Senaste kommentarerna i forumet

Det är så mycket som är komplicerat i det. Som inte stämmer med bilden jag hade av alkoholism också. Min fru är fin med barnen, högpresterande på jobbet, intelligent, rolig och snäll. Men har också en annan sida med ångest och sug efter alkohol. Det är svårt att veta vad som är vad helt enkelt och lätt att känna att man överdriver. Däremot har jag varit med när det har spårat ut också. I början kunde vi dricka tillsammans, men det utvecklades alltid till hetsigt missbruksdrickande (jag drogs med så lite hos båda). Det som är skillnaden är sug efter alkohol. Jag känner inte det, men hon gör tydligen det på ett sätt som jag tycker liknar nikotinberoende. När jag ser tillbaka på åren upptäcker jag dessutom mycket som jag inte tänkte på då men som känns som tydligt mönster nu. Rulla iväg barnen i barnvagn till hotel som hade lekland och bar vägg i vägg , vet hur det låter nu och här, men då tänkte jag inte att det glaset vin var det viktiga målet med promenaden utan mer bara lite trevligt och avslappnat. Springa upp ur tunnelbanestationer på semester i nya städer och svepa en öl kändes kul och trevligt då, men nu ser jag det annorlunda etc. Mycket sånt. Hennes pappa är f ö likadan. Vinboxar och flaskor undanstoppade på strategiska ställen på landet där vi ofta är. Nykter på dagtid men fyllnar på under kvällen. Oftast inom ramarna men feldoserar ibland så det blir sluddrigt och konstigt. Trevlig intelligent farbror, jättefin morfar men kan inte låta bli att smygsupa.

Ja visst är det dränerande och jobbigt.
Också att du vill skydda era barn för att bli indragen i saker pga drickandet.
Jag brukar likna det vid ett staket som jag sätter runt mig och kanske också du kan sätta det runt era barn?
Bjud in dom till din hage och låt din fru vara utanför när hon dricker på ett sätt som skadar dig och barnen.

Är det varje gång så är det inget att tveka om.
Väljer hon då genomgående att ändå dricka så har hon kanske ett problem.
fattar hon vinken efter ett tag och avstår så kanske hon inte är beroende?

Men eftersom hon och du utvecklat den här "dansen" av kontroll och smygdrickande så lutar det åt att hon dricker för mycket och vid fel tillfällen.

Och då är det tyvärr inte mycket du kan göra.

Det svåraste och bästa är att låta henne och hennes drickande vara just hennes problem.
Arbeta upp strategier för dig själv och barnen och se till att utan skuldbeläggande skydda er nyktra del av familjen.
Varken du men framför allt inte barnen har valt att ha det så här.

Alkoholism är som du säkert vet en sjukdom som bygger så mycket på förnekande smussel och hemligheter då den som dricker dels vet att de dricker för mycket.
Också på något sätt försöker skydda er anhöriga och också förstås själva källan,dvs alkoholen.

Utförsbacken om det blir en sån är lång och tung om hon inte lyckas vända skutan.
men det måste hon göra själv.
Hon måste själv stå vid ratten och ta beslutet var hennes skepp ska ta vägen.
Samma gäller för dig.

Alanon har varit väldigt hjälpsamt för mig och gett mig många ahaupplevelser.
Det kanske finns i din stad?

Välkommen hit och läs så många trådar du känner för.
En del känner du igen och andra passar dig sämre.
Min gamla tråd under denna flik heter jaha och nu då.
Den beskriver min tre år långa kamp att släppa taget om min alkohliserade exsambo,numera nykter men fortfarande ex.

Har det precis så där också. 2 barn och en man med ständigt sug efter alkohol. Han blir inte full på så sätt att han vinglar eller sluddrar men jag märker det. Grötig röst, trött, snarkar högt. Konstiga ärenden till verkstan, skåpluckor till rom-flaskan som öppnas när det bryggs kaffe.
Jag går och väntar och väntar på när han ska dricka, snart nog gör han det och jag blir så besviken. I bland "bara" 2 öl ibland 6 öl men ett ständigt sug och de flesta dagarna. Kan ju vara större mängder också för han gömmer i perioder.
Livet fungerar. Han har heltidsjobb, sköter om barnen, lagar middag osv men vår relation blir så påverkad. Hur full är han nu? Kan han bära runt på vår bebis? Har han ens druckit? Luktar han alkohol? Äter han läkerol, vad försöker han dölja? Ständigt på vakt, ständigt bedömer jag honom. Så så less! Vill inte vara sån! Dränerande.
Han själv försöker bara normalisera och säger att "alla" dricker och att alla hans kompisar till och med dricker mer än han. Att dricka rom direkt ur flaskan direkt efter lunch det kallar han för att "ta en avec" och att jag är så överdriven och kontrollerande. Han får det att låta som att han är en skön snubbe och jag någon som är präktig och kontrollerande. Tyvärr känner jag mig säker på att han kört biö efter att ha druckit också. Han sa att det hunnit gå ur kroppen när han körde men det betvivlar jag starkt. Gränser som flyttas för varje år som går.
Jag läste boken "Djävulsdansen" och har läst mycket här på forumet. Återkommande råd är att ha fokus på sig själv. Du måste må bra för att vara en bra pappa, vara din egen bästa vän. Du kan lika gärna utgå från att hon har druckit, kommer dricka snart. För det kommer hon och då slipper du bli besviken. Det stod också i den boken ungefär "En beroende förälder är en frånvarande förälder. En medberoende förälder är också en frånvarande förälder eftersom den har fokus på den beroende". Det träffade mig i hjärtat. Jag ska försöka på alla sätt att sluta räkna burkar, lyssna efter ljud på burkar/flaskor som öppnas, sluta bedöma hans berusningsgrad, sluta bry mig om hans konstiga ärenden. Jag är värd bättre dagar än så. När det känns svårt ska jag tänka "jag kan räkna burkar imorgon, inte idag". För att vänja av mig.
Samtidigt... ska vi ha det så här hela livet då? Antar att jag ändå måste markera "du har alkoholproblen, det påverkar oss, det finns hjälp att få". Det är just det jag gjort i alla år utan någon direkt framgång. Hur som, jag ska försöka att må bättre i mig och sluta vara så besatt av hans drickande.

Här är det bergochdalbana som gäller. En kväll berättar min sambo att han aldrig ska dricka en droppe till. Han säger att det är som en knapp som har stängts av. Istället för att sova/dricka nästan hela dygnet var han vaken hela natten och energisk. Han ringde runt till alla släktingar och berättade om sitt nya jag. Jag blev också glad, men lite skeptisk. Vi gjorde planer för framtiden och han verkade nästan nöjd över att kunna rå sig själv ett tag. Han ringde och beställde nya tider etc.

Detta tillstånd höll tills han fick en panikattack (kanske triggad av att jag var ledsen). Sen höll vi på i några timmar och kämpade mot "mr Hyde". 2-3 dagar klarade han. Jag slår fortfarande knut på mig själv i sådana lägen, nästan beredd att kompromissa med boendet. Nu vet jag inte, han drack nog inte så mycket igår, men energin är borta. I morse fick han rejält med näsblod och väckte mig. Nu borta igen. Ska jag våga lämna honom här i övermorgon? Måste nog för min egen skull.

skall lagra ditt praktiska exempel på hur man sätter gränser runt sig själv på ”hårddisken”! Man VET att man skall sätta gränser runt sig själv istället för runt andra men så svårt ibland att veta hur man genomför det i praktiken! Bra med konkreta exempel att tänka runt! Kram till er alla och ha en skön lördag i solen! ☀️

Som du själv säger, det är nog mest kvinnor här men det har egentligen ingen betydelse vilket för medberoendet är detsamma.Samma oro, ångest och kontrollerande. Det är bra att du skriver här , framförallt för din egen skull men även för andra män i din situation , kanske fler vågar och blir stärkta av dej!
Det är en jobbig situation du befinner dej i , när allt man säger om alkohol vänds emot en själv och det blir bråk. Du har kommit en bit genom att inte diskutera när det druckits , bra!
Hur skulle du vilja att ditt liv var? Det är det enda du kan påverka......
Skriv gärna mer !

Aldrig att det skulle gå ut över jobbet eller egentligen någon annan än mig heller. Jag är nog en av de få som vet och den enda som vet mycket. Men det är ändå ett beroende, och att leva nära ett beroende sätter spår. Det är också ett beroende som alltid finns där under ytan och gör att jag aldrig vet vad som gäller. Utmattande. Egentligen är det väldigt lite när jag ser vad andra här skriver om. Ambulanser, kiss, spyor etc finns inte på kartan. Fasaden runt beroendet utanför familjen är nog helt perfekt. Men när man lever nära det går det inte att slappna av och bara vara lugn. Risken för bråk om det är också alltid överhängande. Känner jag att jag behöver säga något vet jag att det blir bråk varje gång. Bråk medans vi båda är påverkade händer däremot aldrig eftersom jag ser till att aldrig vara alkoholpåverkad samtidigt och går undan direkt om det verkar vara något på gång. Den friden har jag lyckats skapa mig. Att aldrig gräla med någon som är full. Jag lämnar inga möjligheter till det och nappar aldrig på några provokationer. Det var ett stort delmål som jag faktiskt nått.

och det är förstås som alltid mer komplicerat än att min fru har alkoholproblem och jag är perfekt. Jag har haft mina bekymmer med alkohol också. Men då snarare att jag tappat koll på gränsen och blivit för full. Det har däremot blivit bättre med åren. Jag blir nu oftast trött och slutar i tid. På min fru verkar det mer vara den typen av beroende jag känner för nikotin. Stanna kvar på väg hem från jobbet för att dricka, hitta på en ursäkt för att komma till ställen att köpa på. Mer som man gjorde när man tjuvrökte. Det verkar inte släppa heller utan är ständigt närvarande eller åtminstone ofta återkommande. Det suget efter alkohol har jag aldrig upplevt även fast jag haft problem med att begripa var gränsen går när jag väl druckit ibland. Det är också det suget som gjort att mitt medberoende/ kontrollbehov vuxit. Jag är alltid lite orolig och på spänn när det måste göras udda ärenden vid udda tider eller om det görs ärenden till skafferiet och sen är nydiskade glas och mycket tandkrämslukt. Det sliter på mig att inte kunna koppla bort det och slappna av. Det sliter också mycket på mig att jag kommer i andra hand när det suget är på.

idag fick jag också skäll för att jag spionerar och kontrollerar. På semester utomlands. I förrgår en liter starköl. I dag nyktert fram till middagen. Då var det något som var glömt i bilen och trots att allt till middagen var köpt och det i bilen kunde väntat var en liter starköl med hem. Jag drack halva för att det inte skulle bli att den litern drog igång något. Efter det förslag om att gå ut på stan en sväng. Jag kände att det hängde ihop med alkohol igen och frågade om vi skulle diskutera vad som skulle gälla med alkohol under semestern (vi reser med tre barn). Jag blev utskälld och hade förstört allt med mitt kontrollerande och det höll på att bli att jag var ensam kvar i stan med barnen som inte fattade vad det handlande om. Kan låta lite. En liter öl är inga mängder men jag har blivit skadad av hur det gått med alkohol innan. Det har slutat med gräl hemskheter och elände och jag vill inte det på semester med barnen. Har hållit mig borta lite i början av sommaren delvis för att slippa smygdrickande på landet och mitt kontrollbehov / medberoende men nu är jag där igen.

eller lämnar du över ansvaret på honom? För att han är alkoholberoende är inte hans fel, men däremot är hans ansvar !!
Om du nu börjar ta ansvar för dej och set känns fel så tror jag det är medberoendet som talar.. Man vill så gärna hitta den där punkten som gör att han förstår vad han gör och vad han håller på att förlora men fram tills dess , eller fram till att du har fattat ett beslut om vad du vill göra med ditt liv , så tror jag att du ska göra vad du kan för att du ska må så bra som möjligt med eller utan hans medverkan.
Däremot så skadar det inte om du är tydlig: Jag åker till ”bästa kompisen” men jag vill inte att du följer med för du har druckit t.ex. Så länge du talar om varför du exkluderar honom så tycker inte jag iaf att det är förljuget.
Vi hade lite kalas här igår. Jag frågade min man på morgonen: Har du tänkt dricka idag? Njae, inte speciellt, varför fick jag till svar. Jo för om du tänkt dricka då ställer jag in kalaset och berättar varför. De kommer för din skull och då är det väldigt otrevligt att sitta och lulla .... Han höll sej nykter och kalaset blev jättelyckat och framförallt var han nöjd och glad och stolt efteråt. Hade jag sagt att du får inte dricka idag, då hade han gjort det. Nu fick han ett val och hade fått stå för ansvaret om det inte blev något
Jag säger inte det funkar hos er, vill bara berätta hur det funkar här just nu
Kram?

Bestämde mig för att helt fokusera på mig nu. Göra sånt som får mig att må bra osv. Han får ta hand om sin skit så försöker jag sluta vara så besatt av honom och hans drickande. Gjort så i 2 dagar och har mycket mindre ångestklump i magen men samtidigt känns det så förljuget. Precis som att jag accepterar hans drickande och nu lever i förnekelse istället. En bra dag som denna får jag till och med för mig att det kan nog funka att han dricker lite. Samtidigt vet jag ju att hux flux blir det för mycket igen. Smusslas, ljugs och göms. Jag vet det. Men hoppas så på något annat.
Jag känner mig fortfarande så vilsen. Ena dagen känns det som att jag är på väg att förlora honom helt till alkoholen. Andra dagar känns allt normalt och jag tänker på allvar "det är ju inte så farligt att han tar några öl". Det är så sjukt!!
Så klart anser jag att han ska sluta helt men han totalvägrar det. Så hur ska jag förhålla mig till det här utan att själv bli ännu mer medberoende där jag typ stoppar huvudet i sanden?

Detta kommer nog göra ont så länge jag lever..men jag har verkligen gjort så mycket under bara tre år, känner mig 100 år gammal med allt jag har gått genom, det sliter så otroligt. jag gjorde allt, nu får jag börja så frön i mitt liv och hoppas att det blir bra..och bara hoppas det blir bra för honom med. han är min person ..kanske träffar honom i ett annat liv.
Tack Carina

...när man inser att livet har givit en andra kort på handen än vad man drömt om. Att behöva ge upp en dröm kan vara tungt. Å andra sidan, då kan man också börja bygga något riktigt bra av det man faktiskt har.

Skickar dig en stor varm kram!

/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Välkommen Freddans ! Utifrån din text läser jag att du kanske inte har familj ? Känner du dej ensam ?

Har all sympati för situationer du beskriver. Här på forumet hittar du underbara själar som delar med sej av sitt hjärta.

Skriv mer, det var tankeväckande det du skrev ?

Du är på rätt väg.
Välkommen hit.
Läs och ta till dig det som passar.
Låt det andra vara.

det tog mig exakt 3 år att förstå att jag måste kapa med honom helt och det inte går att finnas där och stötta i hans tillfrisknande..för han har ju inte ens valt att lägga av än..hans rena perioder har varit för att göra mig lugn...Jag kommer öppna famnen den dagen han varit ren i ett år men nu säger jag hejdå. att höra honom säga att detta är hans liv och han har hållt på hela tiden när vi var ihop också och bara dolt de,t var droppen..vet inte vad som hände men jag liksom förstod ..jag förstod äntligen att jag inte kan rädda honom, det var en konstig känsla av lättnad och sorg. Har inte ens tyckt att det har varit jobbigt att inte veta vad han gör osv.. inte brytt mig om att svara när han hört av sig osv och det känns skönt. Han är och kommer alltid vara mitt livs kärlek och jag kommer alltid älska honom innerligt vart i livet vi än står..men nu har jag gjort allt jag har kunnat, har kämpat och pausat mitt liv i flera år, nu är det nog..är lite rädd för att han ska ge upp på livet helt och skita i allting, men då är det hans val..för han vet han kan ha ett normalt liv med mig om han lägger av..men jag väntar inte mer nu vill jag också gå vidare. Jag tar nu farväl till personen som har hjälpt mig som ingen annan kunnat, fått mig ledsen som aldrig förr men även gett mig kärlek och varit en bästa vän trots att han krossat mig tusen gånger om..jag hoppas av hela mitt hjärta att han tillfrisknar från sin sjukdom en vacker dag. kommer bära med mig honom i hjärtat vart i världen jag än är. Vet inte varför jag skriver detta egentligen..kanske som ett litet avslut..och kanske för att skriva ner det jag känner om honom. Hans ögon är det snällaste som finns och hans famn kommer alltid vara en trygghet, det är hemskt att hans problem tog över allt det fina vi en gång hade men jag hoppas att han är medveten om hur mycket tid och energi jag la ner på att finnas där, stötta honom, peppa honom genom detta och hur mycket jag älskar honom, det hoppas jag han vet.

Jag blir gråt färdig när jag läser vad du skriver. Det du blir utsatt för är psykisk misshandel. Jag har också blivit utsatt för psykisk misshandel. Jag hoppas att du kommer därifrån.

Om än jag vet att inte det är mitt fel och valet alltid kommer att vara hans så smyger sej ändå känslan på av att "inte vara stark" nog att alltid klara att känna det så, att om än jag vet så går mitt dåliga mående igång på att höra klirret ur påsen, korken ur whisky flaskan, kapsylens klickande plopp och jag blir besviken och känner mej sviken/lurad å ledsen sen bara förbannad å maktlösheten är ett faktum. Som du skriver Anxiete...det fördärvar så otroligt mycket. Oavsett att man vet, även med verktyg erfarenhet, insikt m.m så ska den förbaskade sorgen göra sej påmind. Dagar man är "klok" går bättre men ibland vill man inte ens vara det. Att hamna där likgiltighet får råda, när man tillslut ingenting vet är så knepigt. Jag vill vara stark, klok och klara av att vara kärleksfull med all den insikt jag har...men misslyckas. Jag ska sova gott inatt med vetskapen om att ni alla finns där ute, jag är långt ifrån ensam <3

Det är sorgligt när det känns som allt tar slut framför allt när man inte kan påverka något själv . Skönt att du iaf kan åka iväg och få andas lite !
Som vi konstaterat så många gånger tidigare så är det lögnerna och smusslet som fördärvar så otroligt mycket men det är väl en del av sjukdomsbilden tyvärr
Tänk om du kunde få vakna imorgon och få känna att jag gör vad jag kan , oavsett hur mycket skuld han än försöker lägga på mej så vet jag att det är inte jag som håller fast honom och häller alkoholen i halsen på honom. Det är hans val varje gång han dricker och utifrån det får jag göra mina val.
Kram ?

Orkar/vill inte vara hemma när allt är kaos. Jag har läst massor här inne och visst känner man igen så mycket, skratta å gråta igenkännande. Just nu känner jag mej mest arg, likgiltig och fullständigt utan hoppfullhet för det är för mycket som blivit "trasigt". Visst är det sorgligt att man inte kan lita på sin partner och visst skulle jag önska att alla dessa år betydde mer. Allt jag kan lita på är mej själv och att inte "gå på" smarta ursäktande halvsanningar å delvisa lögner, men då känns det som inte kärleken är varken äkta eller tillräckligt stark, så varför då vara kvar? Han är och förblir nog min livs stora kärlek men jag är inte hanns...nått är viktigare och visst är det surt.

Det du skriver känns så igen...min sambo känner nog precis som du är jag rädd...därför vill jag bara tacka för det du skriver och önskar dej verkligen en ljus framtid och fortsätt vara motiverad...kram till dej!

helt beroende på vad han vill är jag rädd för... Han verkar ju vilja men stoppar innan någon hinner hjälpa honom, skriver ut sej själv från avgiftning, orkar inte gå på samtal osv.... Jag vet inte vad mer du kan göra ? Jag vet inte hur en orosanmälan fungerar tyvärr.
Det viktigaste är att du inte tar med dej ansvaret för honom när du flyttar. Att stötta när DU orkar är väl ok men att du satt tydliga gränser runt dej och din son
Kram till dej ?

Känner igen mig i det där. När det börjar kännas bra är man alltid beredd på nästa problem. Försök att passa på o njuta.

Med samtalet gick det sådär. Jag ringde för att kontrollera om det stämde att vi skulle träffas där? Nej, han skulle inte gå dit, han orkade inte. Då har jag och min son fått anpassa vår utflykt efter hans tid.

Han är innanför tröskeln, men inte så länge till. Eller rättare sagt, jag sticker snart. Jag måste bara veta att jag gjort vad jag kan, så jag kan slappna av sen. Vad finns kvar? Orosanmälan? Jag tror ändå inte att jag kan släppa allt. Kan inte bara någon annan ta hand om honom? Eller måste jag bara acceptera att han är på väg till A-laget?

att jag faktiskt kan få bekräftelsen jag vill ha ibland! Inte i de mörkaste stunderna men när vi kan sitta och prata utan ilska och anklagelser hit och dit då kan han säga det man behöver höra: ”Jag har stora problem, jag klarar inte att bryta helt just nu men jag vet om mina problem” det räcker långt för då känns det som om en liten ljusning.

Samtal med mitt numera nyktra ex så säger han att det går helt enkelt inte att avstå.
Viljan,förmågan suget är och förblir starkare än det sunda förnuftet.

Just att man låter förminska sig själv till mindre värd än en dryck gör en förtvivlad.
Man vill skrika, slå sparka för att den som dricker ska förstå.

Men Nej, oftast gör de inte det.
Och han var och är en fruktansvärt snäll människa som alltid satte andras behov före sina egna.
Utom i just detta, för han förmådde inte.