Senaste kommentarerna i forumet

har rätt i att ni tre ska söka hjälp för egen del! Förstår dina känslor fullt ut! Är uppvuxen med psykiskt sjuk mamma och en pappa som...ja jag vet inte hur han skall beskrivas lallade runt och var martyr och accepterade saker som hände hans barn (vi är fyra syskon)! Känner precis som du ibland: vill döda dom och bli av med dom, de bara ställer till skit! Mitt i allt ska man försöka ta hand om sitt eget liv! Jag har sökt hjälp på egen hand, ej tillsammans med mina syskon! Hjälpt mig jättemycket att distansera mig och sortera vad som är mitt ansvar och inte! Släppt kontrollen helt enkelt! Går det åt helvete för dom rent ut sagt så är det upp till dom! Jag kan inte rädda mina föräldrar! Sjukt jobbigt är det att inte ha en ”normal” familj! Nu satsar jag på mig själv och min egen familj (mina barn med respektive) istället för att vara förälder åt mina föräldrar! Lider med dig! Många kramar och önskar dig styrka att frigöra dig från detta❤️

är aldrig ok !!! Så om du hade sagt de värsta saker till honom, det är aldrig ok !!
Det är aldrig ditt fel oavsett vad han hittar på för orsak.
Vad gäller att ta sej ur ett beroendeförhållande, det tar tid. Man måste orka mentalt och så länge alla tankar lever rövare och dansar tango i huvudet är det inte lätt.
Försök att få någon att prata med, ring VC eller Alanon som nämns här.
Kram till dej och sonen ?

Tack för svar! Ja den rädslan gör att man hellre kastar sig framför en buss istället för att lämnar. Min man har somnat ifrån våran son när jag har lämnar hemmet för att handla eller gå ut med hunden. Bara tanken på att han ska behöva vara ensam med honom över ett dygn skrämmer slag på mig.
Min man är vanligtvis en lugn och trött alkoholist men det händer att han exploderar. Går emot mig och skriker och slår i väggar/dörrar. Handgripligen trycker upp mig mot en vägg eller fysiskt kastar ut mig från vårat hem. Givetvis är ju detta alltid mitt eget fel och om jag inte gjort si eller så så hade det aldrig hänt. Såhär i efterhand är jag så jäkla ledsen på mig själv för att ens dragit in en bebis i denna situation. Samtidigt som jag dagligen gråter av förlusten av den fantastiskt vackra man jag en gång hade. Hur ska man överleva detta när känslorna rusar åt alla håll.

Oj vilken svår situation. När jag växte upp hade min pappa perioder då han drack och förlorade kontrollen över allt. Då mamma inte fanns med i bilden fick vi syskon precis som ni försöka städa upp och ordna till allting. Den sista gången när vi fick nog precis som du beskriver tog vi kontakt med en läkare som ordnade med ett vårdintyg. Samlade den närmsta familjen och sa rakt ut till honom hur hans drickande får oss att må. Och hur ont det gör i oss när vi ser att han sjunker så långt ner i alkoholträsket. Vi visade också upp vårdintyget och gav honom egentligen ingen annan utväg. Han fick vård helt mot sin vilja och idag 7 år senare är han nykter och starkare än någonsin. Hans tankesätt är helt förändrat. Vist har han hållt upp med alkoholen innan i längre perioder men denna gången gör han det för första gången för sin egen skull. Han har även tagit på sig alla misstag och känslor som är förknippade med sitt missbruk så den är inte våran att bära längre. Hoppas ni lyckas nå fram till eran familj. Kramar

Återigen har sjukdomen gjort sig påmind. Hos dig. Hos mig.

Samtidigt kan jag se hur jag mer än någonsin förr har kunnat lämna över´.
Hur jag har ställt mig vid sidan den här gången. När du återigen kom att göra val som påverkade livet då du tappade fotfästet.
Mitt förhållningssätt är ett annat. Jag reagerar och agerar inte lika känslomässigt våldsamt den här gången.
Jag står stadigare än någonsin.
Långt borta med dig utanför mitt synfält.
Långt borta känslomässigt.

I alla fall då du varit aktiv.

Du har gjort dina val.
Och mitt val den här gången har varit att inte lägga mig i.
För jag kan inte kontrollera någon annan än mig själv.
Insikten har landat.

Men dina val påverkar mig såklart ändå - trots att vi inte längre lever tillsammans.
De påverkar våra barn. Så mycket påverkar det våra barn.
Och den besvikelsen och sorgen är fortfarande svår att bära.

Och det är just det som gör det svårt.
När du har varit i´din aktiva period har det den här gången varit lätt att inte försöka kontrollera, styra och lägga min kraft på dig. Den har jag med självklarhet lagt på mig själv och våra barn. Men då du landade efter långa veckor av dåliga beslut, manier och destruktivt beteende där droger och alkohol tycktes vara den enda lösningen kom du till mig. Och behövde hjälp.

Och jag hjälper. För jag kan inte se hur varken mitt eller barnens liv skulle bli enklare om du återigen stod utan bostad. För villkoret för lägenheten är från socialtjänsten nykterhet.
Så jag betalar din hyra.
Köper dig mat.
Ger av mig och min tid.
Och i stället för barnens besvikelse och sorg över att du inte mår tillräckligt bra för att träffa dem bjuder jag in dig.
Låter dig följa med på den ena utflykten efter den andra. Låter dig vara en del av oss. I våra vardagligheter.
Igen.

Jag ger dig möjlighet att vara den förälder du kan vara och den som barnen behöver i sitt liv.
Jag ger dig samtidigt möjlighet att fortsätta vara aktiv i dina beroenden.

Återigen har sjukdomen gjort sig påmind. Hos dig. Hos mig.

Man tappar bort sig själv och vet inte riktigt vem man är och vad man vill! Själv är jag medberoende sedan barndomen och haft förhållanden som ”matchar” mig! När är det nog? När har jag fått nog? Vad vill jag göra åt detta? Vad kan jag göra? Frågor som friska människor bara vet svaret på utan att behöva tänka medvetet! Men som är så svåra för en själv! Börja i det lilla och väx dig stark! Träna dig själv på att svara dig själv på frågor! Vad kan JAG göra för att JAG ska ha en bra dag idag! Blanda inte in någon annan utan gör dagen bra på egen hand! En promenad, hälsa på en kompis vad som helst! Lär dig styra dig själv och ta hänsyn till dig själv! Kram

Det är STORT och MODIGT att du börjar skriva och kan sätta ord på vad det är! Vi är många som levt eller lever med en alkoholist med allt vad det innebär. Och den här skammen som du skriver om, den har vi alla medberoende känt när vi slätar över, hittar på ursäkter och fixar och donar för att allt ska framstå som så bra utåt fast det egentligen är så skit det bara kan bli. Kram

När jag läser i trådarna och ser hur mitt eget liv ser ut, när jag är ärlig mot mej själv och vågar se på mitt beroende då ser jag en röd tråd. Jag vill ju så innerligt gärna lösa andras problem , stora som små, det har jag alltid velat. Jag har lagt så mycket tid och energi på saker som egentligen inte angått mej mer än att någon nämnt det för mej. Jag kan sitta i timmar och leta lösningar åt mina söner på något de i förbifarten sagt....
När man då träffar och blir förälskad i någon som är beroende ja då är det som att ge socker till en diabetiker..... Man blir sämre och sämre i sin sjukdom och kan ibland inte själv komma ur det. Därför borde det klassas som sjukdom!
Jag har först nu efter 7 år insett att jag är sjuk, jag har väl förmodligen varit det alltid men det bröt ut när jag träffade kärleken i mitt liv. Och hur ska jag kunna hjälpa honom? Det är som när den blinde leder den döve, eller som det sägs när man ska flyga: Sätt på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan annars kanske ni båda förlorar medvetandet...
Typiskt medberoende är väl också att inläggen på anhörigsidorna handlar väldigt mycket om den beroende och betydligt mindre om oss själva
Jag har sagt innan att jag ska sluta gnälla för det är mitt eget val att stanna. Det är inte så enkelt har jag kommit fram till men jag ska försöka att låta min tråd handla om MEJ och inte honom.
Kram på er ifrån ett regnigt ???? blekinge ?

Du känner skam , det är nog en känsla som kommer som ett brev på posten när man är medberoende, jag tror de flesta på anhörigsidorna känner den känslan från och till .
Jag försöker resonera så här: medberoende är en lika allvarlig sjukdom som beroende, alltså är jag sjuk. Ska jag känna skam för att jag är sjuk? Skulle jag känt skam för diabetes, alzheimers, magkatarr ? Nä , förmodligen inte.
Man kan vända på det: som medberoende har man ett val, det har man inte med andra sjukdomar.
Men ingen väljer att bli medberoende/sjuk oavsett sjukdom. Jag tror att i just vår sjukdom är det ett förlopp som tyvärr tar tid att både komma på och att ta sej ur, annars hade vi inte blivit medberoende, då hade vi gått direkt.
Det jag vill säga är klandra inte dej själv för det som varit. Tänk igenom det och bestäm dej för hur du vill imorgon eller kanske bara idag ska se ut. Små små steg .... Kram ?

låt dig inte dras med ner i någon annans ”träsk”! Din framtid styr du själv över, ta bort det som påverkar ditt liv negativt! Din sambo har ett val eller rättare sagt flera! Men det har du också! Låt inte hans val påverka dig och din framtid negativt! Ta inte mer ansvar för honom! Och lev inte i mer ovisshet/otrygghet! Det stjäl din kraft och energi! Kram

Efter jag skrev mitt första inlägg har det tagit stopp. Jag läser era svar. Nästan förvånad att någon läst. Tacksam för det.

Inser att jag ägnat mycket tid åt att tänka, analysera och försöka förstå. Nu verkar det ha tagit stopp i mig. Det känns som jag bryts itu av en stor tyngd. Det tog ett par dagar innan jag förstod att det är skam jag känner.

Skam över honom, som själv inte verkar känna skam. Skam över mig själv att jag inte gjort något åt detta. Skam över att jag låtit sonen växa upp mitt i detta.

Jag är glad för att jag faktiskt börjat skriva här, det lättar på trycket underligt nog.

Jag tror att jag har kommit till den punkten att jag inte orkar bry mig. Åter igen har han försökt att lura mig. Det är vad jag upplever iaf.
I söndags pratade vi om att han kunde komma hit två dagar på prov och jag bad honom att lugna ner drickandet. Han tog tablettöverdos dagen innan jag skulle komma och skrämde upp oss ordentligt. Kanske han ville slippa antabustid + soctiden? Ja jag har blivit cynisk. Jag trodde då att han skulle bli inlagd ett par dagar. Planerade för att hälsa på på psyk. Naturligtvis fanns han inte där och läkare går inte att snacka med heller... När han bad att jag skulle komma till lgh skrev jag ett argt sms och körde direkt hem till mig.
Framtiden känns inte precis positiv varken för honom eller mig. Jag känner det som att semestern är över. Nu sitter jag bara inne och gör ingenting.
Jag har haft två kontakter på vårdcentralen, underbara människor. Så det finns ljusglimtar.

Jag hoppas att du vågar! Du är värd ett lugnt liv och kanske kanske, finns det en chans att din alkoholist också vaknar till.
Jag och min fd sambo kan plötsligt prata och kommunicera som normala människor. Det är SÅ skönt! Och jag kommer att återuppta kontakten med gamla vänner, vänner som man inte haft ork för eller velat bjuda hem. Lycka till med ditt beslut! Det är inte lätt att bara ta det...... Kram

InteMera!

Så glad jag är att jag gick in och läste i kväll! Jag har tänkt mycket på dig och din kraft och din beslutsamhet. Jag förstår att steget känns skrämmande att ta, men det är nu du ska ta det.

Ett enda steg åt sidan kan göra all skillnad i världen!

Finns bara ett enkelt svar. Antingen tar man ett beslut eller så låter man bara tiden ticka och då händer inget alls. Tar du beslut om att inte flytta så är det gjort men låter du det bara ske att du inte flyttar har du inte tagit ett beslut och då kommer tankarna aldrig lämna dig heller. Flyttar du så har du tagit det beslutet. Du kan ta nya beslut i framtiden. Ibland tar man beslut som blir mindre bra men det märker man först när man tagit beslut.

Hej!
Jag är också föräldraledig, till en 5-månaders. Har ett större barn också. Jag vill inte lämna främst pga barnen då min man garanterat får ha barnen på halvtid. Min man blir inte gapig, våldsam eller så. Bara oerhört meningslös att umgås med. Han blir trött och trög. Han smygsuper, ljuger och manipulerar.
Jag har tänkt på att lämna så många gånger, senast typ nu. Men jag tänkte då att jag måste i alla fall vänta tills föräldraledigheten är över och lämna när jag börjat jobba igen. Under föräldraledigheten kunde jag försöka lägga undan lite pengar, åtminstone lika stor summa som han spenderar på alkohol. Då har jag en liten back-up när jag lämnar.
Läste i Aftonbladet igår att till och med pappor som mördat mamman får vårdnaden om sina barn så man lär ju stå där med delad vårdnad hur alkoliserad pappan än är, känns det som...
Jag har inga kunskaper i ämnet, har inga rätta svar, bara mina egna tankar så ta det för vad det är.
Du skriver att du är naiv. Jag tänker att våra män är skickliga lögnare och att vi så klart tänker fina tankar om de människor vi älskar. Hellre det än att vara cynisk. Som jag dock blivit nu...
Stort lycka till och stor kram till dig!

Du har säkert rätt Nordäng67. En väninna som vet om situationen sa också: ”jamen jisses mänska! Du har pratat om det i tre år nu, bara gör det nu om chans finns!”

Vet väl nog innerst inne det är rätt beslut men gaaaah vad svårt det ska vara ändå. Man är glad och sorgsen och upprymd och skräckslagen och allt på en gång.

Vet inte men att du överhuvudtaget tittar på eget boende kanske du ska ta som ett tecken! Det gör man ju inte utan anledning! Håller med dig, avgörande beslut är jobbiga att ta! Tror man lite förlorar tryggheten i sig själv när man lever i turbulens och berg-och dalbana! Kram till dig

Alla dessa beslut man inte önskat sig. Jag får lägenheten om jag vill ha den, men bad om en dag betänketid. Måste ge svar imorgon. Hur ska man kunna veta att man tar rätt beslut, för sig och barnen?

Vad tråkigt att du har det som jag. Återigen, jag har skrivit det förut, vad tragiskt det är att så många får sina semestrar och liv förstörda av denna hemska alkohol. Nästan alla dricker ju lite mer på semestern och det gör det ju inte lättare att umgås med folk när spriten flödar. Jag vill gärna ta en cider eller ett glas bubbel någongång. Men jag avstår för att inte min man ska haka på och se det som ett tillfälle att få i sig ännu mer. Jag vill ge er alla som kämpar under semestern för att få någorlunda drägliga dagar en stor kram. Vi känner oss ensamma i våra förhållande men vi är otroligt många i samma sits. Vi stöttar varandra här. Detta forum hjälper mig så mycket.

Det där tror jag är väldigt vanligt. Att det är någon annas fel att de dricker. Min man sa en gång till mig att han drack för att jag var så elak mot honom, att han sökte tröst i spriten. Att han satt i garaget och drack öl och grät. Jaha! Anledningen till att jag var kort i ton mot honom och kanske snäste av honom var ju just att han drack hela tiden. Så jag sa att om han slutade gömma, ljuga och smyga så skulle jag vara trevligare. Har det hänt? Nope! Var det då mitt fel? Nope! Men det tar tid att inse att det inte är mitt fel. Många som dricker tror nog det beror på någon annan för inte kan det vara dem det är fel på! Nä stå på er alla som lever med en alkoholist. Det är inte ert fel! Slutar de efter ni har lämnat så kanske de har insett vad de måste göra! Jag är fortfarande kvar men vill egentligen inte. Den styrkan har inte kommit till mig ännu!

att han gärna får följa med imorgon men inte om han dricker idag, då trivs du bäst i eget sällskap. Så gör jag ibland, inte för det har någon större effekt på honom men det känns bättre för mej....

Kunde lika väl vara mina semester och sommardagar ni beskriver...Jag har också oftast länge försökt bita mig i läppen för att inte säga nåt men det har även för mig bara slutat med att jag fullständigt exploderar till slut. Med ännu mer bråk som följd. Men ja man blir galen av att inte få säga det man känner när man måste det.

Jag har dock på senare tid noga valt när jag valt att säga nåt och hur jag formulerar mig. Numera har jag valt att helt fokusera på mig och han dricker om och när han dricker. Jag gör planer som inte är beroende av honom. Tragiskt egentligen. Det gör också mig vansinnig när han dricker och är odräglig en kväll en och följande dag ska man förväntas umgås och göra saker. Det vill jag inte och jag är sur om jag vill vara sur. Blir inte mycket skoj hemma med min inställning, det vet jag, men jag anser att om han tar sig rätten att dricka närhelst det passar honom så tänker jag sluta spela teater om lyckliga familjen och visa jag är sur när jag är sur. Att gå runt och låssas är inte min grej. Att gömma vad man känner är svårt.

Jo, han har rätt - det går bra nu. Och DÅ dyker den här konstiga känslan upp igen; det är ju inte det här livet jag vill ha. Men nu skulle jag aldrig våga lämna honom, eller leva som JAG vill, eftersom han sagt rakt ut att nuvarande nykterheten är 75% för min skull, och 25% för hans egen. Han anser fortfarande inte att han HAR några problem nu, men erkänner att han haft det "förr"

Om jag skulle lämna honom så skulle han alltså rassla i backen och börja supa igen. Och det vill jag ju inte.

Och inte är det han som använder det som utpressning heller - men han sa en så jävla konstig sak idag att jag varken vet ut eller in. Nämligen:
Jag: xx lämnade sin alkoholiserade pojkvän förra veckan. Han har varit nykter sedan dess och vill att hon ska komma tillbaka - varför fattar folk inte innan det är försent?
Han: Ja, alltså, slutade han dricka när hon lämnade så var det väl troligen på grund av henne han drack.

Och så såg han helt nöjd ut och det var DET mest "alkoholist" jag hört honom säga på länge. Det är någon annans fel, någon annans ansvar - det är inte HANS fel att han dricker, utan någon annans.

Avtändande. Tragiskt. Och inte en åsikt någon jag ska leva med kan ha...

Jag behöver distans. Jag behöver paus. Men jag har inte den möjligheten.

Ja det kunde vara jag som skrev det du skrev. Tragiskt. Man ska ju njuta och umgås på semestern. Min man ville vi skulle åka och käka lite glass nu i em. Men jag vill inte. Min minnesbild av honom från igår kväll sitter kvar och jag vill inte umgås. Imorgon ska jag till staden för ett läkarbesök. Sedan tänkte jag gå och shoppa lite. Ja då tänkte han att han kunde vara snäll och göra mig sällskap. Egentligen vill jag åka själv. Men kanske ska han få chansen? Men om han dricker lika mycket ikväll vill inte jag åka med honom i bilen imorgon.
Jag förstår Anxiete om det rann över för dig. Jag är nog där jag med. Men jag vet inte om jag orkar ta en strid eller bråka just nu. Jag blir galen! Fattar precis vad du menar med om man någonsin hittar glöden igen. Kan man bara glömma allt hat man känt? Jag vet inte....