider av i form av att jag har svårt med koncentration,stress och dålig självkänsla. Önskar det hade funnits gruppterapi i den stad jag lever i.Men så tacksam för alkoholhjälpens sida som hjälpt mig att läka bättre.

Kram tillbaka, ledsen medberoende ??
Finns inte så mycket att säga mer än ta hand om dej , låt sorgen ha sin tid men fastna inte i den ! Kram ?

Hej!
Jag har skrivit lite här förut, och kände nu att det var dags att lätta på hjärtat lite.
Det jag fasade för har nu hänt, min pojkvän hittades död hemma i sin soffa för 3 veckor sedan.
Denna envishet han hade, vägrade att söka eller ta emot hjälp.
De sista månaderna var det bara alkoholen som han prioriterade.
Han har druckit i många år, nen jag märkte hur det eskalerade " på slutet".
Vi hade en del planer för sommaren, men det var drickandet han satte före allting annat.
Trots att jag vet att jag har gjort allt för att hjälpa honom så mår jag väldigt dåligt just nu.
Tomheten, ensamheten han lämnar efter sig är enorm.
56 år blev han. Rolig, smart och snygg?var han. 3 vuxna barn, föräldrar och syskon.
Han hade egentligen så många som brydde sig om honom, om han hade orkat och velat ta emot hjälp från oss alla som älskade och brydde oss om honom.
Nu sitter jag här med så många frågor och en saknad som är oerhört stor.
Kram på er där ute!

Att du inte orkar tänka på att bryta upp just nu när livet ”ska börja” är kanske inte så konstigt. Alla vill vi framåt mot våra mål, alla vill vi känna att vi är på väg mot det liv vi vill ha. Det är här du måste tänka en gång till lite längre fram!
Du vet vad som väntar dej om du väljer att fortsätta med din sambo. Ett liv i oro ,ångest och dåligt mående. OM du väljer att pausa ett tag, tänka igenom dina framtidsdrömmar och börja gå mot det liv du egentligen vill ha då har du valt att ge dej själv ett liv som kanske ”kommer igång” något år senare men som blir fullt av glädje och kärlek. Men tänk vad mycket de åren är värda ! Ett liv som börjar imorgon med bråk, fylla och oro låter inte så attraktivt eller spännande.
Lova en sak: blanda inte in barn i det hela! Snälla!! Då är du fast (även om ni separerar) under vääääldigt många år!!
Läs här, här är minst 2 trådar av kvinnor som är mammalediga ..
Jag kan inte råda dej att lämna men jag kan råda dej att vänta och känna och agera efter det!
Kram ?

Alkohol ökar toleransen för sigsjälvt. Fortsätter han dricka kommer han alltså att dricka mer. Att han dessutom saknar självinsikt ALLS... Det låter som att du vill ha barn. Isf måste du nog lämna. Det vore vansinne att medvetet skaffa barn med en missbrukare - och DU ska INTE offra dina drömmar på någon som inte ens inser att han har problem.

Lätt att säga, svårare att efterleva. Hade jag själv fått bestämma så hade jag aldrig träffat min pojkvän. Skillnaden är att min faktiskt vill bli frisk, och OFTAST kan erkänna att han har problem.

Det betyder dock också att jag - trots att jag vet att det är fel - känner ansvar.

Tänk såhär; OM din partner slutar dricka för att DU kräver det - skulle du någonsin våga slappna av? Skulle du våga ta upp konflikter? Skulle du våga göra slut, om det med tiden visar sig att ni inte passar ihop TROTS nykterheten? Utan att vara rädd för att någon du ändå bryr dig om skulle börja supa igen på grund av det?

När jag började skriva här var jag naiv och hjältemodig; jag kunde hjälpa honom, och bara han blev nykter skulle allt bli bra. Jag tillochmed BAD att få slippa rådet "lämna honom" för att jag VISSTE att det var rätt, men VÄGRADE inse det...

Nu ÄR min pojkvän i stort sett nykter; han äter en medicin som heter Naltrexone som verkar fungera, han erkänner för sigsjälv och mig att han har problem, och han uttrycker en önskan att bli frisk. Ibland i alla fall.

Betyder det att vårt förhållande är perfekt nu? Borde inte jag jubla och vara nöjd?

Nej, för nu visar det sig att mycket av det jag INBILLADE mig att skulle försvinna när alkoholen försvann i själva verket är delar av hans personlighet; han var inte för FULL för att prata känslor, ge bra sex, ta konstruktiv kritik, sätta upp mål och jobba mot dem, utveckla och ta hand om sigsjälv, och så vidare - han ÄR sådan.

Men nu kan jag alltså inte lämna, för jag vet vad som händer då; flaskan kommer fram igen, och trots att det inte ÄR mitt fel så känner jag ansvar.

Om jag hade varit mindre naiv och dum så hade jag aldrig gett mig in i det här. Jag ångrar mig.

Om du tror att din karl är kapabel att utveckla självinsikt och mognad, så visst - go for it.

Men annars skulle jag, med det jag vet nu, rekommendera att du gör det många här önskar att de gjort; lämna honom INNAN det är försent.

Puh. Långt inlägg. Många övertramp. Sorry.

Gör såhär; läs de andra trådarna här, och avgör om det är det livet du vill ha. Annars lämna.
Ja, om du inte tror att han kommer ändra sig - det är väl där vi fastnar allihopa, så se till att du är realistisk :)

Ju mer jag tänker så märker jag hur mycket tid det går åt att må dåligt i det här, som tex nu... att skriva om en person som ska ge nåt istället för det här. Bli arg, bli besviken, tassa på tå osv

Igår funderade jag varför jag stannar
Jo det är för jag gett han en chans till förbättringar. Men samtidigt vill jag någonstans att han gör nåt som jag tar steget att lämna... det är som jag redan vet att nåt kommer han göra så gör det nu.... tiden går...

Men då tänker jag varför vänta, jag får lämna relationen när jag vill.

I går kväll var det ganska lugnt. Det kändes skönt och hoppet tänds ju direkt. Men hur dum är man? Till kvällsmaten idag var det full rulle på gubben. Då vet man att det slunkit ner en hel del i smyg. Vår ena son satt med och min gubbe började tjata om vad som ska hända om två år då jag fyller 50. Planer om hur vi ska fira. Jsg lät han hållas. Hur kan han hålla på så där när vi inte pratar med varandra ens när han är nykter. Fattar han inte att jag är på väg bort? Troligtvis inte, han tror väl inte att jag skulle kunna göra något sådant. Vi får väl se! Är jag kvar om två år utan någon förändring skett blir jag arg på mig sjölv. Sedan blev det ett par öl till och lite whiskey. Sedan skulle han gå och lägga sig sa han. Jag bestämde mig med för att lägga mig. När jag lagt mig hör jag hur spritskåpet öppnas och han häller upp mer whiskey. Inte kunde han lägg sig när det blev fritt fram. Man hoppas och faller platt ner på marken om och om igen.

Tack för din påminnelse! Jag börjar sakta att tro på en framtid. Tack vare att jag är fysiskt långt ifrån känner jag mig bättre. Otryggheten vet jag inte hur jag ska komma ifrån. När det ringer tror jag ofta att det är dåliga nyheter. Sen är jag fortfarande orolig över lägenheten. Jag borde kunna kräva att han tömmer ut sina grejer, men vågar inte lita på det. Tror att jag beställer städ så får de slänga det som blir kvar.

såklart jag inte tar illa upp! Bara roligt att höra ifrån dig! Jo jag har det bra, lugnt och skönt! Förstår hur du känner det när det gäller människor runt omkring! Saken är väl den att när det blåser kallt i livet märker man vilka som bryr sig på riktigt! Dom som har lyssnat för att dom bryr sig finns kvar! Och så finns det tyvärr dom som lyssnar av andra skäl: de känner sig själva mer lyckade om de får höra om andras problem! Sen känner man sig lite ensam emellanåt när man lever själv! Särskilt i dessa semestertider! Folk har fullt upp med sina familjer! Och man själv har extra mycket tid nu när man inte behöver bekymra sig om någon annans supande! Jag försöker göra saker jag tycker om även om jag får göra det själv! Alltid träffar man på någon trevlig människa att byta ett par ord med! Och så är man lite nöjd med sig själv i efterhand över att ha tagit sig över ”ensamhetens barriär”! Kram på dig

Alkohol är vätskedrivande, så vägrar han dricka vatten vore det ju direkt farligt att dricka öl...

Pratar vi abstinens så till den milda grad att han fysiskt inte KAN äta och dricka, då borde han troligen vara på sjukhus.

Vill inte vara cynisk, men GISSAR (kanske felaktigt) att ölen skulle slinka ner finfint, så då känns det mer som motvilja mot vatten/saft/whatnot än att det skulle vara ett fysiskt problem.

Men ja - jag har ju knappast all fakta här...