Senaste kommentarerna i forumet

klarat det men jag önskar att jag hade !
Ensamheten blir tung som medberoende, ännu mer på semestern som man åker på tillsammans men om man inte håller god min så blir det en ensam semester fast man är två.....

Jag har också en man som verkar anse att semester är lika med att få vara full och strunta i allt. Jag har börjat boka min semester med barnen skilt från hans, så vi kan göra vad vi vill de veckorna. När han sen är ledig är han mest i olika grader av fylla i garaget. Det värsta är att man själv är på jobbet och konstant mår dåligt när man inte vet hur full han kommer vara när man kommer hem. Tål inte ens mer när han bara är lite småfull och ska skoja, blir bara irriterad och äcklad redan av blotta lukten. Och så tycker han jag förstör hans semester...

Men det blir ju så att när jag är ledig sköter jag allt och roar barnen med resor och utflykter, när han sen blir ledig sköter jag mitt jobb, och allt hemma och barnen roas på kvällen av mig för pappa vill helst vara ifred och dricka när han är hemma ledig och sällan i körksick så nån mat blir inte heller handlad så allt faller på mig. Men vilket liv det blir när jag nån gång frågat när jag ska få koppla av ens en dag, då får jag höra vad missunnsam jag är för hans avkoppling och att jag får skylla mig själv som vill göra allt själv. Vill och vill, måste snarare eftersom han inte deltar.

Bästa dagarna är när jag och barnen sover borta nånstans, då man inte behöver våndas över vad som väntar hemma till kvällen. Semester är plågsamt med en alkoholist i familjen, allt krtsar kring hur man ger barnen en glad sommar med så liten påverkan som möjligt av hans drickande.

Känns tyvärr inte som något alternativ
Befinner oss långt ifrån en flygplats
Och ärligt talat.. Det hade inte den medberoende idioten i mig klarat av även om det kanske varit ett bra uppvaknande för mannen. Tack för att du tar dig tid att skriva! Betyder mycket när man känner sig väldigt ensam

Jo o d är ju d jag vet och som jag vet att jag måste gå in för.....
Har faktiskt haft en riktigt skön dag där jag kunnat koppla av så mkt som en trött gravid mamma kunnat göra (läs energilös) ?
O trots mina tankar som bränner som eld i min kropp så har ändå dagen varit bra och omringad av vänner med barn så sonen har haft d riktigt kul också!

Jodå, jag förstår hur du menar - och det ÄR ju klassiskt medberoende; nu har JAG gjort, alltså har JAG ett värde.

Det är lite det tänket jag försöker undvika - och lite det jag menar när jag säger att jag hoppas att HAN aldrig tänker i de banorna. Men jag tycker verkligen fortfarande att jag kan kosta på mig lite kärlek och stolthet över migsjälv.

För faktum är att jag HAR lyft honom och hjälpt honom ta tag i det här. Men arbetet i sig är HANS - precis som eventuella misslyckanden blir hans.

Och det är det jag menar i mitt andra inlägg här; det spelar ingen roll om det går BRA eller DÅLIGT för "våra" beroende-personer - VI är fantastiska allihopa. Men medan vi kan påverka positivt så misslyckanden (Om/när de kommer) inte VÅRT fel.

Jag tror att det är det närmaste jag kommer just nu; jag har gjort så vansinnigt mycket för honom. Nu är det dags att låta honom vara vuxen och ta hand om resten själv.

Det är en "löskoppling" jag känner att jag måste göra för att vårt förhållande ska kunna utvecklas i takt med hans framsteg, så att jag inte FORTSÄTTER vara "mamma" åt honom.

Men det är fortfarande sant att det ÄR jag som lyft och uppmuntrat den här utvecklingen. Om jag nekas känna stolthet över att ha varit på rätt plats vid rätt tillfälle, med just min personlighet, så blir allt jag givit meningslöst. Och det är det inte.

Jag drar litegrann paralleller till att just uppfostra ett barn från hjälplöst knyte till självständig vuxen.
I DEN utvecklingen - i just det här - befinner han sig i något som motsvarar de sena tonåren.

Det är nu jag liksom måste våga släppa taget om "barnet" och möta honom - och vårt förhållande - som vuxen.

Låt han sitta i sin solstol och lösa problemet ?
Lätt att säga men nog hade det varit en bra lösning, då kan du njuta av semestern du har kvar.......

Det hade varit något! Ja verkligen en annan person. Tänk att man både kan älska o hata en person så innerligt
Just nu skäms jag något så fruktansvärt över honom och vill bara försvinna
Samtidigt som jag är så besviken
En hel jävla semester helt åt helvete
Börjar också fundera på om vi kommer att kunna ta oss hem. Han har druckit mycket, så mycket.. Kommer aldrig gå att bara sluta tvärt och han verkar ju inte ett dugg intresserad av att trappa ner

Blev visst dubbelt i all ilska

galen och lite elak tanke men kan du inte fota och filma honom när han är sådan! Visa honom när han är nykter för att visa honom vad det är du får utstå! Och också han förnedrar ju faktiskt sig själv! Som många andra alkoholister är han säkert en helt annan person när han är nykter! Kram

För att komma ihåg all galenskap
Efter en dag på stranden kommer jag tillbaka till en asplakat nitad man som inte kan stå på sina ben
Tutat i sig nästan 3 liter vin
Sitter här med en ilska som jag snart inte vet var jag ska göra av
Hade jag haft styrka nog hade jag kastat fanskapet i havet
Men jag låter honom sitta där skitfull i solstolen och tar hand om mig själv på bästa sätt istället
Men det är inte lätt.. Inte lätt alls
Jag skäms! Något så oerhört både över honom och mig
Jag som tillåtit detta så många år.
Möjliggöraren. Den trasiga medberoenden som helt tappat allt

Härligt att ni upplever så många positiva förändringar din sambo och du! När det sker förändringar till det bättre händer det att de som står nära känner sig som en del av framgången - ”det var jag som hjälpte till så hen blev nykter”. Ofta kan det förstås vara en del av sanningen, de som står nära är självklart väldigt viktiga.

När jag läser det du skriver så tänker samtidigt att det är lite "risky" att du tillskriver hans förändringar som dina bedrifter. Betyder det att om han ex. skulle börja dricka mera igen, eller inte städa hemmet, inte ta sin medicin eller inte ta körkortet - att du har misslyckats då?

Det kanske verkar stöddigt att jag skriver så, men det är av omtanke. Jag har nämligen träffat andra anhöriga som tänkt att det är tack vare dem som personen med beroendeproblem har gjort förändring. Det kan gå så långt att man bygger en del av sin självkänsla på det. Så om den andre personen faller, då faller den anhöriga också och känner sig inte värd någonting - för man har kopplat ihop sitt eget självvärde med någon annan persons ageranden. Stämmer det in på din situation eller har jag missuppfattat dig?

Önskar dig en fin kväll och tack för att du delar med dig här på forumet!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du bara några dagar efter en riktigt traumatisk händelse för er alla tre bara behöver tre små ord,jag älskar dig för att du ska överväga att gå tillbaka Låter inte så bra.
Du är just nu svag och vet troligen inte var du ska sätta nästa fot.
Jag vet att det är din vanmakt och kanske också ditt medberoende och att din dröm om det som är långt ifrån sant är krossad.

Att ni tillsammans ska vara lyckliga glada nyktra och älska varann.

Jag insåg först långt efter det var slut med mitt ex att jag var lika sjuk som han.
Någonstans valde jag ju också att stanna i det som inte längre var bra eller friskt.

För jag förmådde inget annat.
Men för din sons skull..avstå.
Han kan och bör söka hjälp men måste göra det för egen maskin.
Han måste själv se sig i spegeln och vilja göra en förändring.
Ditt jobb är att spara den lilla kraft du har kvar till dig själv och din son.
Att lägga den hos en man som gör er illa gagnar ingen.
Inte ens honom.

Sök all den hjälp du kan få för att få tillbaka synen igen.
Den blick som ser hur ni verkligen har det och vad du måste backa ifrån.

Så vakna från din dröm om att det ska bli bra just nu och försök väcka din friska sida till liv där du bejakar dig själv och din son och låter din man fortsätta sin nedförsbacke utan dig.

Kanske kan ni någonstans där framme hitta ett friskt liv tillsammans igen.
Men just nu behöver ni båda vila och hitta igen er själva.

Hitta den där lilla millimetern i dig som vet sanningen.
Just nu har jag bara mig själv,mitt barn och mitt kommande barn.
Stöd tröst och trygghet måste komma någon annanstans ifrån än där du brukar söka den.

Sådärja..
Jag önskar att någon hade sagt något liknande till mig när det var som värst.
Förmodligen hade jag bara blivit arg,men kanske når jag in någonstans till dig.

Du är stark och kan förändra ditt liv.
Ta det stora och viktiga steget just nu att tro på att ett bättre liv finns runt hörnet.
Kanske med din man,kanske utan.
Men en fredad nykter miljö för dig och barnen.

Med varmaste omtanke om än inlindat i vassa pilar från mig till dig..

Vad bra att du hittat hit och att du skickar ut alla frågorna till oss! Kanske kan du få lite "bollande" tillbaka som kan vara till nytta. Det finns inte riktigt något svar som alltid funkar för alla när det gäller sådan här problematik. Men kanske kan du få lite nya perspektiv här i forumet!

Jag kan tänka mig att det måste vara jättetungt för dig att inse att din man har sådant alkoholproblem, samtidigt som du har det nya lilla livet som du behöver fokusera på.

Spontant tänker jag några saker gällande detta:
1. Kan du ringa socialtjänsten anonymt och fråga dem på vilket sätt de kan vara till hjälp om ni skulle separera - jag tänker framför allt på dina frågor gällande att låta sonen sova hos sin far osv. Jag vet att de kan hjälpa till med umgänge och kontakter, men det är bäst att prata med dem om detta. Som sagt, du kan först ringa anonymt för att undersöka läget...
2. Du skriver att du drar dig undan andra familjer och bekanta. Just nu kan det faktiskt vara viktigare än någonsin att du umgås med andra och inte isolerar dig. Du får naturligtvis känna efter vad du orkar och med vilka du kan umgås med som du känner dig tryggast med. Det viktiga är att du får påfyllning i umgänget och inte dräneras ännu mera. Socialt stöd har visat sig även i forskning minska stress i kroppen och öka immunförsvaret. Har du någon/några du kan lita på som du kan söka stöd hos?

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ps. Ibland tar det tid innan trådar tar fart, hoppas du har tålamod. Skriv gärna i andras trådar så är det högre sannolikt att andra kommer och skriver i din tråd.

Hej Tösabiten! Kan tänka mig att det känns ensamt ibland, samtidigt så bra att du beslutar för att spendera egen semester så du får återhämtning utan att behöva konfronteras med alkoholen hela tiden. Men en fråga jag undrar när jag läser, har du berättat att du väljer att fira vissa dagar själv pga hur du påverkas av alkoholdrickandet? Har du förmedlat hur det känns för dig att äta middag med honom när han druckit? Om du inte har gjort det, hur tror du att han skulle reagera OM du gjorde det? Och om du redan gjort det, hur reagerade han?

Varma hälsningar och önskar dig sköna semesterdagar där du kan vila huvud och kropp!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

pappa inte är sej själv så ger du din son trygghet på en annan plats där ingen slår på dej, där ingen skriker och gapar och kallar dej fula saker inför sonen. Just nu ger du sonen och det kommande barnet precis det dom och du behöver , lugn och ro !! Har inte din man mer insikt i vad han gjort så ska du nog hålla dej långt bort ifrån honom, vad säger att han inte går över gränsen ännu mer ??
Att du saknar och älskar förstår jag men den du saknar och älskar är inte där nu, det är en annan person som slår och hotar dej , försök att tänka på det!
Kram till dej och dina små ?

Jag läser o läser i forumet, jag försöker hålla mig borta från att skicka ett sms från att ringa....men min största önskan är att han bara skulle ringa o säga förlåt från djupet av sitt hjärta och att han vill göra allt för att vi ska behålla vår familj! Varför är det så svårt?

Fick bara ett sms kl 06 imorse för o fråga om han ska vattna blommorna i trädgården.....jag blir arg, besviken o frustrerad av att läsa det! Vad o hur tänker han?
Vart är smset där han undrar hur sonen mår? Att han iallafall saknar honom och att d är tomt utan honom....
Det får mig att vilja gråta och tröttheten är så sjukt intensiv i min kropp att jag inte orkar göra nånting just nu o jag lider för min sons skull som i detta nu har en mamma som inte orkar nånting.

Känner mig hemsk som inte kan ge mitt barn sitt hem som han är van vid, hans trygga plats i vanliga fall...kan inte ge honom en pappa som gör precis precis allt för hans skull. Hans lilla pappa som han älskar så otroligt mycket, är helt frånvarande just nu o man vet inte vad som rör sig i hans huvud längre!

Tack Ellan...för det du skriver då jag av dina ord inser att där har man helt fallerat som medberoende.
I mitt fall så är det ingen runt honom som vet...och jag har blivit boven i vårt drama i deras ögon och har
bara en taskig attityd vilket gör mej mycket ledsen men har inte gjort nått åt det heller utan valt att dra mej undan.
Mycket i detta som jag tar till mej och en stor kram till dej

Och när/om de håller sig nyktra och man äntligen slappnar av så kommer ens eget mående ifatt - och alkoholister orkar INTE stötta. Och, som Anxiete klarsynt konstaterade, så kommer det ett "Du bara klagar ju hur jag än gör, jag kan ju lika gärna dricka då" så fort det händer.

Jag tror det är mycket därför förhållanden spricker EFTER att alkoholisten blivit nykter; den medberoende är fortfarande trasig, och har inget kvar att ge, och alkoholisten förstår helt enkelt inte, utan ser sin EGEN strid och vinst som "slutet gott, allting gott"

Så man Måste nog helt enkelt ta hand om sig själv hela tiden. Jag är inte där ännu, så jag ska inte predika. Men jag jobbar på det.

Rymmaren...tack snälla det värmer denna morgon att läsa dina ord.
Ja starka är vi och jag inbillar mej ju att kärleken är starkast av dem alla...både på gott och ont och hat å kärlek är en hårfin linje ibland.
Min resa har varit att försöka se till mej och hur jag själv väljer att göra för att kunna må bra i allt kaos, men även jag "fallerar" då jag
börjar känna att jag konkurrerar med A...väldans lönlöst och så även att försöka göra min egna röst hörd för den som inte vill höra eller
förstå. Jag vet ju att hen begriper och ser sitt egna mönster men har ingen lust/vilja att göra nått åt det, verkar också ha inställningen
att så länge man "sköter" sej och inte hamnar på gatan så är man inte beroende utan bara lite självmedicinerande när det behövs, man
vet inte om man ska skratta eller gråta, men har gjort båda. Den attityd man möts av är det jag upplever som värst, men inser att jag kan
stånga huvudet blodigt, bli både irriterad, trött, orkeslös, förbannad, ledsen och likgiltig men inget av det hjälper utan suger bara livet,
glädjen och lusten ur mej. Det blir också för hen en alldeles yppans anledning att ta sej en hutt eller 2, att skylla på mej och mitt beteende
går bra i alla väder och situationer...men NO MORE...jag har försökt att se till att "hålla ryggen" fri men har misslyckats, så idag är jag boven
i dramat så jag har flytt för att ta bort mej ur ekvationen. Hen får göra vad som passar när det passar och jag vet att det inte i grunden beror
på mej...innebär inte att kärleken dött eller att inte saknaden finns, det bara innebär att jag väljer mej själv och ett liv jag önskar där jag kan
vara mej själv och bejaka den jag är, få stop på karusellen som bara snurrat snabbare varje vecka... En bamsekram behöver jag så tusen tack
och stort kram å tack för din respons. Idag är en ny dag....

Ser att det var längesen jag skrev. Just nu sitter jag själv på morgonterassen i nya huset och tar det lugnt. Flyttlasset gick i måndags. Stressigt, men inga större problem. Dagarna innan däremot. Jag slängdes fram och tillbaka mellan olika lösningar. Kvällen innan gav jag förslag om flytt tillsammans, som han först sa ja och sen nej till. Till slut enades vi om avstämning varje vecka. Är lite orolig för den dagen. Vet inte till 100 % var jag står. Spännande och skrämmande är vad jag känner just nu.

Om så än bara för en stund.. Mannen fortsatte dricka igår.. hällde i sig nästan en hel tetra vin under em. Jag motstod impulsen att gå i taket, hälla ut. Bara satt där och konstaterade att det är ingen mening.. Det dränerar min energi och där vi befinner oss finns det ju mer runt hörnet. Jag tittade på min man och såg någon annan. Hör vi ihop? Han som sitter där och luktar fylla? Som har spillt vin på tröjan? Som varvar kväljningar av ångest med att hälla i sig vin? Var är min man??
Han jag skulle ha en fantastisk semester med.. Sol, bad och mysiga restaurangbesök
De senaste 9 dagarna har vi ätit ute en gång.. La mig tidigt. Låg flera timmar och tittade i taket oförmögen att sova. Vaknade ett par timmar senare med en stor klump i magen
Mannen har redan börjat döva sin ångest med mer vin. Jag sitter ute, ser ut över havet, funderar.. Bestämmer mig för att den här dagen ska jag släppa taget..
Gå och handla mig en god frukost, hoppas på att solen tittar fram så jag kan gå ner till havet med min bok, duscha, gå ut och äta en god middag.. Sätta mina behov först! Han dricker ju oavsett
Som medberoende ger man så mycket om och om igen. Man finns där och lindrar ångest, tar hand om.. Tills man tappat bort sig själv och sina egna behov totalt. När nykterheten kommer och ångesten slår alkoholisten med full kraft förväntas man finnas till. Det finns sällan utrymme för egen sorg och ångest
Bara han är nykter är jag lycklig!?!?
Mitt eget dåliga mående sopas under mattan, glömmas.. För om jag mår dåligt får min alkoholist ännu mera ångest.. Jag måste vara glad så han kan vara nykter
Tills man brister och går sönder.. Vem tar hand om mig då?

Hej Tösabiten! Har läst de senaste posterna och känner precis igen mig. Rädslan för ensamheten och tankarna på livet på flytt. Jag har precis flyttat ut på landet, köpt huset själv, men är utan jobb. Det var meningen att jag skulle göra allt tillsammans med sambon. Nu blev det inte så. Jag har börjat vänja mig vid tanken att det kanske bara blir jag. Ensamt här, men det var det egentligen redan innan. Skönt att få lite lugn och ro (än så länge). Så uteslut inte möjligheten. Dina beskrivningar av allt tjabbel om drickande var träffande. Ta hand om dig!

Jag är helnykter sedan januari. Jag är Ganska övertygad om att det hjälpt. Det betyder att hans drickande blir helt hans eget; han kan inte skylla på mig, eller på att "Du får ju" eller "Du hade sprit hemma som jag inte kunde låta bli"

Jag ser det lite som att leva med en allergiker - inte fasen skulle jag skaffa katt om det var katter han blev sjuk av. Så varför ska jag dricka, när han blir sjuk av att dricka? Bara ett val som funkar för mig; om mitt liv inte duger utan alkohol, hur ska jag någonsin kunna hjälpa honom att vara lycklig utan det?

Jag tar ett helnyktert år själv för att utesluta att jag är en del av problemet.

Och en sak till; jag tror att det hjälper MIG att min omgivning VET.
Han vet inte att de vet, utan det är helt för MIN skull jag valt att berätta för min familj och mina vänner. Att jag vägrar skämmas och gömma.