Senaste kommentarerna i forumet

Något i mig vill samtidigt ursäkta sig. Jag är inte "bättre" än någon annan här - vi är fantastiska allihopa, som ger och ger och ger och ORKAR.

Jag tror att det egentligen är poängen jag vill dela; insikten där på slutet - OM någon aktivt väljer att sumpa allt det fina vi är och ger...Då borde vi kanske låta dem gå, och använda vår magi någonstans där den uppskattas...

Also - seriöst; ni som lever med "kroniker" som VILL bli friska, prata med dem om Naltrexone, och Sinclair-metoden. Det kan verkligen inte skada att prova. Jag hade bara tur som hittade Claudia Christian's TedTalk, men jag önskar att fler kände till det här...Jag tror på riktigt att det fungerar!

Då var det slut på semestern då. Tvärförkylda och trötta bägge två.
Men innan post-semester-deppen sätter in så måste han på Arbetsförmedlingen. Det blir imorgon.

Insåg en sak igår, som känns lite obekväm, men som jag undrar om han ens reflekterat över. Nämligen:

Jag är en gudinna - en jävla urkraft värdig epos och ballader. Det borde finnas TEMPEL i mitt namn!
Här har jag tagit en daily-drunk alkoholist utan driv och mål, och "plötsligt" så:
1. Dricker han i SNITT en dag i veckan (jo, det blir mer ibland - men han har haft flera hel-nyktra veckor också, så det jämnar ut sig)
2. Dricker han inte till blackout längre.
3. Har han fullföljt sin utbildning - och blivit DUKTIG.
4. Får han jobb - som han TÖRS ta, ty Någon har byggt hans självförtroende sten för sten. (OCH jagat ut honom på det första jobbet som ledde till resten)
5. Tar han ansvar för sitt missbruk genom att ta medicin (som samma Någon hittat åt honom)
6. Har han börjat STÄDA och behandla sitt hem som ett HEM istället för ett gömställe.
7. Har han börjat utveckla andra intressen.
8. Har han börjat röra på sig mer.
9. Har han tagit tag i att skaffa körkort.

Om han väljer bort MIG för alkohol så...Nej, då ÄR han inte värd mig.

Jag är ju helt sjukt underbar.

Jag hoppas att han aldrig inser det här. Det vore inte nyttigt för hans självkänsla - han själv ÄR ju svinbra på nästan allt, bara att han fastnat i klorna på ett beroende.

Men jag fick lite lust att fira migsjälv - allt det där har jag dragit igång, MEDAN jag samtidigt hållit i min egen utbildning, bibehållit kontakt med vänner och familj, klarat av jobb, och i stort hållit mig flytande.

Jag är en urkraft. Fan vad jag älskar mig <3

Vad vi går igenom alla vi som lever/levt med alkoholister! Och vad starka vi nog egentligen är som personer som orkar, Min ork tog slut till sist, jag gav upp och mer eller mindre rymde från allt med barnen. Känner igen det du skriver med imorgon är en ny dag, så var det för mig alldeles för länge. Men även jag förlorade mot en konkurrent som inte går att mäta sig med! Och det är mycket mer smärtsamt än jag trodde efter allt hat man känt. Ta hand om dig! En Bamsekram kommer här!!

Förstår inte hur min hjärna fungerar just nu mer än att den inte alls beter som jag trodde. Mannen jag lämnade kände jag inget för längre när pysandet av ölburkar pågick och den respektlöshet som fanns mellan oss ska vi inte ens nämna. Jag tyckte att han ”skulle få igen” så jag straffade honom genom att köpa riktigt mycket öl när han bad mig åka och fixa. Allt det dåliga glömmer jag bort och nu sitter jag här och tänker på hur han är när han faktiskt fungerar och är nykter. Nu känns livet väldigt lugnt och kvällarna tråkiga när jag är själv med barnen. Vår hund är kvar med husse så jag behöver plötsligt inte längre ta ansvar där heller. Inga tidiga mornar eller sena kvällar för att hinna ut och rasta.
Men när jag läser här på forumet så skriver många om sina liv och situationer som liknar just hur jag hade det.... och jag inser att det var ju inte så jag orkade leva längre. Jag kommer nog att vara här ett tag och läsa och skriva en del. Jag tar till mig dina kloka ord Nordäng67 och kämpar på vidare även om det just nu känns förtvivlat tungt! Kram

Går ni dit? Är det värt? Jag ska gå.

men här har du en till som gjort samma sak, lämnat en alkoholist och känner likadant, enorm saknad och tårar! Fast det även här var skit, särkilt den sista tiden när han helt hade tappat respekten för mig! Det är nu dryga sju månader sedan jag lämnade och det känns bättre och bättre, tiden läker! En sak som jag lärt mig är att bara för att jag saknar honom innebär det inte att jag har fattat fel beslut! Lämnade honom en gång tidigare men gick tillbaka! Just för att jag saknade honom och grät hela tiden! Sen har jag också insett att mycket av den sorg jag känt beror faktiskt på sorg över hur jag har låtit mig behandlas! Man vill ha upprättelse och vill att han skall inse vilken förlust han har gjort och hur illa han gjort mig! Nu ger jag mig själv upprättelse istället och är extra snäll mot mig själv! Tycker du ska kärleksbomba dig själv! Var lika snäll och omtänksam mot dig själv som man är mot en nära vän eller ett barn som är ledset och har sorg! Kram

Hej,
Ellan här... Jag skriver vanligtvis på beroendesidorna men känner att jag vill skriva några rader till dig. Själv har jag varit nykter sedan mars 2016, är fortfarande gift och vi har två barn. Hur situationen som medberoende är kan jag aldrig till 100 procent förstå men jag har fått en stark inblick i den förtvivlan och maktlöshet som min man upplevde när jag bara blev sjukare och sjukare. Varför alkoholisten väljer drycken före sina nära och kära är helt vansinnigt men tyvärr självklart för oss som känner igen det sjuka. Att en enda öl, drink eller sprit i kaffet sätter igång så mycket hos våra anhöriga är vi inte medvetna om. Den känslan tas inte in. Men jag tänker så här... det som var extremt kännbart för mig var när mitt drickande allt mer synliggjordes. Dvs när min man inte längre höll masken. Han gick länge och bar på ”min” hemlighet men till slut orkade han inte. När fler och fler fick veta så ströps snaran åt och jag blev mer och mer ensam i det... det var för mig små steg mot nykterheten. Han satte gränser för sig och barnen och där började något vakna hos mig. Självklart spelade jag ut hela registret kring varför just jag behövde dricka. Dessa känner du säkert till... plus att min man där och då var världens tråkigaste man. Men när barnen frågar och börjar känna av det som händer i familjen.❤️ Är din fru medveten om dessa frågor? Får hon själv svara på dem? För mig har barnen varit enormt viktiga i mitt tillfrisknande och vi pratar idag väldigt öppet kring det som har varit. Barn är kloka och de känner på sig att något är fel. Jag är så tacksam för att min man stod upp för sig själv och barnen i detta. Precis som du gör! Din fru behöver själv förstå att hennes drickande inte är ok, att du och barnen inte tänker ta del i det. Det gör ont i hjärtat när jag läser det du skriver då jag själv varit där. Det är ett rent helvete för alla inblandade.
Stor kram
Ellan

när jag ser framtiden med det här, speciellt med hur barnens morfar har en massa gömmor och är smådragen nästan varje kväll blir jag förtvivlad.

ett av barnen snappat upp det också. Han är en som är duktig på att snappa upp vuxensaker och en ganska orolig själ. Varken drickande eller min oro för det är bra för honom. När han kom hem själv och jag frågade var mamma var sa han "i affären och köper öl... alkoholfri öl". Han frågar också varför mamma alltid beställer öl när vi beställer annat. Det är inte bara själva drickandet som är dåligt för honom utan även min oro som jag inte kan dölja. Känns skitjobbigt. För honom vore det bättre om jag tänkte på det mindre men det är mer än jag kan tydligen.

att oavsett hur vi gör och förhåller oss så gör vi fel och blir ”dumma” när väl den andre parten bestämt sej för att dricka.
Jag tror min man kan traggla omkull en fura utan att märka att den faller i ren tristess när han har druckit.....
Jag vet hur jag ska förhålla mej men ibland blir jag så trött, varför ska alltid jag anpassa mej ? Jag vet svaret men vill inte riktigt acceptera att jag blir utmanövrerad av en folköl ? herregud ......

att gå ut nyktert är det tråkigt av mig och förstör. Tappar jag lusten när det inte blir nyktert är jag också dum. Så känns det nu.

Så får det väl bli så att jag använder den här till att mer skriva och tänka på mitt eget förhållningssätt till det och mitt eget medberoende. Idag var det inte 100% stabilt. Jag blev ledsen, zoomade ut när det beställdes starksprit och började spela mobilspel trots att jag visste att det skulle provocera fram något. Vilket det också gjorde. Sen kunde jag inte berätta om varför jag gjort det eftersom jag lovat att aldrig bråka med någon påverkad så jag fastnade i ett dilemma där. Antar det var kört redan när vi gick ut. Trist

skiva av sej en stund. En dag då jag bara önskar att allt kunde bli bra så som det var för ett tag, jag inser ju att det jag önskar mest är ju att få lugn och känna mej trygg utan lögner, smussel och svek, som någon skrev i något annat inlägg...känna sej bortvald är ingen härlig känsla. Saknaden efter när allt är bra utan inslag av dåligt, om än jag vet att godis, glass, mat och träning är utfyllnad så hellre det än A. Hatar vad den gör och hatar hur jag blir då mitt medberoende går igång...just nu vet jag inte vilket som är värst, men vet att jag saknar den man jag fått uppleva, vet att min önskan är orimlig då förnekelsen är för stor. I kväll gör det mej ledsen, jag känner apatin växa och jag vill verkligen inte känna så här. Imorgon är en ny dag, varje dag är en ny dag att välja mej själv och det goda i livet...men han fattas mej.

är f.ö. likadan. Han tycker allt är toppenkul och mysigt när han själv blir full men har svårt att märka att det bara är han som pratar och att ingen verkar intresserad.

att det går fram att jag känner mig bortvald. Det kanske känns som en mysig grej att ha mig där och bli full samtidigt. Problemet är ju att efter allt sjå vi haft med att prata om och på olika sätt lida av missbruk är det inte kul för mig längre plus att eftersom jag är nykter är det inte intressant att sitta och lyssna på när den andra blir full.

Antar att det inte bara är jag som tycker att semestern blir helt förstörd när man lever med en person som tycker det är helt ok att dricka sig berusad varenda förbannade kväll. Dessutom har han tagit fem veckors semester. Han har varit iväg tre nätter med kompisar, jag tre nätter med en väninna och nu har vi haft två nätter hos vänner. Det har varit skönt att vara iväg på vars ett håll. Det kändes lite ok på vår lilla gemensamma resa. Vi kom hem tidigare idag och sedan dess har det druckits öl. Märks så tydligt när vi sitter tillsammans och ska äta. Han pratar rena rappakaljan och det är sååå trist att prata då. Han är som en tvååring. Imorgon ska jag åka iväg själv till havet och sedan hälsa på mina föräldrar. Ska bli skönt. Försöker göra saker på egen hand, men det blir så ensamt. Har fyra veckor av gemensam semester kvar. 28 dagar då det ska sluddras. Vet inte vart jag ska resa. Har två hundar som jag måste ha med mig. Kanske ska hyra en stuga någonstans, men det är så dyrt när man ska betala själv. Åh vad svårt allt är. Letar lite eget boende men inser att min ekonomi inte är den bästa.
Så nu har jag fått ur mig lite irritation.

ekvation för mej, hur man hela tiden väljer bort den som alltid finns där. Men jag har ju också förstått att jag aldrig kan förstå eller sätta mej in i hur den beroende känner och tänker, tyvärr.

Började bra. Slutade med en sexa starksprit i kaffet. Kände mig bortvald.

Tack för era fina inlägg och stöd! Carina, jag har sett ditt meddelande och tackar så jättemycket för det fina mailet....har dock inte haft tiden till att sätta mig o skriva till dig!

Det här hörni gör så sjukt ont i hjärtat på mig så det finns inte.....i den bemärkelsen när jag ser på min son som kanske eller troligtvis aldrig kommer få en normal relation med sin pappa. Det han fick se igår ska inget barn nånsin behöva få se.....

När jag tänker på hur jag själv sett denna mannen som är mina barns pappa på ett sätt men idag ser på honom på ett helt annat sätt som gör ont att se! Hur denna man som säger att han älskar mig att han t.om. följde med mig till ett helt annat land för att han valde att leva med mig kan göra en sån här sak. Hur kan en människa som säger att han älskar en helt plötsligt vara den som slår en. Soma alltid sagt att d lägsta en man kan göra är att slå sin fru, det finns inget värre än en man som är så feg att han slår......han gör det nu, han motsäger sig själv allt han nånsin stått för!

Men när jag kommer hem för o hämta grejer och han desperat säger men jag har problem o vet inte vad jag ska göra....så gör d så ont i mig att se honom hjälplös. Jag vet att han inte är det, för d finns så mycket hjälp att få om han bara vill och om han bara säger det! Ändå så går mitt hjärta sönder helt av att se honom! Är det kärlek eller är d medberoendet som styr dessa känslor?

Jag satte mig i bilen men när jag fått med mig de saker jag behöver för stunden och grät. Det va länge sen jag grät så mycket som jag gjorde just då. Det kändes skönt, samtidigt som min kropp gjorde ont, hela jag gjorde ont! När jag egentligen skulle velat springa in till honom, ge honom världens största och längsta kram för o säga att allt kommer bli bra. I mina tankar är också han den som säger ja jag vill ha hjälp, jag vill aldrig mer titta på alkohol som gör att vår familj inte kan vara tillsammans. Jag vill ha er.....

Kommer aldrig att få höra de orden tror jag! Men jag måste försöka o va stark för mina barns skull, för d komme enligt bra jag måste bara få gå ner på botten för att bygga upp mig själv igen till den starka kvinna jag egentligen är!

De ”bra gränserna” är just dina gränser, ditt staket . De ”sämre ” är för mej medberoende/kontroll. Kan man jobba på de sämre så tror jag att de bra blir fler och fler med automatik.
Men vad vet jag.... Ikväll är maken lindrigt nykter. Jag försöker att inte påverkas men det gör man ju , humöret sjunker och den härliga sommarkvällen känns som ett stort jä.la hån . Det är inte så här det ska vara ! Jag klappar mej själv på axeln, jag har inte tagit några diskussioner ! Heja mej ?

Läser med förfäran ditt inlägg och andas ut när jag ser att du nu är hos dina föräldrar och att du inte tänker gå tillbaka till mannen. Läser också InteMeras och Carinas svar. Lyssna till dem!
Du skriver: vad händer nästa gång det går överstyr? Det vet vi inte och jag hoppas innerligt att du inte utsätter dig för minsta risk som kan ge ett svar på den frågan. Jag hoppas att du överhuvudtaget inte träffar honom ensam, det är ett faktum att när en kvinna lämnat en våldsam partner är risken för våld hög! Det känns hemskt att skriva det här men det är verkligheten. De du berättar visar att han inte är klar att lämna alkoholen! Även om han skulle vara nykter en tid är det inget du kan lita på som hållbart. Jag hoppas du hittar en plats med en eller flera människor som kan stöda dig i den situation du är. Skriv gärna och berätta hur det går för dig! Allt det bästa önskar jag dig! / mt

Kan man kanske sortera i de som är kontrollerande (sämre) och de som är till för att freda en själv (bättre). De jag har som uttryckligen är till för att freda mig själv (mindre alkohol på gemensam semester, inte vara med och gräla när någon är full, inte bli fulla tillsammans) är för mig positiva. De stärker mig och gör min vardag bättre. Funderingar på hur den andre dricker när vi inte är tillsammans och det inte påverkar mig direkt är sämre och sliter bara. Dit hör rotande i återvinningen etc.

Tack för att du skriver! Jag har undrat hur du och din son har det. Försökte också skicka ett meddelande till dig via Anhörigstödet, såg du det?

Det är en väldigt tuff situation du och din son lever i och det känns skönt att hör att du nu har bestämt dig för att ni ska bo hos dina föräldrar. Den utveckling som varit med eskalerande aggressivitet och våld riskerar att bara fortsätta att bli värre och jag är tacksam för att du inte låter din son bli vittne till våldet. Jag tänker att du har helt rätt i att det nu är hög tid att sätta dina barns bästa i första rummet. Det känns som din sambos förehavanden, huruvida han dricker eller inte numer inte är speciellt viktigt att fokusera på, att ni kommit förbi en gräns och att det nu är det barnen och din hälsa som är prio 1.

I denna situation så kan det vara viktigt att se vad kommunen kan stödja dig med. Vet sedan tidigare att du inte har så stor tillit till soc och Kvinnorjouren. Det finns ju både väldigt duktiga socialsekreterare och mindre ambitiösa sådana. Hoppas att dina tidigare negativa erfarenheter inte blockerar ut den hjälp du skulle kunna få. Du kan om du vill ringa anonymt och berätta om familjen situation och fråga dem vad de kan hjälpa till med. EFTER det kan du avgöra om du vill uppge din identitet eller inte.

Håller tummarna för barnen och dig att ni får det lugnt!
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Sitter med tårarna i ögonen på jobbet när jag läser det du skrivit. Så bekant situation och jag vet hur hemskt och overkligt det känns! Stor kram till dig som lyckades ta dig därifrån! Man står där helt förbluffad och kan inte fatta att det just hände, att man blivit misshandlad av sin partner, och man vet inte ut eller in, vart man ska ta vägen med barn och allt. Tur du har familj som kan ställa upp för dig, att du har nånstans att vara. För hem ska du inte på ett tag!

Att dessutom få skulden för att man blivit slagen, är också bekant...DU som provocerade, DU som slog först (inte sant), DU som ställer till det....Och när dom nyktrar i ska det vara bortglömt och förlåtet om inte annat...Hur dumma tror dom vi är?

Du vet vad du måste göra närmaste tiden, det tänker jag inte skriva dig på näsan. Men håll dig på säkert avstånd, för denhär typen av incidenter kommer gärna i skov så risken är stor det händer igen om han får tillfälle.

Håll dig säker, all styrka till dig!

Tack! Våra barn är "vuxna" men bor fortf hemma. Lyckligtvis är de inte med på denna resan.. Jo visst borde kampen vara hans.. Men det känns inte så just nu. Det känns som om kampen är min och att jag strider ensam. I en omöjlig strid eftersom han inte tycks ha varken vilja eller mod att kapitulera och överge alkoholen för gott.
Han flyr in i alkoholens rus och ensam sitter jag kvar med alla tankar och funderingar. Ensam på en semester jag sett fram emot så mycket.. Istället för att komma hem utvilad kommer jag att vara ett känslomässigt vrak.. Trots att jag borde vetat bättre och lärt mig att inte ha så höga förväntningar. Jag som har lovat mig själv så många ggr att det här var minsann sista.. Jag älskar att läsa och har nog slukat det mesta.. Ska se om jag kan hitta någon bra ljudbok och lyssna på. För att försöka förstå.. Hur vi hamnade här och varför jag tillät det.
Tack igen ❤