Senaste kommentarerna i forumet

på tabletterna. Min man tar ( eller ska ta) 200 mg/ dygn , andra tar 400 mg/ 3 ggr i veckan dvs 1400 mg/ vecka för min och 1200 mg/ vecka för de som tar 3 ggr/ vecka. Antar att de har tänkt att det är lättare att få in vanan varje dag+ att biverkningarna bör bli något mindre med en lägre dos. Tack för att du bryr dej ❤️
Förlåt att jag skrattade åt ditt förra inlägg men jag såg det framför mej ? du med rutorna nere och fläkten på körandes i 150 bara för att komma undan ”likdoften ”?

Jag vet inte om det är till nytta för dig - eller skada, med tanke på hela medberoende-biten, MEN; såvitt jag vet tar man Antabus 2/3 gånger i veckan snarare än varje dag. Jag kan ha fel dock, men jag har för mig det.

tror jag är en sund känsla ....
Själv bliir jag heligt förbannad ,eller riktigt ledsen, det finns ingen hejd på det .... förrän det är klart ! När det blivit tillräckligt så gråter jag så det stänker eller skäller så det ryker ! Färdig är jag när jag får ett lugn och då är jag klar och kan släppa....
Arg är ett sundhetstecken

Japp slå på döda ting är bra! Skulle slänga blomkrukor häromdagen, drog dom stenhårt i container så de gick i tusen bitar! Slå på kudden verkar va bra det, testar nästa gång vreden kokar? tack för stöd! Kram

Jag är också rosenrasande. .kokar över av ilska . Hjärnan går på högvarv tänker på alla oförätter ..och folk som har jävlats. Du har all rätt att känna det så. Varför ska du ta hand om allt ? Det får vården lösa med din mamma. Måste vara fruktansvärt jobbigt att behöva ta hand om henne. Och att du precis kommit över suputen. Det är din tur nu . Att rå om dig själv ❤ ps. Jag var så förbannad hörom dagen så jag slog och slog på min kudde i sängen ?????

Förlåt, men det var ett jäkla roligt inlägg!
Jag tror de flesta vet precis vad du menar .... Ännu bättre i värmen ?

Det finns fan ingen värre lukt än bakfylla. Speciellt bakfylla efter vin. Det STINKER ruttet och kompost och död.
Jag får på riktigt panik av det. Nu har jag suttit med den stanken i fem mil. Det gick något snabbare än hastighetsgränsen. Och sedan vevade jag ner rutan på hans sida. Jag vet att han tror att jag överdriver för att vara elak, men den där jävla stanken ger mig ångest i ordets grövsta bemärkelse.

Hur fan kan man lukta så och ändå vara vid liv?

Usch. Det är mycket med det där - tillochmed efter att de blivit nyktra och slutat ljuga så måste ju tilliten byggas upp också. Och då får VI bära det också, ty VÅR misstro gör livet svårt för DEM.

Haha, vilken jävla situation...

Nå. Nu ska jag hämta karln och försöka låta bli att gräva i spritskåpet. Jag skjutsade iväg honom, så fick han supa utan mig. Den rätten måste jag iallafall ha :)

Kram och trevlig lördag på oss!

som den kändes för dej !
Själv försöker jag hålla fingrarna ur syltburken , läs antabusburken , jag är till 99% säker på att han inte tagit dem de senaste dagarna MEN han är nykter !! Så .... mitt beroende gör ju att jag så gärna vill räkna tabletterna men jag inser att det har ingen betydelse om jag gör det eller ej
Kram på oss ?

Pojkvännen är ute på sin tredje "pharmaceutical extinction"-session.

Jag påminde honom om att ta det lugnt och känna efter mellan varje glas, så att han inte fortsätter dricka "bara för att" - vi får se hur det går.

Själv sitter jag i lägenheten och tittar på sista avsnitten av How I Met your Mother, sen ska jag spela Skyrim på VR.

Tänkte egentligen övningsköra lite motorcykel, men det var en slang som gått av, och jag har ingen att reparera med. Surt...

Nå. Mindre ångest än vanligt. Han tog sitt piller. Nu håller jag tummarna, och njuter av kvällen :)

Jag har det ungefär som du Skipper2. En man som dricker kanske lite för mycket för min trevnad. Efter jag har påpekat detta så började han också gömma och smyga. Jag tycker inte heller det är ok. I ett förhållande vill man leva i ärlighet och inte med någon som ljuger. Kan man inte stå för det man gör så känner man kanske att det man gör är fel. Jag har påpekat flera gånger till min man att jag inte vill veta av detta smygande men det hjälper inte. Lögner hör inte hemma i ett förhållande. Det gör mig arg och ledsen och allt förtroende, även i andra sammanhang, försvinner. Enligt min man är han inte alkoholist, men ditt ord riskbrukare kan han inte komma ifrån. Jag står i samma sits som du. Stanna eller gå?

var det lite tvärtom! ”Fasaden” var hyfsat välpolerad! Mina föräldrar gick på alla föräldramöten och kvartssamtal, de visste hur slipstenen skulle dras men hjärta, ork och själ var inte med! Fast det var ju inget läraren såg eller märkte av! En gång minns jag att fröken (mörkt lockigt hår och alltid fina klänningar, ville i smyg att hon skulle va min mamma) frågade mig om jag fick passa mina tre småsyskon mycket! Eh va tänkte jag vad menar hon! När jag blev vuxen insåg jag att jag inte varit storasyster utan typ mamma till mina yngre bröder! Blev minst sagt konstigt när jag flyttade hemifrån (så tidigt det bara gick) för både dom och mig! Ja Anxiete fäll in känselspröten, ingen tackar en för att dom är ute jämt! Tvärtom och man själv blir helt utmattad!

Hej! Det hade kunnat vara jag som skrev det där, exakt så har jag det med. Min man vill inte ändra sig mer, han tycker redan att han dragit ner tillräckligt. Han vill att jag ska acceptera honom som han är. Men hur ska vi kunna bygga på en lycklig och kärleksfull relation om han är mer eller mindre konstant luddig i huvudet. Vi har 2 små barn också... Hade det inte varit för barnen så hade jag lämnat. Är så himla trött på det här! Känner mig pissad på, som att jag är nån slit och släng som man kan bete sig hur som helst mot.
Tidigare har han lovat ditt och datt men det slutade bara med att han drack i smyg.
Har ni barn tillsammans? I så fall, hur tänker du med dom?
Kram och jag känner med dig!

Det är så svårt pga barnen, tycker jag. Om jag stannar kan jag se efter dom, finnas där som den nyktra och trygga. Om jag lämnar är han själv med barnen en hel vecka. Han kanske dricker ännu mer, han kanske träffar en partner som dricker. Barnen kanske far mer illa om jag lämnar? Pappan till mina barn dricker sig inte redlös men salongs. Och det gör han nästan alla veckans dagar. Han tycker givetvis inte att han har några problem utan han anser att jag har en skev alkoholsyn.

att läsa dej och Nordängs diskussion för ni talar om mej , eller ?! Jag är nog en kombination av ”duktig flicka” och kontrollant. Hade en normal uppväxt( har jag alltid inbillat mej) men har ju med årens lopp insett att så var inte fallet.... Aldrig någon som såg en, frågade om skolan, gick på föräldramöte osv Det var inte av sjukdom eller beroende utan helt enkelt av okunskap. Det var aldrig någon som hade sett mina föräldrar och därför visste de inte hur man gjorde för att se vare sej mej eller mina syskon. Då jag är sladdbarn så hade jag inte så mycket glädje av syskonen utan var väldigt ensam. Jag har förlikat mej med det men duktiga flickan finns kvar. Kontrolltanten ? har kommit i vuxen ålder. Hon som har känselspröt ute alltid och som tror sej kunna lösa allas problem. Lägger ner mycket energi på saker som ingen bett om och som jublar när någon ber om råd !! Då får jag ju vara både duktig flicka och ha kontroll , tjoho !! Nä, idag ska jag fälla in spröten och strunta i vad som händer runt mej ! Om ingen ber om hjälp såklart..... ?

Vet ej om det är skillnad min man fick gå behandlingshem från jobbets håll. Han blev tvingad. Nykter ett halvår sedan ville dom öppenvården men då nekade, nu nytt jobb men han ville inte p bytte jobb. Alltså drack han i smyg med oss ist. Jag blev kränkt och han flyttade ut. Alltså nu bor han själv och har jobbet kvar hjärtat sprängs. Men förnekelse ja

Vi har flyttat isär men idag känner jag mej ledsen. Veta hur han festat runt igår... vad händer sen första gången jag inte känner lycka för framtiden inte bara oro.....

Eller inbillningssjuka.
Jag tror inte det är duktiga flickan för mig i detta fall.
Mer kontrollanten.
Hon som vill veta allt,till varje pris och reda ut det som kanske inte bör eller ska redas ut.
Åtminstone inte av mig utan av den som bär känslan.

Men jag är där och pillar och petar.
Ska ha ur verkligheten och sanningen.
Inga hemligheter här minsann.

Så någon form av kontrolliver,visserligen baserad på vad jag uppfattar.
Men likafullt måste jag ju acceptera det svar jag får.
Nej,ingenting är fel.
Oavsett vad mitt inre uppfattar.

Så mycket enklare livet skulle vara.
Om man bara seglade omkring och bar på sitt eget,men aldrig någon annans.
Väntade på riktigt att någon bjuder upp till dans,istället för att springa bakom varje frånvänd rygg och tvinga dom till en dans dom inte vill ha.
Håhåjaja,ibland är det tröttsamt att vara en känslomagnet.

Det där du skrev om den nära personens känslor som du gör till dina, är du möjligen utsatt för lite projicering? Läser just nu en favorit i repris, Energitjuvar, men läser den med helt nya ögon! Herregud så mycket känslor jag buret som inte varit mina! Tack vare alla dessa energitjuvar som vältrar över sina känslor! Och ja jag har såklart tagit emot dessa känslor alldeles av mig själv så jag vill ju absolut inte på något sätt skylla på dessa tjyvar ur det förgångna!
Undrar precis som du vad som driver mig! Fick ”applåder” ibland när jag var liten men oftast inte! Instabilitet på alla vis är bara förnamnet! Just det där att man fick bekräftelse ibland gjorde att man visste vad man kunde få och då strävade man efter det! En alldeles för duktig flicka växte upp: jag! Som längtade efter den där sällsynta applåden! Tror min drivkraft i medberoendet är att ”få vara den duktiga och präktiga som alla förlitar sig p! Ganska egoistiskt egentligen för allt orimligt ansvar man har tagit för andra gör jag för att typ få stående ovationer! Nu ska jag försöka nöja mig med att ge mig själv en liten snäll klapp på kinden!
Tack för allt du skriver här! För mig är du den kloka indiankvinnan vid lägerelden!

Ja det är väll tyvärr så att han kommer inte att ändra på sig så det blir upp till mig att välja mellan att stanna med en man som dricker för mycket eller att lämna honom. Att få honom att sluta dricka går inte. Fan alltså, varför ska det behöva vara så här? 2 alternativ som är lika illa båda två.

nu är han på minsann! Den andra sjukdomen han har, den har han kommit tillrätta med, och den tredje är stabiliserad. Återstår alkoholismen, den talar han inte gärna om, jo han beskrev sitt alkoholintag som minskat efter ett närmast psykosliknande tillstånd då han blivit paranoid och skaffat sig vapen. (Hipp hurra för mig som fick honom ur huset innan DET hände.... ) Jag hänger med på kontakten han vill ha, när det passar MIG (inget mer messande och ringande på min viktiga arbetstid, eller på natten när jag hellre vill sova) bara för att jag är lite nyfiken på hur det går för honom, och för att jag är MYCKET nyfiken på vad jag känner för honom, Är jag fortfarande kär? Eller arg? Besviken? Bitter? Eller rent av likgiltig. Försöker betrakta honom nyktert: Är detta en man jag vill ha? Skulle det ge mig glädje att umgås? Är han så kul som jag trodde? Nja......... Han ljuger fortfarande om bagateller och försöker hålla fasaden uppe. Inte så speciellt intressant, faktiskt. Bra. :)

i min "gamla" tråd.
Tycker mig återigen skönja mönster som jag inte tycker om hos mig själv.
Min ögonbindel som jag så gärna tar på mig för att slippa se mina egna och andras mönster.

Just nu upplever jag att jag absorberar en nära persons känslor och sen gör jag dessutom om de till mina.
Frågar vad det är som är fel och får svaret,inget.
Frågar igen och får samma svar.
Men känner så tydligt att det är det visst det.

Till slut så ackumuleras känslan så att jag blir helt fylld av en känsla som egentligen inte är min att bära.

Så vad gör ullabulla.
Jo hon agerar faktiskt friskare.
Fredar sin egen livszon och kapitulerar att inget bröd till ullabulla idag.

Backar in i min hörna och gör egna saker och mår faktiskt bra.
Känner en missriktaf energi som pyser ut likt en cykelpunka.
Men försöker inte laga den,utan den får pysa bäst den vill.
Jag pumpar i det andra däcket och försöker cykla ändå.

Det går rätt bra,men ränderna sitter djupt.
detta fundamentala enkla att inte kunna ska eller försöka ändra på andra människor går jag bet på.
Om och om igen.

Finns det ett hål så ska det lagas.
Finns det ett problem så ska det lösas osv.

Och fast inte problemet på något sätt är mitt så slurpar jag liksom i mig alltihop i någon sorts inbillning att motparten ska slippa?

Eller vad är det som driver mig att försöka nå fram.
Medmänsklighet,medberoende eller ren och skär nyfikenhet.

Nåja,sitter nu fredad och skriver här och ska försöka påminna mig om alla de enkla grundreglerna.
Gör det enkelt.
Fokus på dig själv.
En dag i taget
Det ordnar sig.

Skönt är det i alla fall när man väl börjat släppa kontrollen över sånt man ändå inte kan kontrollera! Tror människor runt omkring mig tycker det är skönt också att jag inte ”är överallt”! När jag läste min brors ”avhandlingar” tänkte jag herregud han låter som en 50% galning, och 50% besserwisser utan liv ( inte sant fru, barn, villa, vovve, två bilar att tvätta och krävande jobb) Så skrollade jag i vår konversation och läste hur det lät sist mamma var sjuk! Då var det en person som lät om möjligt ännu värre: JAG! ?
Känner mig ofta så j-vla förbannad bara på sånt som varit! Är det fler som känner så? Alltså vi snackar riktigt rosenrasande, det bubblar över och det pyr inte utan är fullt utvecklad skogsbrand!

Men Anxiete är smartare än jag; förlåt för hijacken...

I MITT förhållande har JAG ställt kravet att han inte får smyga och/eller ljuga. För att JAG vill inte leva med någon som ljuger för mig. Han har godtagit det.

Genom att smyga och ljuga (förutsatt att han inte blir påkommen...) så nekar han mig fakta jag behöver för att fatta MITT beslut.

Om han sa att "jag tänker fortsätta missbruka" så skulle jag kunna besluta om det är ok med mig eller inte - men om min gräns är lögner, och hela hans beteende KANSKE är en lögn, då får jag aldrig den information jag behöver...ja, om han inte blir påkommen alltså.

Det är där mycket av mitt snokande och kontrollerande uppstår; jag älskar honom, jag vill leva med honom - men inte om han bedrar mig. Och eftersom han knappast kommer berätta om han ljuger så blir det upp till mig att förvissa mig om att de villkor JAG ställt, för MITT beslut, faktiskt efterföljs.

Vill han hellre supa så får han släppa mig. Då slipper han ljuga, vilket alltså är en dealbreaker för mig.

Om hans dealbreaker är "Att behöva berätta när jag super" då borde han göra slut med mig.