Senaste kommentarerna i forumet

Visst är det skönt att nämna saker vid sitt rätta namn? Och det är inte du som misslyckats, alkoholism är en beroendesjukdom som suger alla omkring med sig i virveln av galenskaper om man står för nära. Du verkar redan ha förstått att din historia inte är din allena, vi är många här som beskriver och känner igen det du säkert gått igenom på era 15 år.

Bra att du förstår vad det är du har att göra med när det gäller hans del av det, den svårare biten är att förstå sig själv tycker jag. Varför står man ut så länge? Hoppas, hjälper, kräver, bönar, städar upp och mörkar, möjliggör och hoppas ändå lite till att han själv ska förstå att sluta. Vilket de ganska sällan gör. Men under tiden har ju du ett liv att leva. Hur vill du leva Ditt liv? I bakvattnen av den andres sjukdom eller ett eget helt och lyckligt liv? Hur kan du ta ens ett litet steg som skulle få dig att må bra, mindre vilsen, ovh ens för en stund släppa oron för hans mående? För det är faktiskt hans ansvar, inte ditt!

Välkommen hit till oss andra som sliter med exakt samma frågor, fortsätt skriv av dig här och få hjälp och stöd i dina funderingar av alla kloka mänskor som vistas på detta forum!

Jag tror inte att någon som är beroende Någonsin "helhjärtat" vill sluta. Jag tror att de alltid har två viljor; dels den medvetna, som inser att det är skit och vill ha ett vanligt liv, och dels det som människorna på Optionssavelives kallar "lizard brain" som alltså är den del av hjärnan som undermedvetet faktiskt på fullaste allvar tror att den kommer att dö om den slutar.

Hur mycket det vakna intellektet än vet att det borde sluta så skriker det undermedvetna att "Vi kommer att DÖ om vi slutar"

Jämför med någon med grov OCD; det är knappast som att de VILL slå av och på lampan sjuttitolv gånger och tvätta händerna tills de blöder - men det är ett beteende de inte Kan kontrollera utan svåra problem och ångest och domedagskänsla.

Så tror iaf jag.

Vad tråkigt han inte kan hålla vad han lovar. Ja denna eländiga sprit...

Jag har inte heller lämnat än men det lutar allt mer åt det. Har nu semester med barn på annan ort, mannen hemma och dricker antar jag. Har ordnat alternativt boende så jag kan åka med barnen när jag vill, jätte skönt! Förra veckan drack han sig full på en måndag så han blev tvungen att cykla till jobb ännu dagen efter, bakfull som han var. Skrattretande tycker jag, och så blir han som förolämpad när man säger ” jag märker nog du druckit så du kan sluta springa i garaget och låssas Ingen märker” som om det då är jag som är dum i huvudet när jag påtalar det uppenbara.. Skulle det inte vara tragiskt skulle det vara komiskt, hur en vuxen annars förnuftig mänska blir så korkad när alkoholen kommer i bilden. Låter som din man också allt mer tappat förnuft och normalt drickande, om han stannar på jobbet för att bli full. Hoppas du snart hittar er ett boende, hans alkoholvanor ser inte ut att vara på väg åt rätt håll vad det låter och du orkar inte mer. Kom ihåg att du är viktig och ditt mående borde få all uppmärksamhet just nu!

Kram och kämpa på!

ringde mig imorse och hade världens ångest och berättade hur saker och ting faktiskt ligger till...jag som trodde jag kände honom. han har dolt så mycket för mig, är besviken på honom. Han har tydligen större problem än alkoholen då han tar kokain 3,4 dagar i veckan för o klara av dagarna..är chockad. vet han han tagit det i samband med alkoholen men inte att det har gått över till att han kan göra det flera gånger i veckan. pratade med honom och frågade honom varför han har dolt detta då jag behöver veta allt för att kunna stötta honom, hans svar är att han inte kan lägga ner allting bara på en gång och att han tar tag i alkoholen, förklarade då för honom att han inte kan ersätta sitt drickande med knarkande.. kändes inte som jag nådde fram till honom så jag bara gav upp...tungt att få höra det, men men säljer man droger och har ett drogproblem klart det slutar med att man sitter o tar sin egen skit. Han pratar jämt o ständigt om att han vill sluta och drar jävla föredrag för mig men vill han verkligen sluta då om han döljer sånt ? eller vill han sluta och vill inte att jag ska veta hur jävla stora problem han egentligen har ? känner mig besviken då jag lovat o stötta honom OM han helhjärtat vill sluta..tänk han inte vill och jag bara slösar tid på det ? lärt mig hålla avstånd och inte bli påverkad som innan men fy den kändes.

Hej och tack för svaret!! Jag trodde faktiskt att jag startade ett eget tråd?men nu ser jag att jag hamnade på någon annans?Tack för kloka ord - igenkännande detta med män och relationer..Så är det inget val är egentligen slumpmässigt.. Å jag har faktiskt gått KBT ocj jobbat just med det..men verkar vara hopplöst ..Nåja ska kämpa vidare och kanske en dag gör bättre val

Jag är inte odelat positiv.

Vid 13:00 åkte vi på systemet. Där köpte han 7 st 5.2 öl. Eftersom han i vanliga fall dricker vitt vin så visste jag redan att jag inte skulle få se en korrekt demonstration av hans drickande - vilket jag redan gissat; super gör han ensam, eller med alkispolarna.

Han tog sitt Naltrexone och sedan väntade vi en timme. Sedan öppnade han första ölen.

Inte helt nöjd, redan där. Fick verkligen slåss med migsjälv för att du komma ihåg att han HAR bara haft fyra sessioner hittills; det är ingenting. Naturligtvis vill han dricka.

När första ölen var slut lagade vi mat och åt. Sedan skulle jag sminka mig, så han tog en öl och bänkade sig framför Playstation. När jag var klar var ölen fortfarande oöppnad, ty då hade han börjat spela med VR-headsetet, och då kan man ju inte dricka öl.

Under kvällen drack han väldigt sakta. Det var bra, för Naltrexone fungerar BÄTTRE om man ger hjärnan en chans att känna att alkoholen inte "fungerar"
Men jag tror inte att han gjorde det på grund av medicinen. Eller ja; jag VET inte. Han fortsatte dricka i någon sorts LÅNGSAM "jakt" på att bli nöjd. Så kändes det.

Sen blev vi tyvärr osams, eftersom han råkade erkänna att han inte alls druckit bara två öl den där gången. Vilket jag redan gissat (finns ju tillochmed loggat här) men jag blev ändå upprörd och började fråga honom hur jag någonsin ska kunna lita på NÅGOT han säger när han ljuger hela tiden.

Sista ölen blev lämnad i bilen. Vi var inte sams när vi somnade.

Det är vi dock idag. Och inte är han bakis heller. Jag tror fortfarande på Naltrexone. Bara en eller två månader till så borde vi börja se resultat.

Ja du vi är många med dig som känt oss lurade och svikna! Jag har det senaste året omvärderat mycket! Lätt att känna att andra lurar och sviker en! Stämmer till viss del men man själv har ett val: att inte svika sig själv! Från och med nu har jag bestämt att människor skall förtjäna att vara en del av mitt liv! Jag släppte in mitt ex i mitt liv utan att han egentligen passade in! Jag fick tidiga varningssignaler och han erkände ganska tidigt i vårt förhållande att han var alkoholist! Det var mitt val att fortsätta trots allt! Nu har jag jobbat mycket med mig själv och börjar känna att jag har makten över mitt liv och då fattar man mer medvetna beslut! Ibland måste hjärnan styra över hjärtat! Precis som du har jag ordning i livet när det gäller jobb, barn, vänner mm! Jag är lojal, ärlig, stabil mot mina nära och kära! MEN det är ett slags mönster att jag har förhållanden med män som jag måste ”jobba med”, män som är dubbelbottnade och har bra sidor som jag älskar men som också har riktigt dåliga sidor som har skadat mig! Nu tror jag inte längre att jag har otur och ”råkar ut ” för dessa män! Något gör att jag aktivt väljer dom! Eller har gjort, har gett mig tusan på att från och med nu så ska jag ha det bra! Va bra att du har börjat skriva här på Forumet, varm välkommen! Ett litet tips är att starta en egen tråd att skriva i! Då kan du följa dig själv och se dig själv lite utifrån på nåt sätt! Kram på dig

Drack han 4 öl och sa han kunde behärska det för det endast blev 4 öl och inte mer...men jag vet ju att nu kastade han sina 2 veckor ner i soptunnan för nästa gång blir det 10 öl. Han själv säger att han ska fortsätta kämpa utan alkohol..men med tanke på att han inte tog sina antabus i fredags så hade han planerat att dricka eller hur ?

Hamnade i fel tråd

jag följde med på resan till slut, trots att han ändrade sig tre gånger på en dag om han ville ha mig med eller ej, vingelpellen. Det var en trevlig resa dit, lugnt och fint prat och han berättade vad han gjorde för att förbättra sin nykterhet (möten etc) och om sitt övriga liv (dock inte om andra kvinnor, trots att jag har säker info att han dejtat andra sen vi separerade). Själv lämnade jag ut så lite som möjligt om mitt liv, lyssnade mest. Vi kunde konstatera att vi viller helt olika saker i en relation och faktiskt borde skiljas då. Redan dagen därpå ändrade han sin planering vilket gjorde att jag tog beslut att resa hem själv med tåget istället för att åka med honom, som var tänkt för "prattid". JAG tog ett beslut utifrån vad som var bra för MIG! :) Visserligen blev jag väldigt trött av tågresan och det tog dubbelt så lång tid, men jag kom hem mycket nöjd över min styrka och mitt beslut. Kvar i norrland lämnade jag nog en milt förvånad (och nykter) man.........
Och jag är inte helt säker på att jag har så mycket känslor kvar för honom, det är ju också bra! Nu återstår midsommar, han är inbjuden men jag förväntar mig inte att han dyker upp. Om jag inte känner besvikelse över det kommer jag nog att kunna känna att jag är igenom det här nu. Tror jag. Återstår att försöka forma ett nytt liv, utan alkoholisten.

Hej!
Tack för bra råd.
Ja, du har så rätt, jag har väldigt mycket bättre saker för mig än att ägna mig åt en alkoholist som inte vill ta emot någon hjälp.
Jag raderar de hemska ( felstavade, tomma, skrivna under kraftig berusning) SMSn och hoppas att tex hans grannar kommer att gripa in när han ex.vis ramlar i trappuppgången.
Han är portad på flera Systembolag i närheten, så när hans "vänner" inte har tid och lust att leverera längre så lär han förhoppningsvis hamna på sjukhus. Han får ENORMA abstinensproblem när han trappar ner.
Ha en bra dag, det ska jag också försöka ha!

har tagit ett medvetet beslut kanske? Har de lite eller ingen kontakt med sin pappa kanske det finns en anledning! Var särbo med en alkoholist, avslutade/gav upp förhållandet första advent förra året! Hans två äldsta barn valde bort sin pappa! Förstår dem! Mitt råd till dig är att låta ditt ex ta hand om sig själv! Blanda inte in hans barn, de har troligtvis annat att göra än att ta hand om en alkoholiserad pappa! Och du har också säkert bättre saker att göra än att ta ansvar för honom! Ta hand om dig själv, gör saker du tycker om, måna om dig själv! Jag insåg till sist att ingen kontakt är enda sättet! Fick också massor av elaka och svartsjuka sms från mitt ex! I början svarade jag men insåg att det bara triggade honom att skicka flera sms! Och själv blev jag ledsen och utmattad! Nu jobbar jag med att skapa ett eget liv som är lugnt och tryggt, där platsar inte han har jag insett! Saknar de fina sidorna hos honom men har förlikat mig med att sakna honom utan att ta kontakt! Inte normalt för saknar man någon så är det ju naturligt att kontakta den personen! Alkoholism är vanligt men inte normalt och ställer till livet både för den som dricker och dom som finns runt omkring! Kram

Karln är hemma igen, jag är nykter chaufför på cruising - och får samtidigt chansen att bevittna hans femte extinction session. Updates kommer imorgon, men hittills är jag ganska positiv.

Hej igen!
Ni som har erfarenhet, ge mig gärna lite tips.
Borde jag kontakta hans vuxna söner?
Jag tänker att vore min partner somatiskt sjuk så hade man ju kontaktat barnen så att de vet om det och har möjlighet att kontakta och ev hjälpa honom
För ett år sedan pratade jag med hans äldsta son, som verkar vara en mycket insiktsfull och klok man, 29 år. Han ringde upp sin pappa och de hade långa samtal, men det ledde tyvärr inte till att de träffades.
Nu är läget mycket värre än det var förra sommaren, vågar jag kontakta honom igen?
Jag är rädd för att min partner ska bli arg, men det vore en enorm lättnad för mig om någon i hans familj också engagerar sig lite.

Hej!
Ja, jag försöker lämna.
Men fy så jobbigt det är att ta emot all verbal skit. Vis SMS, jag svarar inte när han ringer.
Vetskapen om att han sitter eller rättare sagt ligger hemma i sin soffa och super dygnet runt är vidrig. Han kan inte ens ta sig till Systembolaget själv, utan sk kompisar kommer dit med BIB, helt sjukt. Tidigare har jag ringt sjukvården, han har blivit omhändertagen flera gånger och inlagd på TNE på sjukhuset, men när hans promille sjunker till 2 strecket skriver han ut sig själv och fortsätter att dricka.
Känner mig helt dränerad på kraft.
Ha det bra!

Hej!
Känner igen mig i din anhörigsituation.
Hur går det för dig och din man?
Min partner är också väldigt verbalt begåvad och akademiskt skolad, så han pratar ju ned alla, inklusive läkare och annan vårdpersonal.
Jag försöker lämna ett destruktivt förhållande nu och jag mår jättedåligt.

Jag blev så glad för er skull.
Jag önskar att jag kunde tala med honom, en alkis till en annan. Berätta för honom att det han känner är abstinensen. Få honom att ge Antabusen en ärlig chans tills dess att han känner att vardagen nykter är något bättre än att fly bortom flaskan..

tips, finns även i Mälardalen.
http://www.namndemansgarden.se/vara-enheter/anhorigstod/anhorigcenter-s…

Har tränat upp mig själv på de små sakerna tidigare! Nu när mamma är sjuk tvingas man gå på de ”tyngre” sakerna som känns mer och får större konsekvenser! Kämpar förtvivlat för att behålla den där härliga känslan av att det är jag som håller i rodret i mitt liv, att jag sitter bakom ratten inte i baksätet, att JAG sätter mina gränser som INGEN får klampa över! Vill inte förlora det där härliga lilla utrymmet runt mig själv som jag lyckats skapa, som ger sådan ro och frid! Ibland när det blir riktigt jobbigt låser jag helt enkelt in mig i mitt sovrum en stund utan dator eller mobil! Då kan ingen nå mig, inget hända som påverkar mig! Ingen kan klampa in i mitt liv (sovrum) för det är låst! Ligger där en stund och stirrar i taket och samlar ihop mig igen! Andas in, andas ut, lugnt och fint! Känns som man måste skydda sig själv hela tiden! Men det är bra nu för nu är jag i alla fall på min sida och kämpar för mig själv, skyddar mig själv! Tidigare var jag nog min värste motståndare!

Tack! Det är så sjukt jobbigt men samtidigt så är jag så inställd på det här nu o jag ska kämpa så in i den för att vi ska få det bra jag o framförallt barnen!
Men bara o inse alkoholen vinner över allt.....hade nog varit lättare om man blivit lämnad pga nån annan kvinna tror jag, hade sårat så mkt mindre än det här!

Hej,
När jag gjorde min behandling (ca 2 år sedan) så fanns det även familjeveckor. Dvs veckor för anhöriga och de i medberoende. För min del var denna vecka en av de bästa. Sök efter det på nätet, Nämndemansgården är ett alternativ men det finns säkert fler. Ett annat tips, som säkert har nänts här, är Djävulspodden som är högst aktuell just nu. Även jag som är beroende lär mig mycket genom den och har även upptäckt medberoendet hos mig själv.
Lycka till
Kram från
Ellan

löften som inte infrias och så det där sveket som slår så hårt! Egen bostad så du får lugn och ro med dina barn låter som en nödvändighet! Håller tummarna för att du snart hittar något bra att börja erat liv i! Styrka till dig Nykteristen! Du har kämpat hårt för att han skall bli nykter! Ta de kraften som slukas av det och lägg på dig själv och dina barn nu!

och så trist att bli besviken. Du verkar klar nu att du ska lämna, det är bra tycker jag! Han har haft chansen att visa hur långt hans vilja sträcker sig och det var ju just inte alls. Hoppas du snabbt får en egen lägenhet där du skapar ditt hem för dig och barnen. Lycka till och allt gott ?❣️ / mt

Förbannat!
I veckan delade min man en romflaska med en nära anhörig till mig. En nära anhörig som jag älskar, min pappa. Jag har ofta ringt honom när det varit dåligt och när jag mått väldigt dåligt över min mans drickande. Han har alltid varit förstående, men efter reflekterande, försvarat min man till en viss grad. Jag inser nu hur det ofta (typ alltid?!) finns alkohol med i bilden när de/vi träffas? Har väl lite misstänkt att även han kanske dricker lite för mycket, men det är ju min pappa, han ska ju klara av allt... naivt och blåögt av mig. Dagen efter säger han att han och min man hade ett så bra samtal under kvällen (la mig tidigt pga jobb) och jag ville bara skrika att det var ett fyllesamtal! Skäms över mig själv, å ena sidan att jag inte gjorde just det och sa att det var ett fyllesamtal och å andra sidan för att jag helt enkelt inte orkade ta upp det. Jag känner att min pappa borde veta bättre, han vet om problematiken om min man, pappa borde ha sagt nej tack när flaskan togs fram. Vad säger det? Kaka söker maka?
Det som började se så bra ut, jag som äntligen, efter månader av oro, börjat slappna av. Som en kalldusch. ?

Allt han sa va skitsnack fullständigt skitsnack så nu står jag här igen o letar lägenhet...hade väl egentligen d på känn, kan verkligen inte lita på honom längre. D första han sa på måndagen efter att vi kommit hem va nä jag vill inte ta Antabus, jag vill göra d här helt själv men absolut inte dricka. D är min sista chans d här! Vem är jag att säga att han måste d så fine, klarar du d så kör på d då...men dricker du är du körd för mig. I förrgår stannade han på jobbet länge för att d regnade sjukt mkt kom hem full, han hade alltså suttit på jobbet o supit...så jvla tragisk! Igår stannade han kvar igen, ringer o han är full på jobbet (efter slut) det är svårt o sluta får jag till svar! Be om hjälp på....men för mig är du färdig, en chans till thats it sen va d kört hade jag ju sagt så ja här är vi nu o han låtsas som att allt är normalt eftersom han inte har alkohol hemma längre eller dricker hemma överhuvudtaget!