Senaste kommentarerna i forumet

svåraste du kommer att få göra men jag tror det kommer göra dig gott, du kan fortfarande stötta honom men då ligger inte ansvaret på dig mer, du kommer inte behöva sitta uppe på nätterna och grubbla, eller hålla koll på honom och tjata. men tills du kommer dit är det svårt, jag var så extremt ledsen och grät och hade panik men samtidigt var det direkt lättnad..världens tyngd som släppte..mina panikattacker försvann, gick upp i vikt igen, började ta tag i mina högskolestudier igen. Det kommer även få honom att inse hur hans situation faktiskt ser ut. Jag har ju fortfarande daglig kontakt med honom och bestämt mig för att stötta honom i hans tillfriskande men jag mår sååå mycket bättre. Min vägrade också antabus, samtal, soss ALLTING han har inte heller någon tro på sånt. men nu fick jag precis samtal från honom då han kommit hem från sitt första NA möte och är hur stolt och nöjd som helst men fan va vägen dit var tuff...han blev 100 ggr värre innan han förstod att han måste faktiskt ta hjälp. Han var också extremt på mig och ville veta vad jag gjorde, om jag var ute osv men det la sig också med tiden, tror tom han blev lugnare när vi väl hade gått isär och han insåg att han inte har mig längre. Gör klart för honom att du inte tar att han håller på så och visa det genom att lämna, ta och var ensam ett bra tag hitta dig själv och vad som får dig att må bra och arbeta på det, känner du sen att du vill och kan finnas i hans liv utan att han drar ner dig så mycket så kan du göra som mig och stötta honom men liksom på avstånd och var strikt, tuff kärlek.

när jag läser att du ser att ditt liv är viktigast ! Att du studerar och och har ett jobb du trivs med, att du har framtidsdrömmar, det är så det ska vara!
Hur länge du vill stötta honom och vara med på hans resa kan du bara känna själv och det är inget beslut du måste fatta idag eller imorgon eller om en månad. När den dagen kommer, om den kommer ,då vet du !

Förstår verkligen din oro och frustration i situationen. Jag jobbar just nu och min sambo är föräldraledig och hemma med barnen. Jag har vid flera tillfällen kommit hem till en mycket påverkad man (även om han tror att jag inte ser/märker det). Jag älskar honom högt, men känner mig sviken, lurad och hemsk som inte funnits där för mina barn eller honom. Jag ser på dem att de är oroliga när pappa "är konstig", även om han är den snällaste i världen och inte skulle göra en fluga förnär.

När jag ställt honom mot väggen med detta börjar han med att låtsas som att han inte vet vad jag talar om, för att sedan ljuga om att han inte alls druckit till att slutligen försvara sig med att "det var inte så farligt", "du är för kontrollerande" osv... Men nu, senaste gången det hände, bestämde jag mig och gav ett ultimatum. Antingen så får han sluta dricka när han är ensam med barnen eller så får vi separera och jag tar barnen tills dess att han mår såpass bra att han kan hålla sig nykter runt dem. Han bröt ihop, grät och bad om min förlåtelse. Bad mig att inte lämna... Lovade att inte dricka när han är ensam hemma med barnen någonsin mer.

Samtidigt vet jag att han inte mår bra, ser i hans ögon att han vet att han sårat och skrämt. Jag ser hans smärta, hans ångest... Men hur ont det än gör i hjärtat så måste jag säga ifrån, om inte för min så för barnens skull. Jag behöver få ro, barnen behöver få två trygga föräldrar och han behöver hjälp som jag inte kan ge...

Hittills har han hållt sitt löfte, vilket änsålänge bara är två månader, men länge för honom. Jag stöttar så gott jag kan.

Vet inte om min historia kan hjälpa dig, men jag förstår kanske lite hur du känner, förstår besvikelsen, oron, sorgen. Stanna eller lämna? Omöjligt att säga... All kärlek till dig!

detta är bara en mini del av det som har skett sen 2015..helt otroligt att jag fortfarande orkar men fan va jag har växt och lärt mig saker ... jag har sen vi gick isär sett att jag faktiskt har ett eget liv att leva och jag börjar bli rätt bra på det, hoppade på mina högskolestudier igen och gör mitt sista år nästa termin, skaffade ett deltidsjobb jag trivs på (då jag mådde så dåligt då och han hade bra ekonomi o försörjde oss då innan han blev av me jobb). Jag är rädd att jag kommer grubbla över detta så länge jag lever.. jag har förstått att det bara är HANS val även om det tog mig några år, känner mig inte skyldig till hans handlingar mer och det är endast hans val att han är där han är trots hans barndom o uppväxt så har man alltid ett val o vända på saken! jag känner precis som du säger att jag stöttar på mina villkor..tex när han går in i supar perioder så tar jag avstånd HELT och bara slutar svara. Att resan är lång och krokig för alla har jag förstått och jag har så mycket respekt för alla här inne, både de som försöker sluta och anhöriga som försöker stötta..tror jag nånstans inne har liksom bestämt att jag ska finnas där genom hans resa (men inte låta det hindra min egen resa) gör jag helt fel då ?

Hej; tack för svar.
Så starkt av dig att lämna, jag tycker det är så svårt att lämna honom när han mår så dåligt.
Han vägrar Antabus, han vägrar allt som svensk sjukvård och socialtjänst har att erbjuda, helt sjukt!
Ja, jag får också försöka att lämna, hur var det för dig när du bestämde dig för att lämna? Min partner blir sjukligt svartsjuk, kommer med verbala påhopp och trycker ner mig oerhört via SMS och telefon.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva så jag skriver från hjärtat....
Det är tunga bekymmer du har på dina unga axlar, alldeles för tunga ,känner jag.
Du borde se att hela världen ligger framför dej , inte grubbla över hur han ska lösa sina problem för det är ju bara han som kan göra det valet !
Du har lämnat och ni har inte ett förhållande. Det är jättebra tycker jag för då kan du stötta när DU vill och orkar på DINA villkor.. Låt inte detta bromsa DITT liv för om han verkligen vill räta upp sitt liv då gör han det men som du säkert läst här så är det en lååång krokig resa som kan ta många många år.
Jag hoppas verkligen att han klarar det och att du börjar DITT liv under tiden. Är det meningen det ska bli ni så blir det så, men snälla rara: Håll distans tills han är klar med sej själv!
Kram på dej ?

Hej och oj vad jag känner igen mig i det, jag har varit i din situation och försökte vara där men såg heller ingen förbättring efter två år..så jag lämnade.. jag har fortfarande kontakt med honom men vi bor inte ihop och jag har lärt mig att hålla distans och vet du vad? nu vänder han sig till mig och har insett att han vill sluta och är NU på sitt första NA möte...vägen dit är lång och jobbig men det är otroligt viktigt att han iaf förstår att han har ett problem så att han på ett eller annat sätt försöker ta hjälp..har han testat antabus ? har du pratat med honom om hur det är för dig när han håller på som han gör..

Du beskriver en besvärlig situation som flera kan känna igen sig i, sätter ord på hur det är och att du känner dig maktlös inför att din man ska förändra sina alkoholvanor. Han har till viss del gjort förändringar, är nu själv nöjd med hur de är och du känner att det fortfarande inte är bra nog då ni har två barn tillsammans varav det ena ett spädbarn. Vad bra att du tog steget att skriva här så vi kan ge dig stöd. Det hörs att du har gjort mycket för att påverka hans drickande samtidigt märker du att du just nu inte kan göra mer när han själv inte vill.
Du har dragit i en handbroms och det är att göra något, du stannar upp och reflekterar öppet här på forumet. Du funderar på om du ska lämna eller inte och där tänker du mycket på just barnen, hur det blir för dom.

En tanke jag får när jag läser, hoppas det är ok att jag delar med mig.
Oavsett vilket beslut man tar är det ofta bra att fundera på och komma fram till vad och hur man vill säga något, försöka ha goda dialoger och ha det så konfliktfritt som möjligt även om det ibland kan vara mycket svårt. Ni har gått i par terapi tidigare, kanske fick ni med er något hjälpsamt därifrån? Något annat du tänker du kan vara hjälpt av i kommunikationen med din man?

Eller så är det något helt annat som är mest hjälpsamt för dig just nu än att fundera på er kommunikation?

Hoppas du fortsätter berätta och skriva här!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nu fick jag ett sms av honom där han skrev nu ska jag på mötet...håller tummarna för honom och ber till högre makter att han fastnar för detta och kombinerar detta med antabusen för att komma på rätt väg igen. han har så mycket fint att ge, han förtjänar det.

AA får man ju gå på överallt. Det borde vara samma sak med AlAnon :)

http://www.al-anon.se/moteslistan/ här kan du kolla upp

Jag tror inte att det ska vara några problem med att gå i en annan stad och delta, du kan ju kolla upp på nätet var och när andra komuner har möten sen är det väl bara att gå på ett möte..

Känner att det kanske är lika bra att skriva av sig om min situation och skriva allting från början till slut ( om det nu finns ett slut på detta) även för mig själv och kolla tillbaka till. håller det kortfattat. Jag träffade M 2015, jag hade aldrig sett honom eller hört talats om honom då han är 9 år äldre än mig. saker mellan oss gick fort fram då vår kontakt var så fantastiskt..jag valde att ta hem honom och presentera honom 6 mån in i förhållandet..detta gick INTE bra då jag kommer från en annan kultur och M är finsk och tatuerad och 9 år äldre...vi fick KÄMPA med att han skulle bli accepterad då det blev kulturkrock, men när de väl lärade känna honom och gav honom en chans så ÄLSKADE de honom, och de gör dem än idag. under denna svåra tid så märkte jag inte, eller jag tänkte inte på # oj han dricker varje helg! även om tankarna var där i det undermedvetna...ju mer accepterad han blev hemma desstu mer var vi med varandra, jag bodde hos honom mer eller mindre den tiden. det var då när vi bodde ihop jag fick upp ögonen för hans problem men fortfarande förstod jag inte vad det innebar.. då var det både droger och alkohol med inne i bilden.

sen valde hans mamma ( pillermissbrukare sen flera år ) komma på besök...hennes besök slutade med att hon bokstavligt talat flyttade in hos oss och var där i 6 mån...och då bröt helvetet lös, M började dricka nästan varje dag, han kome hem påverkad ifrån jobbet och fattade ingenting. jag försökte få saker att funka medan hans extremt onda mamma var på mig om ALLT och satt alltid HELT påvekad på morfin och gud vet vad, hon flyttade ALLA sina saker till lägenheten och började halv kasta ut mina saker... M var hemma mindre och mindre denna tiden då hans mammas mående tog på honom extremt mycket. till slut orkade vi inte mer då hon vid ett tillfälle ville strypa mig och när M skulle ta bort henne så (självmant) slänger hon sig på golvet och då hennes kropp är så skör pga av alla tabletter slår hon upp sina knän jätte mycket...vi försöker ringa amulans men då säger hon att hon ska ringa polisen och säga att jag har slagit henne...vi satt där i timmar medan hon blödde o försökte få henne till sjukhuset...en av många roliga historier med hans mamma.... jag försökte under den tiden som det var värst att vara mer hemma hos mamma än i lägenheten...jag gick ner 10 Kg och hamnade i depression, jag hade ännu inte riktigt förstått vad som fan pågick..tror jag var i chock. sedan av ett mirakel 6 mån senare när hans mamma hamna i sjukhus pga överdos tog vi ALLA hennes saker ut till hennes ex som hon hade bott hos i flera år och lämnade de där...där blev vi av med henne och saker och ting lugnade ner sig igen.. vi letade lägenhet för vi ville ha eget utan alla jobbiga minnen från den gamla.. och under denna tiden hade jag försökt få honom sluta me droger o alkohol genom vad ja trodde skulle funka genom piss prov och kontroll..funkade ett tag..vi flyttar in till vår lägenhet bor där några månader innan han spårar HELT och blir av med sitt jobb...han försvinner tors-sön för att supa och knarka medan jag bara går ner i vikt och hamnar längre ner i depression...hans drickande och knarkande att han blir av med jobbet leder till att han börjar sälja knark igen..han är helt inne i den världen igen. under hans nyktra perioder ber han dock om hjälp och gråter och säger att han inte vill leva det livet men att han inte kan sluta.

När han missade min födelsedag för att supa och när jag fick sitta ensam hemma på julafton när jag fixat mat o presenter osv fick jag nog. jag tog mitt pick o pack och flyttade ... vi hade ingen kontakt under tre månader och jag läste mycket och tog till mycket hjälp och började att må bättre och gick upp i vikt sakta igen. så hörde han av sig och ville ha hjälp och att han vill sluta men behöver stöd. jag VALDE aktivit då att jag ska stötta honom i detta OM han vill sluta... det ångrar jag inte en sekund för att han är min person, utan drickandet är han världens snällaste människa, och även när han har varit påvekad och full har han ALDRIG varit dum mot mig, dessutom så är han min bästa vän och hjälpte mig otroligt mycket då min familj var hårda och inte acceptera honom. Iaf det har gått en bra tid sen vi levde ihop och vi har varit hos soss tusen gånger men de är (ursäkta) skit och aldrig varit seriösa med skicka iväg honom... de sa tom en gång att han ser fräsch ut och inte som en alkis.... han har NOLL tro till systemet och de gånger han varit nära på åka iväg har hans bror (samma problem) och mamma övertalat honom till att han inte har problem , han har testat antabus, testat sluta själv...under tiden har han fått domar på sig, druckit dagar i sträck...hållt sig nykter kortare perioder men ändå inte lyckats. Vi har inget förhållande idag men vi båda har hållt oss till att vara ensamma för det är varandra vi vill vara med.. detta är så svårt för mig. även om jag nu har lyckats hitta mig själv igen och inte vara så medberoende och påvekas så tycker jag så synd om honom och vad han har fått utstå...allt från hans barndom och hur han hamnade där han är idag...jag förstår livet han lever med tanke på hans förflutna...min dröm är att en dag så lyckas han sluta så vi kan prova och ha ett " normalt" liv tillsammans så han får känna på hur det är att vara älskad och ha en familj.... sen är han 32 år idag och hållt på som han gjort i 10-15 år ..frågan är om han någonsin kan sluta. Han säger att jag är det enda stöd han har, den enda i hans omgivning som faktiskt VILL att han ska sluta och stöttar honom i detta...jag hoppas att mitt stöd räcker till för att han ska kunna dra sig själv upp när han tar sina återfall.... idag har han varit nykter i 7 dagar men då har han tagit "ett bloss" för inte dricka...och han har "avslutat" sina affärer för han vill lägga ned det samtidigt som alkoholen.. håller tummarna för honom

jag känner detsamma, jag vet att han inte kan lägga ner med allting direkt och jag VET att det är alkoholen som triggar igång att dra kola, tjack osv..när han har rökt då har det endast varit rökat och bara det..så jag har sagt det till honom, att då får det bara vara rökat och endast på helger..hans långsiktiga mål är ju att lägga av helt..men man undrar ju hur länge det håller och bara hålla sig till rökat. Jag vet att han är på rätt spår, hans tankar och funderingar ...man hoppas bara att han kanske fastnar för NA mötet och håller sig på det spåret för hans liv har verkligen spårat, att han själv säger till mig " kommer sluta med att jag dör, om jag inte lägger av" skrämmer mig..men kanske bra att han förstått det själv med.

Nästan omöjligt för mig att säga - men jag vet att det kan vara svårt att göra flera stora förändringar på en gång. Så länge inte de där blossen leder till MER och VÄRRE så hade JAG "tillåtit" dem, för att slutligen avveckla det också - men det är jag det...

Hans nya mål är att sluta dricka helt, enligt han själv är det djävulens drog...han har självmant tagit antabus och ska på sitt första NA möte idag (om det blir av) han verkar rätt positiv till att sluta dricka, då det är i samband med hans drickande han tar tunga droger med...men nu till dilemmat..han ska sluta dricka MEN för att undvika sina " dampryck" som kan kallar det ( då dricker han o knarkar i dagar konstant) då ska han istället ta ett " bloss" några gånger ii månaden...men är det inte bara att ersätta sitt missbruk då? kan vara bra på ett sjukt sätt ändå med tanke på att hans kropp kanske reagerar om han lägger av med allt samtidigt..men ändåå, det är ju fortfarande droger..så kluven och har ångest inför detta med då jag tror att han måste lägga av med ALLT för att lyckas hålla sig ren..jag ser på honom och VET att han vill sluta leva såhär..kan det vara att han vill ha något kvar som trygghet? att han inte är riktigt redo...

Jag tror inte att han förstår hur viktigt det är just nu; sista Juni är jag färdig med min utbildning. Då måste jag avgöra om jag ska sikta på att skapa ett LIV här, 90 mil från vänner och familj, eller om jag ska flytta "hem" igen...ja, eller någon helt annanstans.

Fast egentligen vet jag inte var hem är heller. Lägenheten vi bor i nu är hans, köerna ligger på 10-15 år om man inte köper. Det finns JOBB här, men jag kommer inte vilja vara kvar om jag inte är med honom - vilket egentligen är en varning i sigsjälvt; det är ju inte här jag vill leva...

Det känns som att vi måste prata. Jag är fan rädd för hur det kommer gå.

Stor kram, och tack för att du bryr dig om mig - jag är inte så van vid det. Det är liksom alltid jag som fixar och styr upp och ger råd och tar hand om. Så har det alltid varit - typiskt för medberoende-människor, det med, vill jag minnas...

dej som omogen utan som ung och mogen - en väsentlig skillnad i positiv bemärkelse !
Vilka underbara framtidsplaner du har, förverkliga dem! Har du kärleken med är det ju kanon, hoppar någon av er av tåget så har du dina drömmar och planer kvar !
Huset i skogen, där bor vi , 200 meter till havet och skogen bak knuten. I söndags bevittnade vi en tvillingfödsel, rådjursmamman fick två små Bambi ... Det är livskvalité i finaste form !
Skogen i sej är ett utmärkt gömställe? finns många bra ställen att gömma på för att sedan ”gå en runda” Men om man inte bor i ett tvåmannatält på en asfaltsplan så finns det gömställe, skit i det !!
Någon frågade mej när jagsrparerade från mina söners pappa: Hur vet man mär man ska gå? Den dan det är dax, då vet man , svarade jag
Jag tror att följer man hjärtat så kan det inte bli mer fel än att det går att rätta till
Följ ditt hjärta , kram ?

Hej jag hoppar in här som ny. Jag har en syster som dricker för mycket. Detta kom efter 40. Och det gick fort. Hon är nu liksom personlighetsförändrad och min fina syster är som borta. Jag har haft ett par jobbiga samtal med henne men vet inte hur jag ska orka vidare.

Lite äldre är jag, men jag vet att jag är ganska omogen, så jag blir inte upprörd - 35.

Jag tycker inte du gör något övertramp. Det är precis vad jag skulle säga om det gällde någon annan. Tyvärr så vet jag ju det, men jag verkar inte vara kapabel att se samma sak när det gäller migsjälv...

Det sjuka är att jag egentligen VET att det inte kommer fungera - även om han så var nykterist så är vi så olika, och inte på ett sätt jag egentligen "tjänar" något på - jag är ungefär den mest LEVANDE människa jag känner, medan han mest är handlingsförlamad och osäker på vad han vill. Liksom bara glider med, på ett sätt. Väntar på att något ska hända, utan att han vet vad, eller tar aktiva steg för att komma dit.

Kanske är det bara just nu - han säger att han inte alltid haft det här problemet med alkohol, och det kan jag ju tro på.

Men hur ett liv mellan oss skulle se ut, utan alkoholen?
Jag vet inte. Jag vill resa, och åka på roadtrip, festivaler, skaffa MC-kort, köpa ett litet hus i skogen - som liten parentes; kollar jag hus-annonser nu så är det verkligen HELT SJUKT, men jag sitter och avgör om huset är bra eller inte baserat på "hur många gömställen för sprit finns det?" - och jag vill spela fiol och dansa och sjunga, jag vill uppleva och Göra.

Det ser jag mycket lite av i honom. Det är väl just det; hans HOBBY är att supa.

Det verkar vara en spridd åsikt att vi som väljer det här inte älskar och värderar oss själva tillräckligt, men jag är vansinnigt kär i migsjälv. Jag bara...är villig att ge av mig för att hjälpa honom vara lycklig.

Men jag verkar inte lyckas.

Jag tycker inte att du gjort något övertramp iom din text. Jag vet bara inte HUR jag ska kunna lämna honom. Jag vill ju vara med honom. Och visst, jag har varit galet kär förr - hittills har det alltid gått över med tiden...

Men jag vill inte.

Jag undrar om det är så han känner för alkoholen?
"Det här är inte rätt för mig, och det är inte bra för mig, och det skadar mig - men jag vill inte sluta" typ. Då handlar det bara om vem av oss som slår i botten först; han med sitt supande, eller jag med mitt medberoende.

Och trots att jag hoppas att han får nog av spriten först, så kommer det rimligtvis vara jag som går sönder först.
För han har MIG - jag har bara tvivel och ångest och ilska och lögner.

Kanske är det bästa för både honom och mig att jag lämnar honom. Jag får bygga upp mig igen, och han får nå sin botten och sluta utan mig...

Jag vet inte. Jag tänker i alla fall ge honom tills jag är klar med utbildningen. Jag vill se hur det går med Naltrexonet. Jag VILL att allt ska bli bra :(

Hoppas du har sovit gott inatt. Jag har funderat på dej, jag känner inte dej men du påminner mycket om mej. Jag tror du är jämngammal med mina söner typ 25-30.
Du verkar vara en kvinna med stort hjärta som sååå gärna vill att din kärlek ska må bra. Du jobbar och pluggar och styr upp livet. Tappa inte bort dej själv i din iver att hjälpa!
Hade jag fått backa bandet 8 år så hade jag sagt tack men nej tack! Jag älskar min man och vi har haft många bra dagar men alkoholen och tvivel har överskuggat de flesta. Ändå flyttade vi ihop( det blir bättre) ändå gifte vi oss( det blir bättre ) osv.... Jag hoppas inte du kommer att lura dej själv på samma sätt !
Om jag har rätt om din ålder så har du hela livet framför dej, med eller utan barn, vill du vara fri och ha en sund kärlek ? Då tror jag att du ska låta din pojkvän göra sina val så gör du dina. Ställer du ultimatum så kommer han kanske att med vita knogar låta bli, ett tag, men kommer du någonsin att få ro och lita på honom?
Bara mina tankar, inget du ska ta hänsyn till. Jag bara känner igen viljan så väl : Nu jävlar ska jag fixa detta! Tyvärr vill inte allt bli fixat precis när vi vill, vissa behöver mer tid på sej och vissa vill inte bli fixade.
Ett spretigt inlägg, jag hoppas jag inte går över för många gränser !

Exakt. Idag har jag gråtit. Slått sönder parasollet. Stampat i golvet som en 2 åring. Det måste ut innan jag sprängs .

Haha du har en underbar humor som jag gillar. Slog blomkrukor i containern. Jag bröt sönder parasollhelvetet idag ? man måste få skratta åt eländet . Kram ❤

tror också det är ett sundhetstecken att släppa ut ilskan! Känns bra i alls fall, befriande! Bara man inte tar ut den mot sig själv!

Ok. Nåja, så länge karln din är nykter är det väl ok, antar jag.

Jag vette fan hur jag ska göra - känns som någon sorts vägskäl här, efter att ha insett att han som "inte vill leva sådär" druckit tre dagar av sju senaste veckan.
Så nu blir det "nu är det slut med vardagsdrickandet - och du VET att jag kommer på dig om du smyger - annars är det slut"

Jag hatar ultimatum, men jag är snart färdigutbildad, och kan flytta låååångt bort så jag slipper se honom supa ihjäl sig om han väljer det. Jag är trött...jag är beredd att stå för det ultimatumet.

Och du prickade km/h perfekt. Pojkvännen är åkrädd. Nå, det kan han gott ha...