Senaste kommentarerna i forumet

I MITT förhållande har JAG ställt kravet att han inte får smyga och/eller ljuga. För att JAG vill inte leva med någon som ljuger för mig. Han har godtagit det.

Genom att smyga och ljuga (förutsatt att han inte blir påkommen...) så nekar han mig fakta jag behöver för att fatta MITT beslut.

Om han sa att "jag tänker fortsätta missbruka" så skulle jag kunna besluta om det är ok med mig eller inte - men om min gräns är lögner, och hela hans beteende KANSKE är en lögn, då får jag aldrig den information jag behöver...ja, om han inte blir påkommen alltså.

Det är där mycket av mitt snokande och kontrollerande uppstår; jag älskar honom, jag vill leva med honom - men inte om han bedrar mig. Och eftersom han knappast kommer berätta om han ljuger så blir det upp till mig att förvissa mig om att de villkor JAG ställt, för MITT beslut, faktiskt efterföljs.

Vill han hellre supa så får han släppa mig. Då slipper han ljuga, vilket alltså är en dealbreaker för mig.

Om hans dealbreaker är "Att behöva berätta när jag super" då borde han göra slut med mig.

någons tråd genom att ha en lång diskussion med ”Detgårbättre” , du är välkommen att fortsätta i min tråd” står och stampar på samma ställe”
Jag vill bara poängtera att går man in i AB Familjen då får man nog spela med öppna kort om det ska fungera. Smygandet och smusslandet dödar så mycket tillit och förtroende men det är kanske svårt att se ”från andra sidan”

Du kan även vända på det. Att den som smyger med drickandet måste väl få smyga i fred utan att ha en partner som kontrollerar en. Vad som är rätt och fel går ju inte att säga. Finns ju folk som smyger med saker i tron att det är bäst - även om man inte sagt att man inte får (dricka i det här fallet t ex). Är det fel att smyga då?

Relationer rent allmänt har så många olika "vad som är bäst".

Vad gäller barnen ska du utgå från hur de ser, känner och upplever allt. Du ska inte fatta besluten åt dem (utom den minste så klart) från ditt perspektiv. Vi vuxna (de flesta människor i stort t o m) tror alltid att vårt eget perspektiv är det bästa alltid. Du vet bäst hur dina ungar mår etc. Det tror även din partner. Jag tror också att jag skulle veta bäst fastän det inte är mina ungar. De enda som kan svara på detta är ungarna själva när de är stora nog att prata eller kommunicera på andra sätt.

Pratar man om svek i en relation så är ju det bland det sämre enligt mig. Allt handlar ju här om att vara överens men där den ene bryter detta - t e otrohet eller att dricka i smyg (om man nu kommit överens om att inte göra det alltså). Sker detta så får man ju sätta en gräns för sig själva - vad är ok och inte vad gäller ens partners beteende.

Vissa relationer trivs båda med att som du skriver "vad den andre inte vet..." men sen finns det ju de som ger varandra 100% frihet medan andra inte ens tillåter en krav av andra könet eller att det dricks en öl i huset. Allt handlar ju om val för bägge hela tiden men vi kan bara påverka vårt eget liv. Går gränsen vid vill jag leva med eller inte så är det många saker som ska räknas in. Sätter man gränsen vid att jag vill leva själv om jag inte har 100% tillit till min partner så går gränsen långt tidigare.

De enda som inte kan göra aktiva val och sen leva upp till det är barnen som är fast. Vuxna kan alltid agera, oftast åtminstone. Det handlar ju inte om tre öl allmänt. Jag vet mängder med människor som kan dricka mer än så och fungerar perfekt. Jag vet också de som inte borde ha barn som dricker i så små mängder ens. Så frågan är om det är partnern du vill ha. Det är bara du som vet det. Men du kan inte begränsa honom - utan enbart vad du själv vill.

Ett råd är att lägg noll fokus på alkoholen i sig även om det kan vara det som är orsaken till allt övrigt. Du ska lägga det fokuset på dig själv. Är detta vad jag vill? Jag har valt att flytta då jag insåg att den jag bodde med inte fungerade på det sättet som jag ville. jag kunde lagt ner all energi på att försöka förändra - men valde att ta det jobbiga där och då att flytta. Nu var det ingen kärlekspartner men likväl olika val. Det jobbiga nu eller ett hopp om att det blir bättre men blir det inte det så får jag det mycket jobbigare och varje dag framöver!

Jag fastnar på just SMYGANDET. Om någon är ärlig med att de dricker så kan man fatta ett beslut utifrån det. Men om de LJUGER och SMYGER så VET man ju inte att man blir bedragen.

Men det är oerhört långsökt att "leta" fel som inte existerar. Jag tror få föräldrar inte låter den andre ha hand om barnen för att den saknar körkort och därmed inte akut kan köra bil. Vi har grannar och ett gemensamt skyddsnät som hjälper till. Landar man där i debatten så är hoppet redan ute. Då letar man fel istället för lösningar. Om man sen inte tycker att ens partner ska ha hand om barnen då den är för full rent allmänt är en annan fråga.

Och återigen tänker du fel enligt mig... ska den nyktre ha någon ensamrätt i var barnen ska vara? Det kan ju lika väl vara den som druckit tre öl som kanske inte vill att barnen ska åka med den andre föräldern då denne är usel på att köra bil. Men hamnar vi i tankarna åt det hållet är nog allt redan förlorat.

Vad som är normala beteende är också rätt irrelevant då normalt inte är lika med bra. Sen kan vi alla försöka ha förståelse för varför vi agerar som vi gör men det är också en annan fråga. Vi människor tycker olika och det enda vi kan påverka direkt är hur vi själva vill leva och ha det även om det så klart är jobbigt och klart ansträngande stundtals.

Jag förminskar ingen oro eller ångest men jag tycker det är onödigt när folk ska se problem hela tiden - och framför allt på sådant som går att påverka. Men ofta sitter man i en sits där man vill ha det stora huset och jobba 50% men på köpet får man en alkoholiserad partner. Livet är fullt med val och många är sådana man önskar man slapp vara med om. Men vi människor får fatta beslut som är jobbiga på ett eller annat sätt ibland. Ibland "blir vi" utsatta för andras val också. Det är jobbigt och tufft men en del av livet oavsett vad vi tycker. Sen önskar jag att allt var frid och fröjd...

kanske åka iväg några dagar med barnen och få lov att slippa tankarna på om han dricker eller ej ? Ibland kan det vara skönt att få lite distans.Är du inte hemma så kan det kvitta vad han gör.

Det låter så lätt att bara lämna. Men han kommer garanterat ha barnen halva tiden och när jag är ute ur bilden kanske han dricker ännu mer. Åtminstone lika mycket. Minst. Vad händer med barnen då? Att inte ha tillgång till en nykter förälder. Mitt ena barn är bara några månader och den större är väldigt mammig, vi kan inte vara ifrån varandra halva tiden. Mitt hjärta går sönder bara av att tänka på det. Att de ska behöva betala priset. Pappa kan dricka i fred, mamma fick lugn och ro men barnen fick betala priset.
Det gör mig så ont så ont att min redige principfaste man står i verkstan och smygsuper vin ur ett tetrapak som han gömmer i en sopsäck. Så ovärdigt.

Ja frågan är väll om vi står på så olika platser om vi överhuvudtaget kan leva ihop. Vi kommer överens om nåt och sen gör han ändå vad han vill i smyg. Kan jag skaffa en annan partner (älskare) då, så länge jag sköter det snyggt? Det man inte vet tar man ingen skada av? Tills man får reda på det och då kan jag kontra med "sluta älta"? I en familj kan det ju inte bara handla om honom, vad han vill. Vad vill barnen, vad vill jag, vad vill han. Exemplet med att kunna skjutsa sina barn är förstås ett exempel. Finns han där för att möta sina barn känslomässigt efter 3 öl? Är det säkert att bära runt på ett spädbarn med 3 öl i kroppen? Jag känner mig ensam och sorgsen.

Du ger mej aha-upplevelser , du har ju så rätt , kloka du !!!!

Ang körkort och barn, eftersom det var jag som ” vinklade upp o ner”.... Om man har körkort och partnern förlitar sej på att man är nykter när man har barnen , vilket hon bör kunna göra, då är det ju jävligt korkat att dricka i smyg ! Bättre att säga att jag klarar inte av att låta bli att dricka så kan hon göra ett eget val om hon vill låta barnen vara hemma med honom. Så menade jag, om du tycker att vi anhöriga lägger för mycket vikt vid vad den beroende gör så är även det ett normalt beteende, det får nog du köpa ! Du har rätt till din åsikt och jag har rätt till min
Jag vet vi har ett eget val men förminska inte vår oro och ångest lika lite som vi förminskar den beroendes problem.

Du kliver åt rätt håll med stora kliv.
Så sunt tänkt och resonerat kring din mamma och bror.
Heja dig?

Först vill jag säga att ska folk utan körtkort inte ha barn eftersom de inte kan åka iväg med barnen akut? Snacka om att vinkla saker helt upp och ner.

Att smyga med drickandet är ju för att någon annan stör sig på det. Då är det ett naturligt beteende - oavsett om det är alkohol eller något annat.

Sen finns det så klart problem med alkohol men det behöver inte vara ett problem bara för att någon dricker.

Släpp det, sätt dina egna ramar och så lever du efter det. Hann vill inte älta och då får du köpa det.

jättedålig igen och togs in på psyk under förra veckan! Tidigare när det har hänt har jag fått så dåligt samvete över att hon har hamnat där! ”Hade jag bara sett till att hon äter sin medicin hade det inte hänt” typ! Jag har också känt så mycket ilska och irritation mot henne, ”j-vla narcissistiska drama-Queen som gör ens liv till en pina”! Den här gången känner jag (efter att ha resonerar med mig själv ganska länge) skönt att hon är i trygga händer på sjukhuset och blir omhändertagen av proffs! När jag pratade med hennes läkare skämdes jag lite först (dålig dotter som inte har koll på mamma och hennes piller) men gjorde min KBT och kom fram till det orimliga i att jag ska hålla koll på en vuxen människa som bor några km ifrån mig! Bara jag, ingen läkare, som ställer dom kraven på mig! OCH när jag var och hälsade på mamma så kände jag mig djupt beklämd när jag såg henne, inte arg, frustrerad och irriterad! Såå om man tar hand om sig själv, prioriterar sig själv, står upp för sig själv, släpper ansvaret för andra människor till dom själva så blir man själv en mer äkta empatisk människa! För att vara överempatisk/medberoende väcker faktiskt mycket ilska och frustration på ett sätt som gör att empatin inte blir riktigt äkta, mer ett ok runt halsen med offerkoftan välknäppt! Åtminstone hos mig! ”Utmaningen” är när man har en bror som är kvar i ”träsket”och skickar långa avhandlingar om mammas dagsform, nytt medicinförslag, analys av läkarens kompetens mm mm! Lätt att dras med ner igen och lätt att flytta ansvaret (sitt medberoende) gentemot ett nytt ”offer”, min bror! Typ stackars min bror som tar så mycket ansvar och engagerar sig så mycket! MEN det är hans val...faktiskt! Han skrev ”orkar inte hälsa på mamma idag, känner mig helt matt, kan du ta det idag”! Jag skrev ”Orkar inte heller, känner mig pigg och tänker fortsätta vara det, hon klarar sig en dag utan besök”!

Skammen du skriver om det är inte din men den är det om du stannar på sätt å vis. Då är man insyltad. Har nu lämnat min man för att få distans. Men det är bland de värsta jag gjort har tappat bort mej lite själv. Han har ett eget val å jag med... på morgonen kan jag hata honom för hans val. På dagen tycker jag dynga im honom på kvällen öskar jag honom. Helt sjukt. Måste bringa reda i mina tankar för att få distans. Ha vet inte sitt eget bästa samtidigt orkar jag inte påminnas nått mer. Livet är kort men brädad av en flaska hur patetiskt är inte det.

Bort med alkoholen ur barnens liv så fort du kan du har helt vettiga åsikter. Vad är vitsen av att dricka två till tre gla vin när man är småbarns förälder säger jag. Du har helt friska tankar kring alkohol. Kram från mej

...är en titel på en gammal Fassbinderfilm, tror jag. Minns inte filmen, men titeln känns så talande. Jag är rädd hela tiden och varje gång jag får "onda aningar" tar ångesten över helt, jag blir liksom kall i hela kroppen.
I ungefär tio veckor nu har helvetet med min dotters accelererande alkoholism varat. Och under hela den tiden har jag varit livrädd.
Problemen fanns förstås tidigare, med för ofta och för mycket, men nu har de uppgraderats till ett slags vansinnesdrickande. Hon har tagit antabus men druckit ändå. Hon har hämtats med ambulans flera gånger. Varje gång hon dricker blir hon redlöst berusad. Är hon hemma somnar hon. Värsta akuta skräcken är att hon är ute och dricker, vad som helst kan hända och det har varit en del incidenter. Hon förstår inte själv hur det har kunnat bli så här. För varje gång blir kvalen, depressionen och skuldkänslorna värre. Och förstås de sociala konsekvenserna. Hon ramlar ner i en brunn. Efter ett par nyktra dagar har hon lyckats komma upp lite - sen händer det igen.
Jag kan inte förstå heller, trots att jag teoretiskt vet att så här kan sjukdomen se ut. Jag kan inte fatta att detta händer henne, oss, just nu.
Man vaktar på signalerna. Hon "försvinner" plötsligt från chattkonversationerna. Svarar inte i telefonen. Eller också ringer hon, pratsam i ett tidigt rus utan att just då förstå att det hörs direkt.
Hon känner det som ett tvång och förstår inte hur hon ska komma ur det. Hon har så svårt att tänka sig att leva utan alkohol, trots att hon inser att den nu endast ger henne problem, ingen glädje alls (utom möjligen någon halvtimme).
Hon får hjälp, och jag hoppas att det ska bli mera på den öppenvård hon nu har flyttat över till.
Vi har "vaktat" henne, åkt dit, hällt ut, varit med henne tills hon nyktrat till. Allt det där man inte "ska". Men när det gäller ens älskade barn...det går inte bara att se på att hon sjunker djupare och djupare, och veta att hon utsätter sig för enorma risker både på kort och längre sikt. Hon brukar vara arg ett tag, när berusningen börjar minska, försöker på alla sätt bli av med oss. Fast det går över, hon resignerar. Och efteråt har hon ibland tackat oss. Men vad man än gör känner man sig maktlös.
Jag vet att hon inte vill att det ska vara så här. Hon mår sämre än hon någonsin gjort, säger hon. Hon fylls av självförakt och är så trött på sig själv, säger hon. Hon lider enormt av konsekvenserna.
Men jag vet också att det inte är "hon" som styr nu, sjukdomen har tagit över.
Även jag känner viss optimism när jag hoppas på att hon nu ska få mer hjälp och behandling. Samtidigt är jag så slutkörd, så totalt slut av denna ständiga skräck och rädsla där nya "chocker" avlöser de gamla hela tiden, trots att man tycker sig vara beredd på vad som helst.
Jag lider med er alla, både anhöriga och beroendesjuke. Havsörn, jag kände igen mig så mycket i det du skrev. Vet inte varför det hakade upp sig när jag skulle skriva förut. Kram till alla som kämpar.

Det rubbar ju hans cirklar.... Det där smygandet är såååå typiskt! Oavsett om du läser på anhörigsidorna eller beroendesidorna så är det genomgående: De som är beroende smyger med drickandet !!
Nu vet han att du vet och hans svar om att han gör det för din skull och om du inte tyckt illa om det ...... bla bla bla bla
Det är alltid någon annans fel !
Du kan inte tvinga honom att inte dricka men du behöver inte acceptera att han gör det när han har barnen. Vad händer om du inte är hemma och han måste åka akut iväg med något av barnen ?
Jag har talat om för min man att han gör sina val och utefter dem så gör jag mina val !! Vad han än säger så är det inte ditt fel att han dricker, att han väljer att öppna flaskan!!

Tack för svar, det värmer. Jag konfronterade honom med att jag visste att han smygdrack. Han säger att det är för min skull eftersom han vet att jag mår så dåligt när han dricker. Så snurrigt, för min skull... Om inte jag vore så hård ang drickandet, om jag lät honom vara den han är så skulle han inte behöva smyga, säger han. Han tycker det är okej att dricka 2-3 glas vin och ha hand om sina barn. Han blir inte full men trög, avtrubbad och blir lättare bitsk. Är det en sån pappa han vill vara. Jag förstår det inte. Idag sa han att han kan hålla sig till att dricka några glas bara på helgen. Och om det är nåt särskilt. Och när det är semester. Han vill gå vidare, inte älta det här mer. Så sjukt allting, jag konfrontera honom igår. Känner mig helt uppgiven och som i chock och han säger att vi inte ska älta det här mer...

Vad bra att du hittat hit ! Ett skönt ställe att hänga på när livet trasslar till sej..
Om du läser i trådarna så är vi många som har det som du och som ställer oss samma fråga: Stanna eller gå? Tyvärr finns det inget enkelt svar.... Det jag lärt mej här är att jag måste se hur JAG mår och vad JAG vill. Jag kan aldrig förändra min man som är alkoholist, men jag kan försöka förändra min situation .
Du behöver inte fatta några beslut om lämna eller ej förrän du är redo för det men försök att inte låta hans val påverka dej och dina val. Kan du berätta för honom att du vet att han dricker i smyg och hur det känns för dej ?
Fortsätt skriv o läs här, det är skönt med andra som vet precis vad du talar om, inte förringar eller förstärker utan man kan bara vara den man är just den stunden!

mina kära vänner här ?Det är ni som ger mej pepp när jag är nere , det är ni som klappar händer när allt går bra !
Skickar största varmaste kramen till er ?

helt sjukt vad våra upplevelser är lika! Allt du skriver om ditt ex ÄR mitt ex! Hemlisar kunde man inte berätta för då riskerade man att han i sociala sammanhang ”försa” sig! Drama-Queen....yes 110%! Han äääälskade när jag fick utbrott på honom! ”J-vlar vilket humör det är i dig gumman” sa han med belåten min! Fast jag var förtvivlad och rosenrasande! Snacka om förnedring! Ja var arg Linda men ta inte ut det på dig själv! Jag brukar gå långpromenader i skogen ibland och skälla högt! Så jäkla skönt är det! För det är ju liksom ingen idé att ringa HONOM och skälla, då blir han bara smickrad! Sänder dig massor med kramar och styrka

Vilken vändning!
Fan, rent utsagt, vad glad jag blir att höra det här!

underbart! Väldigt glad för din skull! Smart av dig att ta tillfället i akt att jobba med medberoendet istället för att låta det ta över <3 kram