Senaste kommentarerna i forumet

Han kunde knappt prata, han hade druckit och tagit kola....han skulle ha varit på NA möte idag..orkar inte höra på honom när han är så, la bara på. " Klart jag får ta en öl, det är ju fotboll" ingen ide o ens försöka bry sig då förrens VM är över... trött på detta, man är ju rädd att hans botten blir hans död, han har motivation men FY vilken jävla dragningskraft han har till skiten.

Hejsan!

Vad fint att ni delar med er och tipsar varandra! Jag hoppas det är ok för er att jag hoppar in här och lägger till lite information. Gällande anhörighelger/veckor på behandlingshem så kostar de ofta en slant som ibland kan vara svåra för anhöriga att betala om man ska betala dem privat. Därför vill jag tipsa om några alternativ. Dels kan man ansöka om ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten för att få åka på anhörigvecka. Motivera på vilket sätt beroendeproblemet påverkar dig som anhörig och varför du behöver denna hjälp. Socialtjänsten bedömer då om de anser att det finns skäl att ge bistånd till detta.

Enligt Socialtjänstlagen 5 kap. 10 § har socialtjänsten i uppdrag att stödja anhöriga. Därför erbjuder många kommuner anhöriggrupper, kurser och individuella samtal. Om du vill veta vad din kommun erbjuder, ring och fråga efter anhörigkonsulenten eller de som arbetar med beroende och öppenvård hos din kommun.

Och så finns ju Alanon, och AcA, Co-anon, CoDa som är 12-stegsinspirerade. Lite olika på olika orter men alla är välkomna oavsett var man bor. Och förutom det så finns AHA (Anhöriga Hjälper Anhöriga) och AMD (Anhöriga Mot Droger). Och ytterligare vissa anhöriga vänder sig till Länkarna. Så det finns lite att välja på!

Hoppas du hittar ett anhörigstöd som passar dig!
/Carina

Tack, hoppas också d kommer en lägenhet till oss snart!

Vad skönt att du fixat ett boende som ni kan åka till när ni behöver lugn o ro....låter som att du har d jobbigt fortfarande du också!

Nä denna eländig sprit, när de är så fruktansvärt medvetna om vad de förlorar med alkoholen i sina liv. Trots d så skiter de i allt o fortsätter dricka! Det är helt bortom mitt förstånd....tänkte ta ett prat med honom igen för o se om han inte ångrat sig gällande antabusen. Inte för att d egentligen har så stor betydelse för mig längre men för barnens skull. För min del skulle han fasen kunna fortsätta supa för drar d gör jag!

Tack, hoppas också d kommer en lägenhet till oss snart!

Vad skönt att du fixat ett boende som ni kan åka till när ni behöver lugn o ro....låter som att du har d jobbigt fortfarande du också!

Nä denna eländig sprit, när de är så fruktansvärt medvetna om vad de förlorar med alkoholen i sina liv. Trots d så skiter de i allt o fortsätter dricka! Det är helt bortom mitt förstånd....tänkte ta ett prat med honom igen för o se om han inte ångrat sig gällande antabusen. Inte för att d egentligen har så stor betydelse för mig längre men för barnens skull. För min del skulle han fasen kunna fortsätta supa för drar d gör jag!

Hej. Du är verkligen inte ensam, själv har jag levt i mitt förhållande i 35 år. Inte med den alkoholkonsumtion som nu förekommer men alltid med ett knäppt beroende och medberoendebeteende.

Sedan jag fick nog och "exploderade" för drygt 6 månader sedan har jag lärt mig massor. Mycket från det här forumet och mycket från böcker och Internet. Jag har absolut inte kommit i något mål och känner mig ofta sorgen och frustrerad men mina första lärdomar är nyttiga. De tar i alla fall udden av den värsta frustrationen och stressen.

Först och främst att vara öppen och tydlig med alkoholproblemet. Inte vara tyst och lida. Berätta för folk runtomkring hur mitt liv ser ut.

Sedan förstå att jag inte kan fixa hans beroende. Under många år har jag försökt ändra på olika omständigheter som jag trodde skulle göra att han mådde bättre och därmed skulle dricka mindre. Jag vet nu att det är inte mitt fel att han dricker och att han själv måste vilja sluta. Det är enda sättet.

Jag har insett den komplexa spiralen som vi snärjt in oss i och som verkar stämma in i nästan allas berättelser. Jag duktig och fixar allt. Han blir latare och låter mig fixa allt. Jag blir mer sammanbiten och fixar mer. Han känner sig sämre och värdelösare och dricker mer. Jag fixar ännu mer. Är mamma, psykolog och hustru på samma gång. Vårt förhållande grundar sig allt mindre på ömsesidig och fristående kärlek utan allt mer på beroende av varandra och insnärjdhet. Beroende och medberoende...

Det finns många saker som jag vrider och vänder på och där jag är helt vilsen. Problemet att han inte förstår hur jag har det. Problemet att jag kanske måste lämna honom för att han ska få motivation nog att sluta. Problemet att jag vill leva med honom, inte utan honom. Problemet att jag vill leva med honom som han är när han är nykter (nästan aldrig numera). Praktiska problem om jag skulle lämna honom.

Kanske känner du igen något från din egen situation. Mig har det hjälpt en hel del att se att vi som par nästan är komiska i våra karaktärer. Exakt så som en beroende och en medberoende beskrivs i all litteratur. Det smärtsamma är det tyvärr inte löser problemet. Att jag inte står ut med hans drickande och han inte vill sluta dricka, inte på riktigt. Det enda jag kan göra är att antingen gilla läget eller lämna. Det är fruktansvärt tungt och jobbig.

Jag ser fram emot att höra hur det går får dig, hoppas du känner stöd och nytta här.

tycker jag. Då känner jag mej inte så ensam och gör mej inga visioner om hur mysigt ”alla andra ” har det ,även om jag vet att det inte är så.
Filuren..... jo han finns nog alltid hos alla men kanske han får lite för stor roll i ett ”sjukt” hem.
Jag tyckte ”Amanda igen”s kommentar var rätt skön. Då är det inte mej det är fel på som inte kan förstå , det är inte jag som är oresonlig !
Paniken har jag känt många gånger. Det enda rådet jag har är att gå undan, stäng in dej, gå ut och gå eller något så du kommer undan och kan andas och tänka utan att bli störd .
Nu struntar jag både i alkohol och inte alkohol för nu ska jag titta på fotboll
Heja Sverige ??????

Så duktigt och starkt av dig att lyckats sluta med alkohol. Det förstår vi ju alla som finns på det här forumet hur svårt det är. Precis som övriga kommentarer säger jag; lämna honom! Om man blir skadad på det sätt du beskriver är gränsen nådd och du vet om det, det hörs. Du är ung och är smart och stark nog att träffa en ny kärlek, slösa inte bort fler år på den som gör dig så illa.

Stå på dig och lycka till, tveka inte. Gå vidare i livet!

Så fruktansvärt frustrerande det är, att se så klart att förståelsen mellan alkoholisten och den medberoende är obefintlig och ouppnåelig...att man inte kan få den man älskar så mycket och delar allt med, att förstå... Den där filuren som sätter krokben för en, man undrar om den filuren alltid finns i livet eller om det bara är i livet tillsammans med en alkoholist som den visar sig hela tiden. I den långa loppen glömmer man ju hur livet ter sig när det inte är marinerat i alkohol.

Hur känns det idag efter en tung helg? Någon känsla av ljusning och hopp, eller bara elände. Min egen helg har varit likadan och känslan av frustration och närmast panik är stark. Att bara finnas till hands så länge man själv vill, som du skriver, är ju inte det sätt man egentligen vill leva sitt liv. Man vill ju leva i närhet och ömsesidig förståelse.

Har ni någonsin gått i terapi tillsammans? Jag undrar om man skulle nå fram till en ökad förståelse för varandras problem på så sätt?

Stor kram till dig, mina tankar finns hos dig.

får man ut Naltrexone ? När vi har varit hos läkaren innan har de inte ens nämnt den

Jag har inte jämfört OCD med alkoholism - jag har jämfört kompulsiviteten och känslan av att inte ha kontroll/inte vara glad över sitt beteende.

Vill du läsa in något om bakgrunder och orsaker så är det inte mig emot - jag har oavsett tolkning fortfarande bara gjort jämförelsen mellan de två nyss nämnda sakerna.

Vad det gäller ADHD och alkoholism så är det ju sorgligt men sant - senaste siffran jag såg (som förvisso bara var en uppskattning) var att 1/5 alkoholister självmedicinerar för ADHD.

Min partner är troligen en av dem, och det är just därför jag inte är helt säker på att Naltrexone kommer att fungera för honom - men det är den han gått med på att prova, så det är där vi börjar.

Jag känner igen mig i det som du skriver. Jag vandrar själv runt i ett oros moln där personens alkohol intag ökar och ökar. Vi kan inte bo tillsammans och det känns bara skönt just nu.

Första steget blir att sluta kalla digsjälv för "skräp" - spelar ingen roll om det är på skämt, eller ett gammalt smeknamn; det går in i det undermedvetna ändå.

Byt användarnamn. Om du så måste kontakta admin eller göra nytt konto. Det blir första steget.

Sen tar du och inser att någon som själv lyckats bryta ett negativt beteende med alkohol kan fan VAD SOM HELST.

Du är alltså superstark och intelligent, och jag tycker personligen att det låter som att du är KLAR med "din" alkis.
Att du bara, på något sätt, vill veta om det är ok.

Såhär ser jag saken; många av oss kämpar för att hjälpa vår partner bli frisk. Jag är en av dem - men MIN absoluta gräns går där HAN skadar mig. Om han slår/förolämpar/utnyttjar mig - då är det slut.

"Din" har passerat den gränsen redan, och med tanke på din ålder så missar du just nu det som borde vara åren då du bygger upp ditt liv, lär känna dina passioner, träffar RÄTT partner - slösa inte bort allt det LIV du har på någon som förstör dig.

Du hör inte hemma i en bur. Att leva med en missbrukare är som att sätta SIGSJÄLV i en bur.

Ta dig ur den, omgående, och bygg det liv DU VILL ha.

...och fixa ditt användarnamn ;)

Du har nog valt ett missvisande namn på forumet: du är inte Skräp utan en värdefull unik mänska som har rätt att vara, säga och känna exakt som du är och gör! Att du är skräp är något din fulla sambo lyckats tuta i dig att du är. Det betyder inte att det är sant! Han projiserar sitt eget dåliga mående på dig och försöker må bättre genom att trycka ner dig och intala sig han är bättre än du för att han har makt över dig.

Men vet du vad? I det du skriver hörs att du inte egentligen tror på det han säger! Att du är stark och klok nog att veta ditt värde, innerst inne även om han får dig att tvivla när du väl peppat upp dig själv. För honom är det ju bäst om du stannar där du är, hjälpsam och möjliggörare som du är. Men att du skriver här och det du skriver, vittnar om att du börjar se saker för vad de är. Ledsamt och sorgligt och skrämmande att inse att den man älskar och bor med inte är allt detdär man önskat sig. Men du kommer må så mycket bättre när du ser att det inte är du själv som skapar drama och oro och att du själv kan fatta beslut för din egen del att ändra på dina omständigheter. Du kan inte ändra på honom, men nog dig själv!

Vad kan du göra redan idag för att må lite bättre? Bara ta en promenad eller fika med en vän? Kolla upp var du kunde få kontakt med en terapeut, även om du väljer att inte genast ta kontakt? Små små steg för din egen väg och ditt eget välmående, där inte han är med och drar ner. I det långa loppet kanske du behöver lämna honom för att det är din enda räddning till ett lugnare liv men ta det i små kliv så känns det inte så läskigt! Kolla upp bostadsläget, ha koll på din ekonomi, planera..tänk igenom hur ditt liv kunde se ut om ett år, om så bara som en dagdröm till en början. Det ger styrka att inse du faktiskt kan välja själv! Du har modet och styrkan inom dig och du skulle klara dig mer än väl utan honom!

Fortsätt skriv av dig här och läs andras berättelser, du kommer att känna igen dig och förstå du inte är ensam! Styrkekramar!

Vad du verkar klok och mogen trots att du är så ung! Bra gjort att lägga ner alkoholen! Du verkar ha hamnat i klorna på en alkoholiserad psykopat tycker jag! Lämna honom omgående, rädda dig själv han är farlig för dig! Ta INTE mer våld från honom och ge honom inte ett öre till! Vänd dig till Vårdcentralen och berätta hur du har det och be om hjälp för egen del! Terapi kanske, någon att prata med och få stöd av! Och fortsätt skriva och läs här på Forumet! Man lär sig mycket, kan få stöd och pepp när det är jobbigt! Kram och massor med styrka till dig ❤️

Räkor i gardinstången var bra? Nä vill inte hälsa på honom så får bli nåt annat! Men skall lägga den på minnet typ bra att ha i framtiden ?

aldrig hjälpa min man , jag kan bara finnas till hand så länge jag själv vill.
Varför står det alltid någon liten filur och sätter krokben för en när man tror att man inte ska snubbla, när man vågat lyfta blicken framåt och tar ett förhoppningsfullt steg framåt ? Då kan man ge sej fan på att innan man hinner sätta ned foten så ligger man där med skrapsår på knäna och undrar vad som hände ....

Skrev något i en annan tråd något som verkligen stämmer , jag citerar ” Som jag ser det är förståelsen mellan alkoholist och anhörig icke-alkoholist i det närmaste obefintlig och ouppnåelig” slut citat
Efter en tung helg är jag helt överens med henne. Vi kunde fan varit från olika planeter !!

som stoppade räkskal i gardinstången ? kan bara tänka mej doften efter nån dag och omöjligt att hitta ?? Ett tips bara.... fast då måste du ju förstås hälsa på honom..... ikanske inte värt det ?!

Kände ett tag att jag hade kommit över mitt ex! Resonerade klokt med mig själv när han skrev sms på fyllan och svarade inte! Nu har han inte hört av sig på tre veckor och då kommer sorgen tung som bly! Inser att jag i stora drag bara var ett objekt för honom! När hans ego inte får gensvar tröttnar han lätt! Jag har inte fått ett enda tecken på seriositet, äkta känslor eller ånger! Han skrev när han var full och kände sig ensam! Inget svar inget intresse! Hur kunde jag slösa dyrbara år av mitt liv på någon som inte älskade mig tillbaka? Hur kunde jag låta honom behandla mig illa och förlåta honom? Fattar inte! VILL HÄMNAS!!!! Något lagom som jag inte kan bli polisanmäld för? ärligt talat har så omogna tankar om hämnd typ att samla en stor påse hundskit och hälla i hans brevlåda! Eller sätta upp ett plakat vid hans infart ”Här bor jordens största svin”! Kommer nog (?) inte göra något av det men läser ni en notis i tidningen om en liknande händelse kan det vara jag som har varit i farten??

Ja, så är det ju så klart. Man föds med en sårbarhet för det ena eller det andra.
Men stoppa där en stund och tänk till.
Sårbarhet för... Det betyder inte att alla funktionsnedsättningar är de samma. Jämför inte OCD med alkoholism. Det är detsamma som att jämföra ADHD med alkoholism vilket vore, enligt mig, galet. Alkoholism är däremot en högst trolig följdsjukdom på obehandlad ADHD.
Varför har jag älskat att bli full sedan första gången jag drack?
För att stormen i min hjärna lade sig och äntligen fick jag njuta av en lugn och stilla horisont...

Jag tror han vill...Men säger han saker rakt ut så blir de ett tvång från andra... jag vill o kommer sluta dricka exempelvis men så fort jag säger de till nån nära så kommer känslan av totalt misslyckande ifall de inte går vägen... Den dag han har hållit sig ifrån sina beroende så länge att han känner att han klarar de själv kommer han stolt berätta det...men o hänga på nån skapar bara en prestationsångest o de kommer inte hjälpa... D e så jag har känt iaf ...hoppas de går vägen=)

Det är inte lätt att lämna..jag förstår dig. Man har ju blivit påverkad så mycket psykiskt att man inte har någon kraft till något längre. Jag gjorde så att jag under 2 månaders tid blockerade honom överallt, för min egen skull för att slippa se och bli påmind så jag kan läka lite och även för hans skull så han vet att han inte kan kontakta mig, tills allt lugnade ner sig lite. Ja man blir så jävla förbannad över att de håller på så som de gör, man bara kämpar och kämpar och får inte ett skit tillbaka. Tyvärr så gör sjukvården i detta land inte mycket för folk med missbruk..hemskt att det ska vara så. vad än du gör försök, även om det är svårt..försök att tänka bort vad han gör, vem han är med, om han dricker eller inte osv.. man blir uppäten av sina egna tankar annars. Önskar jag kunde ge dig råd som lättar på situationen lite men det är svårt, speciellt när det är känslor inblandade, man får hitta sitt sätt för att ta avstånd, mitt sätt var att flytta isär och bara försöka läka. Kram på dig, skickar massa energi till dig

Ligger ju i hans släkt, flera familj medlemmar lider av det, vissa dött av det och vissa varit nyktra i över 10 år...får mig och tänka att hans kamp blir jobbigare pga av detta för att det är genetiskt ? Jag har bestämt mig för att orka med detta då jag VET att han behöver någon där. Saken är att jag behöver strategier för att liksom finnas där på rätt sätt. Blir svårt för mig att veta vad jag ska säga då har tar återfall.. och tex nu vill hans bror att vi alla tre sätter oss ner och pratar för att han ska sluta med säljande och hans destruktiva beteende då det drabbar brodern med...och imed att han också vill lägga ner sitt drickande...vad säger man ? utan att anklaga så att han går i försvarsställning... det är det som är mitt dilemma, jag vet inte hur jag ska vara i de olika situationerna... tack för era svar

...som är typ den enda jag läst på ämnet, så jag kan ju ha missat något, så föds man inte som alkoholist. Det är, enligt honom, ett inlärt beteende. Man kan dock födas med en hjärna som är ovanligt BRA på att LÄRA sig den vanan (t.ex pga hereditet - vilket ju verkar logiskt med tanke på att det ofta går i familjen)

Jag tror dock inte att man föds med OCD heller - men jag tror på kompulsiviteten i bägge beteendena. Även om OCD verkar handla om serotonin, snarare än endorfiner - men jag är YTTERST lite påläst om OCD; det exemplet gavs just pga det tvångsmässiga i det undermedvetna, samt att ytterst få njuter av sina tvångsmässiga beteenden - precis som ytterst få alkoholister verkar njuta av att ge efter för sin inre tvångsmässighet när det gäller att dricka.

Jag förstår vad du menar... Men OCD föds man med, kan man liksom inte rå för, det är en del av den man är. Jag är inte född alkoholberoende. Den dag jag tror det är jag förlorad, då kan jag lika gärna supa ihjäl mig.
Det tänker jag däremot inte göra eftersom jag är värd något bättre. Plocka bort alkohol ur ekvationen och jag är den JAG är. Det gäller alla alkoholberoende. Den tar över våra hjärnor likt en parasit, jämför inte med neuropsykologiska störningar för det ena har inte med det andra att göra. Jag förstår din frustration dock. Jag har slutat men min man har inte slutat. Vi är utåt sett en fullt fungerande, normal och beundransvärd familj men jag lever kvällstid med en lallande halvidiot (ibland hel...). Så jag förstår frustrationen men jag vet även hur tvånget att dricka känns. Som jag ser det är förståelsen mellan alkoholist och anhörig icke-alkoholist i det närmaste obefintlig och ouppnåelig. Däri ligger problemet. Men vill man inte leva med denna sjukdom och komplexitet ska man inte göra det heller. Den dag jag tröttnar på lallandet och idiotin lämnar jag. Det borde ni också göra. Når man som alkoholist aldrig djup insikt, på riktigt och på blodigt allvar, då blir nykterheten bara ett tomt löfte. Inse det innan ni spillt era egna liv.