Senaste kommentarerna i forumet

får tårar i ögonen när jag läser det du skriver. dels för det påminner om min egen situation, och dels för jag vet vilket helvete du har och hur ont man har i bröstet över att skydda sina barn men samtidigt ha ångest över att man tar emot skit mer än man behöver. att få höra vilken idiot man är för man gråter, eller att man är en fitta för man säger åt honom o sova någon annanstans än i sängen . Klumpen i magen växer när jag läser andras trådar här. Så många som delar samma sorts lidande över någon som orsaker detta själv. man dör sakta inombords .

låter precis som du är jag, min situation ser likadan ut. har levt med detta i snart tio år. har en son på snart tre nu med samma man,. vill inte lämna honom. men vill att han inser vad han kommer göra mot sin familj om han fortsätter. ingenting fungerar. står maktlös. är bara ett tomt skal snart.

Avgiftning och läkare.

Först vill jag tacka IronWill för att du delar med dej av din sida då det hjälper i mina egna tankar, skönt att läsa allas kommentarer då man känner igen sej i så väldigt mycket. Den jag lever med dricker inte värst mycket och blir väl inte direkt otrevlig men varje dag och hade inte haft en enda vit dag på många år, kallar det själv medicinering. Känslomässigt avtrubbad och livlös i ögonen förutom emellanåt då jag trodde mej se en glimt av den "rätta sidan" höll jag fast i alla år. Vid de flesta samtal rörande vår relation osv blev det alltid "strid", alltid anklagande, ett försvarsbeteende och det är frustrerande, men Besviken fru...du gnäller inte och även dina känslor har rätt att existera. Läste i någon annan tråd om att inte "skydda" den som "missbrukar" utan själv vara ärlig och inte underlätta. Där står jag i konflikt med mej själv...jag har fått förstå att min sambos vuxna barn (som inte har en susning vad som föregått i alla år) tror att han är en ängel som är "kuvad" av mej, jag har attitydproblem vilket gör att det blir så synd om honom som är så snäll...En sida av mej säger, låt det bara vara å gå din väg... Den andra säger...varför ska jag vara boven i dramat som inte orkar leva i detta, jag har inget att skämmas för men ska jag vara ärlig?? Jag vet inte... det känns svårt då man vet att man redan på förhand har blivit baktalad av den som missbrukar inte bara alkohol utan även mej.

han är nere i skiten igen och har så jävla svårt att ta sig upp, ska man låta honom vara och låta han ta sig upp igen eller ska man säga något? vet ju att man inte kan GÖRA något ... känner mig så hjälplös, vet hur glad han var över o va nykter......

att ge råd.... Vi är medvetna om att det är alkoholisten som ”bestämmer” så länge vi är kvar, vi kan inte tvinga någon att sluta dricka, det måste komma från personen själv.
Det som hjälper mej är att jag har lärt mej att inte skydda honom längre, att inte underlätta drickandet genom att på olika sätt ursäkta honom inför andra eller här hemma, inte köra ärenden åt honom .
Jag har också konstaterat att ska han få dricka på sina villkor då måste han räkna med att jag exkluderar honom från en del saker. Sovrummet t.ex vem vill ligga i fylleångor hela natten och lyssna på snarkningar? Han får ligga i gästrummet när han har druckit, det är en gräns jag har dragit. Nu har vi inga gemensamma barn och de vi har är vuxna men jag hade haft väldigt svårt att låta honom ensam ta ansvar för barnen när de var små, så kan du ordna barnvakt när du ska göra något så kanske det kan visa honom vad han missar.
Försök planera roliga saker för dej och barnen men räkna inte med honom , du blir bara besviken.....
Kram på dej ?

Tack för omtanke! Det är en tunn lina att balansera på just nu och med kärleken som finns emellan oss går det på något sätt. Jag hoppas att vändpunkten kan komma snart och jag tänker som du at nedtrappningen måste ta tid. En stund i taget. Kloka ord från andra som vet hur det är hjälper!

Ingen enkel situation du /ni befinner er i
Egentligen så tror jag att en läkare borde svara på din fråga. Du benämner din man som grav alkoholist så jag förmodar att han dricker från morgon tills han somnar på kvällen? De kan bli allvarligt sjuka om de slutar tvärt , nu vet jag inte hur bekanta ni är med landet och språket ni befinner er i men kolla upp hur sjukvården fungerar och vad er försäkring säger.
Ett alternativ, om han nu verkligen vill, är att börja trappa ned och hålla det på en acceptabel nivå tills ni kommer hem igen. Men det är ingen lätt uppgift , min man har försökt många gånger ....
Hoppas du kan koppla av iaf!!
Skriv gärna här och berätta hur det går för dej !

försöka ta hand om sej själv..... hoppas du kan sova gott inatt!

Tack, jag försöker att se ljust på framtiden och vet att tillslut så bleknar även sorgen. Jag sätter upp planer för mej så får vi se vart jag hamnar.

Tack, jag försöker att se ljust på framtiden och vet att tillslut så bleknar även sorgen. Jag sätter upp planer för mej så får vi se vart jag hamnar.

för ditt svar Anxiete, en lugn period är fint och jag är glad för din skull. Då vi flyttat från min hemstad å trygghet till en helt ny plats med allt vad det innebär så har det blivit helt kaos. En människa som man tidigare under längre tid sett som trygghet och som man kunnat tala med har nu sakta förbytts tillbaka till den där personen "tomten" som jag bara inte klarar av och tyvärr får allt för mycket energi gå åt till den biten när allt spinner runt och jag själv blir otrygg.
Jag vet att det i dagsläget inte spelar någon som helst roll vad jag säger eller gör, förutom att ge honom utrymme att ännu mer "anklaga" och skylla det mesta som gått snett på mej om jag blir ledsen för att det är så här...som sagt stundom ledsen eller arg...men jag har packat de flesta av mina saker och får åka "hem" då detta inte längre känns varken trevligt eller tryggt. Försöker lugna mej själv med att jag vet varför allt blev kaos igen, varför alla lögner kommer om de mest fjantiga saker å att det mesta baseras på "mitt sätt att vara eller tycka" så det är mitt fel att vi är i denna situation...man blir trött å orkeslös men imorgon är en ny dag... Kram

kan det vara bra att släppa nuet och det som varit en ”stund”! Tänk dig ett år framåt och fundera över hur du gör för att då (om ett år) inte känna besvikelse och sorg över året som gått! Och blanda bara in dig själv eftersom det bara är du egentligen som kan styra över ditt kommande år!

Önskar så att jag hade svaret men jag famlar omkring precis som du . Det jag har märkt är att ju mindre jag försöker bry mej om just hans drickande desto bättre för mej. Just nu är vi inne i en väldigt lugn period där han själv väljer att inte dricka men jag vet också att det vänder på 10 sekunder och då blir man så förtvivlat dränerad på energi igen.... som du så klockrent uttrycker dej: men dö då tomtejävel !För det är verkligen så man känner, att den där otäcka dubbelmarinerade tomten som intagit min man bara ska gå o dö , försvinna eller gå upp i rök..
Om du inte bestämt dej än för att lämna så försök hålla en distans till honom. Planera egna saker och exkludera honom för du kan ju aldrig räkna med honom. Försök att göra sånt du tycker är kul osv
Kram ?

Jag är från båda ”sidor”..Har separerat från en man som fortsatte sitt drickande trots stora konsekvenser..Slutade dricka själv för 2,7 år sedan..Mitt ex ljög inte om drickandet först..Det var senare när jag slutade dricka som lögnerna började..Allt var uppenbart, tex hur mycket han drack, skulle hålla sig nykter men drack ändå..Ska du dricka när jag har jour på jobbet? Hurså? Fick jag till svar..Mycket frågor, undanglidande svar, ilska, oro, skam, rädsla för barnens mående och trygghet..Satte ultimatum, var beredd på att han var för svag mot alkoholen..Flyttade när han valde supandet istället för familj..Har aldrig ångrat det, inte en gång..Mina barn har börjat få trygghet dom inte hade i vårt gemensamma hem..Styrkekram och ett jävlaranamma till dig..Det behövs när man ska tackla all skit som alkoholen för med sig när partnern har alkoholproblem..

Känner igen precis allt, men min man blir (tyvärr) aldrig så dålig att han kräks.
Men jag avstår demonstrativt från alkohol när vi är tillsammans och då är jag ”tråkig” och sur.
Senast han kom hem fullständigt plakat, tittade jag i hans telefon (jag vet, man får inte) och tittade på sms med hans kompis. Där hittade jag sms-konversation från min man att han hade ”laddat upp” med flera öl under dagen. Så har hans kompis fotat min man när han låg utslagen i kompisens soffa. Det var inte roligt att läsa ...
Idag hittar jag konversation att ”det blev en blöt kväll som vanligt”.
Löftet i april och maj var att han skulle hantera sitt drickande, jag tog upp nu ikväll att jag inte sett några framsteg. Min man ljuger så han snart inte vet vad som är sant. Och vägrar prata om det nu.
Vi har bokade utlandsresor tillsammans med familjen nu i sommar, så efter det får han packa in väska. Förmodligen kommer han demonstrativt mot mig, dricka en del.

Jag stöttar dig, barnen ska inte se en sån familjesituation.

❤️

Känner igen precis allt, men min man blir (tyvärr) aldrig så dålig att han kräks.
Men jag avstår demonstrativt från alkohol när vi är tillsammans och då är jag ”tråkig” och sur.
Senast han kom hem fullständigt plakat, tittade jag i hans telefon (jag vet, man får inte) och tittade på sms med hans kompis. Där hittade jag sms-konversation från min man att han hade ”laddat upp” med flera öl under dagen. Så har hans kompis fotat min man när han låg utslagen i kompisens soffa. Det var inte roligt att läsa ...
Idag hittar jag konversation att ”det blev en blöt kväll som vanligt”.
Löftet i april och maj var att han skulle hantera sitt drickande, jag tog upp nu ikväll att jag inte sett några framsteg. Min man ljuger så han snart inte vet vad som är sant. Och vägrar prata om det nu.
Vi har bokade utlandsresor tillsammans med familjen nu i sommar, så efter det får han packa in väska. Förmodligen kommer han demonstrativt mot mig, dricka en del.

Jag stöttar dig, barnen ska inte se en sån familjesituation.

❤️

Du lär känna igen dej massor här ... vi är många medberoende som skriver, gråter och skrattar men framförallt så blir man starkare när man får en massa åsikter och bekräftelse !
Läs gärna på beroendesidorna också , det ger mycket insikt.
Om du vill så starta en egen tråd så är det lättare att hitta och stötta dej , kram ?

Smygande, smusslande, lögner och svek...ja listan kan göras lång. Det gör verkligen så ont i en att veta vart prioriteringarna ligger, vad som är viktigt. Att hela tiden få konfronteras med hur min sambo "rättfärdigar" allt för att anse sej ha en anledning till att dricka. Om än han inte dricker mycket och inte helt varje dag så förgiftar och förstör det vår relation, för hans jakt på att finna anledning till att dricka ex stress över vårt förhållande osv gör att det förgör det fina. Han valde att efter 8 år utan en enda vit dag ett liv utan alkohol och plötsligt var han inte längre avdomnad och känslorna för mej blev "på riktigt". Då jag har många år att ro en tung båt själv med honom sittandes i så kändes det ju helt fantastiskt att äntligen få se hans "rätta" sida och kärleken blev starkare än någonsin. Så sakta men säkert gled han tillbaka, idag efter konfronterande med lögner/hymmel o smygdrickande så är vi tillbaka på ruta 1. Min maktlöshet och ledsamhet finner inga ord längre...om än jag har massor av kunskap kring medberoende och har erfarenheter, det gör mej så ohyggligt ont att han igen väljer att bli avtrubbad och passiv känslomässigt, och ej att förglömma allt handlar om att HAN må få göra som han vill, han ställer krav på det mesta och jag ska varken snoka eller ha åsikter för det gör bara att han ännu mer vill vara i sin bubbla för HAN blir så stressad. Finns varken förståelse, empati eller annat vilket inte alls är konstigt...men shit vad det GÖR ONT...TACK för att du delar med dej av din historia...kommer spendera massor av tid här inne, kanske får man andas och skratta igenkännande en stund och inte känna sej så ensam <3

sits med mitt ex (alkoholist) det senaste året! Jag avslutade på grund av hans drickande i maj förra året, vi hade mycket kontakt och i augusti började vi om! Katastrofen var ett faktum igen i november! Kontakt under början av detta året! Hade svårt att släppa och tänkte som du att man kan ta det man vill ha och strunta i resten! Måste säga att man lurar bara sig själv och det är man själv som drar det kortaste stråt! Mitt ex roffade åt sig av mig när han ville det, söp när han ville det! Kort sagt så blev allt på hans villkor! Nu har jag brutit helt och tänker aldrig mer gå tillbaka eller ge honom av mig själv och min person! Lite klurigare för dig eftersom ni har barn ihop, du måste ju ha viss kontakt! Och en sak till: fundera över vad ”uppvakta” är! Kände också att mitt ex gjorde det! Men har insett att det var rena rama ordbajseriet, mycket kontor och lite verkstad! Uppvakta på riktigt i ett sånt här fall är numera för mig att visa på insikt och förändring! Lätt att säga ”jag älskar dig” men krävs lite mer att ”göra” det! Vet inte om du fick ut så mycket av det här men du är inte ensam! Kram och styrka till dig!

Årets Vardagshjälte, du kommer inte på någon gala i TV och får guldkonfetti i håret. ”Nu när jagär nykter ska du väl vara glad? Men nä, det går inte att förstå dej, du är aldrig nöjd..... jag kan lika gärna dricka för du grinar i alla fall” typ.......
Lika lite som vi kan förstå en alkoholist till 100% lika lite kan de eller omgivningen förstå den psykiska press en medberoende lever under. Jag har t.o.m hört från grannarna(som vet om vår situation) ”Nu är du väl glad” WTF.... Så lätt går det inte. Det som gått sönder måste repareras , dvs ens eget mående. Det är ingen som säger till en person vars partner varit otrogen: Nu är du väl glad, han har slutat kn...a henne?! Alkohlism är en form av otrohet mot partnern och du har blivit bedragen . Du väljer att stanna kvar men det tar tid att läka.
Eftersom de flesta medberoende skäms över sin situation så finns det lite hjälp att tillgå, det jag kan komma på är al anon och terapeut... Och skriva här ?
Men du får den största guldmedaljen jag kan hitta av mej ??

Jag tror du har rätt.

Googlat lite, och det jag upplever verkar kallas "recovery resentment" - och det låter ju rimligt.

Googlade ytterligare - av ren pervers nyfikenhet - efter råd för den BEROENDE om hur DE kan stötta sin partner.

Det finns ingen sådan information.

Allt handlar visst om den beroende; hur man hjälper dem, hur man pratar med dem, hur man hanterar dem, hur man bygger upp och uppmuntrar dem, hur man hjälper dem undvika återfall.

I den medberoendes fall finns det EN typ av information; hur man hjälper sigsjälv.

När man lagt allt man är och har på att "laga" någon annan så ska man fortfarande orka laga SIGSJÄLV också. Medan DE får beundran för sin styrka och sitt mod och sin självkontroll och det ena med det tredje.

Jag får verkligen SLÅSS med migsjälv för att komma ihåg att det var JAG som valde det här - ingen tvingade mig. Jag får skylla mig själv.

Och jag då...Jag är så jävla trasig i huvudet att jag knappt orkar stå upp, fan jag började GRINA för att jag inte lyckades med ett moment i skolan idag. För det känns ju bra.
Och inte kan jag liksom säga att "ursäkta att jag överreagerar, mitt liv är ett living hell och all min styrka har gått till min alkoholiserade pojkvän - men KOLLA vad BRA det går för honom nu!"

Emedan han traskar vidare i livet, helt blind för vad JAG gått igenom här. Helt jävla nöjd med situationen, skulle aldrig DRÖMMA om att ge mig ens HÄLFTEN av vad jag gett honom.

Nej, varför skulle han?

Det här var ju mitt val.

Tack Anxiete! Jag fick ytterligare ett "återfall" i morse då jag började packa hans ryggsäck för att skjutsa till avgiftning. Resultatet blev att han själv skulle ta sig dit, vilket ju inte skedde. Nästa gång säger jag -hej då , ha det så trevligt på parkbänken eller ser till att själv ta mig ut så fort som möjligt.

Det som kommer starkast emot mig av det du skriver är ett nödrop från en ohyggligt stark kvinna som bara tappat riktningen i livet! Att du tar ett glas vin som lätt blir för mycket det också, är nog bara din övertrötta reptilhjärna som söker en sista väg till ens en liten stunds avkoppling. Du går på övervarv och ser inte var du ens ska börja för att få ordning på allt. Modigt och starkt att skriva här så rakryggat och brutalt ärligt mot dig själv! Bra jobbat!

Här på forumet är du inte ensam, vi fattar vad du går igenom för vi alla här har vår lilla egna del av helvetet vi lever med, så fortsätt skriv och lämna här de svåraste orden som du behöver få ur dig och känn hur det lättar i hjärtat. Släpp ut ångan så ska du se att sikten klarnar!

Du vet själv vad du behöver göra, vad du måste och vad du vill så det behöver vi inte skriva på näsan åt dig men vi finns här och backar upp, stöttar och kanske kan ha nåt litet hjälpsamt råd nånstans på vägen.

Vad kan du göra just nu, i denhär stunden för att må lite bättre? Sitt två minuter på en bänk och blunda i solen, vad som helst som för ett enda ögonblick tillåter dig att andas fritt. Börja med nåt riktigt litet bara för att visa din hjärna du har kontroll, sen kan man steppa upp vartefter till de större besluten. Den tekniken har funkat bra för mig när allt omkring är kaos, att just där och då ge mig själv en två minuters timeout och rensa hjärnan och bara andas. Längs vägen blir man sen starkare att fokusera på det viktiga och man lär sig ta för sig och sluta vara dörrmatta. Du har en vilja att må bra, och förmågan att göra det också inom dig, och ibland kanske det kan vara mer hjälpsamt framåt att tillåta sig att vara arg istället för att vara ångestfylld. Ilskan inom kan vara en bra drivkraft till förändring! Du är värdefull och har rätt till ett bra liv med dina barn, vi kommer heja på dig hela vägen fram dit!

Det här är en sida som gett mig och barnen något. Det känns så skönt att kunna skriva och "prata" med människor som förstår vad jag pratar om.