Senaste kommentarerna i forumet

Jag tar så många pauser jag kan och är ensam så mycket det går. Vi har två boenden. Allt känns så mycket bättre när jag är själv... Jag tycker till och med att jag har ett jättebra äktenskap när jag är ensam och ser på det på avstånd... just nu är jag själv och har en sur och sviken man som säger att han förstår mig men känner sig ensam och dricker för att trösta sig. Visst är det trist att man känner sig som en surkärring? Du försöker stryka de negativa rollerna, vad tänker du är de negativa rollerna? Surkärring så klart, men vad mer? Jag ser mig själv som väldigt duktig. Jag fixar allt och är så in i norden duktig. Kan se att det förstärker min mans känsla av att vara värdelös. Så duktigheten har plötsligt blivit en negativ roll. Det som alltid varit min fördel är nu min nackdel.

Vad roligt att du tittar in ?
Ja, nog är det ett märkligt förhållande man har, om man nu kan definiera det som ett förhållande.... jag vet snart inte vad jag är : hustru, bästa vän, vårdare, älskarinna, övervakare, mamma , psykolog, surkärring ? Fan, man blir ju schizofren på kuppen !
Jag försöker stryka de negativa rollerna men återkommer till att när tilliten har fått alltför många törnar så är det svårt ...

Idag känner jag mig uppriven och ledsen. var på min gamla högstadieskola som jag inte har varit på på 10 år..och där ser jag min gamla lärare som hjälpte mig genom en svår period jag hade i livet då, jag vet några år efter att jag gick ut att han hade blivit sjuk och fått cancer..försökte få tag på hans nummer i år men hittade inte honom...han såg mig från långt håll och ropar " drömmer jag" och det första jag gör är att springa fram och krama honom medan vi båda gråter. så mycket känslor jag som förträngt kom fram till ytan. det är inte först förrans jag torkar tårarna och kollar på honom som jag ser hur sjuk han är...han har opererat bort två hjärntumörer och en tumör i halsen så hans stämband är borta så han pratar med hjälp av en maskin..han går med en rullator och är inte ALLS den stora starka som jag minns...jag kollar på honom med gråten i halsen och ber honom att kämpa. vi står och pratar en lång stund och han berättar om vad han varit med om och att hans tid är begränsad...hans ord till mig var " slutar jag kämpa så dör jag, varje dag jag kämpar får jag leva" dom orden sitter i mig..tänker att de så med våra missbrukare med..slutar de kämpa emot så slutar det med döden för dem... Hans cancer har spridit sig överallt och han är extremt svag men vad gör han ? JO han jobbar fortfarande och har sin egen klass ..det där kallar jag för att inte ge upp. Får ont i hjärtat av att tänka på honom, men man fick ju sig en tankeställare..här har vi en UNDERBAR och fantastisk människa som dedikerat sitt liv åt sina elever och sitt yrke och hans dagar är räknade pga av en sjukdom han inte kan hindra men än idag så kämpar han och arbetar kvar.... så mycket känslor inombords och så känslosam idag.
M är iaf på sitt andra NA möte och har varit super hjälpsam och snäll då jag behövt gråta ut efter mötet med min lärare.. Ny dag imorgon..får se vad som väntar... lite nervös inför att VM börjar och en av hans favoritsysslor är att kolla på fotbollen och ta några öl, hoppas för hans skull att han inte sumpar sina 9 dagar genom att supa på fredag.

Det var länge sedan jag läste dina inlägg och länge sedan jag kommenterade men känner igen mig så otroligt väl fortfarande. Under lång tid har jag kämpat på, precis samma sätt som du. Livet har tagit en konstig vändning när man är en blandning av hustru, mamma och övervakare. Alla kloka kommentarer du får stämmer självklart så väl, men i praktiken är det svårt att veta hur man ska göra. Du ska inte kolla om han tar medicin eller dricker men hur gör man för att inte kolla? Det har ju liksom blivit ens liv; att hålla koll på honom....Precis som du säger, om du är glad och mår bra så är han det också. Om du mår dåligt och är arg så mår han jättedåligt. Man blir ju helt insnärjd i förhållandet, och det enda men vill är att ha en nykter, trevlig och "normal" man. Medberoende....

Stäng nu den delen av (hjärn)kontoret och ta semester ?
Att bygga upp ett förtroende , att tro på någon tar tid. Att fördärva ett förtroende eller tillit kan gå på 3 sekunder..... Om du läser i min tråd så svarade Ullabulla till dej där, hon postade fel. Hon är en klok kvinna
Ha en skön vecka, kram ?

Jag är rädd för rollerna vi klivit in i. Hans största skräck är att bli sedd som "svag" - han tolkar beroende som "svaghet" - trots mina ivriga förklaringar om hur beroende faktiskt fungerar.

Detta innebär att hans beroende är en svaghet i hans person, enligt honom - och en svaghet JAG känner till.

Självklart vill han hålla den hemlig.

I samma veva så är det JAG som tagit tag i det här - vilket troligen bekräftar hans "svaghet" enligt honom.

Och liksom...det första han gjorde när han fick jobbet var att gå och handla så att JAG ska ha mat hemma när han är borta.

Han VILL alltså vara stark och beundransvärd, och TA OM HAND, och hela den biten. Min misstro gällande hans beroende blir alltså raka motsatsen till vad han behöver.

Han behöver att jag tror på honom.

Då får jag väl göra det då. Och DET SKA vara den sista tanken jag ger detta för resten av veckan. Sådetså!

är helt ok att gå på Alanon var som helst. Och har du inte funderat på att gå en Familjevecka själv på ett 12-stegs behandlingshem ?

även här ?

la min kommentar i fel tråd ser jag..

Ullabulla ( nu lägger jag mej också i :) ) Jag jobbar djävulskt med mej själv och jag märker en liiiiten positiv skillnad i mitt mående som smittar på hans mående .
Jag tror att precis som de beroende så måste vi medberoende göra vår ”resa” inse och göra våra misstag . För precis som för de beroende så kvittar det vad andra säger , vi medberoende lyssnar inte förrän vi är redo

Jag ville så mycket och så gärna.
Och min vilja trodde jag skulle stå i proportion i hur min fd skulle lyckas vilja bli nykter/hålla sig nykter.
Men icket.

Och någonstans så struntade jag också i det så länge jag själv fick hoppas och tro.
Så länge jag gav all gas framåt och drog med mig mitt ex så trodde jag liksom att sanningarna skulle halka in i honom eftersom det var så solklart för mig.

Men det var det inte och så blev det inte.
Ju hårdare du kämpar desto större kan fallet bli för både dig och honom.
Om du bara mentalt kan luta dig tillbaka och låta det som sker ske så tror jag att du sparar både din och hans kraft.
Det är inte att ge upp att låta den som bär problemet själv ta tag i det.

Det är kärlek att stå bredvid och titta på och säga,jag finns här och jag önskar och vill.
Men du måste göra jobbet.
Gör du inte det så ägnar jag mig åt mig och mitt så får vi träffas runt hörnet när du är med mig och hos mig nykter och i fas med mig.

Och det är just det glappet jag inte klarade av.
Glappet som ju egentligen fanns där hela tiden.

Han ville inte det jag ville och så länge jag ville åt oss båda så trodde jag att det skulle rädda skutan från att sjunka.
Men den sjönk och det med besked.

Låt honom sjunka,påverka honom inte.
Mamma,mästra och manipulera inte.

Skitlätt...men då får du förmodligen ett bättre resultat än vad du kanske upplever idag.
Sinnesro åt dig och frivilliga val som direkt slår tillbaka på honom om han väljer "fel"
Sådärja,nu har jag lagt mig i både ditt och din mans liv.
Men jag ser hur du kämpar och jag vet precis hur det känns.

Det är därför jag vill väcka dig en liten stund och tänka kanske..det är en väg att gå.
Sen väljer du ju precis hur du vill förhålla dig till detta ändå.

riktigt härlig vecka ! Så bra att ni får ett litet uppehåll , ibland är det bra att tvingas känna efter... Njut av din egentid på precis de sätt du vill , rensa hjärnan och känn med hjärtat ? Ha det riktigt gott ?

Karln är utkallad på jobb veckan ut. Så jävla stolt över honom att jag glömmer att vara bitter (Det var ett jobb vi konkurrerade om ;p )

Det betyder tolvtimmars, och blås-kontroller vid entrén. Jag kan sova lugnt och fokusera på migsjälv resten av veckan - men jag får även känna på hur det faktiskt är att vara utan honom.

Inte så att jag är rädd för att vara själv - jag är rädd för motsatsen. Tänk om livet känns bättre utan honom?
Nå. Isf är det så. Jag ska plugga, och skriva, och - get this - jag ska suga i mig en flaska vin.

Inte för att jag saknar att vara full, men det har blivit en sån här...negativ grej. Jag vill ta ett glas vin och se om JAG ens villig att leva utan det.

Vad sjukt det där lät, men min relation till alkohol här ju också blivit sjuk av det här. Så jag ska dricka vin och redigera min bok!

Ska prova det - nästa vecka, ty nu är han utkallad på jobb \^_^/

han och har en av sina " dampryck" då han är frustrerad över att bara sitta hemma och inte ha ett jobb o är i princip inlåst för han slutat sälja.. han sa saker som , får jag ingen hjälp så ska jag se till att jag hamnar i fängelse, där kanske jag får hjälp..jag bryr mig inte om något och det gamla roliga :) i såna här tillfällen så skiter han antingen i och börjar dricka eller så sker ett mirakel och det lägger sig. allt jag sa till honom var att han var hitta inom sig varför dessa "dampryck" kommer och försöka hitta roten till det för att förhindra att han känner så, sen även att det är bara en känsla och det går över...antagligen för han varit ren över en vecka nu..får vi se vad som händer...han skulle ringa en person han hade träffat på NA igår och ventilera, får man hoppas för hans skull att han får lite goda råd och lugnar ner sig. tycker så synd om honom som gick från att vara så aktiv och ha ett bra jobb som han verkligen tyckte om och var så duktig på, till att han känner sig så misslyckad och uppgiven..

så blir det fel ibland. Kanske man vill för mycket ?
Föreslå din kille att istället för fest så kan kanske du och han hitta på något , jag upplever ibland att allt kul försvinner för jag är så fokuserad på hans alkohol. Jag vågar inte slappna av och vara glad för då tror han kanske att det är ok att han dricker ? Fan va man gör det svårt för sej !!! Det är nog snarare tvärtom, om jag slappnar av och vi har kul så tar jag bort en ”anledning” att dricka

Jag tror att jag gör just det; tar kommandot, snarare än stöttar. Det är svårt eftersom han inte tycker om att prata om sitt alkohol-problem...

I helgen vill hans kompis att jag ska vara chaufför - jag sa till pojkvännen att om han är nykter så kan jag köra hans kompisar. Han har INTE meddelat sin kompis det - och min hjärna tänker att "kanske kan han få dricka LITE - han har ju Naltrexonet ändåså, så han måste ju dricka, om så bara lite" och VIPS blir allt fel; i steg ett är det JAG som avgör ÅT honom - och i steg två UPPMUNTRAR jag honom att dricka. Jag borde ha nöjt mig med "om du vill åka så visst kan jag köra"

SUCK!

Exakt så tänkte jag med när vi flyttade isär, att det skulle varit lättare att bryta kontakten med honom om han hade varit otrogen eller hittat någon annan..ingen vill bli bortvald för spriten, då skulle det inte ha varit svårt att bryta med honom och sluta känna som jag gör om han faktiskt hade gjort något. Men med tiden insåg jag hur sjuk han faktiskt är och vilken kamp det är för honom..blev lättare när jag tänkte i dem banorna. skuldbelägg inte dig själv bara, det är så lätt gjort, man drar ner sig själv så mycket att man själv blir sjuk....kram

Jag tror också man behöver stöttning , det gör nog alla levande varelser, men det är svårt när stöttning talför given och bemöts med smussel . Fast då har jag kanske inte stöttat utan tagit kommandot istället?
Hur går det för dej?

Det är så mycket känslor och händelser som ligger på ytan hos honom, precis som hos många andra med beroende. Från början medicinerade han med A för att få ett lugn och det funkade ju ... ett tag.. innan beroendet tog över. Han har 1000 tankar samtidigt som han beskriver det, en ADHD utredning är gjord men han var för ”socialt kompetent” för att ha ADHD ? Märkligt....
Positivt med förra veckan var att han var inte berusad. Eftersom han driver firma så jobbar han mycket hemifrån och det är sååå skönt de dagar han säger att han måste ut och jobba, då vet jag att han mår hyfsat bra !
Jag jobbar på med mitt medberoende .... herrejävlar vad jag bitit mej i tungan senaste veckan..... jag vet ju vad som är bäst för honom .... eller ?!?

Jag vet att jag inte ska dalta, men jag Tror på riktigt att beroende-personen har "Två viljor" i det här; halva vill sluta, men den "sjuka sidan" vill fortsätta. Det gäller att den friska sidan, som vill sluta, vinner. Och jag TROR att (även om det luktar barnpassning om det) det underlättar att ha stöd. Inte en mamma, utan ett STÖD - och det är just det du kan vara, så länge han släpper in dig :)

God morgon L!
Hoppas veckan löpt på och att livet går i rätt riktning.
Ha en fortsatt fin vecka, min tappra vän! ☀️

Som jag misstänkte så tog min man antabus enbart två dagar . Varför jag misstänkte det ? Jo, på onsdagen hade han kraftiga biverkningar, han i princip bodde på toan den dan, dagen efter ingenting. Det verkade lite för enkelt tyckte jag , biverkningar brukar sitta i ett tag iaf. Nåja, han har således ljugit för mej om att han tog antabus i fredags. Det är lögnen som gör ont ! Om han inte vill ta dem så är det hans beslut men dessa förbannade lögner....
Igår hade vi ett bra snack. Jag lyckades hålla mej lugn och därmed blev det en bättre dialog. Nu har HAN bestämt att han vill ha mej med när han tar tabletten, som han gjorde de första dagarna . Vi får väl se........

stärker honom eftersom han måste ta ansvar för sej själv ,det blir en positiv kedja istället för en negativ kedja
Bravo tjejen ????

att jag faktiskt kan leva ett eget liv tog sån tid..när jag var som värst bröt jag med alla vänner, jag som älskade umgås med mina tjejer och gå ut och ha kul kunde knappt gå i trappor för jag var så undernärd pga av depression, jag tänker ALDRIG hamna där igen. Han ringde mig nu och skickade bild på Poletten han fått från NA och var otroligt glad och positiv och ska redan på ett möte imon, innan när han kunde säga att han ska " ta tag i det" blev jag glad för MIN skull, tänkte åh nu ska vi ha det bra igen, men nu blev jag glad för HANS skull, idag tänker jag istället åh han kanske kan fixa det ändå så han får ett bra liv, det tror jag har gjort jättemycket för mig. att hans välmående inte har med mitt att göra, även om jag skulle bli superlycklig om det kunde bli att vi fick ett liv ihop igen. men detta är hans resa och jag har mitt. Så skönt att få ventilera lite, tack anxiete <3