Senaste kommentarerna i forumet

tycker att han är ”löjlig” som dricker så då blir det oavgjort i den striden ?
Jag vet att alkoholism är en sjukdom och att den beroende naturligtvis inte vill ha det så men att det ska vara så förbannat svårt att ge de närmaste lite uppskattning ( inte bara fylleuppskattning) Att våga tala om att de vet att de gör fel mot sin familj men att de just nu inte klarar att bryta sitt beteende. Det hade betytt så mycket att få den bekräftelsen , för även om många beroende lever i förnekelse om sitt missbruk så är jag säker på att de vet att det blir fel mot dem de har närmast.
Inget förlåt för det betyder inget till slut utan bekräftelse på att jag som medberoende är inte löjlig, dum, korkad ....

Dina ord betyder så mycket. Blir alldeles tårögd. Jag förstår precis hur du menar och ska försöka göra så. Och tack för din bekräftelse på att jag får känna som jag gör och han tycker, precis som du skriver, att jag är löjlig.

Jag får ofta höra att jag är ”löjlig som bryr mej, det är väl inget att få ont i magen av, så farligt är det inte” osv ... Jag försöker att inte bli arg(så svårt) utan jag svarar bara: Kan du bestämma hur jag känner , hur jag ska reagera eller hur mina känslor är ?? Nej det kan ju såklart ingen, slut på diskussionen!! Det hjälper också, jag får känna precis som jag gör utan att någon kan säga att det är rätt eller fel för känslor styr man inte! Det biter lite när han måste erkänna att ingen kan styra vad någon annan känner !

gått igenom samma oro som du gör . Att hela tiden vara på spänn för att veta , för jag tror det handlar mkt om det, att veta om han druckit eller ej. Jag höll på att knäcka mej själv tills jag ”tog mej själv i kragen” och bestämde mej för att nu skiter jag i när han dricker ! Inte om utan när.... det blir ju lite som du skriver, jag utgår från att han druckit, allt annat är positivt (sjukt,jag vet) MEN det har hjälpt mej att släppa på kontrollen och må lite bättre. Något som också hjälpt mej är att jag är väldigt rak mot honom ang alkohol . Ställ frågan: Kan du köra, vi behöver mjölk t.ex ? Får du ett nekande svar då undrar du såklart varför och då blir han tvungen att själv säga att han druckit istället för att du ” anklagar” och är ”sur o besvärlig” Kan han inte så ok, då är vi utan mjölk för jag hinner inte....Ingen klander, bara ett konstaterande!Låter kanske flummigt men här har det hjälpt oss båda, han dricker mindre och jag tjatar mindre. Klumpen sitter fortfarande i magen men den har krympt lite.
Jag intalar mej själv varje morgon att idag ska jag ha en bra dag, jag är värd att inte lyssna efter burkar som öppnas eller leta tomflaskor. Jag kan leta och lyssna imorgon men inte idag... Små pyttesteg åt rätt håll ....
Kanske ingen hjälp alls men det funkar för mej! Kram?

Det känns så hopplöst. Vaknar med en klump i magen som bara växer sig starkare och starkare över oron om han ska dricka, när han ska dricka. När första ölen väl dricks så lugnas klumpen i magen lite, sjukt nog.
Han hade 2 vita dagar "för min skull" och det kändes så bra. Ser han inte hur mycket bättte vi har det då? Sen väntar jag bara på nästa besvikelse... är nästan som besatt av när han ska dricka nästa gång. Hatar det! Vill inte bry mig men hur ska jag stänga av det? Borde tänka att han alltid dricker så slipper jag gå och tänka på det men det gör mig så ledsen att tänka att han alltid dricker...
Han säger "sluta tycka att det är ett problem att jag dricker så är allt frid och fröjd" och jag säger "sluta dricka så är allt frid och fröjd". Vad ska jag ta mig till?? Hur ska jag tänka? Det här är så dränerande!

Tack för dina ord @mulletant det ger hopp om framtiden även om jag förstår att det är en tuff resa framför oss.

Så bra att du hittat hit och så klokt du tänker och resonerar. Och så bra att du och barnen 'sett' samma sak och att ni tänker tala gemensamt med mannen/pappa. Förhoppningsvis, för allas skull, väljer han att byta väg och bli nykter. Det är för de flesta ingen lätt sak att genomföra och precis som du skriver är den egna viljan avgörande.

Du benämner dig själv som medberoende och tänker gå på Alanon möte. Så insiktsfullt!

Du har redan fått bra svar av Nordäng67, jag instämmer i allt hon skriver. Min erfarenhet är lite liknande din, en man med eskalerande missbruk efter ett långt gemensamt liv. Efter mycket funderande bröt jag upp och kom tillbaka efter löfte om nykterhet. De första åren var inte alldeles enkla för nån av oss men nu är livet bra. Om du vill kan du läsa i min tråd som finns i Det vidare livet, den heter 'Mitt nya år' - som nu blivit flera.
Varmt lycka till / mt

Tack för kloka synpunkter!

Och välkommen hit! Va bra att du har hittat hit! Här kan du få pepp, peppa andra och här finns mycket klokhet att läsa! Skönt att du och dina vuxna barn är enade och kan göra gemensam sak! Ta hjälp utifrån låter också väldigt klokt, är nog något jättebra tror jag! Man känner sig lätt ensam och utlämnad i en sådan här situation! Jag har själv haft ett förhållande med en alkoholist men lämnat! Fundera lite över hur du skall ställa dig till om han SÄGER att han väljer sin familj framför alkoholen men inte riktigt GÖR det i praktiken! Inte helt ovanligt! Många är vi som ställt ultimatum men sen har det inte riktigt blivit som man tänkt sig! Om man mer gör ultimatumet till sitt eget är det lättare att hålla sig till sin väg! Ultimatumet blir som ett slags löfte till sig själv! Konkret skulle det bli typ ”så här vill jag ha det i mitt liv för att trivas” istället för ”du måste ändra på det här för att jag skall trivas”! Sätta gränser runt sig själv istället för att sätta gränser runt någon annan! Sätter man andras gränser så börjar man gärna kontrollera om det hålls på gränserna mm! Bara en tanke utifrån mina egna erfarenheter! Kram och varmt lycka till!

Var på Jobbet och var precis på väg hem.Då kom HAN och hon gående utanför jobbet.Dom vet inte var jag jobbar. Dom båda fick syn på mig och jag fick panik.Trodde inte att jag skulle reagera så starkt efter fyra år.Kroppen började skaka,tårarna sprutade. Hur kan känslorna av obehag vara så starka efter så många år.Blev riktigt rädd att jag aldrig kommer klara vistas i samma rum som mina barns pappa vid framtida ev bröllop....dop.....mm

Vet inte riktigt vad jag ska svara... Det har varit lugnt och bra i två veckor men nu känns det som om det är dags igen ... Jag har varit hemma ensam en vecka och jag vet inte hur det känns, för bra egentligen.... nåja vi får se hur allt utvecklar sej här ?
Hur kan han be dej hämta och sedan ge sej iväg ?! Det verkar inte som om poletten har ramlat ner på honom . Känns det bra för dej att följa med honom på samtal så gör det men släpp inte in han för långt över tröskeln ?

Tack för din bekräftelse! Ungefär så har jag också resonerat.
Nu har han skrivit ut sig själv, lite i förväg. Ringde att jag skulle komma och hämta, men försvann på egen hand. Tur att jag kollade först. Ska nog ändå göra ett sista försök att följa med på samtal (om han vill). Sen får han sköta sig själv.

Hur går det för dig Anxiete?

Det kan ju vara skönt att börja på nytt där det är du som skapar nya positiva minnen och lämnar de gamla tunga kvar
Jag hade känt av grannarna innan jag berättade för mycket, fokusera på dej och vad du vill berätta om dej. Din sambo/särbo kan du ju egentligen inte säga något om för du vet ju inget om hur något blir och då har du inte sagt för mycket.
Man får ju hoppas att de på VC och avgiftningskliniken hjälper honom med depression och allt annat som han behöver hjälp med. Hur du ska stötta är svårt , kanske du ska ta dag för dag och se vad som händer ? Kram ?

Nu känner jag att det är dags att skriva igen. Har precis tagit emot nycklar till huset. Det är så blandade känslor. Min "sambo" är inlagd för avgiftning och jag har ingen aning om när han kommer hem. Positivt är att han själv har tagit sig till Vårdcentralen och kan tänka sig att ta Antabus. Han är mycket deprimerad och funderar på att ta sitt liv. Jag vill verkligen hjälpa utan att dras in för mycket. Hur nu det ska gå till.

Jag är på gränsen till nervsammanbrott ibland, men har tagit på mig en skyddande mask. Jag som har försökt arbeta bort min "vägg eller mask" . Antagligen kommer väl allt när jag väl är på plats och det nödvändiga praktiska är gjort.

Jag ska flytta ut till en liten by och undrar hur jag ska tas emot där. Nyfikna blickar och skvaller antar jag. Men jag kan väl inte vara den enda kvinnan som bor själv? Är nervös för mötet med grannar. Ska jag säga att han är sjuk, att vi är särbos eller bara låtsas som ingenting?

Även jag från ”andra sidan” med 50 dagar nykter. Jag ansåg att jag hade problem, men så illa som du beskriver din partner ovan har jag aldrig betett mig.
Som andra har skrivit så är det nog bäst att tänka på dig själv och barnen. Han verkar ju inte ens ha ånger kvar dagen efter. Min mamma lämnade min far som var en elak (och värre våldsam) alkoholist, det var knapert men nödvändigt och jag är tacksam. Ta hand om dig!

Första steget taget!

Nu kan det bara bli bättre på sikt,
en tuff process såklart men du klarar det?

Skriv här på forumet hur det går och hur det känns så stöttar vi dig???
Kramar???

Vi är på semester. Igår gick vi ut med några av mina kompisar. Förvånas att se hur de dricker, det hade jag glömt. Har alltid sett det på ett helt annat sätt, men efter att ha träffat min pojkvän så ser jag saker annorlunda verkar det.

Inte sagt att de är alkisar hela bunten, men två av dem verkar ha spårat ur lite... jobbigt, men jag orkar inte ta upp det.

Igår drack vi båda två. Det gick ganska bra, men jag var såklart inte avslappnad, och blev inte lullig i huvudet, utan bara i kroppen. Hade dock ett bra samtal, som han tyvärr troligen inte minns.

Naltrexonet tog han av sig självt, utan att jag påminde honom. Bra.

Idag är vi pigga och glada och ska ut och äta med min mamma och hennes partner.

Din och ditt barns situation är fruktansvärd, det finns inget gott som kan komma ur det som ni har det nu ! Så klokt av dej att börja leta utvägar ut .
Du ser en smärtsam och jobbig tid framför dej, ja förmodligen blir den det, men då går det i alla fall åt det bättre hållet. Du och barnen får det lugnare och tryggare . Om du stannar så kommer ingen förändring att ske, mer än till det sämre troligtvis. Ta all hjälp du kan få från kommunen, du ska inte behöva ha det så här !! Stor stor kram ?

visningen, bra att du har börjat gå i rätt riktning! Håller tummarna för att det är ert nya hem! Starkt och klokt av dig att agera! Kram ☀️?

att skriva dagbok och att dela med dig här! Välkommen hit!
Du och barnet måste bort från den situation ni lever i! Nu genast, helst idag fast idag kanske inte är möjligt. Du ska ge upp (för att använda dina egna ord), du kan vända dig till kommunen som du fick förslag om, du kan också, redan idag, vända dig till en kvinnojour.
Solskenshistorierna här är få även om det finns några både här och på forumets 'andra sida'. Din berättelse inger inga signaler alls om hopp för förändring från hans sida. Du ska söka hjälp för att så snart som möjligt få ett eget hem där du och barnen kan leva lugnt och i trygghet! Till Kvinnofridslinjen kan du ringa dygnet runt, de kan det här http://kvinnofridslinjen.se/sv/
Skriv gärna och berätta hur du har det och det går för dig. Sommarkram, kom ihåg att det finns ett bättre liv för dig❤️? / mt

Nu har jag bokat in en visning på ett fritidshus som finns till uthyrning. Ett första steg ifrån detta. Har dock en känsla av att hur jag än gör så blir detta en smärtsam och jobbig upplevelse...

Är detta sant!!??
Lever du och barnen under sådana vidriga omständigheter!!??

Du måste söka hjälp, vänd dig till kommunen om du inte har vänner eller anhöriga.

Det finns en socialtjänstlag som reglerar rätten man har till hjälp.
Och anhörigkonsulenter ska numera finnas på varje socialkontor i varje kommun.
Skriv ut dina anteckningar och visa dem för din man när han är nykter så han förstår varför du vill lämna honom.

Även om han har ADHD så är väl han normalbegåvad?

Kära du, du behöver all lycka du kan få!???

Kommer från andra sidan. Läser här ibland och blir lika ledsen varje gång. Vet att jag gör min familj illa och det är det sista jag vill. Och då är det ändå så långt ifrån det du beskriver... vet inte om jag nånsin sett solskenshistorier här på anhörigsidorna. Närmast har nykteristen varit o det var inte beständigt. På forumet "Förändra sitt drickande" finns vi som strävar efter att sluta. Inte ens där finns många solskenshistorier. Alkoholism är trassligt, progressivt och svårt att tygla. Som din man beter sig har det gått väldigt långt tycker jag. Han får permanenta skador på hjärnan som gör att han blir mindre o mindre medkännande.
Du är värd så mycket bättre än det här! Själv skäms jag för att jag dricker mig full utan anledning, blir trött o somnar. Och är livrädd för att hamna där man uppenbarligen inte bryr sig längre. Det finns säkert en förklaring i medicin, Adhd etc, men så länge han inte ser problemet eller skyller det ifrån sig, finns nog inget hopp. Värna dig själv o ditt barn. Det han håller på med är äckligt och ovärdigt både dig o honom.

Rädda dig själv och framförallt ditt barn! Helt horribelt det du berättar! Du får hjälp och stöd av samhället när det gäller ekonomi! Har du nära anhöriga som kan stötta dig? Detta ska du och ditt barn inte leva med! Kram och vill skicka dig styrka att ta dig bort från honom!

Ja, undrar hur många vi är, vi som blir kallade idioter, grisar, vidriga, äckliga, sjuka, självgoda, gnälliga osv. För att vi ogillar våra partners fyllor (och konsekvenserna av dem) och har mage att yttra eller på minsta vis visa vad vi känner...