Senaste kommentarerna i forumet

ibland tänker jag på om jag kommer någonsin hitta någon att leva med eller om det kommer bli M för att han kommer bli bra..sen blir jag rädd för att jag har blivit såpass skadad och traumad av allt jag har gått genom (trots mina unga 24 år) att ingen kommer stå ut med mig ..sen tänker jag att det kanske bara är han som vet hur jag funkar och står ut med mig. skrämmande tankar.. skrämmande också att veta att man är en helt annan människa emot vad man var för 3,4 år sen..har växt otroligt mycket och öppnat ögenen för andra människor och hur folk har det och lärt mig hantera olika saker och ting...men så mycket sorg jag bär med mig..hur ska det bli

mycket på vad andra skulle säga, tycka och tänka om jag lämnade! Men nu har jag stärkt mig själv och tycker inte andras åsikter har lika stor betydelse! Det är ju inte dom som skall utstå skit när ens gubbe är full och elak! Nu lyssnar jag (eller försöker) på mig själv! Det är ju jag som skall trivas i mitt liv! Kram och massor med styrka till dig

Om att låta honom ordna sitt eget boende utan att du erbjuder plats hjälp eller stöd?
Klarar du det så får du guldstjärna av mig.
Det är brukligt att vuxna människor faktiskt klarar sånt själv?

Samtidigt så vill man ha kontrollen eller länken kvar.
Och hakar fast där man kan.
Känner så mycket igen mig i ditt resonemang.
Välkommen tillbaka.
Jag är fortfarande kvar efter 4 år.
Lite starkare,men inte helt på säkra sidan.

Tack för återkoppling! Ja, jag måste nog ta tag i mitt liv, det är för kort att inte få leva det liv man egentligen vill ha. Rädslan för framtiden som ensam och att jag river upp familjen är nog min största bromskloss. Vänner har jag runt mig (våra gemensamma )men ingen av dom känner till vad som händer i vårt förhållande, förutom min syster o svåger.

Tack för återkoppling! Ja, jag måste nog ta tag i mitt liv, det är för kort att inte få leva det liv man egentligen vill ha. Rädslan för framtiden som ensam och att jag river upp familjen är nog min största bromskloss. Vänner har jag runt mig (våra gemensamma )men ingen av dom känner till vad som händer i vårt förhållande, förutom min syster o svåger.

Min fd man å jag har separerat efter ett ultimatum från mej. Alltså har han valt att dricka ifred då. Inte när han har våran dotter men, han har erbjudit sej att närvara när jag behöver han jag mår psykiskt ej bra efter detta. Kan inte låta bli att tala med honom om detta. Går hos psykolog å Alanon. Men jag älskar ju honom ändå svårt att slita sej på något vis. Sjukt efter allt dåligt jag vet alkoholen har förorsakat. Lyssnar på djävulspodden börjar fundera på det att bota typ känslokalla personer. Jag får en kick typav detta å han har sin alkohol ingen bra kombo. Jag vet jag ska inte trfäffa honom ena för lite kärlek. Men det är svårt också för mej. Som älskar att älska. Ja det snurrar i bollen minst sagt...nån som kan svara nä inte jag heller. Tack för ordet

Tack Ullabulla för ditt svar. Ja, den tanken har också slagit mig. Vuxna människor brukar klara sådant, men han känns inte så vuxen just nu. Han har nog blivit lite bortskämd med omsorger och vant sig vid det.

Det är så att jag har minnesbilder från förra gången då han "levde på gatan", jag klarar nog inte det igen. Sen har vi skuldkänslor inför andra anhöriga som nog förväntar sig att jag försöker med allt.

Om att låta honom ordna sitt eget boende utan att du erbjuder plats hjälp eller stöd?
Klarar du det så får du guldstjärna av mig.
Det är brukligt att vuxna människor faktiskt klarar sånt själv?

Samtidigt så vill man ha kontrollen eller länken kvar.
Och hakar fast där man kan.
Känner så mycket igen mig i ditt resonemang.
Välkommen tillbaka.
Jag är fortfarande kvar efter 4 år.
Lite starkare,men inte helt på säkra sidan.

Sätt gränserna runt dig själv istället för runt honom! Ex han blir verbalt otrevlig mot dig under fylla:
Jag accepterar inte att någon utsätter mig för verbala kränkningar!
Istället för:
Jag accepterar inte att du utsätter mig för verbala kränkningar!
Kanske låter som samma sak! Men gör man till vana att tala om vad man själv inte accepterar istället vad den andre inte får göra blir man starkare och säkrare på nåt sätt! Man får lättare att agera när man reagerar tycker jag! Och ställ frågor till dig själv istället för till honom:
Vill jag va gift med en man som återkommande kör bil onykter? Den sista frågan du ställer i ditt inlägg: varför kommer jag inte till skott att lämna! Försök att svara dig själv på den frågan.

Man går på helspänn och vågar inte slappna av, man FÅR gråta ..det känns ju faktiskt lite bättre sen! hoppas du kan DANSA dig genom detta och må bra även om han får up n downs.

Sen kom jag hem till en nykter karl. Då började jag såklart gråta -_-

Idag kom jag på migsjälv med att höja volymen på musiken i hörlurarna, och innan jag visste ordet av så dansade jag som jag brukade innan jag träffade honom; fritt, glatt, och i någon sorts firande av livet och migsjälv.

Jag är sån; arbetskamrater och vänner och random främlingar har alltid kommenterat att när jag mår bra så springer jag runt och småsjunger och lägger in dans-steg i allt jag gör...lite skruvat, kanske.

Idag dansade jag, och kom på att jag inte gjort det sedan jag träffade honom. Alls. Jag har saknat det - min kropp har saknat det - att liksom bara försvinna in i musiken, låta musklerna jobba, typ som meditation. Det var så skönt.

Skönt att känna att jag hittat så mycket "frid" och tillit att jag kan slappna av och bara njuta.

Och då blev jag rädd. Alltså, panikslagen, så att jag höll på att börja gråta. För...ju mer jag litar på honom, ju mer jag vågar släppa taget...ju hårdare blir det ju OM det går snett.

Förvisso har jag sett tabeller på hur utvecklingen på Naltrexone normalt ser ut; de dricker mindre, SEDAN dricker de MER, sedan lite mindre igen. Upp och ner, men ultimately Neråt.

Jag väntar mig ett litet bakslag, men jag kan inte springa runt och vara förberedd på det hela tiden...

Och inte kan jag berätta för honom hur det kändes - han måste ju få känna att jag litar på honom.

Idag gör jag visst det tillräckligt mycket för att dansa, utan att ens TÄNKA på det. Och paradoxalt nog skrämmer det mig.

Har verkligen ansträngt mig för att undvika honom hela dagen igår och idag försöka prata lugnt med honom och tala om för honom att det var läskigt och höra honom så påverkad och att jag föreslår att han ringer sin kontaktperson på NA och pratar lite med honom, sen sa jag även att jag inte klarar av att höra honom i det skicket och att han får göra mig den tjänsten att inte kontakta mig när han är så, då jag också har ett liv att leva. sa även att jag stöttar honom när han vill ta upp kampen igen och kämpa och att han inte ska glömma bort sina 12 dagar som han hade. väldigt bra samtal kände jag iaf då han erkände att han hade skämts över att säga till mig hur saker och ting faktiskt låg till och att han fortfarande vill kämpa och vända på allt...blev inget bråk iaf och han gick inte in i försvarställning...kanske borde börja prata med honom såhär jämt trots att han gjort bort sig.. kanske rätt sätt att samtala på. Idag är jag ledig från jobbet och ska bara vara och vila och ta hand om mig själv, kanske kolla någon bra serie, äta något gott...mycket o vara tacksam över även om det strular ibland... min ångest attack som höll i sig några dagar med börjar släppa nu... kram på alla här inne som kämpar.

känner jag med varje gång jag vet att han dricker eller har planerat att dricka men sen försöker jag tänka, att han egentligen inte vill hålla på så för att han är ju egentligen sjuk, att han inte kan stå emot är inte hans fel. sen är det ju jättesvårt, man blir så kluven men jag tror inte din man vill dricka framför barnen osv...han är bara sjuk! försök att göra grejer tillsammans med barnen och tänka på er även om det är svårt när man bor ihop och är tvungen och se hur det dricks. uppmuntra hans nyktra jag och var "off" och skit i honom när han dricker så att han förstår att han inte blir accepterad när han dricker..det kanske sätter igång något i hjärnan på honom...hoppas det löser sig och att han vaknar upp och vill ta tag i sina problem..kram

Det är så svårt, så svårt. Jag har så svårt att tycka om honom nu. Jag vill knappt prata med honom men jag försöker. Vår stackars 5-åring märker ju den dåliga stämningen, vill inte att han ska växa upp i en familj med obehaglig stämning att förhålla sig till. Så tänker jag att jag orkar inte bråka, nu går jag vidare. Men så hör jag en öl öppnas och det bara kokar inombords och hjärtat gråter. Den här jävla alkoholen är som ett mörkt moln över oss. Hur gör man för att leva med en alkoholist utan att känna så starkt hat?

Starkare än vad du tror, du klarar av mer än vad du tror med, så mycket man har klarat av att stå ut MED dem tänk vad man kan blomstra utan dem, eller om man bara väljer att sätta sig själv först. Massa kramar till dig ???

medberoendekampen igen !
Så länge jag gör valet att stanna så kan jag inte gå och gnälla och tycka synd om mej själv ! Jag har inget som binder mej kvar mer än min egen vilja ... ja, lite annat som jobb , djur osv ... men det är saker som går att lösa !
Jag måste lära mej att göra mina egna val och inte min mans val !!!!

Kul att kunna roa någon ? det blir så mycket lättare med ett skratt !

för morgonens skratt när jag läste om räkskal i gardinstången :D

Klart mer fyndigt än mina gömställen när jag var aktiv :-)))

på riktigt när jag var som värst och hade depression/ångest/ilska och allt du kan tänka dig och jag ångrar mig så hemskt mycket och bett om ursäkt tusen gånger, hjälpte inte alls ...känns skönare att hämnas i tankarna som ni säger .. det är tyvärr också det att även om man är den som avslutar förhållandet så är man liksom lite beroende av den personen ändå, det blir tomt fort utan dem och deras sms osv...för min del iaf. Hur skönt det än var att jag avslutade det, så var jag ARG på honom när han inte hörde av sig till mig och liksom bara sket i...undra om man blir beroende av dem så som de blir beroende av alkoholen/drogerna...känns så i mitt fall iaf....eller om det beror på att man har varit så bra vänner och att det sitter kvar i mig...hmmm kram på er

Tror det är så att man är så van vid deras fylle sms. Att det har blivit en ful ovana. Man vill egentligen inte ha med dem att göra men blir lite paff när det blir tyst. Och hämd . Haha jag har tänkt så hemska tankar så är fruktansvärt. Sparka ner hans staket. Klösa ögonen ur han. Klippa av hans hår och kläder. Och det är för att han har ingen ånger för det han gjort. Bara flaskan finns där. Men det var som ovan kommentar skrev. Dom känner när vi bryr oss och inte . Kämpa på . Kram

man kan roa sig med att tänka lite på att hämnas! Fnissade gott åt din hämnd med räkskal? A-fria öl var också bra? I fantasin kan man göra preciiiis va man vill! Har nog mördat nån gång när jag har fantiserat?

tanken roa en när man kommer på en riktigt bra idé , då skrattar man för sej själv och blir genast på bättre humör ?? Som att byta ut ölen mot a-fri öl t.ex , tänk om man kunde öppna en burk och försluta den igen .... tänk reaktionen när effekten uteblir efter X antal ???
Nu blev jag på bättre humör ?

Du har rätt! Varför lägga tid på en ”hämndaktion”, bättre att göra nåt som är kul på riktigt! Ja jobbigt så förbannat är det! Var jag som avslutade vårt förhållande men känner mig fetdumpad, dissad och betydelselös! Nä framåt är det som gäller nu! Hoppas han lipar och suger på tummen? tack för er pepp! Kram

Hämnden är att gå vidare och aldrig kolla bak igen. Tänk så som du känner nu, att han inte bryr sig osv... Detta kommer han känna när du går vidare och det kommer han känna av det lovar jag. Sen är det jävligt jobbigt och tufft och tar tid men det tjänar man på i längden:) kram